Rälsbussen Hudiksvall-Ljusdal...

Jag läste på DN Namn och Nytt häromdagen om hur rälsbussen från Nässjö mot Mariannelund backade tillbaka till Nässjö för att få med en passagerare som missat avgången. Då kom jag att tänka på en egen upplevelse från början av 1970-talet. Kanske var det 1974. Vi var uppslukade av folkmusik och var på väg mot spelmansstämmorna i Hälsingland. Spelmansstämman i Bjuråker skulle äga rum nästa dag.

Vi skulle hälsa på och övernatta hos några vänner vi lärt känna i på Kungsholmen, där vi bodde då, som hade en stuga i närheten av sjön Lången, väster om Delsbo. Vi tog tåget från Stockholm till Hudiksvall där vi bytte till rälsbuss mot Ljusdal. Närmaste hållplats var Långbacka, hållplatsen efter Delsbo. där våra vänner skulle hämta oss med bil. Vi löste biljetter och talade om för konduktören att vi ville stiga av vid Långbacka. Eller var det kanske föraren av rälsbussen? Sen försvann han in i förarhytten. Vi passerade Delsbo och sen körde rälsbussen utan att stanna hela vägen till Ljusdal. Våra vänner stod och vinkade åt oss i Långbacka som passerades i full fart. I Ljusdal steg vi av och frågade tågpersonalen varför tåget inte stannat i Långbacka. Detta var före mobilernas tid, så vi kunde inte få kontakt med våra vänner. Konduktören blev då rysligt generad och insåg att han glömt bort det, eftersom han stått och snackat med en kollega. ”Vi stod och pratade och det brukar aldrig stiga av någon där”, förklarade han sig ursäktande, ”men vänta här så ska jag se vad jag kan göra”. Efter ett par minuter återvände han med några bilnycklar i handen och bad oss stiga in i en lånad bil. Sen körde han oss tillbaka, inte bara till Långbacka utan hela vägen till våra vänner i stugan vid Långens strand, en sträcka på cirka två mil. Nästa dag bevistade vi spelmansstämman i Bjuråker, tredje söndagen i juli, helt enligt planerna.

Buskspel i Bjuråker 1974.

Nobelpriset och litteraturbegreppet

Reaktionerna på Dylans nobelpris i litteratur har varit överraskning, mest positiva omdömen men också negativa. Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman konstaterade att "det bara är tråkmånsar som kan muttra i missnöje". Den kanske största och mest kritiska tråkmånsen var Sydsvenskans Per Svensson, som sa att det var "oerhört deprimerande", "populistiskt" och "en trumpifiering av Nobelpriset". Denna kritik avfärdades dock som ”trams” av akademiens ständiga sekreterare Sara Danius. Hon avvisade också allt tal om att litteraturbegreppet nu skulle ha utvidgats.
Nobelpriset har delats ut sedan 1901. Vid sju tillfällen har inget pris delats ut. Å andra sidan har priset delats av två pristagare vid fyra tillfällen. Det innebär att det totala antalet pristagare är 113. Två av dessa, Boris Pasternak och Jean-Paul Sartre, tackade dock nej, Pasternak sedan han tvingats till detta.
Frankrike har flest nobelpristagare, hela 14, följt av USA och Tyskland med 9 vardera, Storbritannien och Sverige 7 vardera, Italien 6, Sovjetunionen, Polen och Spanien 5 vardera. Ibland har dock pristagaren bott i flera länder, så fördelningen är inte glasklar.

Alltså bara Europa och USA i topp. Europa och framförallt Sverige är naturligtvis överrepresenterat. Akademiens ledamöter har ju varit svenskar och de europeiska språken har ju varit vad man kunnat förstå. Under de senaste 30 åren har dock 12, en dryg tredjedel, varit från resten av världen. Europa har haft 82 pristagare, Nordamerika 12, Sydamerika 7, Asien 7, Afrika 4 och Australien 1. Gränsen mellan Nord- och Sydamerika är inte heller glasklar.

Totalt har 99 män och 14 kvinnor har belönats med nobelpriset i litteratur. Under de senaste 30 åren har 8 pristagare varit kvinnor, under de senaste 13 åren har fem varit kvinnor, nämligen Elfride Jelinek, Doris Lessing, Herta Müller, Alice Munro och Svetlana Aleksijevitj. Så frekvensen kvinnor ökar alltså.
Årets pristagare Bob Dylan är alltså man, amerikan och poet och dessutom författare av sångtexter och musiker. Att vara man, amerikan och poet är inget unikt som nobelpristagare, författare av sångtexter mera ovanligt liksom musiker, dock knappast unikt. Av de 113 pristagarna hittills är inte mindre än 50 poeter men bara ett fåtal är författare till sångtexter. Dylan fick priset för sin lyrik, inte som musiker, även om musiken stärker hans texter. Redan 1967 föreslog DN:s litteraturkritiker Torsten Ekbom att Bob Dylan skulle få nobelpriset, som en poet som ”valt den direkta kommunikationen via lp-skivan”. Indiern Rabindranath Tagore som fick nobelpriset 1913 skrev dock texten till såväl Indiens nationalsång Jana-Gana-Mana, samt Bangladeshs nationalsång, Amar Sonar Bangla. En annan författare av sångtexter är nobelpristagaren Erik Axel Karlfeldt (1931), vars dikter ”Jungfru Maria”, ”Aspåkerspolska”, ”Svarta Rudolf han dansar”, ”Dina ögon äro eldar”, ”Vid Färjestaden”, ”I Lissabon där dansa de” och en mängd andra dikter genom åren har tonsatts, spelats och sjungits. Evert Taube fick aldrig Nobelpriset och kom heller aldrig in i Svenska Akademien. Han kom aldrig riktigt över att han inte betraktades som en riktig romanförfattare utan mest som trubadur och vismakare. Han skrev många böcker men ingen har gått till litteraturhistorien på samma sätt som hans visor och sångtexter. Men visst tillhör hans verk litteraturhistorien, liksom Vreeswijks och Bellmans verk också gör det. Så litteraturen är mycket mer än lyrik och prosa.
Så här fördelar sig inriktningarna på de 113 nobelpristagarna hittills (enligt wikipedia.en). Notera att en pristagare ofta ägnar sig åt fler områden.

De flesta pristagare har varit verksamma inom flera områden. Bara 48 inom ett enda, vanligen lyrik eller romaner, men Dario Fo endast som dramatiker. Några få har varit verksamma inom hela fem områden nämligen Rabindranath Tagore, Albert Camus, Jean-Paul Sartre, Doris Lessing, Mario Vargas Llosa, Bob Dylan passar alltså in under kategorierna ”lyrik” och ”musik, sångtexter”. För detta behövs ingen utvidgning av litteraturbegreppet.

