Nya borggårdstalet, nu på Blasieholmen

Så fick hon till slut som hon ville, Maria Schottenius som på DN:s kultursida gång på gång ondgjort sig över det planerade Nobel Center. Till slut vädjade hon också till kungen. Och till slut fick hon kungen att inte bara besiktiga platsen utan också uttala sig:  ”Det behöver ju inte vara så gigantiskt, ha denna jättevolym. Det går att downsiza och att vrida åt olika håll. Och varför gräva ner sig i skyttegravarna och säga att det ska ligga precis här? Det går också att flytta det.” Tyvärr har ju Stockholms demokratiskt valda kommunfullmäktige redan godkänt detaljplanen för Nobel Center med en majoritet av S, M och C med siffrorna 54-43.

Och kungen är också expert på tunnelbanebyggen: ”Det ska byggas en ny tunnelbanelinje och nära där vi står ska en stor arbetstunnel komma upp. Där ska byggmassorna som ska forslas bort tas upp. Och tunnelbanebygget förutsätter att arbetstunneln kan användas under den tioåriga byggtiden.” Aj, då. Det kanske man inte har tänkt på i Stockholm. Eller har man det?
Också fasaden har kungen synpunkter på, en legering med rostfritt stål i mässingsfärg. ”Den blir kraftig. Kraftig färg. Dominant. Väldigt dominant.” Skönhetsrådet får här stöd av en verklig arkitekturexpert, kungen, eller hur. David Chipperfield borde nog ha rådfrågat kungen i god tid. Kanske tänkte han inte heller på detta?
Varför inte ha ett referendum? föreslår drottning Silvia.
Så kungen kritiserar nu det demokratiskt valda fullmäktiges beslut. Får han verkligen göra det?Kungens farfarsfar Gustav V höll 1914 det så kallade borggårdstalet i samband med bondetåget. Det ledde den gången till regeringskris. Men vi har en ny författning nu. Politiska beslut ska fattas på demokratisk väg av våra valda organ och inte av kungen. Om någon ska avgå nu är det kungen. Monarkin är inte en del av vår demokrati.
Stadsbyggnadsborgarrådet Roger Mogert: ”Den här frågan har avgjorts och huruvida det ska göras folkomröstningar eller inte har kungahuset inte med att göra. Det känns lite absurt att år 2016 svara på vad kungahuset vill. Vi har en ordning i Sverige där kungahuset inte lägger sig i politiska frågor. Det är en del av kompromissen sedan tidigt 1900-tal.”
Kungens ställning i den nya grundlagen lades fast vid en kompromiss mellan partierna i grundlagsberedningen 1971. Uppgörelsen har fått namn efter Torekov, där utredarna knöt ihop trådarna. Viktigast var att kungen i framtiden skulle vara Sveriges statschef, och som sådan en symbol utan politisk makt. Detta var ett villkor för att behålla monarkin och kungahuset.
”En bärande tanke när man utformade statschefsrollen som vi lever med nu var att medborgarna inte skulle få uppfattningen att statschefen hade en uppfattning om saker och ting som var omstridda bland befolkningen”, säger Cecilia Åse, docent i statsvetenskap och författare till boken Monarkins makt.
Peter Althin, advokat samt tidigare riksdagsledamot för KD och ordförande i Republikanska föreningen, anser att det är alldeles självklart att kungen inte ska uttala sig i sådana här frågor. ”Det ligger inte i deras uppgift att uttala sig i en sådan här sak. De gör sig bäst när de inte uttalar sig. Kungar, prinsessor och hertigar kan vi ha, men de ska leva sitt eget liv och inte vara statschefer”, säger han.
Så min slutsats är: Kungen borde be om ursäkt och avgå. Snarast.

Ska kungen stoppa Nobelcentret?

I dagarna uppmärksammas kungen efter sin diplomatiska insats i förhållandet till Saudiarabiens kungahus, som han upprätthåller vänskapliga förbindelser med. Men 2011 fick kungen hård kritik efter att ha gett saudiske kungen Abdullah en hedersutmärkelse, scoutrörelsens förtjänsttecken Bronsvargen. Saudiarabien har i början på året avrättat 47 personer på en enda dag, bland dem den shiamuslimske ledaren Nimr al-Nimr, vilket bl a Amnesty International har riktat hård kritik mot.

Kungen har goda relationer till Saudiarabiens kungahus. 
Kanske kan kungen göra mer nytta? Maria Schottenius på DN:s kultursida ondgör sig ständigt i sina krönikor över det planerade Nobel Center. Det är enligt krönikan den 18 april ett exempel på ”huvudlösa byggprojekt i centrala Stockholm”, liksom även Klarakvarteren och Slussen, fullständigt onödigt, arrogansen mot de eniga kulturskribenterna är enligt Schottenius stor. Prominenta näringslivsrepresentanter, tunga kulturdebattörer, lokala kulturjournalister och en engagerad allmänhet har bestämt sig. Samstämmigheten tycks närmast total; öronbedövande, i alla fall på kultursidorna – Nobel Center borde inte byggas! Är Stockholms politiker galna, som ändå vill genomföra detta? Kulturmiljömässiga värden står på spel. Även bland andra Olle Granath, f d överintendent Nationalmuseum, och Inga-Britt Ahlenius, f d riksrevisor, kritiserar förslaget och använder uttryck som  ”häpnadsväckande” och ”tondövt” och ”stora kulturmiljömässiga värden står på spel”. Schottenius vädjar inte en gång, utan upprepade gånger i Dagens nyheter: Kungen borde enligt Schottenius säga, ”Nej, jag delar inte ut priset i den byggnaden, som förfular och snedvrider intrycket av Slottet och Nationalmuseum.” I så fall kommer Nobel Center inte att byggas. Så frågan är: Vad tycker Kungen? Än en gång, vad säger kungen? Nej, han säger ingenting. Tyvärr, enligt Schottenius.

