I föregående inlägg skrev jag om hur jag och min fru tillbringat nästan 19 timmar sammanlagt på först Rosenlunds närakut och därefter på SÖS akut, dit vi remitterats från Rosenlund. Nyligen skrev en läkare i DN, att ”Akuten på Södersjukhuset i Stockholm liknar en krigszon”. Hon hade själv hamnat där som patient och fick tillbringa nästan 17 timmar på akutmottagningen.
Trots den redan allvarliga krisen inom sjukvården i Region Stockholm har man sagt upp 1 350 läkare, undersköterskor och administrativ personal på Karolinska, Södersjukhuset och Danderyds sjukhus. Häromdagen demonstrerade omkring 3 000 personer i en marsch till landstingshuset på Kungsholmen i protest mot nedskärningarna.
Men ingenting är så allvarligt att det inte kan bli ännu värre. På tisdag beslutar hälso- och sjukvårdsnämnden i Region Stockholm om verksamhetsplanen för nästa år. Den innebär att besparingar på 1,1 miljard kronor ska göras på sjukvården i Region Stockholm under 2020.
Sjukvården i Stockholms län domineras av de verksamheter som drivs på uppdrag av Region Stockholm, som har ansvar för den offentligt finansierade sjukvården i hela länet och som bedriver en stor del av vården i egen regi. Därutöver finns privata verksamheter som arbetar på landstingets uppdrag och finansieras med allmänna medel. Dessutom finns vissa verksamheter som finansieras helt utanför landstingsbudgeten, till exempel genom privata försäkringar. Att det är kris inom den offentliga akutvården innebär inte att det är kris överallt. Så här har personalen utvecklats inom Region Stockholm enligt Socialstyrelsens statistik.
Antal läkare och sjuksköterskor inom hälso- och sjukvård i Region Stockholm 1995-2017.
Det finns drygt 30 000 läkare och sjuksköterskor som är sysselsatta inom hälso- och sjukvården i regionen (2017). Det är omkring 10 000 fler jämfört med 1995. Antalet läkare har ökat med 88 %, medan antalet sjuksköterskor bara har ökat med 45 %.
Men befolkningen har ju också ökat, från 1,7 miljoner till 2,3 miljoner, men det är trots allt inte mer än 34 %.
Antal läkare och sjuksköterskor per 1000 invånare i Region Stockholm 1995-2017.
Antalet läkare per 1000 invånare är nu (dvs 2017) 4,5 jämfört med 3,2 år 1995, en ökning med 41 %. Antalet sjuksköterskor per 1000 invånare har också ökat, men bara från 8,6 till 9,4, en ökning med bara 9 %. Och sjuksköterskorna var faktiskt något fler per invånare under åren 2008 till 2015, men den förändringen var ganska marginell.
Tillgången på läkare ser ju ut att vara tillräcklig, om inte befolkningen blivit sjukare och sjukare förstås. Hur ser det då ut med den erbjudna vården? Där är den tillgängliga statistiken inte så god. Så här har den slutna vården utvecklats under åren 1995-2018.
Totalt antal vårddagar inom sluten vård i Region Stockholm, 1000-tal dagar 1995-2018.
Tendensen är inte entydig, men huvudintrycket är att antalet vårddagar inte ökat under perioden trots det ökade befolkningstrycket och trots att antalet läkare har ökat. Befolkningen verkar inte ha blivit sjukare, snarare friskare, ett intryck som bekräftas om man tittar på antalet vårddagar per person inom slutenvården.
Antal vårddagar inom sluten vård per invånare i Region Stockholm 1995-2018.
Det ser alltså ut som om befolkningen har blivit friskare, eller så har vården blivit effektivare. I alla fall är antalet vårddagar per invånare inom sluten vård avtagande. Men det kanske bara beror på att man inte klarar av att bota folk i samma takt som tidigare.
Så här ser statistiken ut för sjukhusbundna akutmottagningar. Tyvärr hittar jag bara statistik för en treårsperiod.
Antalet besök vid sjukhusbundna akutmottagningar i Region Stockholm 2016-2018.
Diagrammet visar att akutbesöken vid sjukhusen har minskat i antal trots att befolkningen ökar. Antingen har befolkningen blivit friskare eller så har man styrt över dessa besök till vårdcentraler och närakuter. Men resultatet har trots detta inte blivit kortare väntetider utan tvärtom längre väntetider på sjukhusens akutmottagningar, som framgår av följande diagram.
Genomsnittlig tidsåtgång för besök vid sjukhusbundna akutmottagningar i Region Stockholm 2016-2018.
Trots att antalet besök har minskat vid sjukhusens akutmottagningar har de genomsnittliga väntetiderna ökat med ungefär 25 minuter, alltså med 10 % bara under perioden 2016-2018. Detta tycks vara illavarslande. Orsakerna till att väntetiderna ökar trots att antalet besökare minskar kan ju bero på att antalet läkare minskas på sjukhusens akutmottagningar.
Trots allt var ju de väntetider på 17-19 timmar som jag refererade till inledningsvis avsevärt längre än genomsnittet. Kanske är SÖS ett skräckexempel. Men frågan är om patienterna ska acceptera väntetider på fyra timmar i genomsnitt. Det innebär ju att de också kan bli avsevärt längre ibland.
Min slutsats av den här genomgången är ändå att vårdens köproblem inte bara kan bero på för lite personalresurser, i varje fall inte på antalet läkare och sjuksköterskor. Inte heller på att befolkningen ökar eller att den blivit sjukare.
