Vår tid är nu - felfinnare

Jag har kommit att titta på serien ”Vår tid är nu”, i SVT1 liksom två miljoner andra tittare gör varje vecka. Ibland blir det lite stereotypt men annars är serien kul, särskilt som den till stor del beskriver en tid som jag själv upplevt, men kanske har glömt mycket av. Ibland blir språket lite väl nysvenskt för att passa till tiden som beskrivs kan man tycka. ”Absolut!” var exempelvis inget självklart svar på 1960-talet, dit man har hunnit nu.

Rosenbad.
I gårdagens avsnitt 9 (av andra säsongen) ringer statsminister Erlander till Margareta ”Maggan” Nilsson, som nu har blivit borgarrådssekreterare i stadshuset och kallar henne till ”Rosenbad”; hon behövs i valkampanjen och TV-debatten inför valet den 15 september 1968. Men vid den här tiden satt inte statsministern i Rosenbad. Ferdinand Bobergs Bankpalats vid Norrström, Rosenbad, ritades för Nordiska Kreditbanken och var inflyttningsklart 1902. Det var först 1981 som det gjordes om till kansli för statsministern och andra delar av regeringskansliet. Fram till dess höll statsministern till i Kanslihuset i Gamla stan. Och omedelbart innan hon beger sig till Rosenbad visas bilder från Slussen med vänstertrafik. Men högertrafikomläggningen var ju redan 3 september 1967, ett helt år före riksdagsvalet 1968.

Vänstertrafik i Slussen inför valet 1968.
Socialdemokraterna låg uselt i opinionsundersökningarna med ”bara” 40-42 procent, vilket på den tiden ansågs mycket lågt. Riksdagsvalet blev ändå en succé för socialdemokraterna som fick egen majoritet med 50,1 procent, medan Vänsterpartiet kommunisterna gjorde ett katastrofval och bara fick 3,0 procent. Men det var knappast Margareta ”Maggan” Nilssons bidrag till valkampanjen som avgjorde.

Personer med Tjeckoslovakiens flagga, bredvid en brinnande sovjetisk stridsvagn i Prag.
Det var i stället Warszawapaktens invasion av Tjeckoslovakien natten mellan 20 och 21 augusti 1968 för att störta Alexander Dubček och stoppa hans Pragvår med olika liberala reformer, bara några veckor före det svenska valet. Men dessa världshändelser, som var på allas läppar vid den här tiden, omnämndes inte med ett ord i ”Vår tid är nu”. Trots att det var detta som upptog de flesta svenskars intresse.

Svenska Akademien i limbo

Innan maj är slut ska nya ledamöter väljas in i Svenska Akademien – det sa ledamoten Göran Malmqvist till Expressen nyligen. I så fall måste beslutet tas idag, torsdag den 31 maj.
Men det går inte det enligt nuvarande stadgar, om inte flera ledamöter som lämnar arbetet i Akademien återkommer. Det krävs 12 närvarande ledamöter, men för närvarande deltar bara 10 i arbetet. Av de 18 originalledamöterna har fyra beviljats utträde och fyra deltar inte i Akademiens arbete. Tre av de fyra sistnämnda – Sara Danius, Kjell Espmark och Peter Englund – har öppnat för att återvända, om Horace Engdahl avgår.

Göran Malmqvist
Horace Engdahl menade att Svenska Akademien har tolkningsföreträde om val av nya ledamöter: "Låt oss först som sist fastslå att den som tolkar Svenska Akademiens stadgar är Akademien själv. Vi inhämtar de expertsynpunkter som vi anser oss behöva, men avgörandet ligger hos ledamöterna, ingen annan", skrev Horace Engdahl i ett mejl till Expressen och fortsatte: "Akademien är en självständig och självförvaltande organisation och är varken en del av staten eller av hovet. Det finns inget skäl att tro att kungen skulle betrakta saken på något annat sätt."
Men det stämmer inte enligt hovet, som dagen därpå, enligt Expressen, var i kontakt med STV Kulturnyheterna:
”Svenska Akademien har att följa nuvarande stadgar och där är det tolv ledamöter som krävs för nyinval. Det finns inga planer nu på ytterligare förändringar av stadgarna”, sade hovets informationschef Margareta Thorgren till Kulturnyheterna för någon vecka sedan.
Jur dr Martin Sunnqvist bekräftade den 24 maj hovets syn i en intervju med Sveriges Radios Ekoredaktion: ”När det gäller inval av nya ledamöter i Svenska Akademien är kungens vilja "faktiskt avgörande" - och han har sista ordet. Enligt Martin Sunnqvist, juris doktor i rättshistoria vid Lunds universitet och rådman vid Malmö tingsrätt, är kungens vilja "faktiskt avgörande. När det gäller inval av nya ledamöter är det två bestämmelser som är viktiga. Den ena är att det måste vara tolv ledamöter närvarande när det väljs nya ledamöter. Den andra är att valet måste underställas Akademiens beskyddare kungen”, sade Sunnqvist till Ekot. Det är enligt Sunnqvist först när kungen "bifaller" valet av en ny ledamot som den nya ledamoten kan betraktas som formellt invald. ”Det innebär att om Akademien gör någonting som inte faller kungen i smaken, om han anser att det inte har gått rätt till när det gäller just ett inval, då har kungen makt att inte bekräfta invalet, och då har det heller inte skett något inval”, säger Sunnqvist.

Martin Sunnqvist
Därmed tycks Akademien ha hamnat i limbo. Om Danius, Espmark och Englund inte återvänder står Akademien utan möjlighet att välja nya ledamöter. Därmed kan Akademien bara få allt färre medlemmar, och medelåldern är redan tämligen hög.
Men det behöver inte drabba utdelningen av Nobelpriset i litteratur. Enligt Jens Liljestrand, biträdande kulturchef på Expressen är Vitterhetsakademien villig att ta över Nobelpriset. Jens Liljestrand ser ett långsamt borttynande av Svenska Akademien som det troligaste scenariot. Anders Cullhed har redan sin lista på en ny Nobelkommitté klar:
”Av våra 60 arbetande ledamöter är 8-9 litteraturvetare, och lika många professorer från något av språkämnena. Dessutom har vi ett antal utländska ledamöter, spridda över världen, som vi också skulle engagera i arbetet med ett eventuellt Nobelpris i litteratur.
Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien grundades av drottning Lovisa Ulrika 1753; den är alltså äldre än uppstickaren Svenska Akademien, startad av hennes son Gustav III 33 år senare.
Enligt Alfred Nobels testamente ska Nobelpriset i litteratur delas ut av ”Akademien i Stockholm”. Det är upp till Nobelstiftelsen att tolka vem som avses. Det är inte helt osannolikt att att Nobelpriset i litteratur övertas av Vitterhetsakademien, där en av ledamöterna händelsevis är Sara Danius med viss erfarenhet av Nobelprisutdelningar.

Sara Danius
Svenska Akademiens ledamöter har sedan i höstas på ett sällsynt systematiskt sätt ägnat sig åt att bryta ned Akademiens anseende på ett sätt som de antagligen inte har förstått själva. Ta Horace Engdahls beundran för kulturprofilen som "gentleman" eller "vivör" eller hans utpekande av Sara Danius som den sämsta ständiga sekreteraren någonsin. All tidigare sekretess lades åt sidan och ersattes av ett högst offentligt gräl. Thomas Steinfeld skrev i gårdagens SvD att man i Sverige ännu inte har förstått i vilken grad Akademiens rykte har tagit skada och att det kommer att ta år, om inte decennier, för att återskapa det förlorade goda anseendet, om det över huvud taget kan lyckas. Finns det ens kvalificerade kandidater till nya ledamöter, som längre skulle acceptera att väljas in?

Johannes Anyuru
Just denna dag då det tillkännages att Svenska Akademien delar ut det Doblougska priset till författaren Johannes Anyuru frågar sig denne Johannes Anyuru i DN vem som längre vill ha ett pris från Svenska Akademien? Anyuru tror att det är sannolikt att framtida Nobelpristagare kommer finna sig tvungna att förklara sig eller kommer att vägra ta emot priset helt och hållet. Och vilka skrivande människor kan lockas av att ”fylla de lediga platserna i en Akademi som i dag framstår som en bunker, en plats som vägrar se vilket oerhört svek det är att dess namn används för att hota, manipulera och skada unga människor som drömmer om skrivandet?” 