Maria Schottenius, DN Kultur.
Men, tänk om kungen verkligen skulle försöka stoppa Nobel Center. Men kanske kunde han nu hålla ett nytt borggårdstal 102 år efter det tal som farfarsfar Gustav V höll 1914 i samband med bondetåget. Det ledde den gången till den så kallade borggårdskrisen och regeringen avgick. Schottenius kanske kan ordna ett kulturelittåg med tal av kungen på borggården med krav på stopp av Nobelcentret. Men jag tror knappast att det den här gången skulle leda till att regeringen avgick, men förhoppningsvis skulle kungen tvingas till det. Monarkin är inte en del av vår demokrati.
Politiska beslut borde ju fattas på demokratisk väg av våra valda organ och inte av kungen. Även om Björn Tarras-Wahlbergs utsikt från Strandvägen berörs. Stadsbyggnadsdirektören Anette Scheibe Lorentzi bemötte den 20 april Schottenius påståenden att ”just nu är det vilda västern runt stadsplaneringen i Stockholm", "vad som helst kan hända” och ”all expertis är avhängd” som falska. Scheibe Lorentzi tycker att debatten kunde bli mer konstruktiv om den sker på sakliga grunder, och jag kan inte annat än hålla med.

Stadsbyggnadsdirektör Anette Scheibe Lorentzi.
Men det finns faktiskt också röster som försvarar Nobelcentret har jag uppsnappat på nätet, till exempel arkitekterna Mårten Claesson och Gert Wingårdh och några till, som Björn Ulvaeus, Eva Hamilton, Hans Rosling, Karl-Petter Thorwaldsson, Mario Vargas Llosa, Olafur Eliasson, samt en drös med professorer och nobelpristagare. Och beslutet om NobelCenter fattades också av stadsfullmäktige med en majoritet av S, M och C med siffrorna 54-43. Som väntat.

Arkitekt David Chipperfield.
David Chipperfield, som 2014 vann arkitekttävlingen om det nya Nobelcenter, är ingen novis. Han har arbetat för Richard Rogers och Norman Foster innan han etablerade ett eget arkitektkontor. Han har bland annat arbetat med ett antal uppmärksammade museibyggnader bland annat Neues Museum i Berlin och fått flera priser. I Sverige är han kanske mest känd för den paviljong i Kivik Art Center som Ulf Lundell under åtta års tid i olika rättsprocesser har försökt få riven av privata skäl. Naturligtvis kommer också beslutet om Nobel Center att vandra genom hela rättsapparaten.

Successionsproblem?

Jag gratulerar prinsessan Madeleine och Chris O'Neill till deras nya dotter. Men är prinsessan Madeleines och Chris O’Neills nyfödda dotter nummer fem i successionsordningen? Det påstår ju hovet. DN redovisar en del förutsättningar här.

De lyckliga föräldrarna
Christopher O'Neill är katolik medan prinsessan Madeleine är protestant. Om den nya prinsessan ska kunna vara tronföljare – i så fall nummer 5 i successionsordningen – måste hon dels vara protestant, dels växa upp i Sverige. Detta eftersom successionordningen från 1809 uttryckligen stadgar, ”att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten.”
Den Augsburgska trosbekännelsen lyder så här i det avsnitt som handlar om andra religioner: ”Våra kyrkor … fördöma alla kätterier, som uppkommit i denna punkt, såsom manikéerna, vilka antogo två urprinciper i tillvaron, en god och en ond; likaså valentianerna, arianerna, eunomianerna, muhammedanerna och alla andra dylika.” Om detta har jag skrivit här.
Det är ord och inga visor. Trots att Karl XIV Johan själv varken var uppvuxen inom riket eller protestant. Men kungen har tidigare tillfrågats och meddelade då att han ville behålla skrivningen om religionstillhörigheten. Det är alltså anledningen till att kätteriparagrafen finns kvar i grundlagen. Om detta har jag skrivit här. Den nyfödda prinsessan måste alltså vara beredd att fördöma muhammedaner som kättare om hon ska kvarstå i successionsordningen. Liksom hon måste växa upp i Sverige. Kungahuset kan ju inte gärna bryta mot grundlagen. Men kanske finns inte den otidsenliga monarkin kvar när det eventuellt blir aktuellt.

Uppdatering 2 mars 2014
I en intervju i Sveriges Radios "Studio Ett" frågade reportern om Herman Lindqvist trodde att Madeleine skulle flytta hem nu. Frågan kom på tal eftersom hovet menar att Leonore Lilian Maria, som prinsessan ska heta, behöver gå i svensk skola och uppfostras inom riket för att tillhöra successionsordningen. Då svarar Lindqvist: "Det får vi ju se, det vet vi ju ingenting om. Men om Madeleine är seriös och verkligen vill sitt barns bästa, i svensk historia, så ska hon självklart låta flytta henne till Sverige, annars kan hon ju lika gärna avgå direkt." Detta är naturligtvis helt korrekt uttalande i enlighet med grundlagen.
Men hovexperten Sten Hedman blir upprörd över Herman Lindqvists uttalande: "Det som han säger är måttlöst överdrivet. Madeleine är en prinsessa som är nummer fem för att få överta den svenska tronen. Det är inte hennes problem att flytta hem, utan problemet verkar snarare ligga hos Herman Lindqvist. Jag blir ganska trött på honom," säger Hedman enligt Expressen.
Mycket tyder på att Hovet delar Hedmans uppfattning. Madeleine stängde nämligen ute Herman Lindqvist från en ceremoni i Slottskyrkan, där kungafamiljen firade landets nya prinsessa Leonore  tillsammans med medarbetare vid hovet, vänner och släktingar. Känner de inte till grundlagen, eller struntar de helt enkelt i den?

