torsdag 18 maj 2017

Finanspolitiska rådet tänker fel om marknadshyror!

Det är populärt bland ekonomer att förespråka marknadshyror. Det Finanspolitiska rådet är inget undantag. De föreslår alltså marknadshyror, i kombination med höjda bostadsbidrag och skatt för ägare av hyresfastigheter. Marknadshyror skulle nämligen bidra till ökad rörlighet genom att fler flyttar på grund av de höjda hyrorna, de som har låga inkomster alltså. För hyresgäster i Stockholms län beräknas hyrorna i snitt öka från 24 till 31 procent av den disponibla inkomsten, en höjning med 29 procent.  Därmed blir det också lättare för andra att hyra en lägenhet i bra läge, nämligen för dem med höga inkomster, att detta till priset av ökad segregation.
Finanspolitiska rådets ordförande, Harry Flam.
Hyreslägenheter utgör bara 38 % av alla bostäder. Mer än 60 % utgörs av bostadsrätter eller småhus som säljs på en fri marknad. Problemet är därför till att börja med överdrivet. De flesta bostäder är redan marknadsprissatta. För nybyggda bostäder gäller sedan ett tiotal år presumtionshyror, som ska gälla i femton år och ge byggherrarna lite trygghet. Nybyggnadshyrorna i Stockholm är i praktiken jämförbara med marknadshyror, men det gäller inte hyrorna i äldre hus i attraktiva lägen.
Bostadsrättspriserna i Stor-Stockholm är i genomsnitt 56 procent högre än genomsnittet för landet. Motsvarande för hyresnivåer är  13 procent högre. Hyrorna i Stockholmsregionen borde höjas rejält om de skulle anpassas till marknaden. Å andra sidan är bostadsrättspriserna utanför storstäder och de medelstora städerna 40 procent lägre än genomsnittet, medan hyrorna bara är 10 procent lägre än snittet. Det är uppenbart att vi inte har en hyressättning som speglar marknadens efterfrågan. Men under de senaste decennierna har hyrorna stigit betydligt mer än konsumentprisindex, vilket kan tolkas som en successiv marknadsanpassning, som av allt att döma ändå kommer att fortsätta.
Hyresutveckling och KPI 1969-2014.
Men det stora problemet med Stockholms bostadsmarknad är att det byggs för få nya bostäder samtidigt som befolkningen ökar snabbt. Trots att bostadsbyggandet har ökat under de senaste åren räcker det inte. Det innebär ett växande underskott på bostäder.
Kommer då marknadshyror att leda till fler bostäder? Nej, naturligtvis inte, snarare tvärtom.
Senast vi hade en kraftig ökning av bostadskostnaderna var efter finanskrisen i början av 1990-talet. Bostadssubventionerna avvecklades vilket innebar en ökning av bostadskostnaderna på ca 40 % under en kort period. Det ledde till en kraftig minskning av efterfrågan på bostäder vilket i sin tur ledde till att bostadsbyggandet störtdök. I Stockholmsregionen minskade det från ca 10 000 lägenheter per år kring 1990 till ca 3 000 lägenheter per år fem år senare. Det tog sedan mer än tio år, att åter få upp bostadsbyggandet till någotsånär normala nivåer. Den här gången skulle det sannolikt innebära att byggandet av hyresrätter i stort sett skulle upphöra för lång tid och ersättas av bostadsrätter.
Senast vi byggde tillräckligt många bostäder var under miljonprogrammet 1965-1974, men detta skedde tack vare bostadssubventioner och inte på grund av marknadsanpassning.
Men finns det inte ett behov av att öka rörligheten på bostadsmarknaden? Jo, naturligtvis. Men det är faktiskt så att rörligheten redan är allra störst inom hyresmarknaden. RTK:s rapport ”Nio gånger i livet” som analyserade flyttningar inom bostadsbeståndet visade att den genomsnittliga boendetiden i hyreslägenheter bara var 4 år, medan boendetiden i ägda småhus var i snitt 14 år. Bostadsrätterna låg däremellan. Många äldre bor kvar i stora småhus, som de en gång i tiden skaffade för en familj. Ska vi öka rörligheten på bostadsmarknaden ska vi alltså inrikta oss på den del som ger störst effekt, stora ägda bostäder. Sänk därför den så kallade flyttskatten, som gör att många som bor i för stora småhus drar sig för att flytta, eftersom de då får betala en avsevärd realisationsvinstskatt.
Ur Fastighetsnytt 2014/4.
Professor Hans Lind – som själv  förespråkar marknadshyror – avfärdar här flera av Finanspolitiska rådets motiv för marknadshyror:
1. Hyrorna i nyproduktionen är redan jättehöga och köerna till dessa lägenheter
är inte särskilt långa – så hur skulle friare marknader kunna leda till en stor förändring?
Och varför pågår precis samma diskussioner om ökad befolkning och lågt bostadsbyggande i Oslo som i Stockholm, trots att hyresmarknaden är avreglerad i Norge?
2. Med marknadshyror så kommer vissa inte att ha råd att bo kvar
utan tvingas flytta från sina bostäder.
3. Med marknadshyror får vi ett mer effektivt utnyttjande av beståndet. Men hyresregleringen gör också att en växande familj har svårt att hitta något större och bor kvar i en ”för liten” lägenhet. För några år sedan mätte vi boendetätheten i hyresrätt och bostadsrätt i centrala Stockholm och kom fram till att det var mycket små skillnader.
Hans Lind anser inte att det är ett starkt argument för avreglering att vi då kan ersätta hushåll med lite lägre inkomst med hushåll med lite högre inkomster! Hans Lind är trots detta ändå för marknadshyror eftersom människor själva kan prioritera mellan olika alternativ och egenskaper. Den som inte har så hög inkomst och ändå vill bo centralt får helt enkelt avstå från vissa andra egenskaper – välja något mindre och något med sämre standard i ett sämre mikroläge. Men alla kan se utbudet och veta vad olika saker kostar och utifrån det planera på kort och lång sikt för hur man vill bo. Självklart gäller
det som gäller på alla andra marknader - att ens ekonomi styr vad man kan har råd med.
Just möjligheten att själv se vad som finns och själv kunna välja, inom sin budgetrestriktion, är enligt Lind den fria hyresmarknadens stora värde. Ser vi oss om i världen är det dock tydligt att väl fungerande hyresmarknader är kopplade till ett väl fungerande bostadsbyggande – för att högt bostadsbyggande bidrar till att hålla nere hyrorna. Vi måste alltså först se till att bostadsbyggandet tar fart och sen stegvis marknadsanpassa hyrorna i det befintliga beståndet, kombinerat med extra bostadsbidrag, till exempel till äldre som bor i områden med stigande hyror. Inget hindrar dock att den nya modellen införs omedelbart i nyproduktionen. Så långt alltså Hans Lind.
Finanspolitiska rådet börjar alltså i fel ända oavsett vad man anser om marknadshyror i princip.
Jag läser på DN Debatt att andelen hemmaboende unga vuxna mellan 20 och 27 år har ökat från 15 % 1997 till 24 % 2017, enligt en undersökning av Skop. Ungefär 80 % av dem skulle vilja flytta hemifrån, om det fanns en bostad de hade råd med. Detta beror naturligtvis på den växande bostadsbristen och de ökade bostadspriserna och hyresnivåerna. Om Finanspolitiska rådets förslag om marknadshyror får gehör hos politikerna kommer antalet naturligtvis att öka ytterligare. Vill vi verkligen ha det så?

