Var Karin Bergman Ingmar Bergmans mor?

Eva Hernbäcks artikel i Dagens Nyheter i torsdags om vem som var filmregissören Ingmar Bergmans mor har väckt berättigat uppseende i media. Frågan är naturligtvis av allmänt intresse eftersom Ingmar Bergman själv har använt sin egen familjebakgrund i filmer och böcker. Det finns också andra böcker om Bergmans föräldrar utgivna, till exempel Karin Bergmans dagböcker. Detta tillhör därför vår film- och litteraturhistoria. Sanningen om vem som var modern påverkar naturligtvis inte storheten i Bergmans arbete som regissör och filmmakare.

Foto: Göran Johnson.

Konstnären och författaren Louise Tillberg på Fårö, med Ingmar Bergmans Hammars i bakgrunden. Det var Tillbergs bok "Den jag ser på älskar jag" som ledde in på frågan om Bergmans härkomst. 
DNA-undersökningen som Rättsmedicinalverket har gjort redovisar fakta, som är svåra att förklara bort. Det finns bara två alternativ: Antingen är Karin Bergman inte mor till Ingmar Bergman, eller så är hon inte mor till Margareta Bergman och mormor till Veronica Ralston. Den hypotes som redovisats i DN, och som bygger på böckerna av Louise Tillberg och Veronica Ralston, gör på goda grunder gällande att det är Ingmar Bergman som är bortbytingen. Förhållandena i samband med Ingmar Bergmans födelse var sådana att ett byte av barn tycks ha varit fullt möjligt att genomföra, där ett barn som dött ersatts av ett annat barn. Ett indicium är att Hedvig Sjöberg fick månatligt underhåll utbetalat av Hedvig Eleonora församling, där Erik Bergman var präst. Vill man ifrågasätta detta bör man i stället visa att det andra alternativet är sannolikt.

Foto: Göran Johnson.

Konstnären och författaren Veronica Ralston, systerdotter till Ingmar Bergman, som skaffade fram DNA-beviset, redovisat i boken "Kärleksbarnet och bortbytingen".
Ändå har till exempel Ingmar Bergmans son med Käbi Laretei, Daniel Bergman, ifrågasatt om det är Ingmar som har slickat på frimärket. Samma sak ifrågasätter Jan Holmberg, forskare och vd på Bergmanstiftelsen. Författaren Henning Mankell, gift med Ingmar Bergmans dotter Eva, gör ett mer än lovligt korkat uttalande i DN: ”Jag tror inte att Ingmar Bergman slickade på särskilt många frimärken i sitt liv, det lät han andra människor göra.”
Men det är faktiskt två frimärken med sjutton års mellanrum som har undersökts med som det visat sig identiskt DNA. Sannolikheten för att någon annan och samma person slickat på frimärken på Ingmar Bergmans brev dels när han var i tonåren, dels i 30-årsålderns är obefintlig. Om Kurt Wallander hade resonerat som Henning Mankell gör hade han aldrig lyckats lösa några kriminalfall, och då hade det inte blivit några Mankelldeckare alls. Men om man kan hitta brev och frimärken från Karin Bergman är det ju fritt fram att söka sanningen med ytterligare undersökningar.
Uppdatering 29 maj
I dagens DN konstaterar kulturchefen Björn Wiman att Bergmanartikeln var en större nyhet än Thomas Bodströms bok. Samtidigt bekräftar han att det var 20 år mellan de två undersökta frimärkena. Trots detta  säger samma tidnings vetenskapsreporter Karin Bojs i sin krönika att "Om man fick fram samma dna-profil på frimärken från olika epoker av Ingmar Bergmans liv, skulle sannolikheten öka för att det verkligen är han som har slickat på dem." Vet hon inte om att det är just det man har gjort? Kunde hon inte kollat med kollegan Björn Wiman först?