Är kolonialismen verkligen något att fira?

Det tycker i alla fall SvD:s ledarskribent PJ Anders Linder. Historikern Adam Hjortén tycker däremot i DN Kultur idag att kolonialismen inte är något att fira. I de flesta länder vore det helt omöjligt, men i Sverige tycks det gå bra att ”glömma" de mörkare delarna av historien.

I veckan firades 375-årsminnet av etablerandet av den svenska kolonin Nya Sverige i Delaware 1638 på mark, som redan tillhörde Lenapeindianerna, med tal av Kungen och vicepresident Joe Biden. Inget har meddelats om det även representanter för de bortjagade indianerna fanns på plats och fick hålla tal. Kungen lyfte i sitt tal fram det gemensamma intresset av handel mellan EU och USA: ”Alltsammans började med handel. Och handel kommer att fortsätta att vara i centrum av vårt förhållande. Med hjälp av en gemensam transatlantisk marknad kommer vi att kunna skapa välstånd för våra befolkningar på bägge sidor av oceanen.”

Kungaparet i Wilmington, Delaware

Kungen hade naturligtvis helt rätt. Det började med transatlantisk handel. Slavhandel. Den andra delen av handelskedjan etablerades när Sverige 1650 etablerade en koloni i nuvarande Ghana och tog över slavfortet Cape Coast Castle (dåvarande Carolusborg), varifrån de svarta slavarna skulle fraktas över Atlanten och säljas till kolonisatörerna i Amerika. Den minoritet som hade överlevt de vidriga förhållandena i slavfortet och på överresan över Atlanten vill säga. Jag har själv besökt slavfortet, som nu är museum, och hört beskrivningen av hur vedervärdigt slavarna behandlades. Fängelsehålorna finns kvar. Det är bara att åka dit och titta.

Cape Coast Castle i Ghana

Jag vet inte om Kungen har varit där och hållit tal. Kanske borde han göra det och passa på att be om ursäkt. Det var nämligen under Kung Carl Gustavs företrädare Drottning Kristina, och till stor del på hennes initiativ, som Cape Coast Castle etablerades. För att stimulera slavhandeln och ge välstånd åt Sverige. Men detta nämnde inte kungen någonting om vid sitt tal i Wilmington, Delaware. Inte heller tycks någon slavättling ha hållit något högtidstal på jubileet.
En annan av Kung Carl Gustavs företrädare på tronen, Gustav III såg till att Sverige 1786 skaffade sig kolonin S:t Barthelemy i Västindien. Syftet var återigen att få en bas för slavhandeln. Om detta har TV4 berättat i ett program 2011. Först 1845 förbjöds slavhandeln av riksdagen.

Svensk slavhandel
Det är tydligen bara vissa valda delar av Sveriges och monarkins förflutna som kungen vill lyfta fram. Jag undrar just hur kungen kommer att formulera sig när nästa jubileum för grundandet av slavfortet Cape Coast Castle kommer att firas. För jag antar att det är lika mycket värt att fira. Eller…  

Det är inte chict att rösta på monarkin!

Liberalerna Anne-Lie Elfvén och Magnus Simonsson har i SvD förordat en folkomröstning om monarki eller republik utan att nämna en viss tidpunkt.  Vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt har på sin blogg föreslagit en folkomröstning om monarki eller republik i samband med något av valen 2014 (vi har också ett EU-val detta år).  Men frågan är om det vore lämpligt att anordna en folkomröstning om monarki eller republik 2014 eller någon annan närliggande tidpunkt. Med all sannolikhet skulle en sådan folkomröstning vinnas av monarkisterna och sedan avföras från dagordningen för lång tid framåt. Det vore ju mycket oklokt.

Den italienska drottningen Marie José var själv republikan.
Socialdemokrater, liberaler och vänsterpartister är ju för republik i princip, men i praktiken händer ingenting. Det beror ju i sin tur på att monarkin har haft starkt stöd bland det svenska folket. Kung Gustaf VI Adolf var ju rätt populär också. Men det är nu länge sedan. Nuvarande kung har ju knappast bidragit till att stärka monarkin och opinionsstödet är stadigt sjunkande.
Mindre än hälften av befolkningen tycker fortfarande att monarkin är bra medan, medan 25 procent tycker att den är dålig. Bara 40 procent tycker att kungen är bra. Detta enligt Forskningsgruppen för Samhälls- och informationsstudier, FSI, som regelbundet undersökt svenska folkets rojalism ända sedan 1996. De visar att stödet sjunkit kraftigt för både kungahuset och monarkin. Om trenden fortsätter kommer det om femton år att vara fler som är emot monarkin än som är för den. Det borde betyda att frågan om monarki eller republik kommer upp på dagordningen omkring 2030.

Sjunkande stöd för monarkin och kungahuset enligt FSI.
Enligt SOM-Institutet som undersökt monarkins ställning i Sverige 1976, samt 1995-2009 är monarkins ställning långsamt sjunkande, men 2009 ansåg 60 procent att det är ett dåligt förslag at avskaffa monarkin, medan 23 procent tyckte att det är ett bra förslag. Motsvarande siffror tio år tidigare var 71 procent respektive 19 procent. Med en så långsamt ökningstakt i stödet för republik kommer monarkisterna fortfarande vara fler än republikanerna år 2030. Även om de inte utgör en majoritet av befolkningen.