torsdag 11 maj 2017

Köldrekord för maj!

Snö i Kalmar i mitten av maj.
Natten till torsdag uppmättes flera köldrekord i landet:
I Uppsala uppmättes 5 minusgrader vilket är den kallaste temperaturen i maj på 70 år.
Örebro hade 4,6 minusgrader – lägsta majtemperaturen sedan 1942.
Linköping hade 5,0 minusgrader – lägsta majtemperaturen sedan 1935.
Visby hade 7,8 minusgrader - lägsta majtemperaturen sedan 1859, då mätningarna inleddes.
Gävle hade 5,6 minusgrader - lägsta majtemperaturen sedan 1953.

måndag 8 maj 2017

Hur ska vi kunna lösa bostadskrisen?

Vi bygger mer bostäder än tidigare, enligt Boverkets prognos idag, men det räcker fortfarande inte. Under 2016 påbörjades drygt 19 000 lägenheter i Stockholms län, nästan som under miljonprogrammet. Tyvärr färdigställdes bara knappt 13 000 lägenheter. För att vi ska klara tillväxten behöver det tillkomma åtminstone 16-17 000 lägenheter per år om inte bostadsbristen ska öka ytterligare. Och till detta kommer alla bostäder som behöver byggas för att klara den bostadsbrist som ackumulerats under ett tjugotal år. Det ser alltså fortfarande dystert ut, trots det ökade bostadsbyggandet. Och bostadsbristen drabbar främst dem som ännu inte har fått in en fot på bostadsmarknaden, de unga de nyinflyttade, de resurssvaga.
Faradj Koliev.
Den politiska oviljan att komma överens om effektiva åtgärder för att klara problemen på bostadsmarknaden tycks vara djupt förankrad. För en dryg vecka sedan pläderade riksdagsmannen Faradj Koliev (S) och Hans Lind, professor i fastighetsekonomi, på DN debatt för någon form av statlig garanti till främst förstahandsköpare av bostäder. Dessa har ju mycket svårt att etablera sig på bostadsmarknaden utan rika föräldrar, eftersom det krävs kontantinsatser på hundratusentals kronor, för att köpa även mindre bostäder. Koliev och Lind menar inte att detta är hela lösningen, utan framhåller att det också krävs andra bostadspolitiska åtgärder, inte minst att kommunerna aktivt planerar för ett bostadsbyggande som inkluderar alla hushållsgrupper.
Hans Lind.
Några dagar senare avvisade Alfred Askeljung (C) förslaget i DN och menar att det är fel med statliga ingrepp i bostadsmarknaden. I stället krävs det marknadsmässiga reformer, det vill säga mer av det som framkallat krisen. Det  krävs enligt Askeljung sänkt flyttskatt, sänkta krav och förenklade planregler för att få snabbare och billigare nybyggen samt avskaffad hyresreglering.Ingenting av detta skulle dock göra det lättare för unga resurssvaga hushåll att komma in på den ägda bostadsmarknaden. Askeljung tycker alltså att social housing borde övervägas, något som hittills varit tabu att ens diskutera i Sverige, men som Askeljung tycker skulle vara ett tänkbart alternativ för unga hushåll utan rika föräldrar, den grupp som Koliev-Linds förslag riktade sig emot! Hallå!
Alfred Askeljung.
Nästa dag avvisar en grupp från byggföretaget Veidekke i DN alla tankar om att det ökade bostadsbyggandet skulle vara ett resultat av politiska beslut. Det beror nästan enbart på en god konjunktur. För en fortsatt ökning (vilket skulle krävas enligt Boverkets behovsbedömningar) krävs stimulansåtgärder riktade mot hushållen, framförallt unga, migranter och andra ekonomiskt svaga hushåll, alltså de grupper som Koliev-Linds förslag riktade sig till. Veidekke varnar för att en rad aviserade åtgärder på olika områden som utan konsekvensanalyser riskerar att  direkt slå mot nyproduktionen och drabba dem som redan befinner sig längst från bostadsmarknaden.
Men bostadsminister Peter Eriksson (MP) har en annan bild än Veidekke: ”Det är kombinationen av en aktiv regering, ansvarstagande kommuner, byggbranschen som anstränger sig och en positiv ekonomisk konjunktur som gjort det möjligt att öka byggandet runt om i landet”, säger han eligt svensk Byggtidning. Så vem har rätt?
Radhus i Lilla Sköndal under uppförande av Veidekke.
Man kan tycka att alla inblandade nu borde samarbeta och göra allt, precis allt, som krävs för att klara bostadskrisen i stället för att käbbla om vilka åtgärder som är rätt eller helt fel. Men det sker alltså inte.

torsdag 27 april 2017

Författare som bekämpar yttrandefriheten

"I disapprove of what you say, but I will defend to the death your right to say it". ”Jag ogillar dina åsikter, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att uttrycka dem”. Detta är ett citat från “The Friends of Voltaire”, Evelyn Beatrice Hall, pseud. S.G. Tallentyre, (1906), alltså inte av Voltaire själv, men för att sammanfatta Voltaires uppfattning.
Detta enkla budskap är också grundprincipen för vår yttrandefrihet. Yttrandefrihet omfattar rätten att yttra och föra fram åsikter utan censur, begränsning eller någon typ av bestraffning. Det gäller också åsikter som vi avskyr och inte vill ställa oss bakom.
FN:s deklaration formulerar rätten på följande sätt: "Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser". En liknande text finns också i Europakonventionen om mänskliga rättigheter.
För två år sedan demonstrerade mer än en miljon människor i Paris till försvar för yttrandefriheten efter terroristattacken mot Charlie Hebdo. Alla uppskattade inte vad som skrivs i tidskriften.
Till försvar för yttrandefriheten i Paris.
Idag växer uppropet som snart omfattar ett par hundra författare som vill förhindra att högerextrema åsikter förs fram på Bokmässan i Göteborg, inklusive några medlemmar i Svenska Akademien, t ex Peter Englund och Klas Östergren. De vill alltså inskränka yttrandefriheten för åsikter de inte delar. Har de aldrig funderat över vad vår yttrandefrihet bygger på?
Men alla skriver inte på. En av dem som resonerar på ett annat sätt är Elisabeth Åsbrink: ” Det handlar om hur demokrati ska hantera de som brukar demokratins verktyg för att förstöra den. Då uppstår frågan, ska demokrater bojkotta/hålla sig borta från det offentliga samtalet så snart åsikter de inte gillar representeras? Nästa fråga blir: är det rätt sätt att hantera det offentliga rummet, att stänga ute dem vars åsikter man avskyr? Båda frågorna måste jag svara nej på. Det är inte förenligt med demokratins idé eller metod.”
En annan är Jan Guillou:
”Den här diskussionen dök upp förra året och eftersom mässans tema det året var yttrandefrihet framstod det än mer absurt att kasta ut någon för att de har fula åsikter. Yttrandefriheten är till för alla, och inte bara Svenska Akademiens ledamöter. Problematiken runt yttrandefriheten kretsar kring människor i den politiska utkanten och jag kan inte se någon skillnad mellan Nya Tider och Sverigedemokraterna. Bojkott i det här sammanhanget är ett synnerligen trubbigt vapen.”
En tredje författare som inte skriver under är Lena Andersson:
” Under alla år jag har varit på bokmässan har där funnits åsiktsriktningar företrädda som jag motarbetar och definitivt inte vill ge ökat inflytande i samhället. Så kommer det att vara även i år. I en frihetlig demokrati finns helt enkelt uppfattningar som man inte accepterar, men man får stå ut med dem. Det är inte genom luften värderingar smittar.”

fredag 14 april 2017

Att flytta statliga jobb

Landsbygdskommittén har ju föreslagit att 10 000 statliga jobb ska flyttas från Stockholmsområdet till andra delar av landet som är i behov av arbetstillfällen.
"I dag finns många delar i landet där känslan är att staten drar sig därifrån", konstaterade landsbygdsminister Sven-Erik Bucht när han tog emot kommitténs förslag.
Jag har skrivit om detta tidigare. Jag tror inte att utvecklingen av landsbygden nu kommer att bli helt annorlunda jämfört med tidigare? Kommitténs betänkande är i hög grad en populistisk önskedröm. Att landsbygdens utveckling nu kommer att gå i andra banor trodde inte heller landsbygdsaktivisten Po Tidholm. Kommittén hade enligt Tidholm ingen lösning på grundproblemet – att människor på grund av brist på jobb och service flyttar till städerna. Men det är inte heller riktigt sant. Tillväxten av det täta Sverige beror inte längre på att landsbygden avfolkas, utan främst på födelseöverskott och invandring.
Andra skyller landsbygdens stagnation på hur de statliga jobben lokaliseras. I februari granskade tidningen Arbetet lokaliseringen av de statliga jobben.
Förändring av antalet statliga jobb i kommuner 1995-2015 enligt Arbetet.
Arbetet konstaterade bland annat att 231 kommuner hade förlorat fler än 29 000 jobb sedan 1995 och fram till 2015 samtidigt som de statliga jobben ökade med 40 000 i ett 60-tal andra kommuner. Som tidningen uttryckte det hade ”29 000 jobb flyttats”. Så är det förstås inte. Under 20 år läggs myndigheter ner, andra startas, en del växer och andra krymper. Totalt är antalet statliga jobb ganska konstant.
Antalet statliga jobb har ökat från ca 200 000 till 220 000 på 20 år, ungefär i nivå med befolkningstillväxten.
Men det låter kanske bättre om man säger att jobben flyttas, särskilt om det handlar om att de flytta från landsorten till storstäderna. Enligt Arbetet fick Stockholm, Solna, Sundbyberg och Huddinge 12 000 nya statliga jobb under 20-årsperioden. I Stockholm ökade de statliga jobben med 17 procent. Men under samma period ökade Stockholms befolkning med nästan 30 procent. Andelen statliga jobb av Stockholms arbetsmarknad minskade alltså i själva verket. Det var dessutom främst var inom universitet och högskolor samt inom polisen, och därmed kopplat till befolkningstillväxten. Det kunde kanske Arbetet också ha nämnt.
Hur viktigt för sysselsättningen är det då att flytta statliga jobb från Stockholm till andra delar av landet. Inte särskilt viktigt. Till att börja med utgör de statliga jobben an ganska obetydlig del av hela arbetsmarknaden, bara 4,5 procent, som framgår av nedanstående diagram.
Andel sysselsatta i offentlig och privat sektor år 2014.
Två tredjedelar av jobben är privata. Även av den offentliga sektorn utgör de statliga jobben bara en bråkdel. De kommunala jobben och landstingsjobben är ju redan regionalt fördelade i landet. De statliga jobben utgör ungefär 220 000 jobb av totalt ca 4,8 miljoner jobb 2015, omkring 4,5 procent.
På den socialdemokratiska partikongressen utlovade inrikesminister Anders Ygeman dessutom 10 000 nya polisjobb till 2024, alltså nya statliga tjänster. Han sa inte var dessa jobb ska hamna, men jag antar att en huvuddel hamnar där det bor mest folk och där brottsligheten under senare tid har varit påtaglig med skjutningar, terrordåd med mera, dvs i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö, och inte på lndsbygden. Så landsbygdens problem löser man knappast genom att flytta statliga jobb.

torsdag 6 april 2017

Årets trädgårdsmässa i Älvsjö

Trots isiga vårvindar väller nu optimistiska odlare in på årets första trädgårdsmässa i Älvsjö. De pratar om ditt och datt på scener och i montrar, priser och stipendier delas ut för det ena och det andra, och det säljs växter och trädgårdsredskap i det oändliga. Likaså vackra prylar att ställa ut i trädgården eller på balkongen. Alla proffs och trädgårdsföreningar är naturligtvis på plats.
Allra först stötte vi på Swedish society of public parks & gardens (SSPPG), ett nätverk med ett 30-tal av Sveriges främsta parker och trädgårdar. Deras monter är en hyllning  till trädgårdsarkitekten och trädgårdsjournalisten Ulla Molin, helt enkelt bedårande.
I trädgårdsarkitekten Ulla Molins anda: klippt buxbom, Ljuv förgätmigej och nickande kungsängsliljor.
Den skira, rutiga kungsängsliljan kanske kan utses till årets favorit – den dyker upp om och om igen i idéträdgårdar och på balkonger. 
Drömmen om Medelhavet är högst levande. Citrus av alla de slag säljs på mässan. 
Fem spännande idéträdgårdar visades upp, som man kan rösta på. Här är några av dem.