Krav på att Horace Engdahl lämnar Akademien

Dagens Nyheter fortsätter att gräva i historien om Svenska Akademiens fortgåend förfall. På Svenska Akademiens slutna möte den 1 februari kallade Horace Engdahl den ständiga sekreteraren Sara Danius för ”inkvisitor” och krävde att advokatutredningen skulle makuleras, men förslaget röstades ned.
Sara Danius "inkvisitor" - "hänsynslöst angrepp" på Akademien
På Akademiens möte den 1 januari gick Horace Engdahl till hårt angrepp mot Sara Danius och ville ”makulera” advokatutredningen om den sk kulturprofilen Arnault. Han kallade Danius ”inkvisitor” och hävdat att Akademien var utsatt för ett ”hänsynslöst angrepp” utifrån. Engdahl fick en omröstning om utredningen en månad senare, men beslutet blev att utredningen skulle färdigställas. I utredningen redovisades brott mot jävs- och sekretessregler och misstankar om ekonomiska oegentligheter. Rekommendationen från advokatbyrån var att Klubben skulle polisanmälas. Utredningen lämnade enligt uppgift ”inte några tvivel över huvud taget” om att uppgifterna var tillräckliga för att polisanmälan skulle göras.
Vid mötet den 5 april röstade Akademien, om Akademien skulle anmäla Klubben till polisen, och på vis följa den rekommendation man tidigare hade fått av advokatbyrån. En vecka senare lämnade Sara Danius uppdraget som ständig sekreterare och meddelade också att hon inte längre kommer att delta i Akademiens arbete. Även Klas Östergren, Kjell Espmark och Peter Englund meddelade att de lämnar sina stolar.

Tre ledamöter som lämnat arbetet i Svenska Akademien, men inte formellt har utträtt, Sara Danius, Peter Englund och Kjell Espmark, skriver nu till Akademien och säger sig vilja medverka till att bygga upp Akademien på nytt. Två av dem är f d ständiga sekreterare. Men ett villkor ät att Horace Engdahl lämnar Akademien:
”Enligt Svenska Akademiens stadgar krävs tolv röster för inval av ny ledamot. Den reducerade Akademien har därmed ingen möjlighet att förnya sig. I denna den värsta krisen i Akademiens historia är vi som lämnat arbetet beredda att bistå med återuppbyggnaden. Ett första steg måste vara att välja in en framstående jurist på stol nr 1”, skriver ledamöterna och fortsätter: ”Ett oavvisligt villkor är dock att Kulturprofilens outtröttliga förespråkare, Horace Engdahl, lämnar Akademien. Han har varit drivande i den process som fört institutionen in i en allt djupare kris. Vi förutsätter att han tar sitt ansvar och nu sätter Akademiens bästa före varje enskilt intresse. Utan att så sker är det helt omöjligt att återvinna förtroendet för vare sig Svenska Akademien eller det litterära Nobelpriset.”
"Så skönt, då blir vi av med dem"
Horace Engdahl avvisar detta med ett föraktfullt uttalande till DN: ”Så skönt, då blir vi av med dem. Jag är vald till stol nr 17 på livstid och kommer förvisso att sitta kvar till min död. De tre avhopparna skämmer ut sig genom detta misslyckade försök till maktspel”.
Horace Engdahl avfärdar avgångskravet i ett mejl till SVT Kulturnyheterna: "Det finns inget skäl att kommentera en sådan dumhet. Om dessa avhoppare vill återvända till Akademiens arbetsgemenskap, får de lov att göra det utan bisarra krav och åthävor".
Även Akademiens tillförordnade direktör Göran Malmqvist är kritisk mot kravet. ”Det är dumheter! Det är helt otänkbart. De har lämnat Akademien och har inte med oss att göra. Jag vill inte kommentera mer, men det är för jävligt”, säger han till TT.

Horace Engdahl gapskrattar

Det som tycks uppta kultursidornas intresse just nu är Horace Engdahls gapskratt på väg från Svenska Akademiens torsdagsmöte till den traditionsenliga middagen på Den Gyldene Freden. Man hade just beslutat att skjuta upp utdelningen av 2018 års Nobelpris, när Horace Engdal fångas på bild arm i arm med Kristina Lugn fångas av DN:s fotograf Alexander Mahmoud.

Foto: Alexander Mahmoud, DN.
Mahmoud och en reporter följde efter för att få kommentarer om hur de tyckte att mötet hade gått. ”Även en reporter från Sveriges Radio var med”, säger Alexander Mahmoud i DN. Men vad är det då Horace Engdahl och Kristina Lugn skrattar åt?
”Jag var så fokuserad på att plåta och hörde inte, men håller gärna på det lilla jag vet att de sade för jag gillar att den bilden har tolkats på så olika sätt och väckt till exempel ilska, förvirring och glädje,” säger Mahmoud.
DN:s Björn Wiman spekulerar om de skrattar åt det faktum att Svenska Akademien just hade beslutat att frånta sig själv sin viktigaste och mest glansfulla uppgift, att utse en Nobelpristagare i litteratur? Eller åt att de, som Akademiledamöter, också i denna ödesdigra stund anser sig stå över det omgivande samhällets konventionella krav på rimliga reaktioner?
Enligt SvD hade de som trodde att det var akademiledamoten Horace Engdahl som mötte pressen med ett diaboliskt Cruela de Vil-skratt i torsdagskväll fel. Det var en ”myling”. I Svenska Akademiens ordbok hittar vi svaret på vem det var.
Myling: ”(i vissa trakter, bygdemålsfärgat, o. folklor.) vålnaden av ett mördat barn (särsk. ett odöpt barn l. ett foster som lagts å lönn) l. av ett foster som framfötts vid missfall, men som icke blivit ordentligt begravt, l. av en mördad fullvuxen person (som icke blivit ordentligt begravd l. vars baneman går ostraffad)” (SAOB).
I SR P1 diskuterar fotografen Elisabeth Ohlson Wallin och Niclas Östlind, doktor i fotografi på Akademin Valand i Göteborg årets kanske mest omtalade svenska fotografi. Men varför kan inte de närvarande reportrarna lätta på mystiken?

...så var de bara tio

Idag har Sara Stridsberg meddelat att även hon lämnar Svenska Akademien. Det saknas nu två personer för att kunna välja in nya ledamöter, vilket kräver tolv ledamöter. 

Horace Engdahls hjärnsläpp

Horace Engdal uttalade sig i går i radioprogrammet ”Nordegren & Epstein" i P1 om de olika turerna om Svenska Akademien. Han  avfärdar de hundratals professorer och forskare som skrivit på upprop om Svenska Akademiens krishantering: ”För en gångs skull passar verkligen termen ’hjärnsläpp’, och det är rejält med hjärnor det handlar om, man kunde verkligen höra dunsen”, säger han.
"Det kännetecknar den låga nivå som Horace Engdahl numera rör sig på", säger Åsa Arping, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet och en av samordnarna av uppropet i Dagens Nyheter.
Programledaren Thomas Nordegren ifrågasätter att Engdahl inte tidigare ska ha hört anklagelserna om ”vivörliv” som förts fram mot Kulturprofilen: ”Vivörliv är inget olagligt och inte alltid impopulärt” (vivör betyder playboy eller rumlare).

Akademiledamoten Horace Engdahl.
Engdahl tonar ner betydelsen av anklagelserna med att det framfördes anklagelser av ”vittnen som var anonyma”. Men de 18 kvinnorna var utsatta för sexuella trakasserier, inte vittnen.  Och Horace Engdahl fortsätter: ”Det är en ytterligt egendomlig omständighet som är främmande för svensk rättstradition och gjorde det svårt att ta ställning till sanningshalten i vittnesmålen.” Men är det troligt att 18 kvinnor skulle ha hittat på alltihop? Engdahl forsätter: ”Vi borde hållit fast vid att ingen är skyldig förrän det bevisats”. ”Vi borde inte rusat med i upploppet och inlett egna syndabocksprocesser.” Men Akademien hade inte heller uppgiften att ta ställning till eventuella brott. Det är en uppgift för polis, åklagarväsende och domstolar. Men Akademien ville inte ens följa sin egen advokatutrednings rekommendation om att göra  polisanmälan. Utredningen visade dock enligt Akademiens pressmeddelande "att oacceptabelt beteende i form av oönskad intimitet har förekommit, vilket dock inte var allmänt känt i Akademien". Men nu ångrar Horace Engdahl alltså att han inte stoppade utredningen. Vill han nu alltså  desavouera Akademiens pressmeddelande?
Horace Engdahl fortsätter: ”Vi kommer skapa garantier för att blockera möjligheten att utifrån göra påtryckningar mot akademiledamöter genom kampanjer eller upplopp.” Vad menar han egentligen. Ska han hindra pressen att skriva? Och vilka upplopp talar han om?
Hur sannolikt är det att flera hundra akademiker får hjärnsläpp samtidigt? Är det någon som har fått hjärnsläpp är det snarare Horace Engdahl själv.