Bob Dylan! Äntligen!!!

Svenska akademien har beslutat att ge 2016 års nobelpris i litteratur till Bob Dylan.

Äntligen. Bob Dylan är vår tids störste poet, så det är inte en dag för tidigt. Jag tyckte att han skulle få priset redan för sju år sedan i detta inlägg. Jag upprepade det året därpå och även för fem år sedan då en annan poet, Tomas Tranströmer, fick priset.
Han är en hygglig konstnär också. Han har inte bara skrivit sångtexter urtan också annan litteratur som i Tarantula, som jag skrivit om också.
”Jag började hänga på Folklore Center, den amerikanska folkmusikens tillflyktsort. Det låg på MacDougal Street, mellan Bleecker och Tredje. … Jag strosade runt en stund och stötte ihop med Izzy Young, ställets ägare. Young var en folkentusiast av det gamla slaget, mycket sardonisk. Han bar tjocka hornbågade glasögon, talade med utpräglad Brooklyndialekt och klädde sig i bomullsbyxor, läderbälte, arbetarkängor och en slips nonchalant på snedden. Hans röst var som en bulldozer och verkade alltid för högljudd för den lilla lokalen. Izzy var ständigt en smula irriterad över det ena eller det andra. Han var sentimentalt godhjärtad, i själva verket en romantiker. I hans ögon glittrade folkmusiken som guld. Det gjorde den för mig också. Folklore Center var en skiljeväg och en mötesplats för all tänkbar folkaktivitet, och man kunde när som helst stöta på den verkliga kärntruppen bland folksångarna. En del av dem hade sin postadress där.”
(Bob Dylan, Memoarer första delen sid 23-24).
Idag ligger Izzy Youngs Folklore Center på Söder i Stockholm i hörnet av Wollmar Yxkullsgatan och Björngårdsgatan.
DN Kultur har idag frågat 100 personer inom den svenska litteraturvärlden vem de ville ge priset, men inte en enda av dem valde Dylan. De flesta nämnde Joyce Carol Oates, Don De Lillo, Salman Rushdie och Adonis. Men de flesta som tillfrågats i TV och radio idag har ändå varit positiva, inklusive Salman Rushdie och Joyce Carol Oates.
Två svenska kritiska röster var Per Svensson och Nina Lekander, som båda påpekade att Nobelpriset inte är ett musikpris. Men har dom helt missat Dylans fantastiska texter?
En av Dylans bästa sånger, ”A Hard Rain's A-Gonna Fall” skrevs sommaren 1962. Den spelades in den 6 december samma år för hans andra album ”The Freewheelin' Bob Dylan”. Den har en traditionell balladstruktur med frågor och svar. Den framfördes offentligt första gången den 22 september 1962 på en folksångsgala i Carnegie Hall som organiserats av Pete Seeger. Varje artist skulle bara få framföra tre sånger på högst tio minuter. ”Men bara ”A Hard Rain’s A-Gonna Fall” tar tio minuter”, sa Dylan. Dylan har sagt: ”Varje versrad är faktiskt början på en helt ny sång. Men när jag skrev den trodde jag inte att jag skulle leva så länge att jag skulle hinna skriva alla dessa sånger, så jag stoppade in alla i en enda.” ”A hard rain” handlar inte om atomkriget: ”No, it's not atomic rain, it's just a hard rain. It isn't the fallout rain. I mean some sort of end that's just gotta happen... In the last verse, when I say, 'the pellets of poison are flooding the waters', that means all the lies that people get told on their radios and in their newspapers."

Oh, where have you been, my blue-eyed son?
Oh, where have you been, my darling young one?
I've stumbled on the side of twelve misty mountains,
I've walked and I've crawled on six crooked highways,
I've stepped in the middle of seven sad forests,
I've been out in front of a dozen dead oceans,
I've been ten thousand miles in the mouth of a graveyard,
And it's a hard, and it's a hard, it's a hard, and it's a hard,
And it's a hard rain's a-gonna fall.

Oh, what did you see, my blue-eyed son?
Oh, what did you see, my darling young one?
I saw a newborn baby with wild wolves all around it
I saw a highway of diamonds with nobody on it,
I saw a black branch with blood that kept drippin',
I saw a room full of men with their hammers a-bleedin',
I saw a white ladder all covered with water,
I saw ten thousand talkers whose tongues were all broken,
I saw guns and sharp swords in the hands of young children,
And it's a hard, and it's a hard, it's a hard, it's a hard,
And it's a hard rain's a-gonna fall.

And what did you hear, my blue-eyed son?
And what did you hear, my darling young one?
I heard the sound of a thunder, it roared out a warnin',
Heard the roar of a wave that could drown the whole world,
Heard one hundred drummers whose hands were a-blazin',
Heard ten thousand whisperin' and nobody listenin',
Heard one person starve, I heard many people laughin',
Heard the song of a poet who died in the gutter,
Heard the sound of a clown who cried in the alley,
And it's a hard, and it's a hard, it's a hard, it's a hard,
And it's a hard rain's a-gonna fall.

Oh, who did you meet, my blue-eyed son?
Who did you meet, my darling young one?
I met a young child beside a dead pony,
I met a white man who walked a black dog,
I met a young woman whose body was burning,
I met a young girl, she gave me a rainbow,
I met one man who was wounded in love,
I met another man who was wounded with hatred,
And it's a hard, it's a hard, it's a hard, it's a hard,
It's a hard rain's a-gonna fall.

Oh, what'll you do now, my blue-eyed son?
And, what'll you do now, my darling young one?
I'm a-goin' back out 'fore the rain starts a-fallin',
I'll walk to the depths of the deepest dark forest,
Where the people are many and their hands are all empty,
Where the pellets of poison are flooding their waters,
Where the home in the valley meets the damp dirty prison,
Where the executioner's face is always well hidden,
Where hunger is ugly, where souls are forgotten,
Where black is the color, where none is the number,
And I'll tell it and speak it and think it and breathe it,
And reflect it from the mountain so all souls can see it,
Then I'll stand on the ocean until I start sinkin',
But I'll know my song well before I start singin',
And it's a hard, it's a hard, it's a hard, it's a hard,
It's a hard rain's a-gonna fall.

Detta är verkligen värt nobelpriset.

Forever young

Izzy Young arrangerade också Dylans första konsert i New York den 4 november 1961 på Carnegie Chapter Hall på West 57th Street i New York. Bara 52 personer kom. I Sverige startade han sitt Folklore center 1973.

