onsdag 25 maj 2016

Peter Eriksson ny bostadsminister

Ny bostadsminister blev miljöpartisten Peter Eriksson, alltså inte professor Hans Lind som jag föreslagit, men hans kunskap kan ju utnyttjas på annat sätt. Många som är engagerade i bostadsfrågan hade hoppats på en socialdemokrat på posten, till exempel Jonas Nygren från Sundbyberg, eftersom miljöpartister ibland kan ha motstridiga intressen när det gäller att bygga bostäder, som ibland  kommer i konflikt med miljörestriktioner och bevarandeintressen. När det nu ändå blev en miljöpartist kan en tung politiker som Peter Eriksson ändå vara en bra person, trots att han saknar djupare erfarenheter inom sakområdet och dessutom från storstadsområden som ju har den största bostadsbristen. Han har dock gjort sig känd som en bra och realistisk politiker, inte minst i konstitutionsutskottet. Nu får han i uppgift att bland annat se till att inte de omfattande hindren för bostadsbyggandet får för stort genomslag. Att den nya miljöministern Karolina Skog har sysslat med bostadsfrågor i Malmö kanske kan bidra till att minska konflikten mellan dessa sakområden. Hon var för övrigt förhandstippad som just bostadsminister. Att Isabella Lövin får ansvar för klimatfrågor väcker en del undran, eftersom miljöfrågorna delas upp på det sättet, men hon är säkert en mer realistisk politiker än Åsa Romson.
Bostadsbranschen är enligt uppgifter i media idag positiva till Peter Eriksson som ny bostadsminister. ”Det känns bra med en person med en bred och lång erfarenhet”, säger Sabos
Bostadsminister Peter Eriksson
Chris Österlund. ”Äntligen har vi en bostadsminister med offensivt anslag”, säger Byggnads ordförande Johan Lindholm. Vi får se om de får rätt.
Att framtidsministern Kristina Persson slutar sörjer knappast någon. Att Ann Linde tar hand om EU- och handelsfrågor är väl föga kontroversiellt.

tisdag 24 maj 2016

Forever young

Izzy Young arrangerade också Dylans första konsert i New York den 4 november 1961 på Carnegie Chapter Hall på West 57th Street i New York. Bara 52 personer kom. I Sverige startade han sitt Folklore center 1973.
Thomas Cervin
Idag fyller Bob Dylan 75 år. Det firade Izzy Young med en konsert med Thomas Cervin, som spelade Dylanlåtar och några egna. Det kom 28 personer. Vi hade ett par trevliga timmar där i hörnet av Björngårdsgatan och Wollmar Yxkullsgatan på Söder i Stockholm.
Paus.
Izzy Young själv, not so young anymore...
 Izzy Young har ganska många böcker om Dylan på sina hyllor.
Bara några dagar före sin 75-årsdag släppte Dylan sitt senaste album, Fallen Angels. 
De flesta låtar har Frank Sinatra tidigare spelat in, precis som på förra albumet, Shadows in the night. Och även detta är överraskande bra. Bästa spår "It had to be you".

söndag 22 maj 2016

Planeras transportsystemet helt galet?