Krisen inom Svenska Akademien har gjort att ledamöterna är utom räddning

228 akademiker inom litteratur- och språkforskning skrev i måndags under uppropet ”Misstroendeförklaring mot Svenska Akademien (litteratur- och språkvetare)”, som publicerades i DN. ”Drivande krafter har valt att under mer än tjugo års tid negligera anklagelser om sexuella övergrepp. Man har uttryckligen nonchalerat vittnesbörd från de kvinnor som berättat om vad de utsatts för, och odlat en tystnadskultur som uppvisar alla tecken på nepotism, jäv och vänskapskorruption.”
i går publicerades ytterligare ett akademikerupprop mot akademien med 465 forskare, flertalet professorer och disputerade. ”Svenska Akademien befinner sig i en förödande och självförvållad kris som vi inom humanistisk, samhälls- och utbildningsvetenskaplig forskning i Sverige reagerat mycket starkt på. Vi kräver att Svenska Akademien omvandlas grundligt och efterlever väletablerade grundprinciper om öppenhet och rättssäkerhet: jävsregler ska följas vid utdelning av priser, anslag och bostäder, alla misstänkta brott ska polisanmälas och advokatutredningen offentliggöras.”

Demonstration med flera tusen knytblusar på Stortorget framför Börshuset.
I går kväll protesterade ett par tusen personer, flertalet kvinnor, på Stortorget i det s k ”knytblusuppropet” mot den förstockade Svenska Akademien. Ett tiotals skarpa tal hölls utanför Bördshuset av kvinnor till försvar för Sara Danius, däribland Katarina Wennstam, Rossana Dinamarca, Mona Sahlin och företrädare för Fi, Liberalerna och Centerpartiet, men Akademien vågade inte hålla sitt traditionella torsdagssammanträde där, utan gjorde det i stället på hemlig ort, för att slippa höra de arga kvinnornas åsikter.
Författarna Denise Rudberg och Göran Greider menar i SVT att krisen inom Svenska Akademien gjort att ledamöterna är utom räddning, och jag är böjd att hålla med.

Hoppsan! Bloggförfattaren har blivit dokumenterad av DN på Stortorget med mörka glasögon strax intill högtalaren. 
Just när jag skrivit detta kommer äntligen pressmeddelandet, vid lunchtid på fredagen, som tagit akademien så lång tid att få fram. Där framgår att Svenska Akademien äntligen har skickat advokatutredningen om Jean-Claude Arnault till rättsvårdande myndigheter. Måste det ta så lång tid att komma fram till detta beslut? Och var det inte just detta som Sara Danius ville, men inte tilläts göra för en vecka sedan?
"Utredningen har visat att oacceptabelt beteende i form av oönskad intimitet har förekommit", står det nu i pressmeddelandet. Enligt pressmeddelandet visar utredningen att beslutsprocessen för ekonomiskt stöd för Kulturplats Forum stod i strid med Akademiens jävsregler. Utredningen visar på brott mot Akademiens sekretessregler avseende arbetet med Nobelpriset i litteratur. Enligt pressmeddelandet så kommer det krävas förändringar av Akademiens organisation och arbetsformer. Svenska Akademien ska ta fram en plan för att återställa förtroendet och få ett produktivt samarbete med ett, på längre sikt, fulltaligt antal ledamöter. Svenska Akademien beklagar nu djupt att de brev i december 1996 som avslöjades av Expressen då Akademien uppmärksammades på misstänkta sexuella övergrepp av den så kallade kulturprofilen Jean-Claude Arnault då lades åt sidan vilket ledde till att inga åtgärder vidtogs. Bara för någon dag sedan sade Sture Allén att ”brevet inte framstod som viktigt”.
Tänk att det kunde ta så lång tid att krypa till korset. Svenska Akademiens anseende är nu det lägsta på 232 år. Och de ledamöter som pekat ut Sara Danius som den sämsta ständiga sekreteraren sedan 1786, har nu framstått som de sämsta ledamöterna i Akademien under samma period. Vilket sammanträffande.

Sture Allén och Horace Engdahl bör lämna Akademien

För några dagar sedan konstaterade DN:s kultrchef Björn Wiman att ”De 18 bästa har blivit de 11 sämsta”. Enligt Björn Wiman är Akademiens enda möjlighet att överleva nu att stadgarna ändras och att de nya ledamöter som väljs in inte ingår i de kvarvarandes kotterier. Wiman tror dock att det inte är sannolikt, utan snarare att Akademien går in i en mörk period av sin historia.

Idag ger SvD:s kulturchef Lisa Irenius Svenska Akademien två alternativ efter de senaste dagarnas accelererande kris. Hon konstaterar att Sture Allén och Horace Engdahl bär det tyngsta ansvaret för underlåtenheten att undersöka påståenden om sexuella övergrepp. Men de har enligt Irenius visat sig helt renons på självrannsakan och förtroendet för Akademien är nu på botten. I dag finns enligt Irenius bara två alternativ för Akademien. Det ena är att både Horace Engdahl och Sture Allén avgår:
”Utöver att Engdahl och Allén har blundat för anklagelser om sexuella övergrepp har de också motarbetat Akademien under krisen. De har eldat på den upprörda stämningen och vägrat uttrycka ens ett uns av självkritik. Om de lämnar sina stolar finns en liten möjlighet att Svenska Akademien sakta kan påbörja den mödosamma resan att återvinna förtroendet och återskapa sig själv.” ”Det andra alternativet är att hela Akademien avgår. I så fall bör några kloka personer få i uppdrag att bygga upp en ny akademi. Under tiden får Akademiens arbete, inklusive utdelningen av Nobelpriset i litteratur, pausas. Det är en drastisk lösning, men med tanke på hur låg legitimitet Akademien har i dag är den inte längre orimlig.”

Uppdatering den 18 april 2018
Kung Carl XVI Gustaf, som är Akademiens beskyddare, meddelar i ett pressmeddelande att han ändrar Svenska Akademiens stadgar:
"Jag har för avsikt att komplettera Svenska Akademiens stadgar på det sättet att det görs tydligt att det är möjligt att lämna Akademien på egen begäran. Den som under längre tid än två år inte deltagit i arbetet ska vidare anses ha lämnat Akademien, även om ledamoten inte formellt begärt sitt utträde."

Det är naturligtvis bra att man ska kunna lämna akademien. Allt annat vore absurt, även om det har tillämpats fram till idag. Det är också bra om inaktiva medlemmar utesluts.

Men man måste också kunna välja in nya medlemmar med mindre än 12 ledamöter. Annars går akademien ändå under så småningom. Eller kanske har kungen tänkt sig att själv utnämna nya medlemmar. Det vore ju i varje fall högst intressant.

De aderton - och så var de bara tretton…

För fyra dagar sedan, den 6 april, lämnade tre ledamöter, Klas Östergren, Kjell Espmark och Peter Englund, Svenska Akademiens arbete i vredesmod, tillfälligt eller för alltid är svårt att säga. De kunde ha valt att göra det diskret, men samtliga offentliggjorde inom några timmar sina beslut i media. Den tystaste och mest hemlighetsfulla av alla institutioner har på nolltid förvandlats till en fars som utspelar sig i media, timme för timme. Peter Englund, tidigare ständig sekreterare, skrev på sin blogg att den samsyn som i höstas fanns inom Akademien övergått i kraftig intern kritik mot ständiga sekreteraren Sara Danius, något han ansett vara oberättigat. Enligt Englund hade majoriteten i Akademien i sina avvägningar, ”tagit alltför stor hänsyn till enskilda, och alltför liten hänsyn till stadgarna, ja till vad som är själva idén med sammanslutningen. Beslut har fattats som jag varken tror på eller kan försvara, och jag har därför bestämt mig för att inte längre delta i Svenska Akademiens arbete.”

