Moderna Berlin

Berlin rymmer många exempel på modern arkitektur och stadsbyggande från början av 1900-talet. Det finns sedan några år tillbaka ett världsarv, Berlin Moderne, som består av sex olika bostadsområden från perioden mellan 1910 och 1933. Under den perioden var Berlin ett socialt, politiskt och kulturellt centrum. Sen satte Hitler stopp för all vidare experimentlusta med modern arkitektur och flera av de inblandade arkitekterna tvingades emigrera.
Under några dagar har jag besökt några av de ingående områdena. De har nyligen renoverats varsamt, eller så pågår moderniseringen fortfarande. I Siemensstadt finns utförliga skyltar som berättar om bebyggelsens historia och upphovsmännen bakom, men andra områden kan ibland vara svåra att hitta till. Inte ens de närboende verkar alltid känna till historien eller det stadsbyggnadshistoriska värdet.

Områdena byggdes för att förbättra kvaliteterna och de sociala villkoren för arbetarbefolkningen. Behovet av bostäder, särskilt smålägenheter, var stort efter första världskriget, och områdena byggdes av icke vinstdrivande organisationer. På sju år mellan 1924 och 1931 byggdes 146 000 nya lägenheter, ungefär samma takt som i Stockholm under miljonprogrammet, detta trots den ekonomiska världskrisen 1929-1931. Berlin delades in i zoner, där det tilläts fem våningar i centrum men lägre byggnader i de yttre zonerna. De nya stadsdelarna ersatte i flera fall hårdexploaterade områden med låg standard och byggdes med en öppen kvartersstruktur som vi känner igen från svenska funkisområden från 1930-talet. De byggdes också funktionsseparerade, i stort sett helt utan lokaler i bottenvåningarna för butiker och verksamheter. De bröt därmed helt mot den dittills rådande kvartersstrukturen. Här kommer några exempel ur världsarvet.

Siemensstadt är det största av de ingående områdena och byggdes 1929-1934 under medverkan av bl a Hans Scharoun, Martin Wagner, Walter Gropius, Otto Bartning och Hugo Häring. Även den ungerskfödde arkitekten Fred Forbat medverkade här. Forbat lyckades efter Hitlers maktövertagande fly till Sverige med hjälp av bl a Sven Markelius och Uno Åhrén. Forbat blev sedermera upphovsman till en mängd generalplaner i Sverige under 1950- och 1960-talen.

Weisse Stadt i Reinickenberg från 1929-1931, ritades av bland andra Bruno Ahrends.

Wohnstadt Carl Legien i Prenzlauer Berg från 1928-1930  har Bruno Taut som en av upphovsmännen. Bruno Taut är också en av upphovsmännen till Siedlung Schillerpark i Wedding, från 1924-30, ett av de tidigaste områdena.

Områdena har mycket höga arkitektoniska kvaliteter och är efter den senaste upprustningen fina att titta på och vandra igenom. Samtidigt märker man en slags stillhet, ja rent av ödslighet. Man ser få människor röra sig på gatorna och när vi blir kaffesugna är det ibland nästan omöjligt att ens hitta ett kafé att slå sig ner på. Inte ens livsmedelsbutiker tycks vara särskilt frekventa. Kanske områdenas ålder och de små lägenheterna bidrar till enhushållssammansättning med många äldre och få barnfamilj. Det liv och rörelse som vi ser i vår del av Prenzlauer Berg och i många andra delar av Berlin saknas i alla fall helt. Kvarteren är helt enkelt alltför stora och tätheten alltför låg för att skapa stadsliv, precis som i många av Stockholms förorter.  Men flera av dessa områden ligger faktiskt relativt centralt i Berlin.

Berlin och Stockholm

Efter en vecka i Berlin börjar man bli van att ta sig fram i staden. Och det går ganska lätt eftersom kollektivtrafiken är så väl utbyggd. Här finns förutom S-bahn och U-bahn även buss och spårvagn att tillgå. I alla fall för det mesta.
Efter återföreningen har man lagt ner stor möda på att knyta ihop och rusta upp de sönderklippta näten och detta arbete pågår fortfarande. Det innebär att man får vänja sig vid att vissa delar för tillfället befinner sig i ett ombyggnadsskede och därför är avstängda för tillfället. Linjenätet ser inte heller alltid ut precis som det gör på de nyinköpta kartorna, utan har nyligen lagts om här och var. Den spårväg med linjerna M1 och 12 som vi vant oss vid att använda kommer från måndag och ett antal månader framåt  att gå en helt annan väg och inte alls till Mitte som vi vant oss vid.

Att byta mellan linjer kan ibland vara ett visst äventyr vid stora stationer som Friedrichstrasse eller Alexanderplatz, där många olika linjer möts i olika nivåer. Många trappor upp och ner kan det bli. Eller när en bytesstation som på kartan ser dödsenkel ut i verkligheten innebär att man måste upp till gatan och gå ett och ett halvt kvarter innan man hittar den andra linjen runt hörnet.

