fredag 28 februari 2020

Olof Palme och fredsmarschen

Idag är det årsdagen, 34 år efter att Olof Palme mördades på Sveavägen efter en sen biokväll. Vem som utförde mordet kanske vi får svar på före sommaren, åtminstone om man får tro på vad åklagaren Krister Petersson säger. Eller i varje fall är det vad han har antytt. Antingen väcks då ett åtal mot en misstänkt mördare eller så kommer utredningen att läggas ned. Hade det funnits en misstänkt mördare i livet skulle han med all säkerhet redan häktats, därför utgår man från det andra alternativet, att mördaren är avliden och att utredningen därför måste läggas ned. Men att utpeka en avliden person utan extremt starka bevis gör man knappast heller. Har man funnit mordvapnet eller finns det något annat undrar kommentatorerna.  Kan det vara den så kallade Skandiamannen undrar några, han som pekats ut i ett reportage i tidskriften Filter härom året. Men det finns besvärande invändningar mot den teorin, som jag inte går in på här. De går lätt att googla fram på nätet. Den enda som absolut inte kan pekas ut är nog Christer Pettersson, som redan friats i domstol men som samtidigt är den enda som pekats ut vid vittneskonfrontation med Lisbeth Palme.
Jag ska inte spekulera mer. I stället tänkte jag berätta om den enda gången jag själv har träffat Palme. Det var sommaren 1981. Jag och hustrun hade deltagit i fredsmarschen till Paris. Vi tog oss till Bryssel och gick med de sista dagarna tillsammans med uppskattningsvis 5 000 eller 10 000 andra fredsaktivister. De som varit med hela vägen ska ha tillryggalagt mer än 100 mil under mer än sex veckor. Vi gick bara en vecka, tror jag mig minnas.
Under fredsmarschens sista dag tågade vi in i Paris. Det var Hiroshimadagen den 6 augusti. Olof Palme hade åkt direkt från sitt möte med den franske premiärministern Pierre Mauraoy till Port d`Aubervillier i Paris utkanter för att möta de 6 – 7 000 deltagarna i fredsmarschen som efter 45 dagar och 112 mil nådde Paris. Vi var trötta och svettiga och där stod plötsligt Olof Palme och pratade med oss. Han var trevlig och uppträdde som vem som helst. Men det var samtidigt överraskande att plötsligt stå alldeles intill statsministern.
Han var i Paris och hade redan träffat den franske presidenten Francois Mitterand, och passade på att möta oss. Vi stod och småpratade en stund, några av de svenska deltagarna som ju genast kände igen honom, och vi tyckte oss förstå att han sympatiserade med oss.
Några säkerhetsvakter såg vi inte till, inte den gången heller. Sen återvände han till Mitterand, eller vad han nu skulle göra. Vi hade avslutat marschen och fortsatte in mot den lägenhet vi skulle få låna av en bekant, innan vi skulle bege oss hem till Stockholm.
Artikel i UNT dagen efter.

torsdag 27 februari 2020

Varmt i Antarktis

I förra inlägget skrev jag om ett köldrekord på Grönland. Nu har ett nytt värmerekord noterats i Antarktis. Den 9 februari noterades plus 20,7 grader Celsius på ön Seymour. Det är nästan en hel grad varmare än det tidigare rekordet, som sattes på ön Signy i januari 1982. Men det är inte på kontinenten Antarktis som det gamla värmerekordet slogs. 
Ön Seymour ligger nära spetsen på Antarktishalvön så nära Sydamerika man kan komma. Där finns en argentinsk flygbas sedan oktober 1969. Dess koordinater är 64˚S 14’. 
Vill man jämföra med någon plats i Sverige ligger Skellefteå nära med 64˚N 45’. Men Skellefteå ligger alltså närmare nordpolen än Seymourbasen ligger nära sydpolen. Och i Skellefteå uppmätte man drygt 31 plusgrader 2009 och drygt 34 plusgrader 1945. Det är fortfarande betydligt varmare på norra halvklotet än på det södra. 

måndag 24 februari 2020

Kallt på Grönland

Efter en sällsynt mild vinter här i Sverige, som enligt SMHI redan övergått i vår i södra och mellersta Sverige, kan man notera att ett nytt köldrekord slogs den 2 januari 2020 på Grönland. Det nya köldrekordet är på -66 grader Celsius och uppmättes kl 23:13 den 2 januari 2020.  Någon lägre temperatur har aldrig tidigare uppmätts på Grönland.