”Integriteten är Svenska Akademiens själva livsnerv. När ledande röster inom Akademien sätter vänskap och andra ovidkommande hänsyn före ansvaret för denna integritet – då kan jag inte längre delta i arbetet”, skrev författaren Kjell Espmark till DN. Men Espmark hänvisade till tystnadsplikten och ville inte berätta mer än så. Författaren Klas Östergren offentliggjorde sitt beslut i Svenska Dagbladet: ”Svenska Akademien har sedan lång tid haft allvarliga problem och nu försökt att lösa dem på ett vis som sätter obskyra hänsyn före dess egna stadgar och som innebär ett svek mot dess grundare och dess höge beskyddare samt inte minst uppgiften att företräda snille och smak. Därför har jag valt att inte längre delta i dess verksamhet. ’I’m leaving the table, I’m out of the game”. Sara Stridsberg har förklarat att hon snart ska ta ställning till om hon också ska lämna Akademiens arbete.
Därefter berättade akademiledamoten Anders Olsson för TT att Svenska Akademien hade röstat om uteslutning av Katarina Frostenson, gift med kulturprofilen Jean Claude Arnault, som konflikten inom Akademien handlar om. ”Akademien har bestämt sig för att med klar majoritet inte utesluta ledamoten och där har de tre haft en avvikande uppfattning”, säger han. Fler ledamöter än de tre har velat utesluta Frostenson.

”Därför röstade jag mot att utesluta Frostenson”
I lördags skrev åtta ledamöter i media och förklarade varför de inte ville utesluta Frostenson. Av advokatutredningen framgår, enligt ledamöterna, att det inte har förekommit vad som skulle kunna rubriceras som sexuella trakasserier i juridisk mening mot personer inom eller nära Akademien. Vad som har framkommit är enligt akademiledamöterna fall av plumpt och opassande beteende, vilket givetvis är illa nog. Hur allvarligt man än ser på Jean-Claude Arnaults agerande och misstänkta sexuella övergrepp så menar akademiledamöterna att det inte påverkar Katarina Frostenson och hennes plats i Akademien. Men man nämner inte med ett ord eventuella övergrepp på andra personer utanför akademien eller någonting om ekonomiskt fiffel, skattefusk eller Frostensons jäv, angående ekonomiska bidrag till sitt eget och Arnaults bolag. Enligt den advokatutredning som genomförts på uppdrag av Akademien kan Frostenson och Arnault misstänkas för att ha bedrivit verksamhet i strid mot skattelagstiftning, bokföringslag och kommunala regler för utskänkning. Utredningen rekommenderade därför polisanmälan, som en majoritet av akademiens medlemmar dock inte ville göra.
En enkel utväg ur denna situation hade naturligtvis kunnat vara att Frostenson på eget initiativ meddelat att hon inte längre ville delta i Akademiens arbete, något som hon de fakto inte gjort under det senaste halvåret. Men det har alltså inte skett.
Nu kunde man ju tro att Akademiens kris hade nått toppen, men icke. Mer skulle snart komma. I dagens debattartikel i Expressen går den förrförre ständige sekreteraren ut med våldsamma anklagelser mot den nuvarande, Sara Danisu. ”Sara Danius är den av alla sekreterare sedan 1786 som har lyckats sämst med sin uppgift” enligt Horace Engdahl. Det handlar, enligt Engdahl, ”bara om några ledamöters besvikelse över att inte ha fått majoritet för sin idé att om att bestraffa en annan ledamot”, en ledamot som dessutom råkade vara jättekompis med just Horace Engdahl. Enligt Engdahl känner ”dessa förlorare … sig nu tvungna att låta allmänheten ta del av de argument som inte övertygade deras kolleger. De gör det trots att de är klart medvetna om att Akademiens regler förbjuder att man med utomstående avhandlar vad som sker på sammankomsterna. Efter att ha utbrett sig om de påstådda sekretessbrott som skulle ha begåtts av fru Frostenson, begår dessa ledamöter själva med vett och vilje ännu grövre brott mot tystnadsplikten – grövre därför att denna sorts indiskretioner skadar Akademien långt mer än ett eller annat Nobelprisbeslut som sluppit ut några dagar för tidigt.”

Danius och Engdahl
Att Horace Engdahl samtidigt i Expressen drar mer löjets skimmer över Akademiens arbete än någon annan gjort någonsin låtsas han inte om det minsta. Han anklagar sina akademikompisar om att ha släppt spärrarna samtidigt som han själv går längre än någon annan gjort någonsin förut. Han utnämner Sara Danius till den av alla sekreterare sedan 1786 som har lyckats sämst med sin uppgift.
När en av avhopparna, Kjell Espmark, läser Horace Engdahls alster i Expressen, blir han rasande. ”Det är det falskaste och skändligaste jag har läst i hela mitt liv”, säger han.
”Det är bara falskt”. ”Det finns ingen heder kvar i kroppen på den mannen”.
Vid sidan om Akademiens eget farsartade beteende har frågan om eventuell ekonomisk brottslighet polisanmälts av en privatperson, när nu Akademien själv inte velat göra en sådan anmälan. Men Ekobrottsmyndigheten valde att omedelbart lägga ner ärendet utan utredning. ”Anmälan är för vag, kortfattad och innefattar inga omständigheter som gör att man anta att brott har begåtts”, säger chefsåklagare Jan Tibbling. Han har aldrig tagit del av den omfattande pressbevakningen eller advokatutredningen, som ju visade att brott kunde misstänkas. Sara Danius har bekräftat för SvD, om att det finns uppgifter om att Frostensons och Arnaults verksamhet bedrivits i strid med bland annat bokföringslag och skattelagstiftning. Om Ekobrottsmyndigheten hade frågat Sara Danius hade man ju fått uppgifter som kunde styrka att brott kan ha begåtts. Frågan är ju varför man inte ville göra detta, utan omedelbart lade ner ärendet? Men nya anmälningar tycks ha skett.
Sista ordet är inte sagt vare sig om Akademien eller eventuella brott. Fortsättning lär följa...

Uppdatering den 12 april. ...och så var de bara elva...
Ja, det tog bara två dagar, så avsattes Sara Danius som ständig sekreterare. Så valde hon att lämna arbetet i akademien med omedelbar verkan. Det var tråkigt att Sara Danius tvingades bort, första kvinnan på den posten, och som utåt sett gjort ett bra jobb. Och strax efteråt fick vi veta att även Katarina Fronstenson valde att lämna arbetet i akademien. Så var de bara elva. Sara Stridsberg har ännu inte bestämt sig. Kanske är de snart bara tio.
Det krävs tolv ledamöter för att kunna välja nya ledamöter, så nu finns det några tydliga scenarier. Ett är att Svenska Akademien långsamt försvinner i takt med att ledamöterna en efter en lämnar jordelivet. Det är den princip man hittills har hävdat ska gälla, enlihgt stadgarna. Kanske vore det också bäst.
En annan möjlighet är att t ex kungen, som är Akademiens beskyddare, avsätter samtliga ledamöter och tillsätter 18 nya ledamöter. Troligen skulle nivån i varje fall höjas avsevärt, och inte vara lika gubbig. 

Kulturprofil

DN har idag publicerat en artikel om en kulturprofil med anknytning till Svenska akademien som utsatt ett antal kvinnor för övergrepp. Inget namn nämns men många ledtrådar ges.

Jag googlar några minuter och sen hittar jag den här artikeln, också i DN, för några år sen. Det tycks vara svaret på gåtan.

Svårare än så var det alltså inte. Men jag har inte heller nämnt något namn.

Uppdatering den 22 november:

Husesyn

Jag gillar gamla hus. Jag stred under 1960- och 1970-talen mot rivningarna på nedre Norrmalm. Jag har själv räddat byggnadsdelar ur gamla hus som skulle rivas för att återanvända dem. Jag har många gånger renoverat hus och och återanvänt gamla fönster. Jag har lagt hundraårigt handslaget tegel på mitt nya hus. Jag har en gång medverkat i ett arrangemang anordnat av Svenska Byggnadsvårdsföreningen.
Jag håller just nu på att, tillsammans med familjen, renovera ett gammalt ödehus på Gotland, som stått övergivet i ett halvt sekel. Jag gör det med varsamhet och med hänsyn till dess ursprungliga karaktär. Men jag måste erkänna: Jag har inte renoverat fönstren i huset utan satt i nya. Det vore det poänglöst att byta ut nittio procent av de befintliga fönstren, och det skulle inte bli klart under min återstående livstid.  Jag har använt byggnadsmaterial som inte var uppfunnet när huset byggdes för hundra år sedan (för övrigt av redan då återanvänt byggnadsmaterial). Jag har kort sagt en pragmatisk inställning och anser inte att allt nytt är dåligt och att allt gammalt är bra.