Uppkoppling. En trädgård av döda löv, vassruggar och plåtblomster – den sköter sig själv. Skapare: Eva och Christina Larsson m fl.
Avverka ditt kalhygge, dika ut och kill your darlings. Kräv din frihet från prunkande krukor och odlingsrutor. Stäng butiken för en dag, lägg ut din filt på tusen år och tusen lager vass, lägg in friläge, svämma över av alltings enkelhet, skamligt nära. Koppla upp, surfa! Ta med dig ritning från Vassruggens arkitektkontor, betala med lycka.


Färgstarka öar och stilla vatten, Hvilan utbildning.
Den slingrande vägen är längre än den raka. Men i trädgården är omvägen ofta värd några extra steg. Promenera bland öar, över stilla vatten, och upplev kontrasternas och komplementfärgernas glada kraft i den späda, tidiga grönskan. Tulpanerna dominerar här; de lyser i starkt orange, rött, gult och lila.
Vatten – Själens spegel. Garden Aquatica AB, Olle Fernström.
En damm med svävande dimmor och en kvinna redo att dyka… Lugnande och lockande, ett kärr i skogen – en djupt mänsklig vattensamling.
Det finns också en mängd förslag på hur man kan inreda sin balkong – till ögats och själens fröjd.
Inte så mycket grönt, desto mer plåt. Lite bakgårdskänsla…
Vintage på spirande balkong. Vita blommor gör scenen extra ljuv. Skapare: Linda Hansson och Maria Andersson.
En blomstrande höjdare uppe på takåsarna. Nog blir man hungrig… Skapare: Åsa Gramén och Nike Wahren.
Livsnjutarens balkong. En blå dörr, orientalisk matta och bekväm gungande fåtölj. Skapare: Helena Krön, Eva Zetterlund och David Lindgren.
Pelargonfrossa heter denna balkong, tydligt namn och en hel vägg med pelargoner. Skapare: Therese och Patrik Andersson, Gluggstorp handelsträdgård.
Så nu är det bara att ta till sig av alla idéer och själv börja påta i den egna lotten.

Göran Johnson & Eva Hernbäck

onsdag 5 april 2017

Kommer samarbete över blockgränserna?

Efter moderaternas stora tillbakagång i väljaropinionen ser det politiska läget ut att bli mer komplicerat än på länge, kanske någonsin. Anna Kinberg Batra har öppnat för samarbete med Sd vilket avvisats av både L och C. De som har vunnit på moderatledarens utspel är framförallt C. Sd har nu varit näst största parti i ett flertal opinionsundersökningar och något större än moderaterna.
Inom M verkar splittringen vara större än tidigare. Samtidigt ligger Kd sedan mycket länge ordentligt under 4-procentspärren. Det har de visserligen gjort även inför tidigare val, men nu krävs det stödröster från ett redan sargat moderat parti för att rädda partiet kvar.
Det är ett och ett halvt år kvar till nästa val och mycket kan hända på upploppet. Men som det ser ut nu kommer det att bli ytterst svårt att bilda en stark regering efter valet. Så här ser det ut i riksdagen nu.
Antal mandat i riksdagen sedan valet 2014.
Det krävs alltså 175 mandat för att få majoritet. Stefan Löfvens minoritetsregering har stöd av 159 mandat och alliansen av 141. Så här ser välaropinionen ut i mars 2017.
Antal mandat i riksdagen om nästa val skulle följa Sifos sammanvägning av fyra opinionsundersökningar i mars 2017.
Moderaterna och socialdemokraternas stöd har minskat medan Sverigedemokraternas och centerns har ökat. De rödgröna och vänsterpartiet skulle få 146 mandat och alliansen 135 mandat om det vore val idag. Båda sidorna har alltså minskat i stöd. Vi kanske kan fortsätta med en än svagare minoritetsregering under kommande mandatperiod, men hur troligt är det? Vill vi diskutera nyval allt oftare?
Ska man få till en majoritetsregering med nuvarande opinionsläge blir det besvärligt. Det är ju inte troligt att vare sig S eller Mp kommer att samarbeta med Sd, som de kategoriskt har avvisat. Det räcker inte heller att M får stöd av Sd om Kd inte kommer in i riksdagen. Det krävs också stöd av C som redan har avvisat sådant samarbete. Inte heller L räcker som också avvisat samarbete med Sd.
En majoritetsregering förutsätter alltså samarbete över blockgränserna (om man nu fortfarande kan tala om block). Men alliansen kan inte samarbeta med enbart Mp, det räcker inte. Det räcker inte heller att Socialdemokraterna samarbetar med enbart M. En mittenregering med S, Mp, C och L skulle däremot få stabila 189 mandat.
I höstas öppnade Jan Björklund för samarbete med de rödgröna. ” Jag tycker att vi ska tänka tanken att vi har en bredare koalitionsregering över blockgränserna mellan alliansen och S”, sa Björklund till SvT Nyheter i höstas, samtidigt som han avvisade samarbete med Sd. I januari avvisade dock Annie Lööf ett sådant samarbete. Hon utesluter att hon kommer att sätta sig i en regering ledd av Stefan Löfven, sade hon då. Men Stefan Löfven sätter sig nog inte i en regering som leds av Anna Kinberg Batra. Skulle Lööf hålla fast vid detta utesluter det en mittenregering. Enbart liberalerna räcker inte. Då återstår bara några alternativ.
Tänkbara regeringsalternativ som majoritetsregering.
Det skulle förstås räcka med S, Mp, och M, alternativt S, L och M, vilket skulle ge 185-190 mandat, eller kanske alla fyra. 
Anna Kinberg Batra har förlorat var tredje röst sedan hon öppnade för samarbete med Sd. Men hon har varit otydlig med avseende på samarbete vänsterut. F d ministern Mikael Odenberg vill att M stänger dörren till Sverigedemokraterna och regerar med S i stället, och statsminister Stefan Löfven utesluter inte en regering med tillsammans med Moderaterna. ”Sverige kan hamna i lägen där vi behöver göra det oväntade”, sade han till DN i februari. Enligt dagens DN samarbetar S och M i många kommuner och det finns också många andra konstellationer av blocköverskridande samarbete i kommunerna. 
Så i nuvarande läge finns bara alternativen ovan eller fortsatt minoritetsregering. Kanske borde partierna fundera lite mer på hur en regering kan se ut efter valet och inte bara hur de skulle vilja att den ska se ut. Önskedrömmar blir sällan verklighet.

