Eva Hernbäcks artikel i Dagens Nyheter i torsdags om vem som var filmregissören Ingmar Bergmans mor har väckt berättigat uppseende i media. Frågan är naturligtvis av allmänt intresse eftersom Ingmar Bergman själv har använt sin egen familjebakgrund i filmer och böcker. Det finns också andra böcker om Bergmans föräldrar utgivna, till exempel Karin Bergmans dagböcker. Detta tillhör därför vår film- och litteraturhistoria. Sanningen om vem som var modern påverkar naturligtvis inte storheten i Bergmans arbete som regissör och filmmakare.
Foto: Göran Johnson.Konstnären och författaren Louise Tillberg på Fårö, med Ingmar Bergmans Hammars i bakgrunden. Det var Tillbergs bok "Den jag ser på älskar jag" som ledde in på frågan om Bergmans härkomst.
DNA-undersökningen som Rättsmedicinalverket har gjort redovisar fakta, som är svåra att förklara bort. Det finns bara två alternativ: Antingen är Karin Bergman inte mor till Ingmar Bergman, eller så är hon inte mor till Margareta Bergman och mormor till Veronica Ralston. Den hypotes som redovisats i DN, och som bygger på böckerna av Louise Tillberg och Veronica Ralston, gör på goda grunder gällande att det är Ingmar Bergman som är bortbytingen. Förhållandena i samband med Ingmar Bergmans födelse var sådana att ett byte av barn tycks ha varit fullt möjligt att genomföra, där ett barn som dött ersatts av ett annat barn. Ett indicium är att Hedvig Sjöberg fick månatligt underhåll utbetalat av Hedvig Eleonora församling, där Erik Bergman var präst. Vill man ifrågasätta detta bör man i stället visa att det andra alternativet är sannolikt.
Foto: Göran Johnson.Konstnären och författaren Veronica Ralston, systerdotter till Ingmar Bergman, som skaffade fram DNA-beviset, redovisat i boken "Kärleksbarnet och bortbytingen".
Ändå har till exempel Ingmar Bergmans son med Käbi Laretei, Daniel Bergman, ifrågasatt om det är Ingmar som har slickat på frimärket. Samma sak ifrågasätter Jan Holmberg, forskare och vd på Bergmanstiftelsen. Författaren Henning Mankell, gift med Ingmar Bergmans dotter Eva, gör ett mer än lovligt korkat uttalande i DN: ”Jag tror inte att Ingmar Bergman slickade på särskilt många frimärken i sitt liv, det lät han andra människor göra.”
Men det är faktiskt två frimärken med sjutton års mellanrum som har undersökts med som det visat sig identiskt DNA. Sannolikheten för att någon annan och samma person slickat på frimärken på Ingmar Bergmans brev dels när han var i tonåren, dels i 30-årsålderns är obefintlig. Om Kurt Wallander hade resonerat som Henning Mankell gör hade han aldrig lyckats lösa några kriminalfall, och då hade det inte blivit några Mankelldeckare alls. Men om man kan hitta brev och frimärken från Karin Bergman är det ju fritt fram att söka sanningen med ytterligare undersökningar.
Uppdatering 29 maj
I dagens DN konstaterar kulturchefen Björn Wiman att Bergmanartikeln var en större nyhet än Thomas Bodströms bok. Samtidigt bekräftar han att det var 20 år mellan de två undersökta frimärkena. Trots detta säger samma tidnings vetenskapsreporter Karin Bojs i sin krönika att "Om man fick fram samma dna-profil på frimärken från olika epoker av Ingmar Bergmans liv, skulle sannolikheten öka för att det verkligen är han som har slickat på dem." Vet hon inte om att det är just det man har gjort? Kunde hon inte kollat med kollegan Björn Wiman först?
Foto: Göran Johnson.DNA-undersökningen som Rättsmedicinalverket har gjort redovisar fakta, som är svåra att förklara bort. Det finns bara två alternativ: Antingen är Karin Bergman inte mor till Ingmar Bergman, eller så är hon inte mor till Margareta Bergman och mormor till Veronica Ralston. Den hypotes som redovisats i DN, och som bygger på böckerna av Louise Tillberg och Veronica Ralston, gör på goda grunder gällande att det är Ingmar Bergman som är bortbytingen. Förhållandena i samband med Ingmar Bergmans födelse var sådana att ett byte av barn tycks ha varit fullt möjligt att genomföra, där ett barn som dött ersatts av ett annat barn. Ett indicium är att Hedvig Sjöberg fick månatligt underhåll utbetalat av Hedvig Eleonora församling, där Erik Bergman var präst. Vill man ifrågasätta detta bör man i stället visa att det andra alternativet är sannolikt.