I så fall måste problemen bero på bristande effektivitet och organisation. Ett exempel på denna ineffektivitet är vår egen erfarenhet från Rosenlund-SÖS som jag beskrev inledningsvis. Varför ska SÖS göra om alla prover som Rosenlund redan tagit några timmar tidigare och journalfört? Denna onödiga procedur tog massor med timmar och resurser i anspråk. Region Stockholm bord hushålla bättre med vårdens resurser för att kunna ge bästa vård till lägsta kostnad och tid.
Trots den redan allvarliga krisen inom sjukvården i Region Stockholm har man sagt upp 1 350 läkare, undersköterskor och administrativ personal på Karolinska, Södersjukhuset och Danderyds sjukhus. Häromdagen demonstrerade omkring 3 000 personer i en marsch till landstingshuset på Kungsholmen i protest mot nedskärningarna.
Men ingenting är så allvarligt att det inte kan bli ännu värre. På tisdag beslutar hälso- och sjukvårdsnämnden i Region Stockholm om verksamhetsplanen för nästa år. Den innebär att besparingar på 1,1 miljard kronor ska göras på sjukvården i Region Stockholm under 2020.
Sjukvården i Stockholms län domineras av de verksamheter som drivs på uppdrag av Region Stockholm, som har ansvar för den offentligt finansierade sjukvården i hela länet och som bedriver en stor del av vården i egen regi. Därutöver finns privata verksamheter som arbetar på landstingets uppdrag och finansieras med allmänna medel. Dessutom finns vissa verksamheter som finansieras helt utanför landstingsbudgeten, till exempel genom privata försäkringar. Att det är kris inom den offentliga akutvården innebär inte att det är kris överallt. Så här har personalen utvecklats inom Region Stockholm enligt Socialstyrelsens statistik.
Det finns drygt 30 000 läkare och sjuksköterskor som är sysselsatta inom hälso- och sjukvården i regionen (2017). Det är omkring 10 000 fler jämfört med 1995. Antalet läkare har ökat med 88 %, medan antalet sjuksköterskor bara har ökat med 45 %.
Men befolkningen har ju också ökat, från 1,7 miljoner till 2,3 miljoner, men det är trots allt inte mer än 34 %.
Antalet läkare per 1000 invånare är nu (dvs 2017) 4,5 jämfört med 3,2 år 1995, en ökning med 41 %. Antalet sjuksköterskor per 1000 invånare har också ökat, men bara från 8,6 till 9,4, en ökning med bara 9 %. Och sjuksköterskorna var faktiskt något fler per invånare under åren 2008 till 2015, men den förändringen var ganska marginell.
Tillgången på läkare ser ju ut att vara tillräcklig, om inte befolkningen blivit sjukare och sjukare förstås. Hur ser det då ut med den erbjudna vården? Där är den tillgängliga statistiken inte så god. Så här har den slutna vården utvecklats under åren 1995-2018.
Tendensen är inte entydig, men huvudintrycket är att antalet vårddagar inte ökat under perioden trots det ökade befolkningstrycket och trots att antalet läkare har ökat. Befolkningen verkar inte ha blivit sjukare, snarare friskare, ett intryck som bekräftas om man tittar på antalet vårddagar per person inom slutenvården.
Det ser alltså ut som om befolkningen har blivit friskare, eller så har vården blivit effektivare. I alla fall är antalet vårddagar per invånare inom sluten vård avtagande. Men det kanske bara beror på att man inte klarar av att bota folk i samma takt som tidigare.
Så här ser statistiken ut för sjukhusbundna akutmottagningar. Tyvärr hittar jag bara statistik för en treårsperiod.
Diagrammet visar att akutbesöken vid sjukhusen har minskat i antal trots att befolkningen ökar. Antingen har befolkningen blivit friskare eller så har man styrt över dessa besök till vårdcentraler och närakuter. Men resultatet har trots detta inte blivit kortare väntetider utan tvärtom längre väntetider på sjukhusens akutmottagningar, som framgår av följande diagram.
Trots att antalet besök har minskat vid sjukhusens akutmottagningar har de genomsnittliga väntetiderna ökat med ungefär 25 minuter, alltså med 10 % bara under perioden 2016-2018. Detta tycks vara illavarslande. Orsakerna till att väntetiderna ökar trots att antalet besökare minskar kan ju bero på att antalet läkare minskas på sjukhusens akutmottagningar.
Trots allt var ju de väntetider på 17-19 timmar som jag refererade till inledningsvis avsevärt längre än genomsnittet. Kanske är SÖS ett skräckexempel. Men frågan är om patienterna ska acceptera väntetider på fyra timmar i genomsnitt. Det innebär ju att de också kan bli avsevärt längre ibland.
Min slutsats av den här genomgången är ändå att vårdens köproblem inte bara kan bero på för lite personalresurser, i varje fall inte på antalet läkare och sjuksköterskor. Inte heller på att befolkningen ökar eller att den blivit sjukare.
I så fall måste problemen bero på bristande effektivitet och organisation. Ett exempel på denna ineffektivitet är vår egen erfarenhet från Rosenlund-SÖS som jag beskrev inledningsvis. Varför ska SÖS göra om alla prover som Rosenlund redan tagit några timmar tidigare och journalfört? Denna onödiga procedur tog massor med timmar och resurser i anspråk. Region Stockholm bord hushålla bättre med vårdens resurser för att kunna ge bästa vård till lägsta kostnad och tid.