tisdag 4 april 2017

Tunnelbanesatsningar utan helhetssyn

Den 30 mars meddelade Sverigeförhandlingen att man kommit till en ny överenskommelse om kollektivtrafikutbyggnad i Stockholm. Det handlar om tunnelbana Älvsjö-Fridhemsplan, Spårväg Syd mellan Flemingsberg och Älvsjö via Kungens kurva, Roslagsbanans förlängning i tunnel till T-centralen samt en tunnelbanestation Vid Hagalund på den gula linjen mellan Odenplan och Arenastade, som man tidigare har beslutat om. Som vanligt ingår ett betydande antal bostäder som på något sätt antas kunna kopplas till utbyggnaderna. Det handlar om Stockholm, Huddinge, Täby, Vallentuna, Österåker och Solna. Dessutom ska trängselskatten höjas.
Tunnebanan Fridhemsplan-Älvsjö
Överenskommelsen ger anledning till en del tankar. Tunnelbanan byggdes ut kontinuerligt mellan 1945 och 1985. Efter 1985 har det i stort sett inte skett någonting, trots att regionens befolkningstillväxt tilltagit, särskilt inom tunnelbanans upptagningsområde. Den politiska handlingsförlamningen var monumental. Genom Stockholms- och Sverigeförhandlingen har man äntligen hittat en metod att komma fram till nya utbyggnadsbeslut. Det är naturligtvis positivt.
Å andra sidan innebär den nya beslutsmodellen att nästan alla andra överväganden än nya bostäder till lägsta möjliga investeringskostnad i infrastruktur läggs åt sidan. Till det hör systemtänkande och helhetssyn liksom att väga kostnaden mot nyttan av investeringarna. Dessutom kanske bostäderna skulle byggas i alla fall.
Tunnelbanestation vid Hagalund.
Frågor som borde ställas, men som av allt att döma inte ställs, är om just den eller den spårförbindelsen verkligen behövs och dessutom utgör det bästa alternativet av olika möjliga alternativ. Detta innebär att vissa överenskomna objekt sannolikt motsvarar ställda krav medan andra sannolikt inte gör det. Hur det egentligen ligger till vet vi ju inte eftersom några analyser inte redovisas, om de eventuellt skulle ha genomförts.
Av tidigare beslutade tunnelbaneutbyggnader har Akalla-Barkarby och tunnelbanan till Nacka analyserats ingående tidigare och är välmotiverade även om detaljer kan diskuteras och detta gäller även Spårväg Syd. En tunnelbanestation vid Hagalund är i och för sig bra. Frågan är bara om den gula linjen alls ska byggas. En kort stump, som inte kan förlängas parallellt med pendeltåget och som dessutom sätter ned Gröna linjens kapacitet väsentligt, om den nu kommer att trafikeras som en gren på Gröna linjen.
Roslagsbanan till T-centralen
Att bygga ut Roslagsbanan till T-centralen innebär stora utmaningar, inte bara genom att platsen redan genomkorsas av alla tre tunnelbanorna och Citybanan. Trängseln redan kommer dessutom att öka när tunnelbanan till Nacka blir klar. Måste alla åka till T-centralen?
Spårväg Syd.
Den nu överenskomna tunnelbanan Fridhemsplan-Älvsjö reser en hel del frågor. En ny spårförbindelse väster om Slussen har länge varit önskvärt för att avlasta den trånga passagen mellan Slussen och T-centralen. Vid Liljeholmen kan Röda linjen avlastas  genom innerstaden om vissa tåg kan fortsätta mot Fridhemsplan. En fråga är om den valda sträckningen verkligen är optimal. En del av sträckan går parallellt med Tvärbanan och en annan parallellt med pendeltågen.  Både Liljeholmen och Fridhemsplan har redan flera olika spårförbindelser. För 12,6 mdr kronor får man två nya stationer – Årstafältet och Östberga. Ett alternativ kunde vara att i stället täcka områden i innerstaden som ligger långt från tunnelbanan, t ex Södersjukhuset och Sabbatsbergsområdet.
Men den uppenbara fadäsen ligger naturligtvis i att man nu bygger två nya tunnelbanor till innerstaden som avslutas mindre än en kilometer från varandra (Fridhemsplan och Odenplan) utan att ens tänka tanken att de kunde kopplas ihop med varandra.
Gula linjen slutar vid Odenplan och den nya linjen slutar vid Fridhemsplan, mindre än en km därifrån.
Detta är en så katastrofal brist på helhetssyn att det inte borde vara tillåtet. I regionplanearbetet har mängder med alternativa spårsträckningar genom västra delen av innerstaden undersökts. Vi skulle dock aldrig ha kommit på en så idiotisk idé. Den uppenbara slutsatsen borde vara att nu ändra inriktningen på Gula linjen så att den blir möjlig att koppla ihop med Älvsjölinjen. Trafikantnyttan vore sannolikt avsevärd. Om det nu är något man bryr sig om.

