Arkitekten Mark Isitt har i dagens DN ett intressant inlägg om arkitekturskolan. Han berättar om hur han läste om Arkitekturskolan i ”Stockholms byggnader” av Fredrik Bedoire (f ö en gammal skolkamrat till mig) och Henrik O Andersson. ”De slutna betongytorna mot sydost visar att murverk av enkla betongblock kan göras lika vackert som natursten.” Därefter läste han boken med viss skepsis. Vilket understatement! Bedoire var en av undertecknarna i tisdagens inlägg i samma tidning om Arkitekturskolan tillsamman med bl a Slussenkramaren Ola Andersson.
Monument över en misslyckad epok inom arkitekturhistorien?
Isitt konstaterar att Arkitekturskolan fullkomligt skriker: ”Anlita oss inte! Kom inte hit! Om du envisas kommer vi att rita dig en betongbunker!” ”Arkitekturskolan är samma andas barn som våra grötgråa miljonprogramsförorter som idag är synonyma med segregation och ohälsa och kriminalitet och snåla byggare och maktfullkomliga politiker och arkitekter som bryr sig mer om modeller än medborgare.” Isitts slutsats är att man bör bevara byggnaden som den avvikande struktur den är, som ett monument över sin tid. Fulare än något annat hus i hela staden, bryter den ju onekligen konformismen på Östermalm. Låt gå för det. Men vad ska man då använda den till? Att behålla den för blivande arkitekter vore mer än väl cyniskt. Låt den i så fall stå kvar som en oanvänd ruin, som ett ärominne över en misslyckad epok i vårt samhällsbygge. Låt vildvinet ta över den helt och så småningom förvandla den till en grön kulle i stenstaden. Ungefär som den under kriget bombade ruinen av Kaiser Wilhem Gedächtniskirche i Berlin.
Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche i Berlin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar