torsdag 13 oktober 2016

Bob Dylan! Äntligen!!!

Svenska akademien har beslutat att ge 2016 års nobelpris i litteratur till Bob Dylan.
Äntligen. Bob Dylan är vår tids störste poet, så det är inte en dag för tidigt. Jag tyckte att han skulle få priset redan för sju år sedan i detta inlägg. Jag upprepade det året därpå och även för fem år sedan då en annan poet, Tomas Tranströmer, fick priset.
Han är en hygglig konstnär också. Han har inte bara skrivit sångtexter urtan också annan litteratur som i Tarantula, som jag skrivit om också.
”Jag började hänga på Folklore Center, den amerikanska folkmusikens tillflyktsort. Det låg på MacDougal Street, mellan Bleecker och Tredje. … Jag strosade runt en stund och stötte ihop med Izzy Young, ställets ägare. Young var en folkentusiast av det gamla slaget, mycket sardonisk. Han bar tjocka hornbågade glasögon, talade med utpräglad Brooklyndialekt och klädde sig i bomullsbyxor, läderbälte, arbetarkängor och en slips nonchalant på snedden. Hans röst var som en bulldozer och verkade alltid för högljudd för den lilla lokalen. Izzy var ständigt en smula irriterad över det ena eller det andra. Han var sentimentalt godhjärtad, i själva verket en romantiker. I hans ögon glittrade folkmusiken som guld. Det gjorde den för mig också. Folklore Center var en skiljeväg och en mötesplats för all tänkbar folkaktivitet, och man kunde när som helst stöta på den verkliga kärntruppen bland folksångarna. En del av dem hade sin postadress där.”
(Bob Dylan, Memoarer första delen sid 23-24).
Idag ligger Izzy Youngs Folklore Center på Söder i Stockholm i hörnet av Wollmar Yxkullsgatan och Björngårdsgatan.
DN Kultur har idag frågat 100 personer inom den svenska litteraturvärlden vem de ville ge priset, men inte en enda av dem valde Dylan. De flesta nämnde Joyce Carol Oates, Don De Lillo, Salman Rushdie och Adonis. Men de flesta som tillfrågats i TV och radio idag har ändå varit positiva, inklusive Salman Rushdie och Joyce Carol Oates.
Två svenska kritiska röster var Per Svensson och Nina Lekander, som båda påpekade att Nobelpriset inte är ett musikpris. Men har dom helt missat Dylans fantastiska texter?
En av Dylans bästa sånger, ”A Hard Rain's A-Gonna Fall” skrevs sommaren 1962. Den spelades in den 6 december samma år för hans andra album ”The Freewheelin' Bob Dylan”. Den har en traditionell balladstruktur med frågor och svar. Den framfördes offentligt första gången den 22 september 1962 på en folksångsgala i Carnegie Hall som organiserats av Pete Seeger. Varje artist skulle bara få framföra tre sånger på högst tio minuter. ”Men bara ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall” tar tio minuter”, sa Dylan. Dylan har sagt: ”Varje versrad är faktiskt början på en helt ny sång. Men när jag skrev den trodde jag inte att jag skulle leva så länge att jag skulle hinna skriva alla dessa sånger, så jag stoppade in alla i en enda.” ”A hard rain” handlar inte om atomkriget: ”No, it's not atomic rain, it's just a hard rain. It isn't the fallout rain. I mean some sort of end that's just gotta happen... In the last verse, when I say, 'the pellets of poison are flooding the waters', that means all the lies that people get told on their radios and in their newspapers."

Oh, where have you been, my blue-eyed son?
Oh, where have you been, my darling young one?
I've stumbled on the side of twelve misty mountains,
I've walked and I've crawled on six crooked highways,
I've stepped in the middle of seven sad forests,
I've been out in front of a dozen dead oceans,
I've been ten thousand miles in the mouth of a graveyard,
And it's a hard, and it's a hard, it's a hard, and it's a hard,
And it's a hard rain's a-gonna fall.

Oh, what did you see, my blue-eyed son?
Oh, what did you see, my darling young one?
I saw a newborn baby with wild wolves all around it
I saw a highway of diamonds with nobody on it,
I saw a black branch with blood that kept drippin',
I saw a room full of men with their hammers a-bleedin',
I saw a white ladder all covered with water,
I saw ten thousand talkers whose tongues were all broken,
I saw guns and sharp swords in the hands of young children,
And it's a hard, and it's a hard, it's a hard, it's a hard,
And it's a hard rain's a-gonna fall.

And what did you hear, my blue-eyed son?
And what did you hear, my darling young one?
I heard the sound of a thunder, it roared out a warnin',
Heard the roar of a wave that could drown the whole world,
Heard one hundred drummers whose hands were a-blazin',
Heard ten thousand whisperin' and nobody listenin',
Heard one person starve, I heard many people laughin',
Heard the song of a poet who died in the gutter,
Heard the sound of a clown who cried in the alley,
And it's a hard, and it's a hard, it's a hard, it's a hard,
And it's a hard rain's a-gonna fall.

Oh, who did you meet, my blue-eyed son?
Who did you meet, my darling young one?
I met a young child beside a dead pony,
I met a white man who walked a black dog,
I met a young woman whose body was burning,
I met a young girl, she gave me a rainbow,
I met one man who was wounded in love,
I met another man who was wounded with hatred,
And it's a hard, it's a hard, it's a hard, it's a hard,
It's a hard rain's a-gonna fall.

Oh, what'll you do now, my blue-eyed son?
And, what'll you do now, my darling young one?
I'm a-goin' back out 'fore the rain starts a-fallin',
I'll walk to the depths of the deepest dark forest,
Where the people are many and their hands are all empty,
Where the pellets of poison are flooding their waters,
Where the home in the valley meets the damp dirty prison,
Where the executioner's face is always well hidden,
Where hunger is ugly, where souls are forgotten,
Where black is the color, where none is the number,
And I'll tell it and speak it and think it and breathe it,
And reflect it from the mountain so all souls can see it,
Then I'll stand on the ocean until I start sinkin',
But I'll know my song well before I start singin',
And it's a hard, it's a hard, it's a hard, it's a hard,
It's a hard rain's a-gonna fall.

Detta är verkligen värt nobelpriset.

2 kommentarer: