Gösta Ekman död

Han var ju en institution inom svensk film, teater, revy. Många älskade filmer som ”Att angöra en brygga” och ”Morrhår och ärtor” liksom rollerna som kommissarie Beck och förstås Sickan i Jönssonligan. För några år sedan stötte jag ihop med honom i porten, när han skulle träffa en granne. Han hälsade artigt och försökte förstås se ut som vem som helst, vilket han ju inte var.

Gösta Ekman.
Han bodde ju också på Söder. I tisdags mötte vi honom på Götgatan på eftermiddagen. Han såg lite böjd ut, lite grå och blek, men annars som vanligt. Bara några dagar senare, på lördagen, får vi höra att han har gått bort efter en tids sjukdom. Det kändes märkligt och dramatiskt.
Hela Sverige sörjer nu Gösta Ekman, inte minst i media. Gösta Ekman somnade in i hemmet, omgiven av sin familj. Vännerna har vetat att han varit både sjuk och frisk emellanåt men tycks inte ha känt till några närmare detaljer om hans sjukdom.
För ett och halvt år sedan berättade dock Marie-Louise Ekman själv, i en intervju med Aftonbladets Ingalill Mosander, att det var en komplicerad cancer som Gösta Ekman hade drabbats av. ”Han låg på sjukhus i tre månader, några gånger i leverkoma”, sa Marie-Louise Ekman. Och den gången gick det vägen. Undret inträffade. Gösta Ekman genomgick en stor operation som trots stora risker lyckades. ”Det är ett mirakel att han lever”, sa Marie-Louise Ekman då.
Men nu finns han inte mer. Det blir ett stort tomrum.

Självständig och olycklig?

1972 gav socialdemokraterna ut skriften ”Familjen i framtiden – en socialistisk familjepolitik” som slog fast att relationer mellan vuxna skulle baseras på kärlek, inte på ekonomiskt beroende. ”Varje människa ska behandlas som en självständig individ och inte som ett bihang till en försörjare...”, sa Olof Palme. Dessa ord ” …en självständig individ…” ekar som ett mantra genom filmen ”The Swedish theory of love”, av svenskitalienaren Erik Gandini. Filmen handlar om de negativa konsekvenserna av självständigheten -  ensamhet, tristess. Motsatsen på skalan är Etiopien, där ensamhet inte finns, men man får inte heller veta så mycket om detta, men desto mera hur spännande det är att arbeta som svensk läkare, gifte med en etiopiska, på landsbygden i Etiopien – vad nu detta har med saken att göra. Men Etiopien är kanske inte heller ett bra exempel på motpol till Sverige.
Filmen är bitvis rolig, som när invandrarläraren försöker lära ut hur syrier och eritreaner på typiskt svenskt vis ska svara kort och enstavigt på frågor och hur viktigt det är att passa tiden. Men den är också minst sagt skruvad, när den lyfter ganska udda företeelser som om det vore det vanliga.

Sverige är extremt med avseende på sekulära och rationella värderingar (vertikala axeln) och individuella värderingar (horisontella axeln), baserat på World Values Survey.
Erik Gandini hävdar att vi både lever och dör ensamma; en fjärdedel av alla som avlider på sjukhus har t ex varken vänner eller familj där. Just då eller inte alls? Man kan också säga att tre fjärdedelar faktiskt har vänner eller familj där. Någon säker statistik på hur många personer som dör ensamma i hemmet finns inte att tillgå, men det händer naturligtvis, eftersom många äldre bor ensamma. Av omkring 1,8 miljoner svenskar över 65 år bor 640 000 – eller 34 procent – ensamma. Två tredjedelar är alltså sammanboende, oftast med en partner. Den främsta orsaken är att maken har dött och att änkan lever längre. Men något direkt samband mellan ensamboende och ensamhet tycks heller inte finnas, inte enligt Lars Andersson, professor i sociologi. Känslan av ensamhet handlar mer om hur man mår. Studier har enligt Andersson visat att pensionärer i Sverige ofta känner sig mindre ensamma än exempelvis pensionärer i Sydeuropa, eftersom man känner att man har makt över sitt eget liv med sociala skyddsnät.
I filmen sägs att vi är ensamma och olyckliga i Sverige. En indikator kan ju vara självmordsfrekvensen. På 1960-talet spreds myten att Sverige har flest självmord i världen. Det gjordes i USA, ofta just för att kunna kritisera det socialdemokratiska välfärdssamhället. Men WHO:s självmordsstatistik avlivar myten. Bland 171 länder finns Sverige på 58:e plats, med 11,1 självmord per 100 000 invånare. Självmord är alltså inte extremt vanligt i Sverige jämfört med många andra länder. Det är i alla fall knappast så att vi tar livet av oss på grund av en bra välfärd och trygghet. Lustigt nog ligger just Etiopien strax över oss i tabellen på plats 55, med 11,5 självmord per 100 000 invånare. Det är alltså just ingen skillnad mellan de två länder som i filmen får spegla ytterligheterna mellan kollektiva och individuella värderingar.
Sverige ligger på plats 5 i årets Legatum Prosperity Index, som mäter livskvalitet och hälsa mm i olika länder. Etiopien ligger på plats 126. Sverige är ett av världens lyckligaste folk och ligger på åttonde plats i lyckoligan, enligt Gallup. ”Att man bor i ett land med demokrati, frihet och utan utbredd fattigdom är viktigast för lyckan”, säger lyckoforskaren Filip Fors. Men han citeras inte i filmen.
Vi får i filmen följa tjänstemän som tar sig in i avlidnas lägenheter, avlidna som legat i månader eller år utan att någon saknat dem. Sådant händer förstås, när hyran betalas med autogiro, men hur vanligt är det? I filmen sägs att ”i dagens Sverige lever nästan hälften av alla vuxna i ensamhushåll”. Men det är helt enkelt inte sant. När det gäller graden av ensamboende finns det också bra statistik att tillgå. I dag är ensamhushållet den vanligaste formen av boende i Sverige. Det finns drygt 4 miljoner hushåll i Sverige, och drygt 1,5 miljoner av dem är ensamhushåll, enligt SCB. Det är nästan 38 procent av alla hushåll, och enligt Eurostat störst andel inom EU. Men de ensamboende utgör dock bara 16 procent av befolkningen, eftersom fler personer bor i hushåll med flera personer. Och detta är bara enligt statistiken. Folk bor inte alltid eller bara där de är mantalsskrivna. Barn flyttar mellan föräldrar. Somliga har två eller tre bostäder, men är bara mantalsskriven på en av dem. Felkällorna är många.

Yngre män och äldre kvinnor bor oftare på egen hand. Andel ensamboende män och kvinnor i Sverige i olika åldersgrupper år 2013. Källa: SCB
Men ensamboendet är dock utbrett i Sverige, men det är en internationell trend. Ökningen av ensamboendet är en av de största samhällsförändringarna i modern tid, säger Eric Klinenberg, professor i sociologi vid New York university.

Ensamboendet ökar i hela världen. Det mest anmärkningsvärda är Östeuropas förändring efter kommunismens fall. Källa: The Economist
Andelen ensamhushåll är i USA nästan 30 procent. Det beror på ökat välstånd, så att man har råd att bo ensam, men också på kvinnans frigörelse.

Sverige ligger högst med avseende på andelen hushåll med bara en person. Källa: Pew Research Center och siffrorna stämmer alltså inte med SCB och Eurostat.
Vi har en hög andel ensamboende i Sverige för att vi vill och har råd, men det betyder alltså inte att vi känner oss ensamma och ledsna. Med med radio, telefon, tv, mobil, internet, mejl, Skype och Facebook, kan vi vara mer sociala än tidigare även om vi bor ensamma. Och vi mår ganska hyfsat enligt de studier som finns att tillgå.
Det finns många intressanta aspekter att utforska. Varför är Sverige världens mest sekulära och individualistiska land? Kan det bero på att landet ganska nyligen var ett glest befolkat jordbruksland, där byarna sprängts genom skiftesreformerna och de flesta därför bodde långt bort från varandra? Eller beror det på välfärdsreformerna under andra hälften av 1900-talet? Det borde man kunna gräva mer i.
Men det ville inte Erik Gandini analysera eller redovisa i filmen, eftersom det inte stämmer med hans budskap, att vi är ensamma och olyckliga. Men filmen var ju underhållande ändå.