söndag 2 april 2017

Gösta Ekman död

Han var ju en institution inom svensk film, teater, revy. Många älskade filmer som ”Att angöra en brygga” och ”Morrhår och ärtor” liksom rollerna som kommissarie Beck och förstås Sickan i Jönssonligan. För några år sedan stötte jag ihop med honom i porten, när han skulle träffa en granne. Han hälsade artigt och försökte förstås se ut som vem som helst, vilket han ju inte var.
Gösta Ekman.
Han bodde ju också på Söder. I tisdags mötte vi honom på Götgatan på eftermiddagen. Han såg lite böjd ut, lite grå och blek, men annars som vanligt. Bara några dagar senare, på lördagen, får vi höra att han har gått bort efter en tids sjukdom. Det kändes märkligt och dramatiskt.
Hela Sverige sörjer nu Gösta Ekman, inte minst i media. Gösta Ekman somnade in i hemmet, omgiven av sin familj. Vännerna har vetat att han varit både sjuk och frisk emellanåt men tycks inte ha känt till några närmare detaljer om hans sjukdom.
För ett och halvt år sedan berättade dock Marie-Louise Ekman själv, i en intervju med Aftonbladets Ingalill Mosander, att det var en komplicerad cancer som Gösta Ekman hade drabbats av. ”Han låg på sjukhus i tre månader, några gånger i leverkoma”, sa Marie-Louise Ekman. Och den gången gick det vägen. Undret inträffade. Gösta Ekman genomgick en stor operation som trots stora risker lyckades. ”Det är ett mirakel att han lever”, sa Marie-Louise Ekman då.
Men nu finns han inte mer. Det blir ett stort tomrum.

fredag 17 mars 2017

Dagens sluss, och gårdagens...

Ombyggnaden av Slussen fortskrider så sakta. Just nu kan man betrakta de två  senaste slusskonstruktionerna bredvid varandra, dagens Sluss från 1935 i förgrunden och Nils Ericsons sluss från 1850 längre bort. Den har fungerat som övertäckt regleringsränna sedan dagens sluss byggdes.
Dagens slussränna i förgrunden och Nils Ericsons i bakgrunden.
Samtidigt har man börjat schakta i den del av Slussen som i folkmun kallades ”karelska näset” och ungefär där borde eventuella rester efter Christoffer Polhems sluss från 1755. Då var Polhem redan avliden sedan några år. Polhem var 83 år när slussbygget inleddes 1744. Efter hans död 1751 övertogs huvudansvaret av sonen Gabriel Polhem. Slussen fanns kvar som regleringsränna ända till 1933 då slusskarusellen byggdes. Då fylldes Polhems sluss igen. 
Schaktarbeten på Mälarsidan. Ungefär här låg Polhems sluss från 1755.
Frågan är om några rester fortfarande finns kvar? 

söndag 12 mars 2017

Befolkningsökningen ställer krav på regionen

Förra året, 2016, ökade Stockholmsregionens befolkning med 37 621 personer. Det är näst snabbast genom tiderna och snudd på tangering av rekordet från 2009 då befolkningen ökade med 37 919. Under de senaste tio åren har befolkningsökningen varit i snitt 35 100 per år. På tre år blir det mer än 100 000. På tio år 350 000, på 30 år en hel miljon.
Denna snabba tillväxt ställer stora anspråk på stadsutvecklingen. För att vi ska klara denna tillväxt behöver det tillkomma åtminstone 16-17 000 lägenheter per år om inte bostadsbristen ska öka ytterligare. Men så många lägenheter har inte byggts sedan miljonprogrammet avslutades 1974. Det året färdigställdes nämligen 17 588 lägenheter. Under de senaste tio åren har det bara byggts drygt 9 000 lägenheter per år. Det innebär att bostadsbristen har ökat med 7-8 000 lägenheter varje år de senaste tio åren, totalt omkring 75 000 lägenheter. Men bristen ökade också tidigare. Ända sedan början av 1990-talet.
Bostadsbyggande och befolkningsökning i Stockholmsregionen 1961-2016.
Under 2016 påbörjades fler lägenheter i länet än på länge, faktiskt drygt 19 000 lägenheter. Så många bostäder har inte byggts sedan miljonprogrammets dagar. Skulle detta hålla kunde vi kanske känna oss trygga. Så småningom skulle bostadsbristen minska. Men det gäller alltså påbörjade lägenheter. Färdigställda lägenheter låg på knappt 13 000 lägenheter. Faktum är att det påbörjades nästan 12 000 lägenheter per år under de senaste 7 åren, medan det bara färdigställdes drygt 9 000 per år. Så brukar det vara. Man kan undra vart alla påbörjade lägenheter tar vägen, för färdigställda tycks de inte bli. Jag tror helt enkelt inte på statistiken.
En annan effekt av befolkningsökningen är naturligtvis att också trafiken ökar. Det blir fler människor på de redan fulla tunnelbanetågen och fler bilar på de redan fulla vägarna. Förra veckan varnade Per Kågesson i ett debattinlägg i DN för att det är ”Bråttom stoppa hotande trafikinfarkt i Stockholm”.
Trafikinfarkt på väg...
Han bedömer att trängseln i trafiken – både bil- och kollektivtrafik – kan leda till trafikinfarkt redan i en nära framtid. Resandet med både bil och kollektivtrafik ökar snabbt vilket kan leda till en kraftigt förvärrad situation om man befinner sig nära kapacitetstaket. Han vill dämpa bilanvändningen, öka framkomligheten på vägarna, stärka kollektivtrafiken och stimulera distansarbete. Naturligtvis har han rätt i att trafiksystemet måste utökas på många områden.
Per Kågeson.
Infrastrukturåtgärder behöver alltid planeras i god tid innan de verkligen behövs med tanke på de långa ledtiderna. Vi lever sedan länge med försummelser från tidigare politiker, som skjutit upp nödvändiga investeringsbeslut. Efter miljonprogrammets avslutande i mitten på 1970-talet  levde politikerna alltför länge med föreställningen att storstadstillväxten var avslutad. Investeringar i nödvändig kollektivtrafik och i vägar minskade och låg på en bottennivå under 1980-talet. Nästan inga större infrastrukturobjekt genomfördes. Sedan tunnelbaneutbyggnaden avslutats i mitten av 1980-talet har inga större tillskott skett på 30 år. Samtidigt har länets befolkning ökat med 700 000 invånare. Sedan Essingeleden och Centralbron byggdes på 1960-talet har ingen ny vägförbindelse tillkommit över Saltsjö-Mälarsnittet. Sedan dess har befolkningen ökat med 850 000 invånare.
Nu pekar befolkningsprognoserna på en snabbare tillväxt än någonsin tidigare, vilket naturligtvis ställer ökade krav på trafiksystemet. Under senare år har trots allt stora insatser gjorts för att bygga ikapp med objekt som Tvärbanan, Norra och Södra länken, Norrortsleden och med Citybanan, som öppnas i sommar. Tvärbanan till Kista och Helenelund kan vara klar 2023. Flera spår på Mälarbanan genom Sundbyberg kan byggas tidigast 2020-2025. Förbifart Stockholm som påbörjades för ett par år sedan kan vara klar 2026. Tunnelbanan till Nacka kan vara klar 2026-2027. Planläggning av Östlig förbindelse påbörjades 2016 och förbindelsen kan vara klar tidigast 2031.
Östlig förbindelse enligt Trafikverkets utredning.
Enligt RUFS 2010 kan befolkningen i länet öka till ca 2,5 miljoner år 2030, men den siffran är antagligen redan inaktuell. Med nuvarande takt i befolkningsökningen kommer den siffran att nås redan 2023. I så fall kan befolkningen 2030 vara 2,7 eller 2,8 miljoner.
Men Per Kågeson har överdrivit betydelsen av att just personbilsparken ökar. Visst är ökningen av antalet personbilar något snabbare än befolkningsökningen, 10,8 procent jämfört med 8,6 procent mellan 2010 och 2015. Men den stora utmaningen är ju befolkningsökningen om vi ska kunna klara bostadsbyggandet och trafiken. I själva verket har bilinnehavet ökat ganska långsamt i Stockholmsregionen i jämförelse med resten av landet, som framgår av nedanstående diagram.
Bilar per 1000 invånare i Sverige resp. Stockholmsregionen 1990-2015.
Även om vi skulle lyckas dämpa bilanvändningen något – vilket naturligtvis är önskvärt – är det knappast realistiskt att vi skulle kunna minska den med mer än 2 procent om året, vilket skulle krävas för att inte biltrafiken ska öka. En sådan minskning skulle antagligen kunna ske genom höjda trängselavgifter och avgifter på fler ställen, men då krävs samtidigt att kollektivtrafiken kan byggas ut rejält. Det är angeläget men kommer att kräva mycket mer än de nu pågående och beslutade åtgärderna. Men ledtiderna är så långa att det inte kan ge resultat på många år. Om vi t ex skulle besluta om en ny nordsydlig tunnelbana väster om City, vilket antagligen kommer att behövas på sikt - kan den knappast vara klar före 2035 även om vi satte alla klutar till. När kan vi få en tunnelbana till Täby och till Lidingö? Eller Roslagsbana till City? Kanske aldrig? 