Sjunkande stöd för monarkin enligt SOMI.
Enligt en undersökning av Aftonbladet/Sifo som presenterades i dagarna vill hela 70 procent av svenskarna vill behålla det nuvarande statsskicket, medan 23 procent vill avskaffa monarkin. Motsvarande siffror i den senaste mätningen i maj 2011 var 74 respektive 21 procent.

Enligt en opinionsundersökning från Sifo 2004 ville 72 procent av de tillfrågade behålla monarkin, medan 16 procent ville införa republik. Medan andelen republikaner synes öka långsamt verkar monarkisterna ligga på en stabil nivå. En majoritet av svenskarna, 58 procent, ansåg enligt TV4/Novus i november 2011 att monarkin ska finnas kvar, medan 21 procent ville avskaffa monarkin helt.
Även om det är anmärkningsvärt stora skillnader mellan undersökningarna tycks det gemensamma vara att det finns stöd för monarkin för närvarande, men stödet sjunker sakta. När majoriteten kommer att vara för republik tycks vara svårt att bedöma, men när den situationen inträffar borde en folkomröstning anordnas om inte riksdagsmajoriteten tar initiativet till en ändring av statsskicket. Det är en fråga som till skillnad mot de flesta frågor är lämplig för just folkomröstning eftersom det är enkelt att formulera två tydliga alternativ.
Men en folkomröstning bör anordnas först när utsikterna för framgång är stora. Vänta till 2027 eller 2030, så att vi kan vara säkra på framgång, åtminstone om man ska tro FSI. Då är kungen 77 eller 81 år, och finns säkert fortfarande kvar i livet, eftersom de brukar bli gamla i vårt kungahus. Ska man tro SOMI kommer det att dröja längre. Om opinionssvängningen går snabbare bör ju folkomröstningen tidigareläggas. Men ligg lågt ett tag till. Vi vet ju inte hur många kungaskandaler som kommer.

Firande av republiken i Frankrike.
Hur troligt är det att befolkningen skulle rösta bort kungahuset så småningom? Ganska troligt, tror  jag.
Ett exempel på en framgångsrik folkomröstning om monarkin ägde rum i Italien sommaren 1946. Kung Viktor Emanuel III hade förbrukat det mesta av sitt förtroende genom samarbetet med Mussolini och fascisterna. För att rädda monarkin lyckades monarkisterna förmå honom att avgå till förmån för sonen, Umberto II den 9 maj 1946. Folkomröstningen ägde rum den 2 juni samma år. Intressant nog hade även kungaparet rösträtt i folkomröstningen och deltog också. Sedan drottning Marie José, dotter till kung Albert I av Belgien, hade avgivit sin röst meddelade hon en närvarande journalist att hon röstat för republik! ”Det är inte chict att rösta på monarkin!” löd hennes motivering för att rösta bort sin egen make. Med 54,3 procent mot 45,7 röstade det italienska folket bort monarkin och införde republik. Marie José röstade för övrigt på socialisterna i det allmänna valet.

Exkung Konstantin med hustru Anne-Marie
I Grekland tvingades kung Konstantin II gå i exil efter att ha stått för en misslyckad motkupp mot militärjuntan i december 1967. Sedan juntan störtats genomfördes en folkomröstning om monarkin 1974, där 69 procent av väljarna röstade för att avskaffa den.
Kommer Silvia att rösta för republik, om hon nu skulle få rösträtt? Hon skulle ha alla skäl i världen att göra det. Victoria skulle enligt min åsikt få kandidera i valet av svensk president, om hon nu skulle vilja det, och därmed få en demokratisk förankring. Den nyvalda presidenten kunde gärna flytta in i Drottningholms slott, men bara stanna kvar där så länge hen är president.

Trams, Leijonhufvud, bara trams!

Juridikprofessorn Madeleine Leijonhufvud gör ett märkligt inlägg i dagens SvD under rubriken ”Kungabilden är vuxenmobbning”. Den kungabild hon syftar på är den som publiceras i tidskriften Tiden där kung Carl Gustaf och ett antal av hans kompisar äter pizza serverad på magen av en naken liggande Camilla Henemark medan drottning Silvia skurar bort ett hakkors från golvet.

Elisabeth Ohlson Wallins bild publiceras i tidskriften Tiden
Enligt Leijonhufvud är bilden ”en mobb riktad mot två försvarslösa människor”. Man kan undra vilka två personer hon syftar på, eftersom bilden faktiskt föreställer nio personer. Enligt Leijonhufvud är det tydligen bara två av dessa som har anledning att känna sig kränkta av bilden. Den som skulle kunna känna sig mest kränkt är naturligtvis Camilla Henemark som avbildas naken i en förnedrande position.
Enligt Leijonhufvud föreställer bilden inte några makthavare utan två personer som fötts respektive genom giftermål fått representationsfunktioner enligt svensk grundlag. Hon syftar alltså enbart på kungen och drottningen. Kungen är Sveriges statsöverhuvud men saknar enligt Leijonhufvud ”all politisk makt”, men det betyder  inte att han saknar makt, liksom inte heller Ingvar Kamprad eller Marcus Wallenberg saknar makt för att de inte är politiskt valda. Av de avbildade personerna är Bertil Ternert informationschef vid hovet som omsätter betydande belopp finansierade av skattemedel. Anders Lettström är styrelseproffs och ordförande i ett ledande företag inom upplevelseindustrin. "Noppe" Lewenhaupt äger och driver en nattklubb i centrala Stockholm. "Aje" Philipson är son till Märta Philipson som på sin tid var ägare till ett bilimperium och Sveriges rikaste kvinna. Personerna på bilden är i hög grad offentliga personer, med eller utan makt. Kungen, drottningen och hovet representerar svenska folket, som också betalar kostnaderna, och som har rätt att känna sig kränkta av kungens och hans gelikars beteende. Silvia har ingen skuld för faderns nazistiska förflutna, men väl för att hon själv försöker sopa det under mattan. Att låtsas som om dessa personer inte skulle kunna skildras i satiriska bilder därför att de inte är makthavare är naturligtvis bara trams. Genom att hävda att bilden inte skildrar sådant som de har gjort eller försummat ”i sina offentliga roller” antyder Leijonhufvud att svenska folket inte skulle ha att göra med om kungen har samröre med gangsters eller utnyttjar unga kvinnor på sin fritid.