Slarvigt om Stockholm av Wahlgren

Det var med viss förväntan, som jag såg fram emot Anders Wahlgrens dokumentär i två delar, "Spelet om Stockholm", som sändes i Svt och fortfarande går att se på SvT Play. Han har under 40 års tid skildrat Stockholm med fokus på rivningen av det gamla Klara. Filmen Staden i mitt hjärta  från 1992 behandlade just rivningarna av Klarakvarteren. Har man minsta läggning åt det nostalgiska hållet är det svårt att inte älska de gamla filmbilderna från 1950- och 1960-talets Stockholm.

Så här minns jag Klara från min barndom.
Det mesta av Klarakvarteren var redan rivna när jag började strosa omkring på broarna över den jättelika grusgropen på nedre Norrmalm, och undrade vad som hade stått där förut. Men ännu var inte allt rivet. Jag minns fortfarande Brunkebergstorg före dagens trista och ödsliga torg. När jag började jobba i femte höghuset 1975 tittade jag ut på gamla brandgavlar som stod kvar i väntan på rivning på andra sidan Sergels Torg, där Kulturhuset och Riksbanken står i dag.  Jag hörde till dem som protesterade mot rivningarna. Jag var engagerad i Alternativ stad och var med om att rädda almarna natten mellan den 11 och 12 maj 1971, vilket blev något av en vändpunkt.Visst var den saklösa rivningen av halva Norrmalm trist.

Preisiska huset från 1680 i Klara, numera rivet.
Men i längden räcker det inte med bara nostalgi och förnumstigt tyckande. Anders Wahlgrens två program är helt enkelt alltför slarvigt gjorda för att vara bra. Man hoppar från det ena decenniet till det andra utan närmare sammanhang, fram och tillbaka från 1930-talet till dagens planeringsfrågor. Ständigt återvänder man till gamla klipp från 1960-talet med stadsbyggnadsdirektören Göran Sidenblad och borgarråden Joakim Garpe och Hjalmar Mehr samt folkpartisten Eva Remens som kritiker men aldrig någon sentida person, utom då Wahlgren själv förstås. Visst är det  pikant att visa det gulliga trähus på Söders höjder som Sidenbladh själv bodde i samtidigt som han var ansvarig för rivningarna i Klara och berättar om hur han stred för att Skärholmen skulle synas från E4, hans enda egentliga insats i det fallet. Men räcker det?

Göran Sidenbladhs egen stadsmiljö på Söder.
Men det blir i längden trist att höra Wahlgrens eget tyckande om vad som är dåligt eller bra och om vad man borde göra i stället, eftersom det ofta är banalt eller baserat på okunnighet. Det finns folk som är väl insatta och kan ge  betydligt bättre råd än Wahlgren. Varför inte göra som journalister brukar göra; fråga någon som faktiskt vet, en planerare, arkitekt, historiker eller forskare. Det finns mycket stadsforskning, som kan ge betydligt bättre svar än Wahlgren om vad som blivit fel.
Det är demagogi när Wahlgren påstår att planeringen av Slussen har skett "i politiskt hemlighetsmakeri, som på 1960-talet", trots att alla turer lätt kan följas om man är det minsta intresserad. Wahlgren säger att ”det går rykten om att Tekniska nämndhuset ska rivas”, men det går att ta reda på vad som faktiskt gäller: Olika alternativ ska prövas; antingen byggs Tekniska nämndhuset om till bostäder eller så rivs huset för att ge plats åt helt nya bostadshus. Något beslut är ju inte fattat om detta oavsett vilka rykten Wahlgren vill sprida. Och det finns konkreta förslag, flera stycken till och med.

Utopia & Rosenbergs förslag om tillbyggnad av Tekniska nämndhuset
Kritiken mot Skärholmen 1968 var enligt Wahlgren egentligen missriktad. Det enda felet var att området inte var färdigt ännu. Men han nämner inte alls vilka planer som faktiskt finns för utveckling av Skärholmen.

Stockholm och Huddinge planerar tillsammans för Skärholmen och Kungens kurva.
Wahlgrens tyckande om planerna för Rosenlundparken är lika tendentiösa. Han antyder att de närboende kommer att förlora ett gång- och cykelstråk, och att området redan är mycket intensivt bebyggt.

