Fotografiska gymmet

Häromdagen skrev Cecilia Jacobsson i DN på Namn och Nytt om ett besök på Dansmuseet. Plötsligt såg hon sin kompis Beata ligga på golvet, "inte helt olik en stor skalbagge. 'Jag försöker läsa här', sade hon. Det var nästan omöjligt att i ljusdunklet urskilja vilken siffra som stod framför kostymen. Skylten var placerad i ankelhöjd. Sen skulle hon upp och försöka hitta en lampa för att kunna tyda texten på informationsbladet. Så där höll vi på, från kostym till kostym, tills vi var helt utmattade. Vad tänker de på när de gör en utställning?" Så långt Cecilia J.
Jag kom att tänka på hennes trevliga kåseri idag, när vi gjorde ett besök på Fotografiska för att se två utställningar, dels Arabiska Våren av fyra fantastiska DN-fotografer från Libyen, Tunisien, Egypten, Syrien och lite till. Otroligt bra bilder, som vi dessutom känner särskilt för efter några år i Libyen.

Foto Paul Hansen, DN.
Sen fortsatte vi av bara farten för att titta på Elliott Erwitt. Också helt fantastiska bilder.

Foto Elliott Erwitt.
Men hur har man egentligen tänkt när det gäller de små texterna till bilderna? I den del där Arabiska Våren huserar är väggarna ljusgrå. Av estetiska skäl har man valt skyltar med ljusgrå bakgrund och vit text. Jättesnyggt och diskret. De stör inte alls bilderna, som ju är huvudsaken.
För säkerhets skull har man satt de flesta skyltar under de stora fotografierna, vilket innebär att de sitter ungefär 90 cm över golvet, strax under midjehöjd alltså. Skyltarna syns ju bra eftersom de är belysta med en spotlight. Åtminstone om man är så där en meter lång. Den vita texten på grå botten syns inte alls om man är normallång om man inte viker sig dubbel. Då syns den inte heller, eftersom man då skymmer ljuset från spotlighten. Knepet är alltså att sätta sig på knä på golvet. Då syns de jättebra, faktiskt. Och lite motion är ju bara nyttigt.
En del av utställningen är i trapphuset. Där har man valt svarta skyltar med vit text som går jättebra ihop med den svarta väggfärgen. Där kan man dessutom se skyltarna genom att stå på ett steg lite snett under fotografiet, så att man kommer på lite lagom höjd.
Jag kan bara rekommendera ett besök på Fotografiska just nu. Så slipper ni ett besök på gymmet denna vecka. Två flugor i en smäll, så att säga.

Genom öknen till Europa

Fabrizio Gattis reportagebok ”Bilal. På slavrutten till Europa”, recenserades i DN häromdagen av Kajsa Ekis Ekman. Den handlar om de afrikanska migranternas flykt genom öknen till kusten med förhoppningar om en fortsättning över Medelhavet till Europa. Boken är enligt Ekman bland det bästa hon har läst.

I media skildras ofta flyktingtransporterna i överfulla gamla båtar som havererar utanför Malta eller Lampedusa där de överlevande i bästa fall kan tas i land och hamna i flyktingläger. Men var åttonde klarar sig inte utan blir kvar i Medelhavet.
I vår – min och Eva Hernbäcks - bok ”Libyen, från Tripolitanien till Khaddafis sista dagar” (Norstedts, 2012) skriver vi också om denna ständigt pågående folkvandring (länk här). Där skriver vi också om den del av resan som mera sällan skildras, den genom öknen från länderna söder om Sahara. Vi beskriver den genom Eric från Ghana som själv gjort resan, och som vi träffade i Libyen. Eric klarade sig med livet i behåll och lyckades också återvända till Ghana där vi träffade honom på nytt. Enligt de flesta som vi intervjuade för boken, både flyktingorganisationer och smugglare, var ökendelen i själva verket den allra farligaste delen, den som sällan skildras. Eric passerade också, liksom Gatti i sin reprtagebok, oasen Dirkou i Niger, en plats från vilken inte alla lyckas ta sig vidare. Eric blev själv vittne till att flera av hans reskamrater dukade under i öknen. Det är ju också så att de flesta av dem som tar sig fram till Medelhavskusten aldrig lyckas komma på en båt för vidare färd, även om de flesta försöker. I Libyen, ett land med drygt 6 miljoner invånare, fanns det dessutom mellan 1,5 och 3 miljoner invandrare, de allra flesta illegala invandrare från afrikanska länder söder om Sahara. Vi såg själva det förtryck som de dagligen utsattes för, och som också skildras i Gattis bok. Jag har ännu inte läst den, men det ska jag göra snarast.