onsdag 8 mars 2017

Trutte är tillbaka

I föregående inlägg i söndags oroade jag mig för gråtruten Trutte, som vi inte sett till på flera veckor. Men idag var han tillbaka. Han kom tillsammans med fyra kompisar som sedan gav sig av.
Ordningen är återställd. Trutte is back in town.
Och här får han sin lunch.

söndag 5 mars 2017

Vad har hänt med Trutte?

Sedan vi flyttade till Kvarnberget på Söder för drygt tio år sedan har en gråtrut dykt upp med stor regelbundenhet varje förmiddag. Den slår sig ned utanför en takkupa på ett tak till ett närliggande hus vid Bellmansgatan. Ibland öppnas sedan ett fönster på glänt och en arm sträcks ut. Truten får tydligen mat här regelbundet. Vi har kallat honom Trutte och flera grannar har också lagt märke till honom (eller henne?).
Trutte på förmiddagsbesök.
Ibland har han haft en kompis med sig men oftast är han ensam. Ibland får han hålla kråkor och kajor borta från matplatsen. Trutte har haft regelbundna rutiner här på Kvarnberget. Men sedan några veckor tillbaka har han inte visat sig. Det är mycket ovanligt att han varit frånvarande så länge och nu har vi börjat befara att något har hänt. Inte heller grannarna har sett till honom på sistone.
Kanske har han tagits av en rovfågel. Kanske var han bara gammal. Vi vet ju faktiskt inte hur gammal han var när vi först träffades.  Måsar och trutar kan bli ganska gamla, uppemot 30 år förekommer. Enligt litteraturen blev en engelsk silltrut offer för en vattenskyddskampanj efter 34 år och 11 månader och ringen på en dansk fiskmås kontrollerades i Holland med tubkikare efter 32 år och 5 månader. Även tärnor kan uppnå 30 års ålder eller mer och en ringmärkt skräntärna som kontrollerades var 30 år.
Trutte vilar efter frukosten.
Enstaka fisktärnor och silvertärnor har till och med passerat 30-årsgränsen. Kanske Trutte helt enkelt var för gammal och dog. Eller så har han gett sig av på andra äventyr. Vi vet inte. Men vi fortsätter i alla fall att titta efter honom. Kanske har han bara hållit till vid Strömmen, där sjöfågel utfodras av staden. Vi får vänta och se. 