Thomas Cervin

Idag fyller Bob Dylan 75 år. Det firade Izzy Young med en konsert med Thomas Cervin, som spelade Dylanlåtar och några egna. Det kom 28 personer. Vi hade ett par trevliga timmar där i hörnet av Björngårdsgatan och Wollmar Yxkullsgatan på Söder i Stockholm.

Paus.

Izzy Young själv, not so young anymore...

 Izzy Young har ganska många böcker om Dylan på sina hyllor.

Bara några dagar före sin 75-årsdag släppte Dylan sitt senaste album, Fallen Angels. 
De flesta låtar har Frank Sinatra tidigare spelat in, precis som på förra albumet, Shadows in the night. Och även detta är överraskande bra. Bästa spår "It had to be you".

It never rains in Southern California

Seems it never rains in Southern California
Seems I've often heard that kind of talk before
It never rains in California, but girl, don't they warn ya
It pours, man, it pours

Albert Hammonds album "It never rains in southern California".

Albert Hammonds låt blev en stor hit 1972, för mer än 40 år sedan. Efter flera års torka har södra Kalifornien nu  åter drabbats av kraftiga skyfall och översvämningar.
Experter har varnat för att årets El Niño kommer slå stormarna som lamslog världen 1997 och 1998. Men många ser El Niño som räddningen, som ska fylla på vattenreservoarerna i delstaten.
Apropå Kalifornien är det väl ett annat namn man kommer att tänka på just i dagarna. Glenn Frey, född 1948 i Detroit, dog i går i New York. Han var medlem i rockgruppen Eagles och en av upphovsmännen till den legendariska "Hotel California" från 1976, som i maj året därpå nådde förstaplatsen på Billboardlistan.

Eagles album Hotel California.

Texten går så här:

On a dark desert highway, cool wind in my hair
Warm smell of colitas, rising up through the air
Up ahead in the distance, I saw a shimmering light
My head grew heavy and my sight grew dim
I had to stop for the night
There she stood in the doorway;
I heard the mission bell
And I was thinking to myself,
"This could be Heaven or this could be Hell"
Then she lit up a candle and she showed me the way
There were voices down the corridor,
I thought I heard them say...

Welcome to the Hotel California
Such a lovely place (Such a lovely place)
Such a lovely face
Plenty of room at the Hotel California
Any time of year (Any time of year)
You can find it here

Her mind is Tiffany-twisted, she got the Mercedes Benz
She got a lot of pretty, pretty boys she calls friends
How they dance in the courtyard, sweet summer sweat.
Some dance to remember, some dance to forget

So I called up the Captain,
"Please bring me my wine"
He said, "We haven't had that spirit here since nineteen sixty nine"
And still those voices are calling from far away,
Wake you up in the middle of the night
Just to hear them say...

Welcome to the Hotel California
Such a lovely place (Such a lovely place)
Such a lovely face
They livin' it up at the Hotel California
What a nice surprise (what a nice surprise)
Bring your alibis

Mirrors on the ceiling,
The pink champagne on ice
And she said "We are all just prisoners here, of our own device"
And in the master's chambers,
They gathered for the feast
They stab it with their steely knives,
But they just can't kill the beast

Last thing I remember, I was
Running for the door
I had to find the passage back
To the place I was before
"Relax, " said the night man,
"We are programmed to receive.
You can check-out any time you like,
But you can never leave! "

"Hotel California" är enligt min mening en av de bästa låtarna, liksom för övrigt även "It never rains in southern California". Låttexten har tolkats på olika sätt, men en av upphovsmännen, Don Henley, har avvisat det mesta och sagt att den är en metafor för en människa som tar steget från naivitet till insikt. Insikt är väl något man kan önska sig...
Och nu får jag också höra på radion att även Kjell Alinge är död, ni vet, han med radioprogrammen Hemma hos och Eldorado. Livet har sin gång. Och så får vi hoppas att regnet mildrar vattenbristen i södra Kalifornien också.

David Bowie

David Bowie är död.

David Bowie.
Idag har Sveriges Radio riktigt frossat i hyllningar av David Bowie. Själv måste jag erkänna att jag genom åren har köpt hundratals LP-skivor, singlar, EP,  CD-skivor. Jag kan lyssna dygnet runt i mer än två veckor på mitt eget iTunes-bibliotek utan att höra en enda låt av David Bowie. Det finns helt enkelt inga som helst spår av David Bowie i min egen musikhistoria, trots att vi var jämngamla.
Jag minns när John Lennon dog 1980 och jag lyssnade på Kjell Alinges minnesprogram halva natten. Men David Bowie? Är jag helt ensam om att ha förbisett David Bowies storhet? Så jag kollar på nätet och hittar Rolling Stone magazine's list of the 100 greatest artists of all time. Jovisst, David Bowie finns visst också med på listan.

Rolling Stone: 100 Greatest Artists of All Time: The Immortals.
1. The Beatles
2. Bob Dylan
3. Elvis Presley
4. The Rolling Stones
5. Chuck Berry
6. Jimi Hendrix
7. James Brown
8. Little Richard
9. Aretha Franklin
10. Ray Charles
11. Bob Marley
12. The Beach Boys
13. Buddy Holly
14. Led Zeppelin
15. Stevie Wonder
16. Sam Cooke
17. Muddy Waters
18. Marvin Gaye
19. The Velvet Underground
20. Bo Diddley
21. Otis Redding
22. U2
23. Bruce Springsteen
24. Jerry Lee Lewis
25. Fats Domino
26. The Ramones
27. Nirvana
28. Prince
29. The Who
30. The Clash
31. Johnny Cash
32. Smokey Robinson & The Miracles
33. The Everly Brothers
34. Neil Young
35. Michael Jackson
36. Madonna
37. Roy Orbison
38. John Lennon
39. David Bowie

På listan över artister efter totalt sett flest sålda album finns David Bowie med på plats 63. Beatles, Presley, Michael Jackson, Madonna och Elton John toppar listan. Bowie finns däremot inte med på listan över de mest sålda albumen, där 76 artister eller grupper har sålt något album i mer än 20 miljoner exemplar. Michael Jacksons Thriller, är det album som sålt flest exemplar. Michael Jackson har fem album på listan, Madonna fyra, Beatles och Celine Dion tre vardera.