Madeleine Leijonhufvud
Men varför nämner Leijonhufvud inte alls att Camilla Henemark skildras i en förnedrande situation på bilden? Det beror givetvis på att Leijonhufvud först och främst försvarar kungahuset och monarkin. Men en betydande och växande del av svenska folket är inte anhängare av monarkin. Om kungen skulle avgå som statsöverhuvud och bli en privatperson skulle han kunna hävda privatlivets helgd. Som statsöverhuvud är han en offentlig person. Så länge Leijonhufvud uppfattar det som kränkande att framställas ätande pizza serverad på en naken kvinna, men inte att som kvinna ligga naken som den bordduk som pizzan serveras på, är hon inte trovärdig. Hon är inte ute efter att försvara några offer, hon försvarar bara kungafamiljen och monarkin.

Uppdatering den 9 oktober 2012
Enligt radions kulturnytt ber Tidens chefredaktör Daniel Suhonen nu Camilla Henemark om ursäkt för publiceringen om hon känner sig kränkt av publiceringen. På Tidens hemsida publiceras också ursäkten. Det är klädsamt och sympatiskt av Suhonen och tidskriften Tiden att göra detta.

Uppdatering den 10 oktober 2012
Så här skrev Magnus Simonsson på republikanska föreningens blogg i januari 2012: ”En del monarkister brukar hävda att kungafamiljen saknar politisk makt. Ja, deras formella makt är numera begränsad. Däremot kan de använda sin position till att påverka både opinion och politiska beslut. Enligt nyhetsmagasinet Fokus tillhörde både Carl Gustaf Bernadotte och Victoria Bernadotte de 100 mäktigaste i Sverige 2011.
Nyligen skrev Madeleine Leijonhufvud, professor emerita i straffrätt, följande om en grundlagsändring för ett antal år sedan på SvD opinon: "I den kampen träffade jag drottning Silvia. Bland alla personer i det offentliga Sverige hade hon, som inte alls hade någon skyldighet att befatta sig med sådana jobbiga frågor, satt sig in i denna nya, förfärande verklighet. Vi vann den kampen, och drottningens insats betydde mycket för den segern." Det rör sig alltså om en grundlagsändring, som en professor emerita i straffrätt menar att den påstått maktlösa Silvia Bernadotte hade stor betydelse för. Det är ett tydligt exempel på att familjen Bernadotte har makt.
Två dagar efter Madeleine Leijonhufvud gjorde även Elisabeth Tarras-Wahlberg ett inlägg i SvD till stöd för kungahuset, där hon drev tesen att det är pengarna som styr publiceringarna. De flesta känner ju till att Tarras-Wahlberg under många år varit verksam som talesman för kungahuset som informationschef vid Kungl. Hovstaterna och hovmarskalk. Några kanske tror att Madeleine Leijonhufvud framförde sina synpunkter som en oberoende debattör eller som juridikprofessor. Men även Madeleine Leijonhufvud har mycket nära relationer till kungahuset, och framförallt till drottning Silvia. Madeleine Leijonhufvud är styrelseledamot i Stiftelsen World Childhood Foundation  som grundades 1999 av Drottning Silvia och med prinsessan Madeleine som stiftelsens beskyddare. Redan i januari i år kritiserade hon den då omdiskuterade kungaboken, som hon betecknade som förtalsbrott. Men något brott har inte konstaterats, utan det var bara en beskyllning från Madeleine Leijonhufvud. Det är alltså två representanter för kungahusets nätverk av makthavare som kritiserar publiceringen av Elisabeth Ohlson Wallins kungabild.

Fördömde Kungen Saudiarabiens kung Abdullah som kättare?

Kungen besökte nyligen Saudiarabien, träffade kung Abdullah, och delade ut en medalj till honom, vilket har uppmärksammats av media, bl a Expressen. Tomas Sjöberg har i Aftonbladet dessutom observerat att det inte var första gången utan att Kungen regelbundet umgås med representanter för diktaturen. I diktaturens Saudiarabien döms kvinnor som kör bil till piskrapp.

Kung Carl Gustaf och kung Abdullah

En viktig fråga i sammanhanget som tycks ha gått media förbi är dock om han verkligen passade på att fördöma kung Abdullah såsom kättare, eftersom han är muhammedan? Gjorde han inte det så bröt han nämligen mot den svenska grundlagen. Successionsordningen från 1809, den grundlag som reglerar tronföljden, stadgar nämligen uttryckligen att kungen ”alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten.” Den Augsburgska trosbekännelsen fördömer alla kätterier, däribland muhammedanerna: ”Våra kyrkor … fördöma alla kätterier, som uppkommit i denna punkt, såsom manikéerna, vilka antogo två urprinciper i tillvaron, en god och en ond; likaså valentianerna, arianerna, eunomianerna, muhammedanerna och alla andra dylika.”