I dagens DN uttalar sig energiexperten Markus Wråke om hur Sverige ska leva upp till Parisavtalets klimatmål. ”Nu bygger vi vägar som är anpassade för en väldigt stor ökning av biltrafiken. Förbifart Stockholm är ett bra exempel. Den blir oerhört kostsam och går på tvärs mot Stockholms klimatambitioner. Det är väldigt tveksamt om det är rätt använda pengar. Ofta planeras våra transportsystem helt galet”, säger Wråke enligt DN.
Markus Wråke.
Enligt DN uttalar han sig som ”miljöexpert”, men han är inte specialist på trafikplanering. Experter på frågan hur vi ska kunna få en fossiloberoende fordonsflotta brukar tala om ökad användning av förnybara drivmedel, kilometerskatt för tunga fordon, bonus till nya bilar som dricker lite och straffskatt för drivmedelsslukarna. En statlig utredning som gick igenom förutsättningarna härom året fokuserade just på energiskatt, kilometerskatt, koldioxidskatt, incitament för att öka användningen av biodrivmedel och elektrifiering av vägtrafiken med laddinfrastruktur för el- och hybridbilar.
Ska man minska biltrafiken i storstadsområdena finns det knappast några effektivare medel än trängselskatter. Sådana har utretts sedan 1970-talet och när de äntligen infördes i Stockholm blev effekterna tydliga och fick snabbt acceptans. Systemet kan ganska lätt byggas ut med flera zoner och höjda avgifter om man är missnöjd med resultatet. Trängselskatter minskar den minst nödvändiga biltrafiken och ger den nödvändiga högre framkomlighet. Att bygga ut kollektivtrafiken behövs också, men är som enskild åtgärd ett mindre effektivt sätt att minska biltrafiken.
Att låta biltrafiken begränsas genom att öka trängsel och bilköer är däremot ett system som förordas av få, i varje fall bland dem som har någon djupare insikt i trafikplanering. Det är nämligen samhällsekonomiskt oförnuftigt att låta en stor del av bilarna sitta fast i bilköer. Särskilt i de centrala delarna av storstäderna är en betydande del av trafiken dessutom yrkestrafik till exempel varuleveranser eller hantverkare på väg till reparationsjobb och bilköer innebär att kostnader ökar även i andra samhällssektorer.
Många som inte är så insatta i sakfrågorna, till exempel miljöaktivister, miljöpartister och vänsterpartister, brukar i stället kräva att vägbyggen ska stoppas för att trafiken ska minska. Sådana krav har tidigare gällt Söderleden-Johanneshovsbron och Södra länken för att ta några exempel. Sedan vägbyggena färdigställts och den lokala miljön förbättrats av att trafiken flyttats in i en tunnel har dock kritiken tystnat. Vem vill idag ha tillbaka all trafik på Götgatan eller på Årstafältet? Utan Förbifarten skulle i stället trafiken öka på Essingeleden, Västerbron, Centralbron och Slussen.
Essingeleden.
Den viktigaste anledningen till att Förbifart Stockholm behövs är att regionen växer och att vi idag bara har några få möjligheter att på väg passera Saltsjö-Mälarsnittet som samtliga passerar Stockholms innerstad. Ingen ny vägförbindelse har tillkommit där under 50 år. Då hade regionen bara 1,5 miljoner invånare. Stockholmsregionen har idag drygt 2 miljoner invånare. Befolkningen kommer att öka till ca 2,5 redan år 2030 och till 3 miljoner kring 2050. Kan befolkningen verkligen fördubblas utan fler vägar? Med ytterligare en miljon stockholmare kommer vi att behöva fler vägar även om kollektivtrafikandelen samtidigt ökar.
Befolkning i Stockholmsregionen och Östra Mellansverige 1950-2050.
Olika alternativ till Förbifart Stockholm har utretts enligt fyrstegsprincipen. I regionplaneringen har en nordsydlig väg väster om innerstaden förordats i decennier. I vägutredningen 2006 förordades alternativet Förbifart Stockholm. Regeringen gav Förbifart Stockholm tillåtlighet i 2009. Vägbygget inleddes 2014 och bekräftades av den nya regeringen i början av 2015. Den har också starkt stöd av alla kommuner i länet. Den har också starkt stöd i den allmänna opinionen. Undersökningar visar att 75-80 procent av stockholmarna är positiva till Förbifart Stockholm, medan endast en liten andel är osäkra eller negativa.
Sveriges möjligheter att klara klimatmålen har ganska lite att göra med Förbifart Stockholm, som beräknas stå för mindre än 1 procent av koldioxidutsläppen från vägtrafiken. Att stoppa Förbifart Stockholm skulle inte göra det enklare att nå klimatmålen. Det är fortfarande samma åtgärder som krävs; avgifter och skatter, bränslesnålare bilar, biobränsle, elbilar och ett tätare stadsbyggande för mer kollektivtrafik.
Wråke tänker alltså helt galet om han tror att det vore en lösning att stoppa Förbifart Stockholm. Men han är ju inte trafikplanerare. Wråke har tidigare uttalat att ”Sverige klarar sig utan kärnkraft”, dock utan att specificera vad som ska ersätta 40 procent av elproduktionen när det inte blåser. Troligen blir det genom import av fossilkraft från andra länder. Frågan är om han ens är energiexpert.