Men detta vägs ändå upp av att nätet är så integrerat. Det ger jämn tillgänglighet över mycket stora delar av Berlin, eftersom antalet bytesstationer är så många. I Stockholm möts alla linjer vid T-centralen, röda och gröna linjerna vid Gamla stan och Slussen, gröna och blå vid Fridhemsplan. Dessutom kan man byta mellan pendel och tunnelbana vid T-centralen och Sundbyberg, Farsta Strand och Södra station om man accepterar en viss promenad. I Berlin kan utan vidare ett 50-tal stationer kallas bytesstationer. Spårnätet har en rutnätskaraktär som saknas i Stockholm.

S- och U-bahn i Berlin

I Berlin finns det dessutom en cirkellinje på S-banan, som klipptes av under Berlinmurens tid, men som nu är återupprättad. Den omsluter ett område som är ca sex kilometer i nordsydlig riktning och elva kilometer i östvästlig, ungefär dubbelt så stort som Stockholms innerstad, skulle jag uppskatta. Hela detta område har innerstadskaraktär och dessutom en stor del av det som ligger utanför. Jämför man spårnätet (S- och U-bahn) med Stockholms tunnelbana och pendeltåg ser man skillnaden. Berlin har 478 km spår med 25 linjer och 339 stationer. Stockholm har 305 km spår med 11 linjer och 153 stationer. Berlin har alltså mer än dubbelt så många stationer men bara (drygt) 50 procent mer spår. Till detta kommer i båda fallen spårväg, och förortsbanor.
Det är naturligtvis orättvist att jämföra Berlin med Stockholm. Berlin är en betydligt större stad. Räknat på hela storstadsområdet har Berlin drygt 4 miljoner invånare, ungefär dubbelt så många som Stockholms län. Men Berlins storstadsområde är bara två tredjedelar så stort som Stockholms län till ytan. Befolkningstätheten är nästan tre gånger den i Stockholms län, 894 inv per kvadratkilometer, jämfört med 326 i Stockholms län. Räknar man på staden Berlin blir resultatet likartat. Staden Berlin har  3,4 milj inånare på en yta av knappt 900 kvkm. Stockholm har knappt 900 000 inv på en yta av knappt 400 kvkm. Befolkningstätheten i staden Berlin är alltså nästan 4 000 inv per kvkm jämfört med drygt 2 000 i Stockholm. Berlin är dubbelt så tätt som Stockholm, även räknat på en betydligt större yta.
Berlin är helt enkelt en ganska tät stad med stor stadskärna och med många delcentra. Det ger på många ställen mycket urban karaktär, med mycket folkliv, affärer och kaféer, centralt som vid Alexanderplatz, Kurfürstendamm och Potsdamer Platz, men också mer halvperifert som i Kreuzberg, Prenzlauer Berg och i Friedrichshain.
Men är Berlin inte bara en stenöken? Nej, jag tycker inte det. Tvärtom är gatorna ofta breda och trädplanterade och parkerna är många och fina med den drygt 2 kvadratkilometer stora Tiergarten som utropstecken. Det finns många ”Volksparken” runt om i staden och det stora grönområdet Grunewald  i sydväst.
Häromdagen besökt vi den nedlagda flygplatsen Tempelhof  i söder, numera Tempelhofer Park, ett jätteområde på flera kvadratkilometer där man kan jogga, rasta hundar, odla eller bara promenera omkring. Det finns planer på att bebygga en mindre del av Tempelhofs yttre delar med några tusen lägenheter, plantera över tusen träd samt anlägga en damm. Planerna har förstås fått mothugg av miljöaktivister. Området härbärgerar numera ett fågelliv, som skulle kunna störas och träden skulle kunna påverka kallvindarna över fältet med negativa klimateffekter som följd! Inte heller dammen var bra enligt aktivisterna. Jag hoppas att planerna fullföljs.

Rapport från Berlin

Sedan några dagar befinner jag mig i Berlin, närmare bestämt i Prenzlauer Berg. Det är en stadsdel som består av många äldre och en del nyare hus, men ofta lätt bedagade. Stadsdelen verkar vara  populär bland låginkomsttagare, miljöaktivister och kulturarbetare. Det vimlar av kaféer och secondhandbutiker. Nära vår lägenhet finns det en "grafittibox-butik". Att döma av fasadernas utseende i området verkar de ha haft stor försäljningsframgång. I området verkar det också vimla av veganer och sådana som är intresserade av biodynamiskt odlad mat, yoga, ajurveda och liknande. Man ser många pappor med barn och barnvagn. Många cyklar, och de flesta beter sig relativt hänsynsfullt mot fotgängare, även om de ofta använder trottoarer, även där det finns cykelbanor. Några fartdårar som är så vanliga i Stockholm har vi inte mött.

Berlinarna respekterar oftast röd gubbe, och står tålmodigt och väntar även om det inte kommer några bilar. Det är för det mesta lätt att ta sig fram. Kollektivtrafiken är tät, med S-bahn, U-bahn, buss och spårväg. Med månadskort rör man sig bekvämt i stan. Inga spärrvakter men i stället frekventa kontroller. Det verkar fungera bra i Berlin, men varför går inte det i Stockholm? Däremot är informationen och skyltningen ibland bristfällig, liksom språkkunskapen hos den personal som visserligen sällan syns till, jag menar kunskaperna i engelska. Mina tyska kunskaper från skoltiden får dammas av.
Det finns mycket att se i Berlin, inte minst med avseende på arkitektur och kultur. Det vimlar av muséer och ändå byggs det hela tiden nya. Dessutom serveras det gott öl. Fortsättning följer.