Stephan Fickler, bebyggelseantikvarie och Ulla Skoog. Foto: Urban Björstadius
Det anser däremot skådespelaren Ulla Skoog som just nu har en programserie i SR P1 som heter ”Husesyn” . Hon är passionerat intresserad av byggnadsvård i allmänhet och fönster i synnerhet. För henne är det bara linoljefärg och munblåsta fönsterglas som är godkända. Allt annat förlöjligas och hånas. ”När de sätter upp en byggnadsställning nu för tiden tänker jag inte längre ”oj, nu ska här bli fint!” utan ”oj, nu ska här bli fult!”, säger Ulla Skoog. Faktum är att jag numera stänger av radion så fort jag hör Ulla Skoogs röst, eftersom jag inte står ut med hennes raljanta och förlöjligande ton. Är byggnadsvård verkligen en religion?

Gösta Ekman död

Han var ju en institution inom svensk film, teater, revy. Många älskade filmer som ”Att angöra en brygga” och ”Morrhår och ärtor” liksom rollerna som kommissarie Beck och förstås Sickan i Jönssonligan. För några år sedan stötte jag ihop med honom i porten, när han skulle träffa en granne. Han hälsade artigt och försökte förstås se ut som vem som helst, vilket han ju inte var.

Gösta Ekman.
Han bodde ju också på Söder. I tisdags mötte vi honom på Götgatan på eftermiddagen. Han såg lite böjd ut, lite grå och blek, men annars som vanligt. Bara några dagar senare, på lördagen, får vi höra att han har gått bort efter en tids sjukdom. Det kändes märkligt och dramatiskt.
Hela Sverige sörjer nu Gösta Ekman, inte minst i media. Gösta Ekman somnade in i hemmet, omgiven av sin familj. Vännerna har vetat att han varit både sjuk och frisk emellanåt men tycks inte ha känt till några närmare detaljer om hans sjukdom.
För ett och halvt år sedan berättade dock Marie-Louise Ekman själv, i en intervju med Aftonbladets Ingalill Mosander, att det var en komplicerad cancer som Gösta Ekman hade drabbats av. ”Han låg på sjukhus i tre månader, några gånger i leverkoma”, sa Marie-Louise Ekman. Och den gången gick det vägen. Undret inträffade. Gösta Ekman genomgick en stor operation som trots stora risker lyckades. ”Det är ett mirakel att han lever”, sa Marie-Louise Ekman då.
Men nu finns han inte mer. Det blir ett stort tomrum.

Fotografiska gymmet

Häromdagen skrev Cecilia Jacobsson i DN på Namn och Nytt om ett besök på Dansmuseet. Plötsligt såg hon sin kompis Beata ligga på golvet, "inte helt olik en stor skalbagge. 'Jag försöker läsa här', sade hon. Det var nästan omöjligt att i ljusdunklet urskilja vilken siffra som stod framför kostymen. Skylten var placerad i ankelhöjd. Sen skulle hon upp och försöka hitta en lampa för att kunna tyda texten på informationsbladet. Så där höll vi på, från kostym till kostym, tills vi var helt utmattade. Vad tänker de på när de gör en utställning?" Så långt Cecilia J.
Jag kom att tänka på hennes trevliga kåseri idag, när vi gjorde ett besök på Fotografiska för att se två utställningar, dels Arabiska Våren av fyra fantastiska DN-fotografer från Libyen, Tunisien, Egypten, Syrien och lite till. Otroligt bra bilder, som vi dessutom känner särskilt för efter några år i Libyen.

Foto Paul Hansen, DN.
Sen fortsatte vi av bara farten för att titta på Elliott Erwitt. Också helt fantastiska bilder.

Foto Elliott Erwitt.
Men hur har man egentligen tänkt när det gäller de små texterna till bilderna? I den del där Arabiska Våren huserar är väggarna ljusgrå. Av estetiska skäl har man valt skyltar med ljusgrå bakgrund och vit text. Jättesnyggt och diskret. De stör inte alls bilderna, som ju är huvudsaken.
För säkerhets skull har man satt de flesta skyltar under de stora fotografierna, vilket innebär att de sitter ungefär 90 cm över golvet, strax under midjehöjd alltså. Skyltarna syns ju bra eftersom de är belysta med en spotlight. Åtminstone om man är så där en meter lång. Den vita texten på grå botten syns inte alls om man är normallång om man inte viker sig dubbel. Då syns den inte heller, eftersom man då skymmer ljuset från spotlighten. Knepet är alltså att sätta sig på knä på golvet. Då syns de jättebra, faktiskt. Och lite motion är ju bara nyttigt.
En del av utställningen är i trapphuset. Där har man valt svarta skyltar med vit text som går jättebra ihop med den svarta väggfärgen. Där kan man dessutom se skyltarna genom att stå på ett steg lite snett under fotografiet, så att man kommer på lite lagom höjd.
Jag kan bara rekommendera ett besök på Fotografiska just nu. Så slipper ni ett besök på gymmet denna vecka. Två flugor i en smäll, så att säga.

Ombyggnad av operan

För ett par år sedan debatterades behovet av ett nytt operahus i Stockholm, som Oslo och Köpenhamn redan fått. Olika platser diskuterades, kanske främst Masthamnen, medan det var mera oklart vad man tänkte sig skulle ske med den redan befintliga Kungliga Operan vid Gustav Adolfs torg.
Nu sätter regeringen ned foten och aviserar en genomgripande renovering och ombyggnad av Kungliga Operan i Stockholm, men inget nytt operahus. Det är ett klokt beslut. Den nuvarande operan behöver renoveras, vilket knappast kan negligeras. Ska man samtidigt satsa på en ny operabyggnad? Hur ska man få råd att driva även en ny operabyggnad, när redan nuvarande opera kräver omfattande subventioner? Det är bättre att satsa på den opera som redan  finns, som dessutom har ett fantastiskt bra och centralt läge vid Strömmen och Kungsträdgården.

Kungl operan, mot Gustav Adolfs torg
Regeringen tänker anslå 2 miljarder och Fastighetsverket ska 2014 redovisa en plan för ombyggnad. Jag vet inte om detta räcker, men när man nu äntligen kommit fram till beslutet att satsa på en ombyggnad av nuvarande operahus, bör man inte vara allför restriktiv med budgetramen. Inte heller bör man vara alltför försiktig när det gäller arkitekturen och de kulturhistoriska värdena.  En ombyggnad av nuvarande operabyggnad till en modern operascen kan kräva betydande förändringar och tillägg. Kanske kan man bygga till mot vattnet eller mot Kungsträdgården. När Royal Opera House i London byggdes om radikalt i slutet av 1990-talet utökades byggnaden radikalt, gavs kraftigt förbättrade tekniska funktioner och anses nu vara en av de modernaste operabyggnaderna i Europa.

Kungl operan vid vattnet
Det blir intressant att följa detta projekt. Om inte tävlingen om stadsbiblioteket blivit ett så totalt misslyckande skulle jag vara benägen att föreslå en arkitekttävling. Kanske bjuda in Zaha Hadid? Men man kan ju ändå hoppas på att Stockholm skulle kunna få en arkitektoniskt djärv kulturbyggnad, när man ändå ska satsa ett par miljarder på operan.

Om den virriga debatten om nya operabyggnader har jag skrivit tidigare här och här och här.

Protestera mot Facebooks konstcensur

Enligt DN har Facebook censurerat Anders Zorns nakna kullor. På fredagen lade den danske konstnären Uwe Max Jensen upp flera av Zorns berömda nakenmålningar på sin Facebooksida, bland annat nedanstående bild från 1905 "flickan på loftet" på sin Facebook-sida. Några timmar senare försvann målningen från sajten eftersom den stred mot Facebooks bildpolicy. Dessutom blockerades Uwe Max Jensen från att lägga upp fler bilder på sajten.

Anders Zorn, flickan på loftet, 1905.
Min uppmaning är att lämna Facebook i protest. Vill ni ändå vara kvar där starta en protestgrupp mot Facebooks censur, som strider mot yttrandefriheten, en av våra grundläggande rättigheter. Ladda gärna ner fler dalkullor på Facebook. Själv lämnade jag Facebook för länge sen. 