Uppdatering den 12 januari
Mer än halva förstasidan i DN ägnas idag åt Bowies död, och av kulturdelens 20 sidor ägnas 12 åt Bowie och "Namn och Nytt" har tvingats utgå, något ganska sällsynt. Nyhetens betydelse enligt DN är uppenbarligen enorm.
Enligt Åsa Beckman (född 1961) svarade han ”på en hel generations frihetsbehov. Att få bli sig själv medan kalla kriget hårdnade, medan RAF och IRA genomförde sina terrordåd, när Thatcher valdes, Tjernobyl exploderade, Palme mördades och muren föll.” Att få bli sig själv?
Nils Hansson (född 1964) är mer nyanserad och talar om den ständigt föränderlige Bowie, som ”sjöng helt olika i olika stadier av sin karriär”. Från sminkad glamrock till nästan motsatsen, dyster syntrock, därefter topplistepop för de stora massorna, bluesrock till en artist i mängden. Men finns det inte en motsättning med Bowies påstådda ikonstatus och föränderligheten? Hanna Fahl (född 1978) beskriver hur han antog namnen David Bowie, Ziggy Stardust och The White Duke, att han var soloartist och spelade i band med mera. Fredrik Strage (född 1972) skriver om Bowies estetiska inflytande, den kameleontiska popdivan, som ständigt byter skepnad och alter ego. Helena Lindblad (född 1964) konstaterar att hans skådespelartalanger aldrig kan mäta sig med de musikaliska. Bo Madestrand (född 1965) som skriver om Bowie och bildkonsten konstaterar att han gått på konstskola och samlade konst, samt att han haft ett ”omätligt inflytande” på vår tids konst, design och mode. Ja, vad betyder egentligen ”omätligt”? Enligt Pia Gripenberg (född 1962) har brittiska ärkebiskopen lyssnat till hans musik under 1970-talet och "njöt alltid av vem han var, vad han gjorde och vilket inflytande han hade." Andra som uttalar sig om Bowie är Ola Salo, Susanne Ljung, Robert Fux, Thomas Johansson, Kajsa Grytt, Elisabeth Olsson-Wallin, Jonas Gardell, Madonna, Bowies son Duncan, Iggy Pop, Ricky Gervais, Kanye West, David Cameron och J K Rowling. Jag har säkert missat några namn. Ändå saknar jag förstås uttalanden av Stefan Löfven, Antje Jackelén, Micael Bygdén, Svetlana Aleksijevitj och Ban Ki-Moon. Räckte inte resurserna till?
Naturligtvis bör Bowies bortgång uppmärksammas i media, men i vilken grad? Kanske är det en generationsfråga, men i så fall varför? När Ziggy Stardust etablerades en bit in på 1970-talet hade jag (född på 1940-talet) redan upplevt så många riktiga rockikoner (Presley, Beatles, Stones, Dylan...) att Bowie mest kändes udda och kommersiell. Men inte heller våra barn, födda under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet har brytt sig om David Bowie. DN:s kulturjournalister är födda under 1960- och 1970-talet och gör uppenbarligen en annan bedömning. När DN talar om "en hel generation" är den kanske ändå inte så stor.

Vi betalar inte, vi betalar inte

I rubriken har jag citerat arkitekten och nobelpristagaren i litteratur, Dario Fo.

Jag har gjort det med anledning av att musikförläggarna enligt DN har infört en ny betallicens med syfte att kräva privatpersoner, föreningar och ideella organisationer, som använder sångtexter på bloggar som denna, på pengar. Licensen kräver alltså personer som bloggar utan vinstsyfte på betalning. På den här bloggen har jag ett antal gånger citerat låttexter av exempelvis svenska poeter som Olle Adolphsson, Hasse och Tage, Britt Lindeborg, Ted Ström och Evert Taube men också utländska artister som Bob Dylan, Buffy Sainte-Marie, Gary Moore, Johns Denver och Suzanne Vega, för att inte tala om José Marti.

Jag har gjort det för att uttrycka något som anknyter till dessa texter, ofta kopplade till något annat som jag diskuterat i bloggen, inte sällan för att texten och musiken berört mig på ett särskilt sätt. Jag har till exempel diskuterat hur Olle Adolphssons texter anknyter till olika delar av Stockholmsregionen och hur han kritiserat rivningsvågen på 1960-talet och annat.
Sångtexterna finns redan tillgängliga på andra ställen på nätet för var och en. Jag tjänar inte en krona på denna blogg. Jag är dessutom per definition utsluten att använda denna licens, även om jag skulle vilja betala avgiften. Bloggen får nämligen inte uttrycka politiska åsikter, och inte heller religiösa åsikter. Enligt etiketterna uttrycker denna blogg politiska åsikter på 215 inlägg och religiösa på 29 inlägg.

He's the Universal Soldier and he really is to blame
His orders come from far away no more
They come from here and there and you and me
And brothers can't you see
This is not the way we put the end to war

Hur skulle man kunna diskutera innebörden i en text som Universal soldier (Buffy Sainte-Marie) eller Stoppa matchen (Mikael Wiehe) utan att uttrycka politiska åsikter?

"Medan bönderna och jobbarna
hålls i schack med militär,
så kan dom rika spela tennis
...
och sen säger dom,
att sport inte hör ihop med politik".

Elvis "How Great Thou Art" är en kristen sång baserad på en svenska sångtext av Carl Gustav Boberg, men den skyddas väl inte av någon upphovsrätt längre. George Harrisons ”My sweet Lord” handlar om den hinduiska guden Krishna. Leonard Cohens "Hallelujah" och Bob Dylans ”You’ve gotta serve somebody” behandlar också religiösa frågor. Svenska religiösa sånger är t ex ”Ovan där” (inspelad av bl a Christer Sjögren), och ”Jag har hört om en stad ovan molnen” (inspelad av Carola). Sådana texter får man inte kommentera med religiösa åsikter enligt musikförläggarna.
Innebörden av licenskravet är att i kommersiellt syfte begränsa yttrandefriheten i politiska och religiösa frågor, men yttrandefriheten är skyddad enligt vår grundlag. Musikförläggarna har helt enkelt gjort ett totalt magplask. Musiken är liksom sporten intimt kopplad till politik, liksom till religion. Dario Fo skriver om hur girigheten inte vet några gränser. Men yttrandefriheten har inget pris.

Nu ska hela rasket rivas

"Trettifyran" släpptes 1964 av Per Myrberg i en inspelning som låg på Svensktoppen i 39 veckor, under perioden 26 juni 1964-27 mars 1965, bland annat som etta.

Singeln 34:an med Per Myrberg från 1964.

Originalet, "This Ole House" är en sång skriven och inspelad av Stuart Hamblen från 1954. Bakgrunden var ett gammalt övergivet hus med trasiga fönsterrutor han fann under en jakt i Sierra Mountains tillsammans med John Wayne. I huset fann han en död man och kring huset fanns fortfarande en levande hund. Hamblens song är vemodig och handlar om att han inte längre behöver detta gamla hus, han behöver inte längre laga tak och golv, fönster och dörrar, eftersom han snart ska till himlen. Han sjunger om hunden som ännu inte vet om att hans husbonde snart ska ämna jordelivet. Det är alltså en sång om det krävande jordelivet och döden som befrielsen och vägen till evigheten.