Foto: Göran Johnson.Ändå har till exempel Ingmar Bergmans son med Käbi Laretei, Daniel Bergman, ifrågasatt om det är Ingmar som har slickat på frimärket. Samma sak ifrågasätter Jan Holmberg, forskare och vd på Bergmanstiftelsen. Författaren Henning Mankell, gift med Ingmar Bergmans dotter Eva, gör ett mer än lovligt korkat uttalande i DN: ”Jag tror inte att Ingmar Bergman slickade på särskilt många frimärken i sitt liv, det lät han andra människor göra.”
Men det är faktiskt två frimärken med sjutton års mellanrum som har undersökts med som det visat sig identiskt DNA. Sannolikheten för att någon annan och samma person slickat på frimärken på Ingmar Bergmans brev dels när han var i tonåren, dels i 30-årsålderns är obefintlig. Om Kurt Wallander hade resonerat som Henning Mankell gör hade han aldrig lyckats lösa några kriminalfall, och då hade det inte blivit några Mankelldeckare alls. Men om man kan hitta brev och frimärken från Karin Bergman är det ju fritt fram att söka sanningen med ytterligare undersökningar.
Uppdatering 29 maj
I dagens DN konstaterar kulturchefen Björn Wiman att Bergmanartikeln var en större nyhet än Thomas Bodströms bok. Samtidigt bekräftar han att det var 20 år mellan de två undersökta frimärkena. Trots detta säger samma tidnings vetenskapsreporter Karin Bojs i sin krönika att "Om man fick fram samma dna-profil på frimärken från olika epoker av Ingmar Bergmans liv, skulle sannolikheten öka för att det verkligen är han som har slickat på dem." Vet hon inte om att det är just det man har gjort? Kunde hon inte kollat med kollegan Björn Wiman först?
Den mest näraliggande förklaringen är väl att någon annan än IB slickat på frimärkena.
SvaraRaderaVerkligen? Någon annan? Samma person med 20 års mellanrum? När IB var 14 år och när han var 34 år? Mest närliggande?
SvaraRaderaGöran Johnson har fastnat i en av felaktigheterna i DN-artikeln, nämligen att det skulle ha handlat om två frimärken. Rättsmedicinalverket har bara undersökt ett frimärke (det från 1951). Det går inte att dra några slutsatser av någon som helst säkerhet från denna analys. "Det håller absolut inte som bevis", som en av verkets experter har framhållit.
SvaraRaderaTillkommer att den förklaring som Bergmans systerdotter levererar om hur det gick till när Ingmar blev "bortbytt" är en helt osannolik skröna. Ingmar dog och byttes flinkt ut av ett annat spädbarn (som pappan hade fått med en älskarinna, samtidigt!), utan att mamma Karin märkte något...
Hur kunde DNs kulturchef som tydligen höll i detta gå på denna otroliga berättelse, okritiskt acceptera och presentera den under krigsrubriker?
Det måste vara en av DNs största journalistiska fadäser någonsin.
Nix, det här har du fått om bakfoten. Rättsmedicinalverket har jämfört två frimärken med ca 20 års mellanrum och kontrollerat att det är samma DNA på båda märkena. Därefter har de jämfört det som haft bäst bevarat DNA med Veronica Ralstons DNA. Det framgår av intyget att de har tittat på två frimärken och det bekräftas i intervjuer med de båda experterna på RMV. Hur det har gått till vid själva bytet är naturligtvis Veronicas spekulationer. Ingen av oss var med då det hände.
SvaraRaderaGöran Johnson, nu måste jag få föreslå dig en sak. Ta en kort paus från din kampanj för tesen att Ingmar Bergman inte var son till sin mor. Använd den pausen till att läsa det intyg från Rättsmedicinalverket (RMV) som du så ivrigt åberopar. För vad som framgår av intyget är följande:
SvaraRaderaTvå frimärken lämnades in. Men det ena (från 1931) gick inte att göra någon DNA-analys på. Analysen grundar sig alltså på ett, ett enda, frimärke (från 1951). Så här skriver RMV ordagrant: "Resultat: Resultat erhölls från ett av frimärkena och från ett insänt prov" (det insända provet var det som enligt uppgift innehöll Veronica R:s DNA).
Om det hade varit som Veronica med flera har lyckats övertyga DN om, att RMV hade funnit två frimärken, påklistrade med 20 års mellanrum, och båda innehållande samma DNA, så hade ju utgångspunkten för Veronicas och Görans vilda spekulationer varit avsevärt bättre (även om det fortfarande skulle ha återstått att ersätta den sanslöst osannolika rövarhistorien om hur utbytet av Ingmar B ägde rum med något lite mer realistiskt). Men nu drivs denna kampanj på absolut ingen grund alls. Ni som lyckades lura DNs kulturchef till denna fadäs borde känna genans nu, liksom även kulturchefen själv, för lite mer källkritik borde man kunna kräva av DN som i andra sammanhang gärna hänvisar till sina traditioner som seriös kvalitetstidning.
Så här var det. Det var inte två frimärken som lämnades in utan 14 eller 15. Eftersom DNA gick att hitta och stämde överens på de två utvalda fanns ingen anledning att leta efter flera. Av dessa jämfördes ett frimärke med DNA från Ralston. Varifrån har du fått att det inte gick att analysera DNA från det första frimärket? Om det hade varit så hade man ju undersökt något av de andra tolv frimärkena.
SvaraRaderaJag föreslår fortfarande att du läser RMV-intyget. Där står, förlåt att jag upprepar mig, att "Resultat erhölls från ETT (versaler här)av frimärkena..." . Dna-analysen grundar sig med andra ord uteslutande på ett av frimärkena, det från 1951. Ring gärna till handläggaren på RMV, så får du detta bekräftat.
SvaraRaderaFrågan är om vi kommer så mycket längre med det här. Kanske dags för nya sagor om släkten Bergmans hemliga liv?
I Dagens DN har Rättsmedicinalverket tagit tillbaka det man tidigare sagt till såväl Veronica Ralston som journalisten, nämligen att DNA på de två breven var överensstämmande. Det är en gåta varför man inte undersökte fler av de fjorton kuvert som Ralston lämnat in.
SvaraRadera---det var visst bara ett frimärke i alla fall :)
SvaraRaderaMen jag utgår från att du fortfarande är lika tvärsäker på att Ingmar inte är son till sin mamma. Fast nu verkar det nog behövas några nya, fräscha bevis. Och det ska väl gå att komma på något som sen kan presenteras som en ny världsnyhet.
Kanske inte i DN nästa gång. Men det finns ju andra tidningar. Och sen kan man ju insinuera att Rättsmedicinalverket har förstört alla frimärken med Ingmar Bergmans dna på. Det vore faktiskt en riktigt häftig vinkling. Ser alltså med spänning fram mot fortsättningen.
Tänk om någon diskuterat att en människa haft en annan far än den som står i prästbetyget. Det hade säkerligen tystats ner omedelbart eftersom det är politiskt inkorrekt att påpeka att en kvinna kan ha haft en "hemlig" affär. Varför skall det då slösas trycksvärta på en möjlig bortbyting? Bortbyten sker ju lite då och då i Sverige, så det är ju inget nytt.
SvaraRaderaDet här kräver lite naturvetenskapliga kommentarer: För att utesluta att Karin Bergman var Ingmars mor räcker det att titta på det så kallade mitokondire-DNA:t, vilket man tydligen gjort i fråga om frimärkena. Det är DNA utanför vår cellkärna som bara ärvs via mödernet (äggcellen), direkt från mor till son eller dotter.
SvaraRaderaVad man däremot inte kan visa vid ett sådant test är om Ingmar Bergman var son till Erik Bergman. För det krävs DNA av antingen Erik eller Ingmars bror/brorsbarn eller syster (så vitt jag vet är båda Ingmars syskon döda). Ingen ifrågasätter i artikeln att Ingmar var Eriks son, men så vitt jag kan utröna har inget DNA-test gjorts här. För att se om Ingmar är son till båda sina föräldrar krävs en utredning av hela DNA-profilen vilket skulle innebära gravöppningar och andra obegagligheter.
Att Ingmar Bergman skulle bytts ut av sin far låter skrattretande osannolikt. Något som dock inte är osannolikt och som bevisligen förekom var att barn förväxlades på barnsbördshusen. Ingen märkning förekom på barnen. Detta uppmärksammades nyligen i en dokumentär om en tragisk förväxling av två barn runt 40-talet med åtföljande rättegång och uppslitande byte.
De naturvetenskapliga fakta om "frimärkstestet" i media är för skrala för att man skall kunna dra någon slutsats över huvud taget.
Exakt VAD har testats och mellan vilka personer?
Utan dessa fakta blir allt bara -om än spännande och saftiga-spekulationer.
Kulturintresserad biolog
Anledningen till att DNA alls undersöktes var de två kvinnornas tvivel på att Karin var mor till Ingmar (oberoende av varandra) som bygger på familjernas berättelser och på läsning av brev och annat. Det fanns således en hel del indicier redan innan DNA-undersökningen gjordes som bekräftade deras misstankar. Det var skälet till att undersökningen gjordes. Om Erik är fadern eller inte anser jag vara en öppen fråga, men detta har inte ifrågasatts av någon av kvinnorna. Det är mycket riktigt mitokondrie-DNA som analyserats. Om någon vill ta reda på om Erik är Bergmans fader så är det upp till dem som har möjlighet att anlita Rättsmedicinalverket. Det är dock inte gratis och såvitt jag vet anser Veronica Ralston att hon har gjort sin del.
SvaraRaderaVilken är den drivande kraften att forska i detta ämne?
SvaraRaderaVad är det man vill åstadkomma?
U