Konspirationsteorier om Libyenkriget

Fredsforskaren Ola Tunander, verksam vid Fredsforskningsinstitutet i Oslo (PRIO) har specialiserat sig på konspirationsteorier. Tidigare har han väckt uppseende i Norge genom att insinuera att Israel låg bakom Anders Behring Breiviks massaker på 77 personer i Oslo och på Utøya. Terroristhandlingar av en sådan omfattning är enligt Tunander sällan möjliga utan inblandning av statliga styrkor, och en förklaring skulle vara besvärliga diplomatiska relationer mellan Norge och Israel under månaderna före massakern beroende på norska planer att erkänna en palestinsk stat.
Han har också skrivit en bok om att de påstådda sovjetiska utbåtskränkningarna av svenska farvatten under 1980-talet i själva verket var iscensatta av amerikanska och brittiska utbåtar, som låtsades vara sovjetiska för att provocera de svenska försvarskrafterna att öka sin beredskap. Tunander hävdar med en avancerad bevisföring att det var en NATO-ubåt som sänktes eller skadades svårt av en svensk sjunkbomb vid Hårsfjärden, och att alla ansträngningar gått ut på att dölja detta.

Tunander tillskriver Moammar Ghaddafis regim ”betydande legitimitet”.

Därför är det knappast överraskande att Tunander, när han nu skriver en bok om Libyenkriget, (Libyenkrigets Geopolitik) inte köper den gängse bilden utan driver en helt annan teori. Och som vid varje krig sprids oändligt många uppgifter i alla möjliga riktningar. Alla parter har sina egna skäl att sprida information som i många fall helt visar sig sakna grund. Så skedde givetvis också i samband med Libyenkriget 2011. Och just därför är det extra viktigt att vara kritisk när man sållar och tolkar uppgifter om det ena och det andra. Men det är inte Tunander. 

I boken driver Tunander tesen att Libyenkriget skiljer sig från upproren i Egypten och Tunisien genom att i själva verket vara ett kolonialkrig sedan många år planerat av USA, i samarbete med Storbritannien, Frankrike, Israel och andra, för att komma över Libyens rika oljeresurser. För att bygga under tesen väljer han ut bara de fakta eller tecken som talar för teorin och väljer bort alla andra.
USA har hela tiden varit emot Ghaddafi och flera gånger försökt mörda honom. Att Ghaddafi efter angreppet på World Trade Center 2001 bytte sida och närmade sig väst blev enligt Tunander bara ett mellanspel som gjorde att västmakterna kunde utveckla närmare band med den inhemska oppositionen, vilket gjorde ett krig mot Ghaddafi mer realistiskt! Men bakom alltihop låg enligt Tunander egentligen Israel. Attentatet på diskoteket i LaBelle i Berlin 1986 utfördes inte av libyer utan av Israel för att lägga skulden på Ghaddafi, så att USA fick anledning att bomba Tripoli. Abu Nidal, terroristen som under flera år fick en fristad i Libyen, arbetade enligt Tunander för Mossad i Israel. Israel samarbetade med Saudiarabien och Egypten i Tchadkriget mot Libyen! Israel samarbetade även med Qatar och med islamister i konspirationen mot Ghaddafi. Alla amerikaner som stödde kriget hade anknytning till Israel.