Rosemary Clooneys version toppade Billboardlistan 1954. I mars 1981 var en inspelning av Shakin' Stevens singeletta i Storbritannien. Även Dolly parton och Bette Midler har sjungit in sången. 

This old house med Alma Cogan.

"This Ole House" spelades in på svenska av "Hello" 1954 under titeln "Min idol" av Ulla Britt Söderström, Jørgen Ingmann och Birthe Buch, och utgavs på skiva i december 1954, 1955 utkom Cacka Israelssons och Brita Borgs och Oscar Rundqvists inspelningar. Texten är ganska banal och totalt utan samband med originaltexten. Per Myrbergs version Trettifyran är mer i linje med originalet, med text av  Olle Adolphson. Kanske var det en protest mot det så kallade rivningsraseriet i Sveriges städer under 1950- och 60-talen.

Denna kåk har varit våran
uti många herrans år,
denna kåk har varit vår
och det har nog satt sina spår.
Denna kåk den har hängt i
och den har stått i vått och torrt,
men nu är det slut på det,
för nu ska trettifyran bort.

/refr/
Ja nu är det slut på gamla tiden
nu är det färdigt inom kort.
Nu ska hela rasket rivas,
nu ska hela rasket bort.
Så jag tar farväl
och stora tårar rullar på min kind.
Nu är det slut på gamla tider,
nu går trettifyran i himlen in

Denna kåk var ganska rar
och släppte solsken till oss in,
den var också generös med fukt
och kyla, regn och vind.
Den var snäll och lite gnällig
och den ville alla väl,
den var vår i alla väder
fastän gisten ful och skev.

/refr/
Men nu är det slut på gamla tider ...

Här i kåken har vi härjat
sen vi alla varit små,
här i kåken klådde morsan
vice värden gul och blå.
Ja våra kåk har fått stå pall
för smällar hårda så det dög,
som när far gick genom väggen så att spån och plankor flög!

/refr/
Men nu är det slut på gamla tider ...

Olle Adolphson bodde på Bastugatan 32.
Man kan fundera på var 34:an egentligen låg. Olle Adolphson var född på Kungsholmen men bodde under 1950- och 1960-talet på Mariaberget på Söder, närmare bestämt på Bastugatan 32. Under 1960-talet fanns det omfattande planer på rivning av den gamla bebyggelsen på Mariaberget. Mest konkret handlade det om ny bebyggelse på Östra Mariaberget. Bebyggelsen på östra delen av Mariaberget är till stor del från slutet av 1700-talet, eftersom den mesta delan av den äldre träbebyggelsen förstördes i Mariabranden 1759. I mitten av 1900-talet var den mycket nedgången och rivning diskuterades. Redan på 1930-talet ersattes stora delar av husen på Bastugatans södra sida av nya hus. År 1935 planerades ny lamellhusbebyggelse även på Bastugatans norra sida, men den kom aldrig att genomföras efter protester från bl a Anna Lindhagen.
”Som ett reservat ligger där mellan Ragvaldsgatan och Blecktornsgränd den gamla gatupuckeln med sin bebyggelse, men det är ett mycket kortsiktigt reservat. Det finns nämligen planer på att ersätta hela längan med modern höghusbebyggelse och det behövs sannolikt endast en lättnad på byggnadsmarknaden för att planerna skall sättas i verket. Ännu kan man emellertid bese denna rest av den äldre Hornsgatan.” Så skrev  Staffan Tjerneld i Stockholmsliv 1950.
År 1961 framlades ett stadsplaneförslag för Östra Mariaberget utarbetat av arkitekterna Berndt Alfreds och Gunnar Larsén, vilket innebar att Hornsgatan skulle breddas och trädplanteras. Hornsgatspuckeln skulle planas ut och bebyggelsen på puckeln skulle rivas och ersättas med ny bebyggelse i nio våningar. Förslaget utvecklades av stadsbyggnadskontoret 1967.

Utredningsförslag med ny bebyggelse på Mariaberget Östra från 1967.
Förslaget kritiserades hårt och i Söder 67 och i en efterföljande programutredning från 1969 föreslogs i stället bevarande och de nedgångna husen moderniserades i stället under 1970-talet.

Lilla Skinnarviksgränd med Bastugatan 32 till höger och Bastugatan 34 till vänster.
Olle Adolphson kanske valde 34:an, som namnet på sången, efter grannkåken på Bastugatan 34, i hörnet av Lilla Skinnarviksgränd, ett hus han kunde se hemifrån. Huset har viss likhet med det på skivomslaget. Eftersom detta hus inte har någon entré mot Bastugatan finns det dock inte någon sådan adress, en lucka mellan 32 och 36.

Trettifyran?
Trettifyran är egentligen inte så uttalat kritisk mot rivningsraseriet utan mer sorgsen och vemodig. Denna kåk var i själva verket fuktig och dragig, gisten, ful och skev.  Jag tar farväl och tårar rullar, men kåken har ändå tjänat ut, det är slut på gamla tider, och nu ska hela rasket bort. Men medan det i originalet "This Ole House" är ägaren själv som snart ska till himlen är det i 34:an själva kåken som nu ska till himlen.
Jag kommer att tänka på August Strindbergs dikt ”Esplanadsystemet”: -- " En gammal man går där förbi och ser med häpnad hur man river. - - - "Här skall ej byggas upp igen!
Här röjes blott för Esplanaden! - - - Här rivs för att få luft och ljus; är kanske inte det tillräckligt?"

Världens dyraste slum

Häromdagen råkade jag lyssna på denna sång av Olle Adolphson, som jag inte hört på länge och knappast ens mindes. Den kallas även "Blåsveds paradmarsch". När jag lyssnade på den gjorde jag en del reflexioner med anledning av texten.

Kom lyssna ni hjältar som bygger vår stad
och hör på min ensliga sång
I Blåsved där sovhusen sover i rad
Där göres med tiden så lång
Vi bor här för att visas upp för en värld
Som skulle av häpnad stå stum
Men sanningen är nog att vad vi ser här
Är världens dyraste slum

På papper verkade allting så bra
På byggmästarns gyllene bild
Där glada familjer går fram rad i rad
Är lyckan att få finnas till
Där vandrar vi fram i ett Samarkand
En svindlande ändlös stund
På piazzan skrider mot templet fram
Där Konsum förvaltar sitt pund

Oh byggherrar gapa så mycket ni vill
Om allt fint som blir till för vår skull
Men sanningen är att vi bara finns till
För att föröka ert guld
Släng lögnen om strävan i samhällets tjänst
Och omtanken om våra barn
Och säg som det är att det gäller förtjänst
Det gäller ju stålar för fan

Och byggherrar Blåsved är bara en myt
Det är inte mycket att ha
För det som ni byggde blev dåligt och dyrt
I stället för billigt och bra
Vi bor här för att visas upp för en värld
Som skulle av häpnad stå stum
Men sanningen är nog att vad vi ser här
Är världens dyraste slum

Denna sång gavs ut 1974 på albumet ”Olle Adolphson och fyra Ferlin” och åter 1988 på CD:n Olle "Adolphson - 4 Ferlin, 7 Taube".