Märkesbyggnader - om form och innehåll

Jag har på den här bloggen tidigare utnämnt Bengt Lindroos’ orangebruna plåthus på Folkungagatan till Stockholms fulaste hus. När huset kritiseras brukar man nämna att de boende trivs, att lägenheterna är bra och att det finns en fin gård. Det är naturligtvis faktorer av betydelse. Jag tycker inte att huset ska rivas, men skulle inte motsätta mig ett byte av fasad, så att det mindre liknade en överstor järnvägsvagn eller container. En eventuell rivning skulle ju dessutom kosta skattebetalarna en hel del. En som inte tycks bry sig särskilt mycket om hur stockholmarnas skattepengar förvaltas är däremot ekonomen Richard Murray. Han har tidigare varit chefsekonom på statskontoret och har nyligen granskat effektiviteten hos den svenska utrikesförvaltning för Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO. Enligt Murray visar utredningen på stora brister i hur UD och Regeringskansliet är organiserade.
Jag kommer att tänka på de här sakerna när jag i dagens SvD läser en debattartikel av Richard Murray där han hävdar att Stockholm Waterfront är för stor och förstör stadsbilden. ”Kunde man riva postterminalen, så ska man väl kunna riva SWB”, slutar han.
Javisst kan man riva Stockholm Waterfront. Men, det skulle väl kosta en eller annan miljard. Jag föreslår att Murray går ut med bössa på Sergels torg, eller kanske snarare på Mariaberget, varifrån nedanstående bild torde vara tagen, och samlar in pengarna som krävs. När han har pengarna kan vi fortsätta debatten om Stockholm Waterfront.

Stockholm Waterfront och Stadshuset.
Missförstå mig inte. Jag anser inte att Waterfront är en helt lyckad byggnad. Jag skulle ha välkomnat en lägre byggnad och kanske en något mindre rutig och iögonfallande fasad. Men man kan inte älska alla byggnader i en stad. Dessutom läker tiden om inte alla, så nästan alla sår. Andra på sin tid utskällda byggnader var dagens riksdagshus och dagens operahus. Idag hörs inte många röster i debatten om att de ska rivas. Jag tror till och med att de uppskattas av de flesta stockholmare.
Debatten om arkitektur och stadens märkesbyggnader förs ofta på ett märkligt sätt. Häromdagen pläderade Ingvar von Malmborg i SvD om att Stockholmsregionen behöver fler märkesbyggnader – och en intressantare vardagsarkitektur – för att försköna och utveckla staden. Även Kerstin Westerlund har efterfrågat märkesbyggnader - så länge de byggs utanför Stockholms innerstad och alltså uppmärksammas mindre. Naturligtvis kan jag hålla med dem om att det är trevligt med intressant och spännande arkitektur. Men staden är något mer än de enskilda byggnaderna, och byggnaderna är något mer än sina skal. Fokuseringen på uppseendeväckande arkitektur skymmer, enligt Henrik Nerlund i Stockholms skönhetsråd också i SvD, den betydligt viktigare gestaltningen av det vardagliga Stockholm som står inför stora förändringar. Där kan jag bara hålla med honom. Stockholm växer med, som man brukar säga, ett Göteborg på ett par decennier. Hur denna stadsomvandling ska ske borde diskuteras mycket mer än några få märkesbyggnader.
Även om jag inte gillar fasaderna på Stockholm Waterfront vill jag inte kalla byggnaden en katastrof, som Ingvar von Malmborg gör. Jag vänjer mig nog vid Waterfront, särskilt när den ingår i ett större sammanhang, när spåren runtomkring överdäckats med andra byggnader i ungefär samma höjd. För det kommer naturligtvis att ske. Jag har dessutom studerat Waterfront från många olika vinklar, och från de allra flesta håll sticker husen inte alls ut. Från Vasagatan syns Waterfront inte ens och knappt från Västerbron heller. Ställer man sig på Skinnarviksberget är det inte så snyggt att titta på, när det kommer i direkt konflikt med stadshustornet. Glöm inte att detta inte bara är Stockholms utan Sveriges bäst tillgängliga kvartersmark med kollektivtrafik. Ingen annan stans når man så många människor inom en viss restid som just här. Så välbelägen mark ska naturligtvis utnyttjas väl. Det är så vi får höga kollektivtrafikandelar. Dessutom är markpriset och överdäckningskostnaderna så höga att bara detta driver upp markutnyttjandet. Det är väl ingen hemlighet att kontorshusets volym är ett direkt resultat av ekonomin i projektet. Vi lever i en marknadsekonomi. Det borde väl åtminstone ekonomen Murray inse.
I debatten om Stockholm Waterfront tycks ingen intressera sig för byggnadernas innehåll och funktion utan enbart höjd och möjligen fasader. Det kanske finns anledning att påminna om att Stockholm nu har fått en kongressbyggnad med ett auditorium med plats för 3 000 åskådare. Det ger möjligheter att arrangera världskongresser i Stockholm i större fornmat än tidigare och i ett mycket centralt läge. Det ger också möjligheter till andra arrangemang, också med möjligheter till musikföreställningar. Jag tycker mig ha hört någon sakna detta i diskussionerna om ett nytt operahus. Man kan också arrangera galamiddagar i större format än tidigare. Byggnaden är extremt flexibel, och kan delas in i större eller mindre lokaler för olika typer av arrangemang samtidigt. Det finns 2 800 hotellrum inom 300 meter från kongresshallen, bland dem Radisson Blu Waterfront Hotell med 414 hotellrum, varav hälften med en fantastisk utsikt över Stockholms historiska centrum och Riddarfjärden. Och från kongresshallens två panoramabarer en lika fantastisk utsikt. Och byggnadens inre volymer är mycket elegant utformade. Vi har dessutom fått byggnader som bidrar till stadslivet i City i stället för en postterminal helt utan publika funktioner.

Axel Anderbergs operahus.
Det finns många märkliga inslag i denna debatt om märkesbyggnader. Ett är att vi så lite bryr oss om de byggnader vi redan har. Arkitekturkritikern Mark Isitt konstaterar i DN idag att alla storstäder idag vill ha ett nytt operahus. För tio år sedan var det konstmuséer, för 20 år sedan bibliotek. ”Idag när operahus ska se ut som guppande isblock (Oslo) eller kristalliserade Stålmansgrottor (Reykjavik) eller böljande Henry Moore-skulpturer (Guangzhou, Kina) då är den (dagens operahus) förstås hopplöst passé.” Isitt påminner om att det var Axel Anderbergs operahus, som gav världen Jussi Björling och Birgit Nilsson. Det kan ett nytt operahus inte återskapa. Isitt anser att Stockholms politiker, i stället för att drömma om ett nytt operahus, borde förvalta den strama och ståtliga operabyggnad vi redan har. Men de tycks vara oförmögna att se potentialen. Det handlar inte bara om att man eftersatt den nödvändiga upprustningen huset kräver, utan också hur dess omgivningar behandlas. Södra sidan mot Norrström behandlas som lastkaj, kortsidan mot Gustav Adolfs torg med Sofia Albertina är mest en trafikrondell. Vad Isitt vill är att låta operahuset spilla ut på torget och ner mot Strömmen. Det är märkligt att så få ser de väsentligheter som Isitt här tar upp, och i stället ägnar sig åt drömmerier.

Behöver vi en ny monumental operabyggnad?

Stockholm har tre operahus, Kungl. Operan, Drottningholmsteatern och Folkoperan, som alla har för lite pengar. Vi kommer dessutom om några år att få en ny scen för allt från rockkonserter till opera, dans och nycirkus genom ombyggnaden av en av Ferdinand Bobergs gasklockor i Värtan till kulturarena. Stockholms stad ska betala 170 miljoner och den nya scenen kan stå klar 2014. Gasklockan ska bli en internationell gästspelscen och tanken är gasverksområdet ska rymma olika lokaler för kultur, utöver scenen i den stora gasklockan. Satsningen är bra bland annat därför att de kulturskyddade gasklockorna därigenom kan få en meningsfull användning.
Men för operaälskarna och för dem som vill ”sätta Stockholm på kartan” genom en ny kulturbyggnad är detta inte nog. Dagens Nyheter inledde operadebatten för några veckor sedan. Ett tema är att Stockholm riskerar att hamna på efterkälken i jämförelse med huvudstäderna i våra nordiska grannländer som alla satsar på nya kulturbyggnader.