Libyenkriget handlade enligt Tunander inte om frihet och demokrati
Tunander har en mycket förlåtande syn på Ghaddafi. Han hävdar att det under Ghaddafi fanns en betydande jämlikhet mellan män och kvinnor samt mellan svarta och vita i Libyen. Han tonar ned omfattningen av den omtalade massakern på oppositionella på Abu Salimfängelset. Libyenkonflikten handlade inte om frihetslängtan och demokrati utan om konflikter mellan olika stammar och klaner, mellan Medelhavskulturen i norra Libyen och svarta libyska stammar i södra Libyen. Svarta stammar?
I Expressen konstaterar Aron Lund att Tunanders bok bara resulterar i spegelvända förenklingar och ännu mer hysteriska konspirationsteorier. Tunander sållar enligt Lund systematiskt fram de källor som stöder hans egna idéer, tolkar alla motstridiga faktauppgifter till Ghadaffis fördel, och hänfaller själv åt de mest halsbrytande förenklingar. Det hela utmynnar i en fladdrig anklagelse om att Libyenkriget hade planlagts sedan flera år, av antingen Israel eller sionismens hantlangare i Vita huset.
Enkla invändningar hade enligt Lund kunnat resas vid varje steg i resonemanget, ”men Tunander låtsas inte om dem, utan fortsätter oförtrutet framåt mot sin stora intrig - och har sen mage att avsluta boken med ett kapitel om vikten av god källkritik. Man bleknar”. Några oklarheter och några möjligheter läggs samman, med konspirationsteoretikerns insinuanta favoritfråga som klister mellan tillfälligheterna – vem gynnar det? Tunander skönmålar enligt Lund Ghaddafiregimen i samma grad som rebellerna svärtas ner. Den viktiga diskussionen om interventionens drivkrafter och rättfärdiganden spårar ur i fantasier om en världsomspännande komplott. Bevisföringen är enligt Lund skrattretande skral. Jag är böjd att hålla med.

Gubbe med keps

Under åren i Libyen vande vi oss vid att aldrig överraskas av något oförutsett beteende i trafiken. Att möta en bil som närmar sig på samma sida på en väg med mittremsa känns lite obehagligt första gången man råkar ut för det men man vänjer sig, bara man tar det lugnt. Att bilar kör vänstertrafik genom rondeller när det är trångt på andra sidan är väl också helt naturligt. Att passera ett rött ljus utan att stanna genom en liten avstickare vid sidan om gatan är kreativt, och bidrar till att trafiken flyter lite smidigare.

I DN kåserar Sanna Torén Björling om ”Farliga gator”. Hon konstaterar att bilisterna i Stockholm har självförtroende, vilket de inte har i Göteborg. Därför kan stockholmarna kosta på sig att släppa fram fotgängare, trots att trafiktempot är högt. Det gör man inte i Göteborg. Där vill bilisterna köra snabbt och inte låtsas om att de bor i en småstad.
Krönikören Mats Petterson i GT konstaterar att även gotlänningarna har sin egen körkultur. Att använda körriktningsvisare är till exempel onödigt. ”Folk har väl inte att göra med var jag ska hän”. Själv har jag lagt märke till en vänstersväng som jag kallar gotländsk eftersom jag oftast har sett den här. Den innebär att man övergår till att köra vänstertrafik redan omkring 300 m innan avtagsvägen till vänster dyker upp. Det är ett effektivt sätt att förhindra farliga omkörningar just vid vänstersvängen, vilket annars kunde vara en risk eftersom körriktningsvisaren ändå inte används. I nio fall av tio dyker det ju ändå inte upp en mötande bil just då. Det tionde fallet inträffar bara under semestern och då är det ändå bara stockholmare man möter.

Ibland hamnar man efter en Volvo som kör 50-60 km per timme oavsett om den tillåtna farten är 80 eller 40. Det känns tryggt och bra, i alla fall om man inte har bråttom till färjan. Jag brukar då gissa att det är ”en gubbe med keps” och i nio fall av tio stämmer det. Den tionde gången är det en kvinna med krulligt permanentat hår som knappt syns bakom ratten. Idag körde en bil ca 60 km i timmen på en av de få vägar på Gotland där man faktiskt får köra 90. När jag väl kunde köra om på en raksträcka var det en gubbe i keps – som talade i sin mobil.

Nu släpps äntligen boken om Libyen

I oktober 2004 fick vi en förfrågan om att arbeta i Libyen under en tvåårsperiod. Konsultföretaget WSP skulle på uppdrag av den libyska planmyndigheten göra en regionplan för Tripoliregionen. Ghaddafis Libyen! Kan man arbeta där? Ville vi verkligen arbeta under en ökänd diktator? Känd för stöd till terrorister över hela världen, för sin lynnighet, för sina teatrala framträdanden på den internationella scenen, förtryck av den egna befolkningen. Å andra sidan hade denna diktatur just kommit ut ur kylan, ur en mångårig ekonomisk bojkott föranledd just av Libyens terroristaktioner men också för brott mot internationella regler om ickespridning av kärnvapen. Världen var övertygad om att denne till synes helt galne härskare höll på att utveckla egna kärnvapen. Men nu hade han krupit till korset, erkänt sin skuld, betalat stora belopp till efterlevande till dem som dödats i hans terrordåd och dessutom lovat att under internationell övervakning avbryta planerna på egna massförstörelsevapen.