Den verkliga fråga är naturligtvis inte denna, inte heller om han belönade en av världens grymmaste diktatorer med medalj, utan varför vi fortfarande har kvar monarkin, detta medeltida styrelseskick.

Läs mer om successionsordningen här.

Är det upprörande att kungen inte får gå på strippklubb i fred?

Omdömena om boken ”Carl XVI Gustaf. Den motvillige monarken” har varit extremt olika i pressen. De professionella recensenterna tycks låsa fast sig vid vad de tycker att man borde förvänta sig av en biografi. Eftersom boken inte motsvarar dessa förväntningar är recensenterna ointresserade av vad boken faktiskt handlar om. Den annars pålitliga Louise Epstein verkar missa den här poängen i Radions Kulturnytt, liksom Per Svensson i Sydsvenskan, som är mest bekymrad över att boken inte stimulerar honom litterärt och intellektuellt.
Det gör också historikern Dick Harrison i SvD, som tycker att boken är ”ett beklämmande stycke kvällstidningsprosa som lär oss ytterst lite om vår statschef. Detta är, med andra ord, en riktigt dålig biografi.” Vad Harrison skulle vilja veta är t ex hur han sköter sina representativa plikter, vad som ligger bakom officiella uttalanden, till exempel om tsunamin och Brunei, om han tycker om modern konst och vilka böcker han uppskattar. ”Allt som inte faller inom skvallerjournalistikens domäner hoppar Sjöberg över”, enligt Harrison. Harrisons granskar källorna kritiskt och ifrågasätter sanningshalten i de uppgifter som förmedlas om kungens ”snaskigheter”. Men sanningshalten har ju i stort sett ha bekräftats av kungen själv genom sitt uttalande i Hunneberg; det hela hände för länge sedan, och nu vänder vi blad. Romansen med Camilla Henemark bekräftas av henne själv i dagens Expressen. Så kvar står att Harrison tycks mena att ”snaskigheter” om kungen inte borde förmedlas även om de är sanna, ett märkligt ställningstagande, som om kungen inte var en offentlig person.

Camilla Henemark
Jens Liljestrand kallar i DN boken för ”ett misslyckat grupparbete” och hittar ett mischmasch av småputtrig biografi, desperat skandaljakt och nästan parodiskt svammel. Han ger ändå författarna till ”Den motvillige monarken” – heder av att vi äntligen kan ”föra ett öppet samtal om gubbarna och kaffeflickorna”. Men han har andra förväntningar på en biografi. I stället för att berätta om huvudpersonens liv ägnar sig boken enligt Liljestrand åt ett bitvis maniskt grävande kring den krets av festsugna män i vilken kungen ingår, med tonvikt på deras sätt att närma sig det motsatta könet. Allt får stå tillbaka till förmån för karikatyren av en ytlig och jagsvag kåtbock omgiven av fjäskande män som gillar att beställa kvinnor till kaffet. ”Så slår jag på tv:n och ser den numera klassiska ”presskonferensen” i Hunneberg och inser att ”Den motvillige monarken” i sin brist på fokus, analys eller intellektualisering, på ett kongenialt sätt speglar sitt ämne. I det fragmentiserade talet och den flackande blicken inför pressuppbådet ser jag en man som övergivits till och med av sina egna biografer. Som inte får – eller vill – spela huvudrollen ens i sin egen livsberättelse, som står mitt på scenen men ändå aldrig är närvarande. Och helst av allt vill smita ut i kulisserna för en toast Skagen och en helkväll med grabbarna.”
Malin Ullgren har i DN en annan utgångspunkt: Hon konstaterar att ”kungaboken handlar om en grupp män med en extrem samhällsmakt som tillsammans värnar rätten att inte betrakta kvinnor som människor.” Hon konstaterar att ”Den motvillige monarken” knapp hann komma ut förrän ”folksporten rycka-på-axlarna-åt-kungens-eskapader” var ett faktum. Men är det egentligen ointressant för en monarki att kungen tillsammans med sina kompisar värnar rätten att inte betrakta kvinnor som människor, så vida man inte tillfälligtvis avlar arvingar med dem. ”Bara skvaller” är en återkommande invändning mot boken, med innebörden att beskrivningarna av hur kungen och hans kompisar i överklassen konsumerar kvinnor, kaffeflickor, som inte tycks relevant för vidare diskussion. Ullgren frågar sig om det är ”nyviktorianskt”, som John Chrispinsson skriver i en indignerad debattartikel i Svenska Dagbladet, att invända mot dagens hovkultur, och svarar själv: Nej, det är själva hovkulturen, så som den framstår i ”Den motvillige monarken”, som är viktoriansk: religiösa drottningar, ”virila” kungar. Det är inte ”moralism” att invända mot hur kungen och hans gäng enligt ”Den motvillige monarken” bedrivit samtida hovliv. Däremot är det direkt tragiskt att ha ett statsskick som odlar en hora/madonnakultur värdig Oscar II:s dagar.
Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet att ”det är många som har svårt att hantera uppgifterna i Den motvillige monarken om alla flickor som serverats Carl XVI Gustaf när han druckit kaffe på svartklubb.” Som exempel, vill den annars så kloka Barbro Hedvall se ett slut på ”nymoralismen” i radions P1. Det framgick inte om Hedvall menar att det är i sin ordning att alla män konsumerar kvinnor såsom kungen, Noppe och Aje gör, eller om bara överklassen ska ha de privilegierna. Linderborg har fått flera mejl från äldre män som är emot monarkin, men tycker det är upprörande att kungen inte får gå på strippklubb i fred.
Så länge vi har monarki måste monarken kunna tåla en offentlig granskning. Är det en tillfällighet att det är kvinnor som försvarar granskningen av kungen medan det framförallt är män som tycker att den är onödig? Det stora problemet är väl att vi över huvud taget tidigare inte har haft någon granskning av monarkin och kungahuset värd namnet. Även om den nu aktuella boken inte fyller hela den luckan tycks den ändå vara ett välkommet bidrag till den granskningen, även om utfallet för kungens del inte är särskilt smickrande. Själv är jag inte särskilt intresserad av vilken konst kungen gillar eller vilka böcker han läser. Om han nu över huvudtaget läser något; hans uttalande efter älgjakten senast tyder snarast på motsatsen.

Kungen - en riktig kvinnojägare

De senaste dagarna har tidningarna fyllts av skriverier om den nya boken om kungen Karl den XVI Gustaf – den motvillige monarken.  Tidningarnas skriverier har mest handlat om de unga kvinnorna på kungens fester, kaffeflickorna, besök på diverse skumma nattklubbar med koppling till den kriminella världen och om utomäktenskapliga förhållanden, bland annat med artisten Camilla Henemark. Till en början föreföll diskussionerna mest handla om obekräftade rykten och skvaller, eller kanske rent av lögner från början till slut.  Sedan kungen hållit en presskonferens i samband med den årliga älgjakten, verkar kritiken mot boken ha ebbat ut. Kungen dementerade ju ingenting, i stället konstaterade han att det hela hade skett för länge sen, och att det nu var dags att vända blad och gå vidare. Men allt var ju faktiskt intre för så väldigt länge sen. Inte heller Henemark har dementerat något i sak, bara att hon själv skulle ha varit källan. Skriverierna är dessutom styrkta av fler oberoende källor. Den rimliga slutsats som går att dra är att det allra mesta, kanske allt, som står i boken tycks vara sant.

Den ena av de två frågor som pressen bör ställa sig i samband med eventuell publicering av den här typen av publiceringar är ju då besvarad.  Frågorna gäller om uppgifterna dels är sanna, dels relevanta. Eftersom det tycks som om det mesta i allt väsentligt är sant återstår frågan om det är relevant att publicera uppgifter om kungens privatliv. Kungen är Sveriges statsöverhuvud, inte 8 timmar om dagen eller 40 timmar i veckan, utan på heltid och livet ut. Därmed får han också finna sig i den här typen av granskning. Frågan är väl i stället varför ingen tidigare brytt sig om att granska kungahuset mera ingående. De här ryktena har ju cirkulerat länge.  Inom journalistkåren är det mycket som varit känt, men som tidningarna aldrig skrivit om. Lägenheten på Strandvägen till exempel dit olika kvinnor inbjudits mer eller mindre diskret. Har kungens undersåtar som betalar apanaget verkligen inte rätt att känna till hur det används, hur kungen lever sitt dagliga liv och vilken kvinnosyn han har i det privata. Kungen borde vara Sveriges mest offentliga person, men har hittills sluppit ifrån den granskning av media som alla politiker i mera betydande ställning underkastas. Publiceringen är därför också relevant. Kungen kan inte ha en privat frizon.

När jag nu läser om kungens förehavanden kommer jag att tänka på hans föregångare med samma namn. Karl XV växte upp till en riktig kvinnojägare och förförare, vilket han var livet ut. Han hade otaliga romanser och rykten gick även om många utomäktenskapliga barn. Enligt en stark folklig tradition hade Karl ett stort antal barn på bygden. Han erkände eller bekräftades dock aldrig några officiellt. Älskarinnor hade han emellertid många av, flera vid hovet, där den mest kända var Sigrid Sparre som var hovdam till hans mor och som han uppvaktade ganska öppet. Övriga älskarinnor var Wilhelmina Schröder, Eugenie Montgomery och skådespelerskan Johanna Matilda Styrell.

Han var inte främmande för att även vända sig till prostituerade och när han vid en fältövning lät hämta prostituerade kvinnor till sitt officerstält på Ladugårdsgärdet skrevs det skarpa kommentarer om detta i tidningarna. Så de nuvarande skriverierna följer snarast traditionen.

Själv tycker jag ju att monarkin är odemokratisk, förlegad och snarast borde avskaffas. Kanske skulle en lämplig avslutning vara att kungen helt enkelt begär att få abdikera i samband med sin 65-årsdag om ett halvår.  Då kan Victoria träda in och om hon så önskar kandidera till att bli den första presidenten i Republiken Sverige.

Kungen vill själv att muslimer ska fördömas som kättare

Detta är en slutsats man kan dra av dagens SvD. Jag har tidigare skrivit om att Kungen, kronprinsessan Victoria och hennes blivande make enligt grundlagen måste fördöma bland andra muslimer. Successionsordningen från 1809, den grundlag som reglerar tronföljden, säger att kungen ska hålla sig till den Augsburgska trosbekännelsen från 1593, där det stadgas att alla kätterier ska fördömas och däribland muslimer.