Om Slussen på ABF-huset

I gårdagskvällens debatt om Slussen på ABF-huset under ledning av Christoffer Barnekow vädrades den vanliga kritiken från Slussenmotståndarna. Det som de har gemensamt är att de är emot stadens förslag (nästan oavsett hur det förändras). Sedan skiljer det sig om vad de är för. Några vill hellre bevara dagens bilorienterade trafiklösning med 12 körfält över Saltsjö-Mälarsnittet, dimensionerad för uppemot 100 000 fordon per dygn, trots att behovet bara är runt 30 000 vilket föreslagna 8 körfält räcker bra för. Jag har svårt för dem som romantiserar dagens trista och fotgängarovänliga miljö. Andra förespråkar arkitekt Mats Edbloms förslag, som exponerar mer trafikytor (med upphöjd Stadsgårdsled) och ger en för kollektivtrafiken försämrad framkomlighet (med signalreglerad cirkulationplats). I sak få fördelar och flera nackdelar jämfört med stadens förslag.

Mats Edblom som utformat Konstakademins förslag
Flera i publiken ville gräva ner tunnelbanan som föreslagits och utretts tidigare, samt avvisats av politikerna på grund av tekniska och ekonomiska nästan oöverstigliga svårigheter. Det är klart att det hade varit trevligt om det hade varit en realistisk möjlighet, men det är det inte.

Ola Andersson, en fundersam felfinnare.
Kritikerna Ola Andersson och Eva Eriksson låtsades att stadens förslag innebär en trafikseparering där cyklister och fotgängare ska tvingas använda den föreslagna västra lägre passagen, trots att den östra huvudbron är försedd med breda cykel- och gångbanor. Varför tror de att cyklisterna är så dumma att de försöker ta trapporna?  Förut var det muren som var fel. När den är borta är det trapporna som är fel.

Felfinnaren Eva Eriksson.
Flertalet i panelen – och i publiken - verkar tro att det i elfte timmen ska gå att ändra förslaget i grunden. Det tror varken de närvarande politikerna eller tjänstemännen i panelen. Jag tror inte heller att kritiken är så bred och enig att detta kommer att ske. Många av de 11 000 stockholmare som redan har besökt utställningen om Slussen tycker faktiskt att de nya förslaget är ganska bra, i varje fall bättre än det förra och inte den katastrof som slussenkritikerna anser.

Modell av nya Slussenförslaget.
Martin Schröder från Stadsbyggnadskontoret svarade tålmodigt, rakt och utförligt på alla frågor, den nya stadsarkitekten Karolina Keyser alltför ordrikt och med få konkreta svar. Ingen av dem ville heller lämna konkreta synpunkter på några av alternativförslagen.

Tålmodig Martin Schröder.
Journalisten och historikern Kajsa Althén redovisade en egen undersökning om hur valet av Foster & Berg hade skett vid tävlingen 2008.

Grävande Kajsa Althén.
Förslaget hade redan sorterats bort av tjänstemännen som mindre bra när moderaterna Sten Nordin och Kristina Alvendal beordrade tjänstemännen att placera just det förslaget främst. Sannolikt på grund av förmodade ekonomiska fördelar genom mer byggrätter. Annars hade mycket väl Nyréns sympatiska förslag kunnat bli det som man gått vidare med.

Foster&Berg 2008
Det är naturligtvis beklämmande om tjänstemännen inte kunnat stå pall mot osakliga politiska påtryckningar. Kostnaderna har ändå ökat från 4 miljarder till 8-10 miljarder på kort tid.