Kanske en ny opera vid Masthamnen?
Men borde man inte i stället diskutera vilka lokaler som opera och annan scenkonst behöver? Opera från 1800-talet dominerar Kungl. Operans repertoar. Musiken från 1800-talet kräver större ensembler och därför större rum än äldre och nyare musik. Ingenting säger att den musiken behöver större lokaler. Kammaropera och kammarmusik ställer helt andra krav än 1800-talsopera. Om det handlar om en breddning för att nå nya grupper borde man väl först diskutera vilka lokalkrav som behöver tillgodoses. I söndagens Godmorgon världen i P1 intervjuades Danjel Andersson, chef på Moderna dansteatern. Hans förslag är att debatten borde ta sin början i scenkonstens behov, snarare än i behovet av monument. Men debatten har inte handlat om detta. En ny modern och större opera är i stort sett allt som formulerats. Man kunde med lika hög trovärdighet säga att vi behöver fler mindre scener i förorterna. Någon har räknat ut att de tre miljarder svenska kronor som Köpenhamns opera har kostat skulle räcka till 1 750 mindre scener för performance, spridda över Danmark, där sammanlagt flera hundra scenkonstnärer uppträder tre kvällar i veckan? Kanske passar ett sådant koncept inte behovet ”att sätta Stockholm på kartan”.

Bard ur DN
I dag hakar SvD på den av DN inledda debatten med ett helt uppslag om hur ”Stockholm halkar efter”. I augusti invigs Musikhuset, Helsingfors nya konserthus med glasfasad vid Tölöviken. På granntomten finns planer för ett stort bibliotek. I Köpenhamn sker en arkitekttävling om ny konsthall. I Oslo ska nya stora kulturbyggnader uppföras invid det nya operahuset - ett nytt nationalmuseum, ett nytt Munchmuseum och ett stort nytt bibliotek. Under 2000- talet har Helsingfors, Oslo och Köpenhamn byggt flera nya kulturbyggnader, medan det inte skett i Stockholm sedan Moderna museet 1998. ”Inga nya byggnader planeras, kan man säga sammanfattningsvis”, säger Sara Bengtsson, pressekreterare hos kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) enligt SvD. Inte heller Stockholms stad har några konkreta planer på nya kulturbyggnader.
Bo Nilsson, Stockholms universitet, tidigare chef för Charlottenborgs konsthall i Köpenhamn, tycker enligt SvD att Stockholm behöver nya kulturbyggnader, men säger också att Stockholm på många sätt är en välförsedd kulturstad. Sverige har enligt Nilsson haft en bättre kulturpolitik än grannländerna sedan 30-talet och därför har vi gjort många av de här investeringarna mycket tidigare. Operan i Oslo var t ex tidigare inrymd i en gammal biograf. Han varnar också för fixeringen vid att bygga nytt. ”Risken är ju uppenbar att man satsar på stora elefanter, och skapar en infrastruktur som man sedan inte har råd att fylla med någon verksamhet”, säger han enligt SvD.

I en kommentar i samma tidning frågar sig tidningens kritiker Bo Löfvendahl om vi behöver fler monumentalbyggnader. Han anser att det är viktigare att se till operans och dansens konstnärliga behov än att satsa stora resurser på ett monument över vår tids arkitektoniska ideal. Här snuddar han vid en intressant aspekt, den nuvarande operabyggnadens ansamling av plysch och guldfärgade ornament i interiören. Operan är som allt annat präglad av sin tids estetiska ideal. Många som nu efterlyser en ny operabyggnad ser enligt Löfvendahl krusidullerna som en symbol för något gammalt och överklassigt. Den nya borgerligheten har helt enkelt andra estetiska preferenser än 1800-talets. Den äger modernt utrustade lägenheter i Hammarby sjöstad eller eleganta vindsvåningar i Vasastan. Den gillar det rena och avskalade och ser gärna tillvaron i svart och vitt. Då sticker guldskimret i Kungl. Operan förstås i ögonen.

Guldfoajén
”Det är klart man kan bygga en ny opera och anpassa den efter teppanyakiborgerlighetens smak”, säger Löfvendahl, ”men kommer detta konsten till godo?” Hans slutsats är att man måste utreda en ombyggnad av den nuvarande operan, med sitt optimala läge mitt i stan, innan man börjar projektera för nya byggnader någon annanstans. Han hänvisar till London, där stadens kungliga opera byggdes om och utvidgades men fick ligga kvar i bästa läge vid Covent Garden. Bo Löfvendahl tror det är rent önsketänkande att tro att kulturbudgeten i framtiden räcker att driva två stora operabyggnader. Han tycker inte att vi behöver ett monument över 2010-talets estetiska ideal utan ett myller av scener som kan rymma den ständigt föränderliga konstarten.
Mats Ek var inne på en liknande tanke i DN häromdagen. Hans föreslår en tillbyggnad till nuvarande hus, som kunde sträcka sig ned till Strömmen med foajén hängande över vattnet. Den gamla scenen skulle behållas bredvid en större, utan att kräva överdrivet åskådarantal. Fasaden skulle bli kvar som i dialog med nybygget. Den rätt begränsade trafik, som nu skiljer huset från vågorna, kan omdirigeras eller ledas genom huset.
Det är klart att det är en lockande tanke att internationellt kunna sprida bilder på nya spektakulära kulturbyggnader i Stockholm. Men varför just en operabyggnad? En ombyggnad och eventuell tillbyggnad av nuvarande operahus borde vara det självklara huvudalternativet. Enkammarriksdagen kunde efter en tid i exil i nuvarande Stadsteater åter inhysas på Helgeandsholmen genom ombyggnad av Riksbanksbyggnaden till plenisalsbyggnad. En modernisering av Kungl. Operan borde vara ett fullt tänkbart alternativ till en nybyggnad. Men behövs verkligen en ytterligare scen, och vilka tillbyggnader kan man tillåta sig utan att skada värdena i exteriör och interiör.
Jag avslutar med att citera historikern Rasmus Fleischer, som har skrivit om hur den digitala mångfalden också måste få ta fysisk plats i stadsmiljön. ”När allting kan kopieras och spelas upp överallt blir personliga möten och framträdanden allt viktigare. Men politikerna satsar helst skattemedel på väldiga arenor, storslagna konsthallar eller spektakulära operahus. Hundra små rum gör sig sämre på en Powerpointpresentation än ett gigantiskt skrytbygge, konstaterar Fleischer. Denna arenapolitik sker på bekostnad av de små och medelstora rummen där morgondagens kultur skulle kunna födas. Steget från nätets myllrande kreativitet till de rum som mest är avpassade för U2 och Pavarotti blir för långt.
Tänk på det, särskilt när folk säger att operahus minsann inte bara betyder högkultur utan att även popartister kan få plats på scenen. Låt oss slippa pseudodebatten om högt och lågt! Betydligt relevantare är att diskutera stora kontra små scener. Eftersom människors tid att uppleva musik och scenkonst är begränsad, innebär ett nytt operahus i slutändan att de mindre scenerna får det svårare att stå sig i konkurrensen. Det innebär en förskjutning av kulturlivets tyngdpunkt, från den långa svansen och mot topplistan, samt från förorten till City. First we build buildings and then they start to build us.”

Madeleine Sjöstedt (FP) en katastrof för Stockholms kulturliv

I tisdags beslutade kulturnämnden i Stockholm om de föreslagna nedskärningarna av anslagen för ett antal kulturverksamheter; halverade eller nästan halverade anslag 2011 och inget stöd alls 2012 för Fria teatern, Folkkulturcentrum, Danscentrum, Tidskriftsverkstaden, Carl Eldhs ateljé, RFoF/Stallet, Barnens Underjordiska Scen och Konstnärernas kollektivverkstad. Helt utraderat blir Adekwahats bidrag redan 2011. Detta trots demonstrationer utanför stadshuset. Oppositionens förslag om bordläggning röstades ned. ”Det är vansinnigt att komma med de här förslagen så sent och med så klena motiveringar. Jag har sällan sett ett så dåligt underlag för så viktiga beslut”, sa kulturnämndens vice ordförande Ann Mari Engel (V) enligt Dagens Nyheter.