Det är inte monarkin som sådan, det är kungen personligen jag vill åt.
Jag trodde då att detta bara var en historisk kvarleva, en gammal skrivning som bara blivit bortglömd. Nu förstår jag, om SvD har rätt, att detta är ett uttryck för kungens egen bestämda uppfattning.
Åtta KU-ledamöter, en majoritet av dem som SvD tillfrågat, anser att bestämmelsen om religionskravet är otidsenligt och bör tas bort. ”I samma ögonblick som kungafamiljen vill ändra på det är vi beredda att göra det, säger Ingvar Svensson (KD). Kungen har tidigare tillfrågats och meddelade då att han ville behålla skrivningen om religionstillhörigheten.” Det är alltså anledningen till att kätteriparagrafen finns kvar i grundlagen. Detta enligt SvD idag. Kungen vill behålla religionskravet! Kungen vill att alla kätterier ska fördömas och däribland muslimer!
Tidigare har det främst varit monarkin som sådan jag varit kritisk emot. Landets högsta ämbete borde inte ärvas inom en liten familj när nu demokratin har slagit igenom fullt ut i de flesta andra samhällssektorer. Men jag börjar nu förstå den egentliga innebörden av vad DN-kåsören Red Top på sin tid brukade hävda: ”Jag har ingenting emot monarkin som sådan, det är kungen personligen jag vill åt”.
På dagens Brännpunkt i SvD vill Christer Sturmark, ordförande i Humanisterna och Stefan Swärd, pastor i Elimkyrkan på Östermalm avskaffa religionstvånget för kungahuset. Göran Hägg har tidigare velat avskaffa kungahusets arvsrätt och införa valmonarki. Det är alltför begränsade krav. Jag vill i stället kräva: Avskaffa Kungen! Avskaffa kungahuset! Avskaffa monarkin!

Relaterat inlägg:
Kungahuset måste fördöma islam

Kungahuset måste fördöma islam

Dagens Nyheter har uppmärksammat att Kungen, kronprinsessan Victoria och hennes blivande make ”om man ska tolka grundlagen bokstavligt” måste fördöma bland andra muslimer för att få tillhöra kungahuset.
Så här säger §2 i Successionordningen från 1809, den grundlag som reglerar tronföljden: ” Såsom 2 § i 1809 års regeringsform uttryckligen stadgar, att Konung alltid skall vara av den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgiska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är, sålunda skola ock prinsar och prinsessor av det kungl. huset uppfödas i samma lära och inom riket. Den av kungl. familjen som ej sig till samma lära bekänner, vare från all successionsrätt utesluten.”

Augsburgska trosbekännelsen i latinsk originalutgåva från Wittenberg 1531.
Den Augsburgska trosbekännelsen lyder så här i det avsnitt som handlar om andra religioner: ”Våra kyrkor … fördöma alla kätterier, som uppkommit i denna punkt, såsom manikéerna, vilka antogo två urprinciper i tillvaron, en god och en ond; likaså valentianerna, arianerna, eunomianerna, muhammedanerna och alla andra dylika.”
Skulle kronprincessan Victoria bli ateist, katolik eller muslim, skulle hon också få lämna kungahuset. Det visar med all önskvärd tydlighet vilken anakronism monarkin i själva verket är. Men enligt Dagens Nyheter tar ingen regeln på allvar. Men frågan är verkligen vilka lagar och regler man ska ta på allvar och vilka man kan bortse från såsom gammaldags. Är det upp till den enskilde att avgöra själv? Och frågan är vad Sveriges 400 000 muslimer anser.

Kronprinsessan Victoria vid nationaldagsfirandet för ett år sedan. Men har hon verkligen fördömt muslimerna som kättare, vilket lagen kräver av henne?
1951 års religionsfrihetslag gav svenska medborgare rätten att fritt gå ur Svenska kyrkan. Sverige har undertecknat deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Religionsfriheten räknas som en av de mänskliga rättigheterna, och finns uttryckt i till exempel Europakonventionen, artikel 9: ”Envar skall äga rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, andaktsövningar och iakttagande av religiösa sedvänjor.” Vår kungliga successionsordning är alltså ett brott mot de mänskliga rättigheterna, vilket borde påtalas i någon internationell domstol.
Om nu kungen eller kronprinsessan till äventyrs skulle vilja leva upp till vad grundlagen kräver är det risk för att de skulle bryta mot en annan lag. Hets mot folkgrupp är ett brott som innebär att offentligt sprida uttalanden som hotar eller uttrycker missaktning för en eller flera utpekade folkgrupper. Att fördöma muslimer som kättare är nog på gränsen till hets mot folkgrupp, i synnerhet om det skulle handla om kungen, drottningen eller kronprinsessan. Men de lär inte åtalas. Kungahuset står ju över lagen. Och även om de fördömde muslimerna efter noter och åtalades är det inte säkert att de skulle dömas. Pingstpastorn Åke Green friades ju av Högsta domstolen. Att kalla homosexualitet "en djup cancersvulst på hela samhällskroppen", var inte att betrakta som hets mot folkgrupp i lagens mening.
I ett avseende har dock successionsordningen ändrast sedan 1809: Kvinnlig tronföljd möjliggjordes i och med ett riksdagsbeslut 1978. En ny version av grundlagen väntas träda i kraft efter en andra omröstning i riksdagen efter valet i höst. Bland annat införs att Sverige är medlem i EU. Men hänvisningen till den Augsburgska trosbekännelsen finns kvar. Tydligen anser riksdagen att religionskravet på kungahuset fortfarande är aktuellt, liksom kraven på kungahuset att fördöma muslimer såsom kättare. Annars hade man väl passat på att ändra det också, när man ändå håller på. En gissning är att man helst inte vill rota för mycket i grundlagen, eftersom den berättigade frågan kunde ställas varför vi fortfarande alls har kvar monarkin.
I Sverige värnar vi officiellt om religionsfriheten och förfasar oss över schweizarnas främlingsfientlighet när de vill förbjuda minareter, men när det kommer till kritan så gäller religionsfriheten inte Sveriges statsöverhuvud, som enligt samma grundlag är ålagd att fördöma muslimer utan att riksdagen på 200 år gjort något åt saken.