Olle Adolphson - 4 Ferlin, 7 Taube.

Men vad betyder egentligen Blåsved. Det jag först tänker på är Rågsved.

Rågsved.
Rågsved byggdes i slutet av 1950-talet. Tunnelbanan öppnades redan 1959 och där finns en hel del höga punkthus. Rågsved finns redan omsjunget genom Sonja Hedenbratt i Hasse & Tages sång med samma namn från revyn "Konstgjorda Pompe" 1963:

Rågsved - åtta trappor
fyra rum, två barn
en man och jag
en frysbox - åttio liters
det är bra…

Sonja Hedenbratt sjunger Svenska ord.
Även Olle Adolphson själv har omnämnt Rågsved tidigare i ”Vals på Sergels torg”, som han skrev med anledning av Stockholms stads julaftonsfirande på Plattan vid Sergels Torg. Den finns inspelad 1969 på albumet "På gott och ont".

Sergels Torg.

Vals på Sergels torg
Kom lapplisa, kasta blocket min syster
och dansa med gasade förstadsbilister
från Järva och Märsta, från Rågsved och Farsta,
från Tyresö, Boo och Trångsund!
Och kom ni med, alla nerlagda bönder
och bortlagda jobbare, dansa och glöm
att ni släpas omkring och blir fösta som boskap
o Lyckoplanerarnas dröm.

Omkring 1970 började man tala om Rågsved som förslummat och som ”Drogsved”. Bland några är Rågsved känt för ungdomsgården Oasen på 1970-talet, som blev berömd för att Ebba Grön spelade där. År 1979 släpptes Ebba gröns debutskiva ”We’re only in it for the drugs”.

"We’re only in it for the drugs" med Ebba Grön.
Men jag lutar nog åt att Olle Adolphson ändå inte tänkte på Rågsved 1974. Det ligger däremot nära till hands att tänka på miljonprogrammet som byggdes 1965-1975. I Solna ligger det storskaliga bostadsområdet Hagalund som i folkmun kallas Blåkulla. Det byggdes mitt under miljonprogrammet mellan 1969 och 1973 och var alltså helt nybyggt när albumet släpptes. Där finns ingen tunnelbana. Kanske fick Blåsved symbolisera Blåkulla?

Blåkulla.
Innan Blåkulla byggdes var gamla Hagalund en idyll med träkåkar som har dokumenterats av konstnären Olle Olsson. Hans kåk finns kvar som museum, och det är värt ett besök. Rivningen av det gamla Hagalund har också dokumenterats genom en sång, ”Lyckliga gatan” av Britt Lindeborg, som blev en storsäljare genom inspelningen med Anna-Lena Löfgren, som låg 14 veckor på Svensktoppen 1967.

Anna-Lenna Löfgrens singel "Lyckliga gatan".

Minnena kommer så ofta till mig,
Nu är alla borta, jag fattar det ej
Borta är huset där murgrönan klängde
Borta är grinden där vi stod och hänga
Lyckliga gatan du, som varje dag du hörde vårt glam
En gång fanns rosor här där nu en stad fort växer fram

Lyckliga gatan du finns inte mer,
Du har försvunnit med hela kvarter
Tystnat har leken, tystnat har sången
Högt över marken svävar betongen
När jag kom åter var allt så förändrat
trampat och skövla, fördärvat och skändat

Skall mellan dessa höga hus en dag, stiga en sång
Lika förunderlig och skön som den vi hört en gång
Ja, allt är borta och det är bara så,
ändå så vill jag inte förstå
Att min idyll, som alla vill glömma
Nu är en dröm som jag en gång fått drömma
Allting är borta, huset och linden
Och mina vänner skingrats för vinden
Lyckliga gatan, det är tidens som
Här dragit fram
du fått ge vika nu för asfalt och
för makadam

Lyckliga gatan, du finns inte mer ...

Hagalund enligt konstnären Olle Olsson.
Texten tar avstamp från Britt Lindeborgs barndom i Hagalund på 1930-talet. När texten
skrevs var rivningarna i Hagalund i gång och Britt Lindeborg beskriver i en intervju från 1998 att grävskoporna drog fram. När melodin fick guldskiva delades den ut av Expressen på rivningstomten på Södra Långgatan 17 där Lindeborgs farföräldrars hus tidigare hade stått. Tomten skulle förvandlas till en parkeringsplats. Vid intervjutillfället uttryckte Britt Lindeborg att det är sorgligt att alla hade glömt textens sammanhang. Det var inte längre någon som frågade om det gamla Hagalund.
Melodin är ursprungligen italienska ”Il ragazzo della via Gluck” av Adriano Celentano från 1966. Den italienska texten handlar om en pojke som växer upp i slummen, men som överger sin familj för att flytta in till staden. Sången översattes till ett antal språk, förutom svenska till exempel franska (La Maison où j'ai grandi av Françoise Hardy) 1966. Själv lutar jag åt att Françoise Hardys version är den bästa.

Omslag till EP:n La Maison où j'ai grandi av Françoise Hardy 1966.
Om vi återvänder till ”Världens dyraste slum” tror jag att man kan kritisera Adolphsons slutsatser om miljonprogrammets kvalitet. ABC-stadsdelarna Vällingby och Farsta visades verkligen upp för en ”häpen omvärld”, men precis lika enformiga stadsdelar som under miljonprogrammet byggdes också i vår omvärld.
Olle Adolphson menar att det som byggdes blev dåligt och dyrt i stället för billigt och bra. Låt vara att bostäderna kanske var tråkiga och ensartade, men planlösningarna var välstuderade och funktionella. In i miljonprogrammets moderna lägenheter, till exempel i Blåkulla, flyttade familjer från gamla kåkar i Hagalund, omoderna lägenheter i innerstan, från den borttynande landbygdens och från fattiga förhållanden i Grekland och Turkiet. De uppfattade knappast bostäderna som slum utan som moderna och bra. Bostäderna var verkligen inte dyra eftersom de subventionerades av förmånliga statliga lån. I början av 1970-talet uppstod balans mellan utbud och efterfrågan på bostadsmarknaden för första gången efter kriget vilket innebar att fler än någonsin tidigare kunde få en egen lägenhet. Miljonprogrammet byggdes knappast för byggherrarnas förtjänst i första hand, eftersom hyrorna var reglerade och en mycket stor del byggdes av allmännyttan. Om Hagalund kan man för övrigt läsa mer i ett examensarbete av Emil Bergstén på Kulturgeografiska institutionen, Stockholms universitet med titeln "Skall mellan dessa höga hus en dag stiga en sång? Om DIVE-analysen och rekordårens miljöer som kulturarv."