Madeleine Sjöstedt
Men Stockholmstidningarna är genomgående kritiska mot beslutet. DN:s kulturchef Björn Wiman säger att ”det är olyckligt att kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt, som samtidigt driver frågan om ett nytt operahus i Stockholm, inte har vett att rädda Fria teatern. De storslagna visionerna om en dyr prestigebyggnad som en ny opera passar illa ihop med det obstinata karvandet i de kommunala kaffepengar som går till de fria grupperna – allra helst till dem som bedriver sin verksamhet i de mediebeskuggade 50-talsförorterna längs tunnelbanans södra linjer, långt från möjligheterna till samarbete med näringsliv och privata intressen.” Ingegerd Waaranperä har tidigare i DN konstaterat att kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt fortsätter sin kortsiktiga och destruktiva kulturpolitik i Stockholm.
SvD:s Lars Ring konstaterar: ”Med ett slag drar man undan mattan för en verksamhet som arbetat för kvalitativ vuxenteater, decentralisering av kulturlivet och barn- och ungdomsteater som problematiserar och fördjupar. Vi som står utanför processen, och kulturförvaltningen, förstår ingenting.” Och vidare: ”Jag har aldrig fått så många upprörda mejl som efter beskedet om anslagssänkningen, nästan alla från människor som också känner att deras identitet som förortsboende ringaktas. Förstår förvaltningen vilken bad-will man ger en borgerlig kulturpolitik?”
Claes Wahlin skriver i Aftonbladet att ”diskussionen mellan nämnden och de drabbade har varit på gränsen till obefintlig. Vägran att vid gårdagens sammanträde tillstyrka oppositionens begäran om bordläggning av den del av förslaget som avsåg sänkningar är i första hand en politisk skandal. När de folkvalda berövas möjligheten att sätta sig in i och granska underlaget för ett beslut, då saknas respekt för demokratin, just det slags styrelsesätt som Madeleine Sjöstedt så ofta mumlat om att teatern är viktig för.”
I Expressen gråter Margareta Sörenson med Balettfröken över Barnens underjordiska scen i Stockholm. ”Nu snyftar Balettfröken hjärtslitande. Och jag hulkar med henne. Hur torrögd och okunnig får en kulturförvaltning (Stockholms) vara? Har tjänstemännen aldrig varit i BUS källare på Söder? Aldrig lekt Ett drömspel? Har de aldrig nattats av Syster Tingeling? Lagat soppa på trollkottar?”
Expressen konstaterar också att ”när kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt (FP) pratar om att ge pengar till nya fria verksamheter plockar hon i själva verket de pengarna från andra fria grupper som fått svårare att hävda och klara sig.”
Samma Madeleine Sjöstedt som enligt en enig Stockholmspress driver en katastrofal kulturpolitik och för något år sedan orsakat haveriet för arkitekttävlingen om Stadbiblioteket argumenterar samtidigt föga trovärdigt för miljardsatsningar på ett nytt operahus.

Relaterade inlägg
Madeleine Sjöstedt (FP) vill slakta fria Teatern i Högdalen.
Nytt operahus?

Surrealistisk debatt om ett nytt operahus

Kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth tar nu bladet från munnen i operafrågan. ”Det är självklart att Stockholm kommer att få ett nytt scenkonsthus” säger hon till DN, men tillägger för säkerhets skull: ”Förr eller senare”. ”Men ett nytt hus kommer att behövas, det nuvarande uppfördes 1898, självklart kommer det inte att stå i all evighet”, säger Lena Adelsohn Liljeroth, som tidigare förespråkat skattesänkningar framför ytterligare miljardsatsningar på kulturen.

Lena Adelsohn Liljeroth på filmfestival
Jag undrar lite vad hon egentligen menar med att operan inte kommer att stå i evighet. Operan är ju ännu bara 112 år. I Stockholm finns byggnader som är flera hundra år äldre och som fortfarande brukas för sitt ursprungliga ändamål. Kanske menar hon att en ny opera behövs om 2-300 år? Utan underhåll kommer förstås Kungl. Operan att falla ihop tidigare. Men kulturministern säger ingenting om när hon tror att nuvarande operahus faller omkull i brist på fortsatt underhåll.
Å ena sidan förespråkar kulturborgarrådet med flera att Stockholm behöver ett nytt operahus som kanske kommer att kosta 4-5 miljarder kronor, pengar som någon annan, till exempel en rik mecenat från näringslivet, förväntas betala. Å andra sidan dras nuvarande opera, som till mer än 80 procent finansieras av skatter, med stora ekonomiska problem som inverkar menligt på verksamheten, bland annat genom att nödvändigt och planerat underhåll skjuts på framtiden.
Förväntar sig kulturborgarrådet att den ökande operadriften omfattande även ett nytt mångdubbelt större operahus ska finansieras av näringslivet? Om inget trovärdigt svar ges vill jag i stället ha besked om när nuvarande operahus vid Gustav Adolfs torg ska rivas och vad marken i så fall ska användas till? Bostäder, kontor, hotell, eller galleria?
Samtidigt som mångmiljardprojekt diskuteras för operakonsten sker successiva besparingar inom andra delar av kultursektorn. Nuvarande opera behöver byggas om men anslagen räcker inte. Nationalmuseum behöver byggas om och till men anslagen räcker inte. Anslagen till Fria Teatern i Högdalen och på Kungsholmen och andra kulturutbud ska dras in.
Den kommunala musikskolan har inte bara skänkt glädje till hundratusentals svenskar som lärt sig traktera ett instrument eller att sjunga utan också skapat grund för en svensk musikexport år efter år. Likaså har många blivande skådespelare börjat sin bana i Vår teater. Kulturskolan som den numera heter finns i de flesta av Sveriges kommuner, men antalet kommuner minskar, anslagen krymper och avgifterna höjs. Eftersom det ofta finns en tröskel till kulturen drabbar nedskärningarna mest redan utsatta grupper.  I Stockholm har totalt 45 tjänster försvunnit från kulturskolan under de senaste fyra åren och antalet deltagare är 14 000 färre jämfört med 2006. Nedskärningarna kommer att fortsätta under 2011.
Inom surrealismen lämnar konstnären logiken, som betraktas som ett hinder. En förnuftig betraktare upplever ett surrealistiskt konstverk som en vrickad, ologisk och absurd framställning av verkligheten. Det är denna surrealistiska bild av samtidiga storsatsningar och nedskärningar som jag menar karaktäriserar den pågående operadebatten.

Uppdatering den 20 januari
Enligt Expressens kulturchef Karin Olsson anser Lena Adelsohn Liljeroth att det är kulturjournalisternas fel att närningslivet inte vill satsa på opera. Läser inte kulturministern Dagens Nyheter? 

Madeleine Sjöstedt (FP) vill slakta Fria Teatern i Högdalen

Madeleine Sjöstedt (FP) som redan ligger bakom den katastrofala hanteringen av den internationella arkitekttävlingen om Stockholms stadsbibliotek, och som häromdagen kom med det populistiska utspelet om en ny miljardslukande operabyggnad i Stockholm vill slakta Fria teatern i Högdalen.

Sanna kvinnor av Anne Charlotte Leffler på Fria Teatern
Kulturförvaltningen i Stockholms stad föreslår halverat bidrag för innevarande år och inget bidrag alls nästa år. Samtidigt subventioneras varje operabesök i Stockholm med 1 750 kr, visserligen med statliga medel, men ändå. Detta sker under pågående verksamhetsår, där teatern har planerat sin verksamhet, skrivit avtal med såväl medarbetare som teaterförlag.

Sanna Kvinnor som skrevs för mer än 100 år sedan, var på den tiden mer spelad än August Strindbergs pjäser.
Fria Teatern har en fungerande och uppskattad verksamhet med f n sex pjäser på repertoaren. Fria Teatern är något så ovanligt som en teater som har fungerat i en förort under 40 år. Man har också skaffat en liten intim studioscen på Kungsholmen där man spelar mer udda dramatik – också den delvis riktad till barn och ungdom. Alla förstår att utan anslag kan Fria Teatern inte fortsätta. Det är alltså vad Madeleine Sjöstedt (FP) vill, att Fria Teatern ska läggas ned. Men det vill inte Lars Ring i SvD. Han anser tvärtom att den föreslagna nedskärningen är orimlig.
Kulturnämnden ska ta upp förslaget för beslut den 18 januari. Om du vill att Fria Teatern ska finnas kvar, mejla kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt och nämndsekreterare Mats Sylwan på madeleine.sjostedt@stockholm.se och mats.sylwan@stockholm.se. Skicka även en kopia till info@friateatern.se.

Uppdatering den 14 januari
Idag instämmer DN:s Ingegerd Waaranperä i kritiken under rubriken "Tänk om, Madeleine Sjöstedt! Fria teatern måste fortsätta att vara fri." Och hon fortsätter: "Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt fortsätter sin kortsiktiga och destruktiva kulturpolitik i Stockholm." Och hon avslutar med att konstatera att Sjöstedts stingsliga utfall mot fria Teaterns medarbetare bara visar "att hon har målat in sig och kulturnämnden i ett hörn. Kliv ur det. Tänk om." Waaranperää har tidigare skrivit om de fria gruppernas ekonomiska situation här.