onsdag 11 maj 2016

Att ta från de fattiga och ge till de rika

I föregående inlägg konstaterade jag att den alarmerande bostadskrisen knappast kan klaras utan bostadssubventioner. I varje fall behöver stat och kommun engagera sig på ett helt annat sätt än idag. Bostadssubventioner betraktas i vissa kretsar som kontroversiella, men av allt att döma inte när de går till de minst behövande. Idag går bostadssubventionerna framförallt till de grupper i samhället som har de högsta inkomsterna och verkligen inte skulle behöva dem. Jag tänker på rot-, rut- och ränteavdrag, tillsammans mer än 53 miljarder år 2015.
Det är alltid kul med ett nytt fint kök, eller hur?
De riktigt stora subventionerna är ränteavdragen på ungefär 30 miljarder kronor, som staten betalar ut till de rikaste i samhället. 85 procent av de 30 miljarderna, drygt 25 miljarder, går till den rikare hälften av alla hushåll. Den svagare hälften får bara 15 procent. Den rikaste tiondelen av hushållen får 20 gånger mer än den ekonomiskt svagaste tiondelen. Och det finns inget tak för hur mycket avdrag man kan få och i extremfall kan man få flera hundratusen kronor i ränteavdrag. De allra flesta har ganska låga lån och avdrag. De flesta som bor i hyreslägenhet får ingenting.
För 2015 utbetalades totalt 23,3 miljarder kronor för både rot och rut, en ökning med 3,3 miljarder från året innan.
Ett nyrenoverat badrum på Lidingö
Danderydsborna tillhör dem som utnyttjar rot- och rutavdragen flitigast. Det genomsnittliga beloppet för rottjänster är tre gånger så högt i Danderyd, med de högsta avdragen, som i den kommun som har lägst avdrag per person. Lyxavdragen infördes av alliansen, men trots regeringsskifte har avdragen ökat och rut och rot slog rekord 2015. En medelinkomsttagare i Danderyd tjänar nära en halv miljon kronor och en genomsnittlig Danderydsfamilj som gör avdrag för rot, rut och ränteavdrag får tillbaka runt 7 300 kronor av staten varje månad.
En villa i Danderyd för ca 25 miljoner kronor.
I glesbygdskommunen Malå är medelinkomsten mindre än hälften och där är avdragen för rut och rot de lägsta i landet och även ränteavdragen är små. En genomsnittlig Malåfamilj gör avdrag på runt 1900 kronor för rut, rot och räntor på bolån.
Villa i Malå för ca 700 000 kronor.
Ett avskaffande av dessa synnerligen orättvisa subventioner blir nog nödvändigt om vi ska kunna få igång ett tillräckligt stort bostadsbyggande. Hur många nya bostäder kan börja byggas genom stimulanser på 53 miljarder per år? Reglerna för rotavdrag har justerats något men finansminister Magdalena Anderson har sagt att regeringen inte har några konkreta förslag på att avskaffa ränteavdragen. Hon får nog tänka om. Man kan börja med att maximera nivån och successivt trappa ner nivån, så att det inte drabbar svaga hushåll över en natt.

tisdag 10 maj 2016

Bo. Nu. Då.