Nyréns förslag från 2008
Naturligtvis ältades också kritiken mot nya byggnader, både dem som föreslås framför KF-husen och de pyramidliknande på Södermalmstorg. Dessutom framgår det att de stockholmare som går på den här typen av möten är kritiska mot gallerior.  Den stora majoritet stockholmare som handlar i galleriorna kommer väl inte på mötena. Man talar om risk för butiksdöd på Hornsgatan och angränsande gator. Men om stockholmarna ökar i antal med 200 000 de närmaste 20 åren kommer det att behövas fler butikslokaler. Då är det bättre med butikslokaler i goda kollektivtrafiklägen som Slussen i stället för i bilorienterade lägen längre ut i regionen.
Den åttafiliga bron tycks vara stötestenen för många kritiker, trots att dagens Slussenkarusell är värre. Det är tråkigt att stadens tekniker tycks vara oförmögna att förklara brons funktion fullt ut. Den behöver ha körfält som förbinder Gamla stan med Katarinavägen och Hornsgatan i det övre planet och med Stadsgårdsleden-Söder Mälarstrand i det undre planet. För att svängande trafik inte ska skapa köbildning i den signalreglerade trevägskorsningen behöver denna trafik särskilda körfält. Två körfält behövs för kollektivtrafiken. Då får man en väl fungerande trafiklösning för dagens behov. Det handlar inte om att skapa kapacitet för ökad trafik, eftersom det finns fler begränsningar i omgivande trafiknät.

Tomas Rudin oroar sig för blåsiga ytor.
Både Tomas Rudin och Ola Andersson varnade för att förvandla Slussen till ett nytt Tegelbacken. De oroar sig för tomma, kala och blåsiga ytor. Det är naturligtvis en berättigad oro om man bara tar bort alla kritiserade byggnader för att det "skymmer utsikten". Själv har jag fortfarande svårt att förstå meningen med pyramidformade byggnader på Södermalmstorg. Gärna byggnader som placeras rätt och som skapar lä, torg och stadsstruktur, annars kan vi vara utan dem.
Föga nytt alltså på Slussenfronten.

Riv skiten - eller monument över vår egen tid?

Arkitekten Mark Isitt har i dagens DN ett intressant inlägg om arkitekturskolan. Han berättar om hur han läste om Arkitekturskolan i ”Stockholms byggnader” av Fredrik Bedoire (f ö en gammal skolkamrat till mig) och Henrik O Andersson. ”De slutna betongytorna mot sydost visar att murverk av enkla betongblock kan göras lika vackert som natursten.” Därefter läste han boken med viss skepsis. Vilket understatement! Bedoire var en av undertecknarna i tisdagens inlägg i samma tidning om Arkitekturskolan tillsamman med bl a Slussenkramaren Ola Andersson.

Monument över en misslyckad epok inom arkitekturhistorien?

Isitt konstaterar att Arkitekturskolan fullkomligt skriker: ”Anlita oss inte! Kom inte hit! Om du envisas kommer vi att rita dig en betongbunker!” ”Arkitekturskolan är samma andas barn som våra grötgråa miljonprogramsförorter som idag är synonyma med segregation och ohälsa och kriminalitet och snåla byggare och maktfullkomliga politiker och arkitekter som bryr sig mer om modeller än medborgare.” Isitts slutsats är att man bör bevara byggnaden som den avvikande struktur den är, som ett monument över sin tid. Fulare än något annat hus i hela staden, bryter den ju onekligen konformismen på Östermalm. Låt gå för det. Men vad ska man då använda den till? Att behålla den för blivande arkitekter vore mer än väl cyniskt. Låt den i så fall stå kvar som en oanvänd ruin, som ett ärominne över en misslyckad epok i vårt samhällsbygge. Låt vildvinet ta över den helt och så småningom förvandla den till en grön kulle i stenstaden. Ungefär som den under kriget bombade ruinen av Kaiser Wilhem Gedächtniskirche i Berlin.

Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche i Berlin.

Riv skiten!

Idag fick jag tillfälle att gå och titta på den nedbrunna Arkitekturskolan på Östermalm. Jag hade väntat mig, och kanske innerst inne hoppats, att få se en hög av aska och lite ruiner. Men nej, den står kvar, till synes så gott som intakt. Några utbrända tak på låghusdelen är det enda som utåt påminner om branden häromdagen.