Examensarbete om Blåkulla
Men vad Olle Adolphson däremot inte säger är att miljonprogrammets stadsdelar blev enformiga och ödsliga. Stadsdelarna blev alltför glesa jämfört med tidigare på grund av slöseri med onödiga gräsytor och skogsdungar vilket också ledde till brist på stadskvalitet. Kritiken har varit stark mot detta sätt att bygga stad. Resultatet har enligt Nils Ahrbom, professor i stadsbyggnad, varken blivit stad eller land utan en mellanform som saknar bådas fördelar men har bådas fel. Som Adolphson sjunger i ”Vals på Sergels torg”:
…du som tänkte rätt, fast det vart rätt!
Och du som tänkt fel, fast det vart så fel…

Scarborough Fair som snaps

Medeltidsveckan i Visby motsvaras i någon mån av Scarborough Fair för engelsmännen. Scarborough är en stad, grundad av vikingarna, i North Yorkshire i England med ca 50 000 invånare, alltså lite större än Visby. I närheten ligger de lite större städerna York och Middlesbrough.

Scarborough Fair var en marknad som under senmedeltiden var en viktig samlingsplats för handlande från hela England. Marknaden började den 15 augusti och pågick i 45 dagar. Den traditionella Scarborough Fair existerar inte längre men ett antal evenemang äger rum varje september för att påminna om den forna marknaden.

Scarborough i North Yorkshire
Scarborough Fair är också en traditionell ballad, troligtvis från 1500- eller 1600-talet, som spelats in av bland annat Simon & Garfunkel. Sången handlar om en ung man som övergivits av sin älskade och som lite skämtsamt uppmanar sina åhörare att be henne utföra en serie omöjliga uppgifter, som att sticka honom en skjorta utan sömmar och sedan tvätta den i en uttorkad damm – om hon lyckas så skall han ta henne tillbaka. Strofen "parsley, sage, rosemary and thyme", (persilja, salvia, rosmarin och timjan) är full av symbolik. Persilja anses vara bra för matsmältningen och sades ta bort bitterhet. Salvia har varit en känd symbol för styrka i tusentals år. Rosmarin representerar trohet, kärlek, och hågkomst. Att bruden bär kvistar av rosmarin i sitt hår förekommer än idag i England och andra europeiska länder. Timjan symboliserar mod. På medeltiden var det vanligt att riddare hade en bild av timjan på sina sköldar när de drog ut i strid. Genom att nämna dessa fyra örter, uttrycks en önskan om att hans älskade skall mildra den bitterhet som finns mellan dem, ha styrka att stå stadigt på jorden under den tid de inte är tillsammans, visa trohet under tider av ensamhet och att ha kurage att genomföra motpartens krav på omöjliga uppgifter.

Scarborough
Några av dessa örter är också kända som krydda i brännvin. Susanne Stenhammar nämner till exempel salvia i sin bok Snaps, en gyllene bok om att krydda brännvin. Jonas Odland, kryddmästare på Pernod Richard rekommenderade för några år sedan i Aftonbladet en påsksnaps med både rosmarin och timjan. Persilja är en gammal medicinalväxt och ingår i nästan all matlagning, men jag har faktiskt inte sett att man kan krydda brännvin med det. Men man kan ju alltid pröva.

Snapsen Scarborough Fair
Sagt och gjort. Till midsommar förra året testade jag mitt nya recept på snapsen Scarborough Fair, kryddad med persilja, salvia, rosmarin och timjan. Den visade sig vara mycket populär, även i konkurrens med andra snapsar kryddade på mer konventionellt sätt. Så i år har jag återupplivat snapsen Scarborough Fair till kräftpremiären i kväll. Persiljan får vara med med tanke på matsmältningen och eventuell bitterhet.

Scarborough Fair
Are you going to Scarborough Fair
Parsley, sage, rosemary and thyme
Remember me to one who lives there
She once was a true love of mine

Tell her to make me a cambric shirt
(A hill in the deep forest green)
Parsley, sage, rosemary and thyme
(Tracing of sparrow
On snow-crested brown)
Without no seams nor needlework
(Blankets and bedclothes
The child of the mountain)
Then she'll be a true love of mine
(Sleeps unaware of the clarion call)

Tell her to find me an acre of land
(On the side of a hill
A sprinkling of leaves)
Parsley, sage, rosemary and thyme
(Washes the grave with silvery tears)
Between the salt water
And the sea strand
(A soldier cleans and polishes a gun)
Then she'll be a true love of mine

Tell her to reap it
With a sickle of leather
(War bellows blazing
In scarlet battallions)
Parsley, sage, rosemary and thyme
(Generals order their soldiers to kill)
And gather it all in a bunch of heather
(And to fight for a cause
They've long ago forgotten)
Then she'll be a true love of mine

Izzy Young i Studio ett

"Ingen har gjort en bättre beskrivning av mej än Bob Dylan", säger Izzy Young och plockar fram en text Dylan skrev om Folklore Center för mer än 40 år sedan. Det var i början av 60-talet som en ung Bob Dylan hittade Izzy Youngs musik & bokhandel i Greenwich Village i New York. Där fick han låna böcker och skivor och där ordnade Young Dylans första konsert.
Tio år senare flyttade Izzy till Sverige. Folklore Center tog han med hit. Än i dag sitter han där bland sina böcker och skivor på Södermalm i Stockholm.

Izzy Young på Folklore Center
Lokalen ligger alldeles nedanför Kvarnberget i hörnet av Björngårdsgatan och Wollmar Yxkullsgatan, bara ett kvarter från Mariatorgets tunnelbanestation.
Nu ska han försöka sälja texten, som Dylan en gång skrev, på auktion för att få ihop till hyran. Hör reportage av Anton Karis som besökt Izzy Young i Folklore Centrum.
Lyssna på Anton Karis reportage om Izzy Young och Folklore Center på SR Studio ett idag. Du hittar det här. Det tar 11 minuter att lyssna på. Under tiden kan du läsa detta inlägg som jag tar i repris från 14 maj 2014:

”Jag började hänga på Folklore Center, den amerikanska folkmusikens tillflyktsort. Det låg på MacDougal Street, mellan Bleecker och Tredje. … Jag strosade runt en stund och stötte ihop med Izzy Young, ställets ägare. Young var en folkentusiast av det gamla slaget, mycket sardonisk. Han bar tjocka hornbågade glasögon, talade med utpräglad Brooklyndialekt och klädde sig i bomullsbyxor, läderbälte, arbetarkängor och en slips nonchalant på snedden. Hans röst var som en bulldozer och verkade alltid för högljudd för den lilla lokalen. Izzy var ständigt en smula irriterad över det ena eller det andra. Han var sentimentalt godhjärtad, i själva verket en romantiker. I hans ögon glittrade folkmusiken som guld. Det gjorde den för mig också. Folklore Center var en skiljeväg och en mötesplats för all tänkbar folkaktivitet, och man kunde när som helst stöta på den verkliga kärntruppen bland folksångarna. En del av dem hade sin postadress där.”
(Bob Dylan, Memoarer första delen sid 23-24).