När mina föräldrar gifte sig i 1930-talets Stockholm kunde bostadssökande gå runt i det nybyggda Gärdet och välja ut ett hus, de tyckte såg trevligt ut. Sen gick de in i porten och kollade hur många lägenheter, som var lediga till uthyrning och hur många månader man fick bo gratis, innan de bestämde sig var de skulle bo.
Gärdet och Tessinparken på 1930-talet.
Faktiskt var det nästan likadant i mitten på 1970-talet, då miljonprogrammet var avslutat och det fanns ett överskott på ca 10 000 outhyrda lägenheter i Stockholmsregionen.
Men det har knappast varit det typiska tillståndet. De tre O:na (Orup, Olivecrona, Ortmark) gjorde en TV-utfrågning av statsminister Tage Erlander inför kommunalvalet 1966.
Tage Erlander (klicka på bilden)
Med anledning av bostadsbristen frågar Lars Orup: ”Herr Erlander, antag att ni träffar ett ungt par och de vill gifta sig, men har ingen bostad och de är heller inte rika, vilket råd ger ni dem då?” Erlander skruvar på sig, och svarar efter en stunds tvekan: ”De får ju ställa sig i bostadskön, givetvis.” Orup: ”Det är den enda tröst ni kan ge dem då, och om det är ett normalfall vänta tio år kanske, om de bor i Stockholm.” Erlander: ”Om de bor i Stockholm och vägrar ta en bostad utanför Stockholm, blir det nog så.” Orup: ”Det är en klen tröst för ett par i tjugoårsåldern.” Erlander: ”Det är givetvis inte tillfredsställande, men  det finns ju bostäder utanför på kortare sikt”. Intervjun bidrog till att socialdemokraterna gjorde en stor valförlust i kommunalvalet, det sämsta resultatet sedan mellankrigstiden. Men det redan påbörjade miljonprogrammet intensifierades och löste faktiskt bostadskrisen på mindre än tio år.
ArcDes innan utställningen monterats.
På ArcDes bostadsutställning Bo. Nu. Då. Får man veta detta och mycket annat. Bland annat att bostadskriserna har avlöst varandra under det senaste seklet. Oftast har de resulterat i bostadssubventioner i en eller annan form. När bostadsbristen var som värst byggdes nödbostäder med statligt stöd. Utställningen visar Gunnar Asplunds nödbostäder från 1917 vid Ringvägen på Södermalm, som stod kvar ända tills de ersattes av ett miljonprogramskvarter. På 30-talet byggdes barnrikehus med subventionerade hyror, det närmaste vi i Sverige har kommit så kallad ”social housing”, bostäder avsedda för särskilt behövande kategorier. På 1960- och 1970-talen genomfördes miljonprogrammet för att avhjälpa bostadsbristen. Efter krisen i början av 1990-talet avskaffades bostadssubventionerna. Miljonprogrammets bostäder var välstuderade och av god kvalitet. Det var snarare de trista planmönstren, storskaligheten och bristen på stadskvaliteter, som ledde till att de började överges redan på 1980-talet av de som hade råd och möjlighet att i stället flytta till ett likaledes subventionerat småhus och därmed satte igång den sociala processen.