torsdag 2 mars 2017

Bilarna ökar i antal

Hur stor plats tar en bil? Tja, min egen bil har måtten 4,65 x 1,70m. När den är parkerad (oftast i ett garage) tar den alltså en markyta om 7,9 kvm i anspråk. Ska flera bilar parkeras intill varandra behövs lite mer mark, åtminstone 2,3-2,5 x 5,0 m, dvs hela 11,5-12,5 kvadratmeter. Vid kantstensparkering behövs lite längre plats, 6-7 meter, vilket ger en yta av 14-17,5 kvadratmeter. På en parkeringsplats behövs yta att köra in och ut på, ca 6-7 kvadratmeter, totalt ca 14-19 kvadratmeter. Någonstans här hamnar man alltså, lite förenklat 15-20 kvadratmeter.
I en debattartikel i SvD den 13 februari vill Alexander Ståhle och Sara Widås Johansson införa marknadsprissättning för parkeringen. Sveriges 5,5 miljoner bilar tar nämligen enligt AS/SWJ hela 550 kvadratkilometer i anspråk när de är parkerade, en yta fem gånger så stor som Paris. De räknar nämligen med hela 100 kvadratmeter per bil, mellan fem och åtta gånger så mycket som egentligen krävs. I verkligheten tar bilarna alltså bara lika mycket mark i anspråk som staden Paris eller ännu mindre, om det nu kan vara till någon glädje. Dessutom är personbilarna numera 6 miljoner. De ökar nämligen snabbt i antal.
Antalet personbilar i Sverige 1975-2016.
Vidare hävdar de att bilinnehavet i vissa stadsdelar är så lågt som 0,3 bilar per hushåll. Det kanske stämmer, i varje fall med avseende på de bilar som är skrivna på fysiska personer, vars bostadsort alltså är känd. Men många personbilar som disponeras av fysiska personer är skrivna på juridiska personer, företagsbilar, tjänstebilar med mera. I Stockholms län är de ovanligt många, och man kan anta att de är särskilt vanliga i innerstaden, med sin relativt välsituerade befolkning. Av 1,1 miljoner personbilar i länet är faktiskt en tredjedel bilar skrivna på juridiska personer. Om det finns 0,3 bilar per hushåll i ett område, kan man vara ganska säker på att mer än hälften av hushållen de facto disponerar en bil, oavsett formella ägandeförhållanden.
Jag gör den här sifferexercisen, dels för att visa att AS/SWJ tänjer lite på fakta här och där för att stärka sitt budskap, dels för att visa att bilen faktiskt är mycket populär bland befolkningen, hur trist detta faktum tycks vara för dem som helst vill att alla ska gå eller cykla. Bilen tycks dessutom bara bli mer och mer populär, inte minst för barnfamiljer. Sedan 1975 har antalet personbilar i Sverige fördubblats från 3 miljoner till 6 miljoner. De ökar mycket snabbare än befolkningen. Det innebär att antalet bilar per 1000 invånare ökat från 360 till drygt 600 under samma tid.
Personbilar per 1000 invånare i Sverige 1975-2016.
Allt fler skaffar sig alltså bil. Idag finns det 1,24 bilar per hushåll. Hela Sveriges befolkning skulle faktiskt kunna rymmas i en tredjedel av personbilsbeståndet. Bilägarna är alltså ingen liten minoritet; de utgör faktiskt en rejäl majoritet. De har naturligtvis goda skäl att äga bil och att ibland också använda den. På landsbygden är det ofta enda möjligheten att ta sig till jobbet och att handla och i storstädernas yttre delar är den  oftast helt överlägsen. Ska man uträtta flera olika ärenden under en dag underlättas detta ofta genom att man tar bilen. Och trots att så många äger eller har tillgång till bil har kollektivtrafiken en rejäl marknadsandel, åtminstone i storstädernas centrala delar. Där är ofta kollektivtrafiken överlägsen.
Visserligen är konkurrensen om marken hård i de centrala delarna av Stockholm. Men det betyder inte automatiskt att den mark som tas upp av gatuparkering lika gärna skulle kunna utnyttjas till något annat ändamål. Större delen av innerstadens gatunät lades ut i samband med Lindhagensplanens genomförande. Gatubredderna var då som regel 18 meter utom för smalare gator om 12 m bredd samt vissa bredare huvudgator. Gatubredderna var av naturliga skäl inte bestämda med hänsyn till vare sig biltrafik eller bilparkering.
Hornsgatan i början av 1900-talet. En spårvagn närmar sig men inga bilar syns till.
Först under efterkrigstiden infördes system med nattparkering på gatorna. Alternativ användning av mark för gatuparkering är alltså inte bebyggelse.
Kocksgatan är en 12-metersgata med kantstensparkering på ena sidan. Trafiken är dock obetydlig.
Ta till exempel gatuparkeringen på Kocksgatan. Det är en lugn gata på Södermalm med en bredd av 40 fot, dvs ca 12 m, med parkering på ena sidan. Här medges så kallad boendeparkering, vilket innebär att boende betalar lägre avgift än besökande. I innerstaden är avgiften ca 1 100 kr per månad, i ytterstaden är den lägre. Poängen med boendeparkering är att de boende gärna låter bilen stå stilla och väljer kollektivtrafiken för arbetsresor. Det minskar antalet tillgängliga platser för besökare och bidrar på så sätt dubbelt till att begränsa biltrafiken. Att avskaffa boendeparkeringen leder alltså till ökad biltrafik.
En bilplats i det nybyggda underjordiska Stigbergsgaraget kostar 2 500 kr per månad, 30 000 kr per år. Varken kantstensparkering eller parkering i underjordiska garage, som blir fler och fler, har alternativ användning som bostäder eller lokaler. Deras kalkyler av alternativanvändning av parkeringsytor håller alltså inte. Gågator med stort utbud och folkliv som Ströget i Köpenhamn bidrar förstås till att göra en stad attraktiv, men kan inte göras överallt. Särskilt som en betydande majoritet av väljarna har bil. Jag tror att man i stället borde inrikta sig på systemet med tjänstebilar, förmånsbilar och leasingbilar om man vill begränsa bilanvändningen. När trängselavgifterna höjdes på Essingeleden nyligen blev effekten inte så stor som  beräknat beroende på den höga andelen bilar som används i tjänsten, och därför inte var känsliga för trängselskatten. Subventionsgraden för förmånsbilar har uppskattats till 40-70 procent jämfört med privat bilägande. Och förmånsbilarna ökar snabbt. I Sverige ägs 22 % av bilarna av juridiska personer. I Stockholmsregionen är det 32 %. Var tredje bil är alltså en förmånsbil här, där den som disponerar bilen inte påverkas särskilt mycket av ekonomiska incitament. Subventionerade förmånsbilar leder till större bilar och mer bilanvändning och ger inte några incitament för att byta till kollektivtrafik eller cykel. Vi borde därför reformera systemet med förmånsbilar i första hand.

onsdag 22 februari 2017

Har våren verkligen kommit?

Våren anses ha kommit när dygnets medeltemperatur är över 0 grader i en vecka. Möjligen kan man tycka att det är lågt ställda krav på vår, men det är så SMHI resonerar. Enligt denna definition anländer våren normalt till södra Sverige – Skåne och lite till - under föregående vecka. Så tycks ha skett också i år, i hela Skåne, Blekinge, längs med kusten upp mot Kalmar och i princip hela Västkusten. Och har våren väl kommit får det inte bli vinter igen, inte enligt SMHI.
Tofsvipan har anlänt till Angarnsjöängen.
En som trott på beskedet om vår är årets första tofsvipa som enligt Åke Ekdahl i DN  iakttagits vid Angarnsjöängen redan den 20 februari, men han tycks inte ha kollat in geografin ordentligt. Angarnsjöängen ligger nämligen i Uppland och inte i Skåne. Här brukar man få vänta en bit in på mars innan det blir vår. Men så går det som det går. Så här såg det ut idag på morgonen från Kvarnberget på Söder.
Snöblött på Kvarnberget.
Vi får gissningsvis vänta några veckor till på våren.
För närvarande är det dessutom 20 grader lägre än normalt på norra Grönland och isen växer fortfarande.
Isläget i Arktis den 20 februari.
Det är inte riktigt isfritt i Arktis som förutspåtts vid det här laget. Nästan normalt för årstiden faktiskt.