Världen hade dragit en lättnadens suck och sträckte ut en varm hand till den tidigare föraktade och utfryste Ghaddafi. Det libyska folket kunde komma ut ur sin isolering, och vi blev nyfikna på att få följa förändringarna på nära håll. Så vi tackade ja till jobbet och flyttade till Tripoli och bodde där under drygt två år 2005-2007.

Våren 2011 exploderade Libyen i ett landsomfattande uppror som ledde till totalt krig med FN- och Natoinblandning. Då hade vi redan sagt oss att det nog behövdes en bok om Libyen. Samtidigt som boken skrevs fortskred kriget och när boken var klar var Ghaddafi borta och Libyen hade fått en ny regering. Hur framtiden ser ut vet vi inte men demokratiska val står nu på dagordningen. Idag kommer boken ut på bokhandelsdiskarna – Libyen, Från Tripolitanien till Ghaddafis sista dagar, på Norstedts förlag. 

Författarna på ett kafé i oasen Ghadames i öknen nära gränsen till Algeriet och Tunisien.

Libyen är ett glest befolkat land, rikt på olja. Till största delen består landet av oändliga öknar och otillgängliga bergstrakter. En smal kustremsa längs Medelhavet är befolkad och odlingsbar. Turismen är näst intill obefintlig, trots att det finns flera kultur­historiska världsarv och en lång kust med i det närmaste oändliga sandstränder. Landet är okänt för många trots att det ligger så nära Europa.

Dagens Nyheter har rescenserat boken här. Några andra omdömen om boken står att läsa här och här och här och här och här.  Ett referat från vårt boksläpp finns här. En intervju med Eva Hernbäck i kunskapskanalen finns här. En intervju med mig från P1 morgon finns här. En intervju med Eva i Människor och tro finns här.

Om Bab al-Aziziya

Nyhetsrapporteringen om händelseutvecklingen i Libyen är intensiv. Mycket rykten sprids, och en del, kanske de flesta är obekräftade och felaktiga. I går och i förrgår har mycket handlat om Ghaddafis högkvarter Bab al-Aziziya. Det betyder "porten mot Aziziya", som är en stad som ligger ca 40 km söder om Tripoli. Området har i media beskrivits som jättestor, en femtedel av Tripoli, vilket naturligtvis är helt fel. På måndagen och tisdagen hörde jag Agneta Ramberg på Ekot, i Aktuellt och Rapport på TV och även i TV4:s Bengt Magnusson säga att området är mer än sex kvadratkilometer stort. Jag har också hittat uppgiften i Sydsvenskan och i Svd. I princip står det i alla tidningar som alls skrivit om detta. I morse hörde jag Titti Nylander, som varit där på 1980-talet säga att det var flera kvadratkilometer stort. Troligen är det TT som har spridit den felaktiga uppgiften. Men titta på nedanstående karta:

Klicka på bilden så blir den större. Dagens Nyheter hade en liknande karta införd i dagens tidning. Det framgår av kartan att det är knappt en kvadratkilometer. När jag mäter på Google Earth får jag det till omkring 900 m som längst i öst-västlig riktning och ca 800 m i nordsydlig riktning. Utan att vara exakt uppskattar jag det till mellan 60 och 70 hektar, det vill säga 0,6-0,7 kvadratkilometer. Det är omkring tiondelen så stort som det har påståtts. Det är också lätt att kontrollera detta själv.
Jag vet det eftersom jag har bott i drygt två år i Tripoli och arbetat med kartor över staden hela den tiden. Jag har dessutom med egna ögon betraktat anläggningen, som ser ut som ett fängelse eller kanske befästning, med sina höga murar och bevakningstorn. Jag har till och med till fots promenerat runt anläggningen, och vet att det inte handlade om sex kvadratkilometer.
Det här är kanske en oviktig detalj i nyhetsflödet. Frågan är bara hur många andra detaljer som också är lika felaktiga, men som inte är lika lätta att kontrollera själv.