Behov av bostadsbyggande till 2025.
Idag skulle vi behöva ett nytt miljonprogram för att klara den bostadskris som under olika regeringar successivt har förvärrats under de senaste 20 åren. Enligt Boverket krävs det nämligen 700 000 bostäder till 2025, vilket förutsätter samma takt som då under en period? Utan bostadssubventioner går detta knappast att klara, men idag går bostadssubventionerna inte till de bostadssökande utan nästan bara till de mest välsituerade hushållens ROT-ombyggnader av lyxiga kök och badrum och allra mest till Danderyd och Lidingö.
Och det går knappast heller utan bostadsminister, som ju är situationen sedan Mehmet Kaplan avgick. Vi kan bara hoppas att vi får en mer bygginriktad bostadsansvarig, och det är knappast en miljöpartist.
Hans Lind.
På utställningen svarar fastighetsekonomen professor Hans Lind och arkitekten Erik Stenberg på frågan hur Sverige kan bygga 700 000 bostäder till 2025. Ett av svaren är att gå tillbaka till en stark och styrande stat med bostadsbyggande i centrum, och där staten bland annat prioriterar om mellan olika (riks-)intressen och sätter bostadsbyggande i centrum, ålägger kommunerna att planlägga mer mark för ett inkomstmässigt blandat byggande. och med sanktioner om kommunerna inte gör detta. Stat och kommun ska vara med och dela kostnader och risk. Det låter lovande, men jag undrar just vilken bostadsminister det skulle vara. Kanske Hans Lind?
Det finns på utställningen intressanta analyser av olika hustyper och kvarterstyper bland annat med avseende på hur man klarar dagens krav på dagsljusfaktor. Men utställningen är också ojämn. Arkitekten Ola Andersson ges till exempel stort skärmutrymme åt att besvara den idiotiska frågan om bostadskrisen möjligen skulle kunna bero på att ”Sverige är fullt”, vilket väl ändå ingen tänkande utställningsbesökare ändå skulle kunna tro.
Skärm efter skärm med alltför mycket text på ArcDes.
Faktum är att utställningens form tyvärr närmast är en katastrof. Här presenteras så omfattande text, diagram och analyser på skärm efter skärm, tills varje tänkbar utställningsbesökare faller till golvet, halvdöd av läsning. Skulle man ta in allt inklusive filmade intervjuer skulle ett utställningsbesök ta en hel dag allra minst. När jag frågar efter texten tryckt på papper eller kanske nedladdningsbar får jag negativa besked. Och även om det är fri entré på Arkdes, kanske de flesta inte har tid att avsätta flera dagar för just denna utställning, även om den pågår till januari 2017.