Planer för nya hus vid Rosenlundsparken.
Plötsligt frågar han sig ”om vi bygger för mycket och för snabbt”.  Ursäkta? Jag undrar om jag hörde rätt. Alla talar om bostadsbristen, utom Wahlgren som tror att vi bygger för mycket!!!
Miljonprogrammet står efter 50 år inför en omfattande förnyelse. Stammarna är utslitna och energiegenskaperna dåliga, förutom att fönster och ytskikt behöver förnyas. Wahlgrens recept är att låta de boende själva bygga om. Byta stammar, förbättra isoleringen av de dåligt isolerade husen, de flesta byggda före första energikrisen 1973. Kanske några kan delta, men detta är väl knappast någon universallösning för miljonprogrammet. Något naivt. Samtidigt pågår intensiva diskussioner om hur till exempel bebyggelsen på Järvafältet kan utvecklas och förnyas. Men detta nämner inte Wahlgren något om. Detta är symptomatiskt för Wahlgrens slarviga journalistik.

Uppdatering 14 januari
Fler än jag har reagerat på Wahlgrens program, se här.

Fallingwater

Om ni såg På spåret i går kl 20 i SVT1 kanske ni missade arkitekturdokumentären om Fallingwater i grannkanalen samma tid.

Fallingwater
Frank Lloyd Wrights kanske mest kända hus över ett vattenfall i skogen i västra Pennsylvania byggdes 1936-1938. Sedan 1963 är byggnaden ett museum och besöks årligen av tusentals arkitekturintresserade. I denna utmärkta dokumentär får man reda på historien bakom tillkomsten av Fallingwater, där Edgar Kaufmann Jr, sonen till beställaren som samtidigt jobbade för Wright, berättar hur det gick till. Ett absolut måste för alla arkitekturintresserade.
Men filmen innehåller märkvärdigt få fakta. På SVT:s hemsida står att dokumentären är från 2013, men det är den ju inte. Edgar Kaufmann Jr, beställarens son dog ju redan 1989. Intervjun med Edgar Kaufmann Jr gjordes med 16mm film redan 1982. Första 16 mm-versionen av dokumentären gjordes 1994 och det som nu visas är en uppgraderad widescreen och HD-version från 2011 med nya bilder från Fallingwater tagna under olika årstider under 2010. Under de senaste åren har genomgripande underhållsåtgärder vidtagits, vilket inte heller framgår av filmen. Mer om Fallingwater kan man få reda på här.

Fallingwater
Men ingen skada skedd den sänds i repris i dag, lördag kl 14.15 och på onsdag kl 23.50, båda gångerna i 2:an. Man kan ju också se den i SvtPlay under en månad framåt.
Vi såg faktiskt filmen på SvTPlay själva, eftersom vi inte ville missa På spåret. Hur det gick? Vi vann för en gångs skull hemma i vardagsrummet med 33 poäng före Göran Everdahl och Helena von Zweigbergk med 30 och Jan Guillou och Ann-Marie Skarp med 23.

Fritt efter Monica Z

Det är inte oproblematiskt att göra fiktion baserad på verkliga personer, särskilt om de dessutom tillhör våra mest kända och uppskattade offentliga personer, detta oavsett om de råkar vara artister eller politiker. Filmen Call girl fick klippas om sedan man pekat ut en sexköpande statsminister, som i alla avseenden i övrigt uppfattades som Olof Palme, och familjen hotade med rättsliga åtgärder. Det blev i praktiken ett helt misslyckat försök som gjorde inte filmen ett dugg bättre. Tvärtom tycker jag att den filmen hade blivit mycket bättre om man hade avstått från den provokationen. I övrigt var den filmen en trovärdig beskrivning av Geijeraffären och bordellhärvan, men debatten kom i stället helt att handla om Palmes eventuella inblandning.
Filmen Monica Z ”fritt baserad på Monica Zetterlunds liv” har omedelbart väckt en liknande debatt. Problemet med en biopic, baserad på en mycket väl känd person, som dels gör anspråk att spegla artistens liv och samtidigt hittar på en massa saker ”för att göra filmen bättre” är ju att biobesökarna i stället för att uppleva den fantastiska personen grubblar över vad som faktiskt är sant och vad som är påhittat trams. Det finns ju åtskilligt skrivet om Monica och många personer som kände henne i livet. Filmarna borde ju förstå att filmen granskas av många ögon, inte bara av cineaster.

Monica Z i verkligheten
Om jag hade sett filmen på premiären hade jag varit oförbredd och antagligen upplevt en helt annan film än den jag faktiskt såg efter en veckas mediadebatt om filmens sakliga brister. Eftersom jag var på min vakt såg jag i stället mest filmens alla brister. Dokumentärfilmaren Tom Alandh, som själv både har gjort en dokumentär om Monica Zetterlund och skrivit två böcker om och med artisten, invände i ett inlägg i DN mot skildringen av Bengt Nilsson, Monicas pappa.
Filmen om Monica Zetterlund skildrar hennes pappa som en sur skitstövel. I verkligheten var han motsatsen. Tom Alandh undrar ”hur långt man får gå i den poetiska friheten. Har man då rätt att vända ut och in på kostymen och ta ifrån en människa hans egenskaper och klä honom i andra, för dramaturgins skull? Som gör storyn bättre? Mer dramatisk nerv om Monica Z:s far är en grinig, sur, trist, tvär ogin, självsvåldig och förgrämd skitstövel. Utan fantasi, utan tokerier. Fullständigt utan humor.” Tom Alandhs beskrivning får stöd av Monicas kusin Greta Olsson. Han var precis tvärtom: ”Glad bokem och konstnär, rolig, mjuk person”.
Så det är klart att man intresserar sig för pappan när man ser filmen. Och det är faktiskt en fullständigt osannolik karikatyr av grinig pappa man ser. Och det är kanske inte så konstigt. För enligt fimens producent Lena Rehnberg representerar Kjell Bergqvists rolltolkning ”inte bara pappan utan hela patriarkatet och jantelagen”. Och det är klart, då kan man kanske inte undvika att det blir en ren schablon man presenterar. Men vad har då denna schablon med Monica Z att skaffa.
Filmen har blivit hyllad i många rescensioner, men när man ser den med kritiska ögon, tycket jag att den ena karikatyren after den andra dyker upp i filmen. Beppe Wolgers, Tage Danielsson, Vilgot Sjöman och andra personer ur hennes liv dyker upp mest som statister utklädda för maskerad. Skildringen av den triste orkesterledaren Arne Domnerus blir  knappast heller trovärdig, speciellt som man numera vet att också scenen där det är Monica som föreslår basintrot på Sakta vi går genom stan är påhittad. Introt ingick redan i Georg Riedels arrangemang. Dessutom var det ju Georg Riedel själv som spelade och inte Sture Åkerberg. Georg Riedel är enligt DN ”inte särskilt upprörd över detta även om han tycker att det är lite trist”.
Samarbetet med Bill Evans gick inte heller till så som det beskrivs i filmen. Bill Evans komposition "Waltz for Debby" hade Beppe Wolgers skrivit en svensk text till och döpt till Monicas vals, som Monica spelat in i oktober 1963 med Georg Riedels orkester. Monicas inspelning nådde även Bill Evans i USA, som blev så förtjust i skivan att han kom till Sverige och spelade de in LP:n "Waltz for Debby" i augusti 1964. Konserten med Bill Evans i New York, som direktsändes i svensk radio har ju aldrig ägt rum. Jag vet inte om någon konsert direktsändes på det sättet i början på 1960-talet. Det var ett mycket begränsat utbud av lättare musik i radio på den tiden. Det är ju en legendariskt skensk jazzskiva, så varför ska man beskriva tillkomsten på ett annat sätt i filmen? Uppenbarligen för att kunna överdriva Monica triumf och pappans kapitulation på slutet, men gör det verkligen filmen bättre?
Uppenbarligen har filmskaparna inte så stort intresse av det dokumentära. Men det dokumentära behöver inte vara tråkigt. Tänk bara på "Searching for Sugar Man", eller på några av Tom Alandhs egna fantastiska dokumentärer. Även fiktion baserat på verkligheten borde kunna göras med större finess.
En fråga som infinner sig är förstås vad Monica Z själv skulle ha tänkt. En ledtråd till svaret kanske ges av hennes kärleksrelation till Vilgot Sjöman i början av 60-talet, som SvD skrev om härom dagen. När han skrev en pjäs om romansen blev de ovänner för livet.
Det jag uppskattar mest med filmen är Monicas sång, men inte ens Edda Magnasson hyfsade insats tycker jag hjälper upp filmens brister i övrigt. Det är faktiskt så att jag tycker filmen blir allra bäst när bilden slocknar och eftertexterna rullar till Monicas egen version av "Sakta vi gå genom stan". Det räcker gott.