Stockholms kanske mest avskydda byggnad ritades av min egen professor i arkitektur Gunnar Henriksson. Där tillbringade jag för 40 år sedan när byggnaden var ny, fjärde årskursen på KTH och dessutom en period för jobb på institutionen för Regional planering. Tredje årskursen gick jag under takåsarna på de provisoriska lokalerna på Riddargatan, inrymda i ett före detta lärarinneseminarium från slutet av 1800-talet, en av studenterna högt älskad byggnad.

Riddargatan 5.

Peristylen på Riddargatan 5.
Kontrasten kunde inte vara större. Det skulle i så fall vara mot den 1800-talsbyggnad i tegel med tinnar och torn, som fanns på tomten innan arkitekturskolan byggdes, och som jag själv dokumenterade i bilder innan den saklöst revs, kvinnofängelset på Östermalm.

Kvinnofängelset byggdes 1895-1897 och revs 1968 för att lämna plats för Arkitekturskolan.
Den nya arkitektskolan ritades i en nybrutalistisk stil, där inga fula installationer eller råa betongytor fick döljas på ett ”oärligt” sätt, ingen utsmyckning fick förekomma. Fönstren i ritsalarna satt så högt att det inte gick att se ut. 

Fasaden mot Karlavägen.
Besökare gick lätt vilse på grund av den obegripliga dispositionen av lokalerna. Byggnaden som uppfyller hela kvarteret utgår från att inte låta sig integreras i den omgivande staden. Entréerna på huset placerades en våning upp för att inte bryta den ointagliga befästningsmuren vid gatunivån.

Garageinfarten och ventilationsöppningarna var det enda som öppnade sig utåt. Allt för att skydda arkitekteleverna från den skadliga inverkan från de samhällsprocesser som pågick utanför Teknis. Detta var ju kring åren efter 1968. Inne på Arkitekturskolan skulle lärarna fortsätta indoktrineringen i den modernistiska ideologin, samtidigt som alla spår av tidigare stadsbyggnadsepoker raserades utanför i staden i rasande fart, på nedre Norrmalm och nya betongkomplex växte fram i förorterna, nu med Gunnar Henriksson som Stockholms stadsarkitekt. Tills stockholmarna själva satte stopp vid Almarna den 11 maj 1971.

Huvudentrén.
Modernism och brutalism var ju vad Gunnar Henriksson lärde ut på föreläsningarna, men vad tyckte han egentligen själv? Privat intresserade han sig för den öländska skiftesverkstekniken som han uppenbarligen uppskattade och skrev efter sin pensionering standardverket kring denna uråldriga byggnadsteknik. Kanske borde han i stället ägnat lite större intresse åt sina studenters utbildningsmiljö.

Skiftesverk har en tusenårig historia i Sverige, till skillnad mot brutalismen.
Arkitekturskolan har redan före branden själva planerat att lämna byggnaden. Utnyttja tillfället och riv skiten, kan man tycka. Men några experter, tre arkitekter och en professor i arkitekturhistoria, som uppenbarligen inte delar min syn på Arkitekturskolans undermåliga arkitektur har idag skrivit på DN Kultur att byggnaden bör bevaras. ”Arkitektskolan är en av ytterst få fullfjädrade svenska exponenter för det förkättrade ’brutalistiska’ byggnadsskicket”. ”Brutalisterna strävade efter ärligt hanterade material och huset är osentimentalt och funktionellt byggt för att vara arkitekturskola, likt en gammal lada eller industribyggnad.” Snacka om klichéartade åsikter om vad funktionell arkitektur är!

Fasad mot Engelbrektskyrkan.
Det enda jag kan hålla med skribenterna om är att huset lämnar få oberörda och att det är en märklig byggnad. Till och med dessa brutalistälskare inser att huset inte möter staden på ett civiliserat sätt och diskuterar därför sätt att öppna huset mot staden. Därmed erkänner de ju samtidigt husets totala tillkortakommande. Den enda ärliga slutsatsen är att huset skulle kräva så omfattande ombyggnad för att bli en öppen och mänsklig miljö att det är bättre att börja om från början. Riv skiten!