Summit Camp och nationalparken på nordöstra Grönland.
Summit Camp är en forskningsstation som ligger inom Grönlands nationalpark på nordöstra Grönland. Stationen ligger på en högplatå på inlandsisen på en höjd av cirka 3 200 meter i Grönlands centrala del cirka 460 km väster om Ittoqqortoormiit och cirka 500 km nordöst om Uummannaq. Stationen invigdes 1989 och användes då till djupa borrprover i isen. Forskningen har därefter fortsatt under sommarhalvåret och sedan början på 2000-talet har stationen även varit bemannad under vintern.
Just nu är det betydligt mildare på Grönland, bara -45 grader ungefär, men kommer om några dagar att krypa ner under -50 grader igen. Så här ser väderprognosen ut för de närmaste dagarna:

Här hemma i Stockholm är det just nu ett par grader plus, i varje fall på Södermalm. I Söderförorterna är det någon grad kallare.

onsdag 19 februari 2020

Guldbron på väg igen, eller inte?

Den kinatillverkade Guldbron, som är på väg till Slussen i Stockholm, har under ett antal dagar legat inblåst i Medelhavet mellan Marbella och Malaga.
Fartyget Zhen Hua 33 med guldbron.

I morse visade det sig på Vessel Finder att bron åter har satt fart och passerat Gibraltar sund ut i Atlanten.
Guldbron befinner sig på det med röd kvadrat markerade fartyget.
Men den är nu försenad och beräknas anlända till Stockholm först 1 mars, om nu detta håller.

Uppdatering torsdag 20 februari kl 10.31
Nuvarande position är utanför Portugals kust strax söder om Lissabon.

Uppdatering fredag 21 februari kl 14.34
Idag befinner sig guldbron fortfarande utanför Portugals kust en bit norr om Lissabon. Det går inte undan precis.
Uppdatering lördag
Observera att fartyget för tillfället har vänt kursen 180 grader och går nu söderut. Det lär bero på höga vågor på Atlanten.
Uppdatering söndag 23 februari kl 13.50
Nu har bron närmat sig Medelhavet under två dygn, men nu har fartyget åtminstone vänt fören åt rätt håll igen.

Uppdatering måndag 24 februari kl 19.11
Bron befinner sig på nästan exakt samma plats som i går, men nu åter med fören åt fel håll. Vi få inrikta oss på en alltmer försenad ankomst av den spektakulära guldbron.

Uppdatering onsdag 26 februari kl 12.59
Bron har nu befunnit sig på nästan exakt samma plats i flera dagar. Alla tidplaner för när bron kan vara på plats har nu spruckit och ingen vet längre när.

Uppdatering fredag 28 februari kl 13.26
Bron har nu befunnit sig söder om Portugals kust sedan i lördags, men verkar nu närma sig Gibraltar sund. Är kursen tillbaka till Medelhavet, eller vad pågår?

Uppdatering måndag 2 mars kl 19.59
Äntligen tycks bron ha satt fart norrut utmed Portugals kust och har åter passerat Lissabon. kanske kan vi hoppas på att den ändå kommer fram så småningom.

måndag 17 februari 2020

Kräver nollvision 20-gräns i tätorter?

Det påstår i alla fall ett antal hälso- och trafikexperter i DN Debatt den 16 februari. Sveriges riksdag beslutade 1997 att nollvisionen skall gälla för trafiksäkerhetsarbetet i Sverige. Så låt oss se hur trafikolyckorna har utvecklats i Sverige.
År 1950 var vi 7 miljoner invånare i Sverige och hade totalt 345 000 personbilar i trafik. Samma år orsakade den relativt obetydliga biltrafiken 595 döda i olyckor, ungefär 173 döda per 100 000 fordon, eller drygt 8 döda per 100 000 invånare.
Under perioden fram till 1960-talet ökade både antalet bilar kraftigt och låg under hela 1960-talet och nästan hela 1970-talet över 1 000 trafikdöda per år med en topp på 1313 döda 1965 och 1966. Vi hade  då ca 2 miljoner bilar i trafik. Antalet döda per 100 000 fordon låg då på ca 70 döda per 100 000 fordon eller ca 17 döda per 100 000 invånare. Antalet döda per bil hade minskat till mindre än hälften, medan antalet döda per invånare hade fördubblats.
Därefter har en stor satsning gjorts på åtgärder som förbättrar trafiksäkerheten. Bilbesiktning infördes 1965, obligatoriska säkerhetsbälten infördes under 1970-talet, bilarna gjordes också alltmer krocksäkra och på senare år har stora satsningar gjorts på att också göra vägarna trafiksäkrare. Det har också gett resultat.
Antal trafikdöda 1970-2019, totalt samt fotgängare och cyklister.

Det totala antalet trafikdödade har sjunkit från drygt 1300 per år  under 1960-talet till endast 223 under år 2019. Detta trots att befolkningen nu ökat till 10,3 miljoner och antalet fordon i trafik till 5,6 miljoner. Antalet dödade per 100 000 fordon hade därmed sjunkit från 70 till 4 (!!!) och per 100 000 invånare från 17 till 2 (!!!). En förbättring av trafiksäkerheten av enorma mått. Risken att dö i trafiken har minskat med 94 procent (per fordon räknat) eller med 87 procent (räknat per invånare). Antalet döda i trafiken har stadigt minskat med en tredjedel varje decennium.
Men det är naturligtvis inte tillräckligt för att vara nöjd. Trafiksäkerhetsarbetet måste fortsätta, även om det inte är realistiskt att nollvisionen skall kunna nås helt och hållet, så länge vi över huvudtaget tillåter bilar. Men är det verkligen 20 km per timme i tätorter som är det bästa sättet?
Till att börja med har antalet dödade fotgängare inte bara sjunkit år från år utan också andelen fotgängare av det totala antalet trafikdöda. År 1970 dog drygt 300 fotgängare och drygt 140 cyklister i trafiken. Under de senaste åren har antalet döda fotgängare varit drygt 30 och cyklister omkring 20, en minskning med nästan 90 procent.
Och under hela perioden har bashastigheten i tätorter varit 50 km per timme. Däremot har man infört 40 eller 30 km per timme lokalt, där det varit befogat.
Det finns ingenting som säger att inte trafiksäkerheten kan fortsätta att förbättras som hittills. Risken med att införa 20 eller 30 km som bashastighet skulle kunna vara att restiderna ökar eller att respekten för hastighetsskyltarna minskar. De flesta som dödas är faktiskt bilburna, omkring två tredjedelar. Och det sker inte i tätorterna. Det är där man behöver fortsätta att göra störst insatser om man vill uppnå nollvisionen.
Och förresten, om man inför 20 eller 30 som bashastighet i tätorter, då kommer denna hastighet att gälla överallt i tätorter, där ingenting annat anges. Skyltning av 50 km/h kommer att synas överallt på huvudgatorna, men skyltningen av  20 eller 30 km/h kommer att minimeras. Kommer inte detta i själva verket vara kontraproduktivt? Är det inte bättre att överallt där denna låga hastighet gäller påminna om det med skyltning? Kommer det inte i själva verket leda till en bättre efterlevnad av de lägre hastighetsgränserna?

lördag 8 februari 2020

Det finns inget behov av fler lokaler...

Vi har redan all kontorsyta vi behöver skriver några representanter för ett IVA-projekt i DN idag. Det gäller bara att möjliggöra delning mellan lokaler för verksamheter. Samtidigt ska människors välmående stärkas och resurseffektiviteten ökas och livslängden på lokaler förlängas. Om nyttjandegraden av kontorslokaler bara är 10 procent eller mindre inser man ju att lokalutnyttjandet är dåligt.
DN debatt om behovet av lokaler.
Det hela ska ordnas genom en översyn av hyreslagen, skattereglerna och plan- och bygglagen.
Och det är ju sant. Besöker man ett kontor slumpmässigt kanske bara 10 procent av arbetsplatserna är bemannade, eller ännu mindre. Dygnet har ju 24 timmar och de flesta arbetar ju bara nio till fem. Och för det mesta sitter ju ändå folk i sammanträde, när de är på jobbet, eller är på kundbesök någon annanstans om de inte är hemma för att distansarbeta, vabba eller kanske bara har semester. Så varför minskar man inte kontorsytan med 90 procent rakt av? Det skulle ju spara mycket pengar för företagen i lokalhyra. Konstigt att inte företagen har upptäckt detta redan…
Outnyttjad kontorslokal.
Det behövs nog ett statligt lokalfördelningsorgan också, så att lokalerna fördelas rättvist efter behov? Nej, visst ja, vi har ju marknadsekonomi. Kanske ska vi beskatta överanvändningen av lokaler i stället…
Outnyttjad arbetslokal.
Men varför inte gå längre? Också bostäderna utnyttjas ju dåligt. Vi är 10,2 miljoner människor i Sverige som bor på 419 miljoner kvadratmeter bostadsyta. Det blir 41 kvadratmeter per person. Eftersom ett genomsnittligt hushåll är drygt 2 personer blir det drygt 80 kvadratmeter per hushåll i snitt. Det blir ju en normal lägenhet på tre rum och kök. Men en person kan ju bara utnyttja ett rum i taget, alltså maximalt två rum eller ett rum och köket, för ett hushåll med två personer. Det innebär att halva lägenheten normalt står outnyttjad. Om man sen är på jobbet eller på semester blir ju utnyttjandegraden ännu lägre.
För tillfället outnyttjad bostadsyta.
Här går det att spara massor med bostadsyta. Var det någon som påstod att det var brist på bostäder? Knappast…