söndag 1 maj 2016

Libertarianen Lena Andersson

Första maj kanske är en dag som lämpar sig för att tala om det gemensamma. Jag uppmärksammade som många andra författaren Lena Andersson när hon 2005 sommartalade genom att läsa nya Testamentet ordagrant, men genom att välja sällan citerade avsnitt, vilket uppfattats som en ateistisk predikan. Hon har på senare tid medverkat i radioprogrammet "Allvarligt talat" med många kloka synpunkter.
Lena Andersson
Men nu tycks någonting ha hänt. Lena Andersson växte upp i stadsdelen Tensta, byggd under miljonprogrammet då staten subventionerade ett bostadsbyggande av en omfattning som aldrig skådats förr eller senare i Sverige. Till Tensta kommer man med den blå linjens tunnelbana, som byggdes under slutet av 1970- och början av 1980-talet och gjort att Stockholmstrafiken fungerar ganska väl. Hon studerade under 1980-talet vid skidgymnasiet i Torsby och senare vid Stockholms universitet, och drog nytta av den svenska skola som gjort det möjligt för allt fler att studera utan skyhöga skolavgifter även från de samhällsklasser där detta aldrig tidigare varit möjligt. Hon är 40+, dvs i den ålder då de flesta ännu klarar sig ganska väl utan stora insatser av sjukvården.
Jag tillhör generationen före Lena Andersson som föddes då fortfarande bara en minoritet  kunde studera vidare, då bostadsbristen och trångboddheten var fundamental och något första spadtag på tunnelbanan ännu inte hade tagits. Jag kan se hur stora förbättringar som trots allt har nåtts i Sverige under det senaste dryga halvseklet. Lena Andersson borde också kunna se detta, men vill kanske inte.
När jag jobbade i Indien för några år sedan bodde jag i en mångmiljonstad utan tunnelbana, med 40 procent av befolkningen som bodde i slum och några på gatan utan tak över huvudet. Ändå bodde en minoritet i bra och rymliga bostäder och hade råd med bil eller mc. Jag kunde vid behov få god vård på ett utmärkt sjukhus tack vare en försäkring, som dock den stora majoriteten saknade. Skillnaden mellan Sverige och Indien är naturligtvis till en del att vi har högre inkomster här, men också att de är jämnare fördelade. Skillnaden jämfört med Sverige för ett halvsekel sedan och Indien idag heter skatter, som möjliggör att de flesta nu kan leva ett anständigt liv. För alla dem, som har höga inkomster kan detta givetvis vara en nackdel, om man inte tycker att detta skall vara alla förunnat.
Jag skriver detta med anledning av Lena Anderssons uppmärksammade kolumn i DN för två veckor sedan med rubriken "Skatt är den sanna girigheten", med uppföljningen ”Votering begärd, verkställ” i går, den 30 april. Här kommer hon ut som en sann superlibertarian. Alla skattepengar går till att täcka andra människors behov, men ingenting som Lena Andersson själv har nytta av. Eftersom alla hela tiden kräver att någon annan ska betala är skatt girighet.
Gemensamma majoritetsbeslut tycks Andersson bara kunna acceptera i frågor som vänster- eller högertrafik, men i sort sett inga andra och de flesta frågor är enligt Andersson inte av den karaktären. Jag kan bara konstatera att frågan om vänster- eller högertrafik i Lena Anderssons samhälle skulle vara helt ointressant, därför att det utan skatter inte heller skulle finnas några vägar.
Andersson tycks anse att det är orimligt att en majoritet beslutar att ta en viss andel av individens inkomster för gemensamt ändamål. Hon tycks jämställa majoritetsbeslut i en demokrati med diktatur. Att en majoritet tar en viss andel av inkomsterna i anspråk – skatt – jämställer hon med despotisk makt och slavarbete. Som god libertarian vill hon tillåta maximal självständighet och valfrihet, med betoning på politisk frihet, frivilliga sammanslutningar samt det individuella omdömet. Hon hänvisar dem som inte uppskattar självägandets samhälle att frivilligt sluta sig samman och frivilligt arbeta för varandra.
Åsa Linderborg
Åsa Linderborg har i Aftonbladet slaktat Lena Anderssons första kolumn och konstaterar att Lena Andersson argumenterar på gymnasienivå. Hur skulle hon själv kunna samla in några likasinnade att betala hela kostnaden för tunnelbanan från Tensta till city? Det är enligt Linderborg förbluffande att hon inte kan finna ett enda argument varför åtminstone en viss skattenivå är nödvändig om man alls ska kunna bygga ett samhälle. Jag håller helt med henne.
Men kanske är det inte alls som man tror. Författaren Roland Paulsen hävdar i ett inlägg i DN att Lena Anderssons text helt enkelt ska läsas som ironi. Att Andersson driver så absurda resonemang att läsaren tvingades distansera sig från texten, läsa ”mellan raderna” och tänka själv. Associationer och kritiskt tänkande väcks till liv. Att liksom jag, tolka hennes text bokstavligt är helt fel.
Roland Paulsen
Det är enligt Andersson inte de kapitalister som flyr till skatteparadis, som Panama, vi ska förfära oss över utan att staten alls tvingar oss att betala skatt. Precis som fursten och hallicken, ser staten alla pengar som sina, skriver Andersson. Varför accepterar vi egentligen Skatteverkets ”tvångsindrivning”? I en värld där världens rikaste procent nu äger mer än resten av världens befolkning tillsammans kalla staten för ”furste” är sarkastiskt, men enligt Paulsen ändå effektfullt. Men har Roland Paulsen rätt i att texten ska läsas ironiskt, och att Lena Andersson faktiskt menar precis tvärtom? Det blir mer och mer gåtfullt. Vad ska man tro. Mystiken tätnar.