Nordisk familjebok, uggleupplagan

Nordisk familjeboks andra upplaga utgiven mellan 1903 och 1926 i 38 band, inklusive supplementband är Sveriges mest kompletta uppslagsverk med 182 000 uppslagsord. Nationalencyklopedin med 170 000 uppslagsord kommer först på tredje plats, även efter Svensk uppslagsbok. Den kallas ofta uggleupplagan eftersom det finns en uggla i dekoren på bokryggen. Minerva var ju vishetens gudinna, som ofta avbildas tillsammans med en uggla, som är en symbol för vishet och bildning. Enligt Hegel är det först när vi ser tillbaka på det som varit som vi kan nå kunskap, dvs den klokhet och lärdom som Minervas uggla representerar. Därav uttrycket ”Minervas uggla flyger först i skymningen.”

Det var lite otur att första världskriget bröt ut under utgivningen, vilket ändrade Europas struktur med en rad nya länder och regimer, vilket föranledde ett antal supplementband. Även om verket numera betraktas som en aning föråldrat är det oslagbart för den som är intresserad av hur olika företeelser beskrevs i början av 1900-talet. Antalet och omfattningen av biografiska artiklar om personer från det sena 1800-talet är oöverträffat. Senare upplagor blev starkt koncentrerade och kan inte jämföras med detta verk.
Jag köpte detta uppslagsverk på antikvariat tidigt på 1970-talet, så jag har haft det i bokhyllan i drygt 40 år och det har hängt med i två flyttar. Jag vill minnas att det kostade en 50-lapp, men sen fick jag lägga till en tia på taxi eftersom jag inte kunde ta det på cykeln. Jag var van vid uppslagsböcker hemifrån men saknade ett uppslagsverk i min dåvarande lägenhet på Kungsholmen. I mitt föräldrahem fanns Svensk uppslagsboks andra upplaga utgiven mellan 1947 och 1955. Jag minns hur de senare banden kom hem ett och ett och hur jag som 8-9-åring för första gången började bläddra i dem. Sedan slog jag jämt upp uppgifter i dem.
Själv har jag sedan dess kompletterat Nordisk familjebok med först Bra böckers lexikon i 25 band (1973–1981) och Nationalencyklopedin i 20 band (1989–1996). Bra böckers lexikon finns numera i sommarstugan, men de två andra bokverken har hittills stått kvar i bokhyllan. Sedan 2001 finns Wikipedia med för närvarande 1,95 miljoner artiklar på svenska, varav jag för övrigt har författat en. Det enda problemet med Nordisk familjebok är utrymmet.

Jag läser nämligen en hel del böcker. Ibland berättar jag till och med om dem i bloggen, särskilt om det handlar om facklitteratur med kopplingar till mina centrala intresseområden. Bland de senast lästa böckerna finns Minnet och elden, en memoarbok av Pierre Schori, Partiledaren som klev in i kylan av Daniel Suhonen och Bruden är vacker men har redan en man av Ingmar Karlsson.

Just nu ligger Minnets spelplats, en memoarbok av Gunilla Palmstierna-Weiss på hyllan bredvid sängen. Fyra böcker med tillsammans omkring 2 000 sidor. Varför måste alla skriva så mångordigt egentligen? I bokhyllan har jag också sex böcker av Willy Kyrklund, vardera på omkring 100 sidor. En stor författare tycker jag och föredömligt kortfattad.
Pierre Schoris ganska livlösa memoarer på 700 sidor skulle säkert vinna på att koncentreras till hälften, särskilt som det först när man tragglat sig igenom de första 600 sidorna som det börjar bli riktigt intressant.
Suhonens 500 sidor om Juholthistorien är onekligen en synnerligen välskriven och rafflande bok. Men samtidigt är den nästan obarmhärtigt avslöjande i sin extremt detaljerade redovisning inifrån hemliga möten i partiets innersta kretsar. Var det verkligen nödvändigt?
När jag nu läser Palmstierna-Weiss måste jag erkänna att jag snabbskummar vissa detaljbeskrivningar av hennes fastrar och morbröders förehavande i historiens gryning. Men ett utomordentligt gott minne verkar hon onekligen ha.
Då är Karlssons bok faktiskt mest imponerande. På bara 350 sidor får man en fantastisk översikt över sionismens och  Israels närmast obönhörliga färd mot sin egen katastrof. Det är verkligen en bok jag kan rekommendera.
Kort sagt, det kommer in för många böcker i hemmet hela tiden. Visserligen dumpar jag ofta böcker till andrahandsmarknaden hos Emmaus eller Stadsmissionen som ligger närmas oss på Söder, men det samlas ändå för många böcker i bokhyllorna. Så till slut tog jag ett drastigt steg och lyfte ut 38 tjocka böcker ur bokhyllan vilket omedelbart gav ungefär två hyllmeter att fylla med annat.
Brännbart grovavfall bränns i Stockholm i Högdalen där det förvandlas till fjärrvärme och elektricitet, en alldeles förträfflig verksamhet. Tyvärr bär det mig dock emot att bränna böcker vilket för tanken till bokbål, där böcker bränns på grund av innehållet av moraliska, politiska eller religiösa skäl. Heinrich Heine skrev att "där man bränner böcker bränner man till slut även människor". Ray Bradbury skildrade i boken Fahrenheit 451 ett mardrömssamhälle med institutionaliserade bokbål. 451 grader Fahrenheit är den temperatur vid vilken papper självantänder, vilket motsvarar ungefär 233 grader Celsius.

Så hellre än att dumpa Nordisk familjeboks uggleupplaga skulle jag vilja att någon hugad bokälskare tar sig an dess fortsatta förvaltning. Just nu står den i fem papperskassar i källaren och inväntar sitt fortsatta men ännu okända öde. Banden är något slitna men uppslagsverket är komplett. Finns det någon intresserad bloggläsare så skicka mig gärna ett mail: goranjohnson.textoplan@gmail.com. Vi kan nog komma överens om något.