Izzy Young på Folklore Center på MacDougal Street, NY.
Izzy Young arrangerade folkkonserter med folk- och bluesartister. Han lånade ut skivor och skrifter om Joe Hill till den unge Bob Dylan. Izzy Young arrangerade också Dylans första konsert i New York den 4 november 1961 på Carnegie Chapter Hall på West 57th Street.

Izzy Young på Folklore Center på Södermalm 2014.
Man kan också köpa böcker och unika vinylskivor till hyfsat pris.

I skyltfönstret
I skyltfönstret hänger en xeroxkopia av en originaltext av Bob Dylan. Sången heter Talking Folklore Center. Så här lyder texten:

Talking Folklore Center
Av Bob Dylan

I came down to New York town,
Got out and started walking around,
I's up around 62nd Street,
All of a sudden comes a cop on his beat;
Said my hair was too long,
Said my boots were too dirty,
Said my hat was un-American,
Said he'd throw me in jail.
So I got on a subway and took a seat
Got out on 42nd Street.
I met this fellow named Delores there,
He started rubbin' his hands through my hair --
I figured somethin' was wrong,
So I ran through ten hot-dog stands, four movie houses,
And a couple a dancing studios to get back on the subway train.

The wind it blew me north and south,
It blew me in a coffee house.
I met this fellow with sun glasses on,
He told me he sung folksongs --
I believed him 'cause he was wearing sun glasses.

He sung "Scarlet Ribbons" 'bout ten times or more,
He sung "Michael Row The Boat Ashore. "
He sung "Where Do All The Flowers Go? "
There was no folksong he didn't know --
The ones he didn't know he didn't like anyway.

On MacDougal Street I saw a cubby hole,
I went in to get out of the cold,
Found out after I'd entered
The place was called the Folklore Center --
Owned by Izzy Young --
He's always in back --
Or the center.

They got real records and real books,
Anybody can walk in and look.
You don't have to own a Cadillac car,
Or a nine hundred and fifty-two dollar guitar --
Do like most people do --
Walk in --
Walk around --
Walk out.

Talking Folklore Center

”Jag började hänga på Folklore Center, den amerikanska folkmusikens tillflyktsort. Det låg på MacDougal Street, mellan Bleecker och Tredje. … Jag strosade runt en stund och stötte ihop med Izzy Young, ställets ägare. Young var en folkentusiast av det gamla slaget, mycket sardonisk. Han bar tjocka hornbågade glasögon, talade med utpräglad Brooklyndialekt och klädde sig i bomullsbyxor, läderbälte, arbetarkängor och en slips nonchalant på snedden. Hans röst var som en bulldozer och verkade alltid för högljudd för den lilla lokalen. Izzy var ständigt en smula irriterad över det ena eller det andra. Han var sentimentalt godhjärtad, i själva verket en romantiker. I hans ögon glittrade folkmusiken som guld. Det gjorde den för mig också. Folklore Center var en skiljeväg och en mötesplats för all tänkbar folkaktivitet, och man kunde när som helst stöta på den verkliga kärntruppen bland folksångarna. En del av dem hade sin postadress där.”
(Bob Dylan, Memoarer första delen sid 23-24).

Izzy Young på Folklore Center på MacDougal Street, NY.
Izzy Young arrangerade folkkonserter med folk- och bluesartister. Han lånade ut skivor och skrifter om Joe Hill till den unge Bob Dylan. Izzy Young arrangerade också Dylans första konsert i New York den 4 november 1961 på Carnegie Chapter Hall på West 57th Street.

Folklore Center på Södermalm
Nu ligger Folklore Center i hörnet av Björngårdsgatan och Wollmar Yxkullsgatan på Södermalm i Stockholm. Där huserar Izzy Young och sprider fortfarande information om folkmusik och konserter, ibland ordnas arrangemang i själva lokalen.

Izzy Young på Folklore Center 2014
Man kan också köpa böcker och unika vinylskivor till hyfsat pris.

I skyltfönstret
I skyltfönstret hänger en xeroxkopia av en originaltext av Bob Dylan. Sången heter Talking Folklore Center. Så här lyder texten:

Talking Folklore Center
Av Bob Dylan

I came down to New York town,
Got out and started walking around,
I's up around 62nd Street,
All of a sudden comes a cop on his beat;
Said my hair was too long,
Said my boots were too dirty,
Said my hat was un-American,
Said he'd throw me in jail.
So I got on a subway and took a seat
Got out on 42nd Street.
I met this fellow named Delores there,
He started rubbin' his hands through my hair --
I figured somethin' was wrong,
So I ran through ten hot-dog stands, four movie houses,
And a couple a dancing studios to get back on the subway train.

The wind it blew me north and south,
It blew me in a coffee house.
I met this fellow with sun glasses on,
He told me he sung folksongs --
I believed him 'cause he was wearing sun glasses.

He sung "Scarlet Ribbons" 'bout ten times or more,
He sung "Michael Row The Boat Ashore. "
He sung "Where Do All The Flowers Go? "
There was no folksong he didn't know --
The ones he didn't know he didn't like anyway.

On MacDougal Street I saw a cubby hole,
I went in to get out of the cold,
Found out after I'd entered
The place was called the Folklore Center --
Owned by Izzy Young --
He's always in back --
Or the center.

They got real records and real books,
Anybody can walk in and look.
You don't have to own a Cadillac car,
Or a nine hundred and fifty-two dollar guitar --
Do like most people do --
Walk in --
Walk around --
Walk out.

But that's not the way you see,
That ain't the way it oughta be,
There's just one way a lookin' at it,
You shouldn't take this place for granted --
That'll always be here.

So go down and buy a record or book,
Don't just walk around and look,
You can do that when you go uptown,
When you come down here you're on common ground --
Common people ground --
Common guitar people ground --
WE NEED EVERY INCH OF IT!

Lyrics as reprinted in ”The Festival Songbook”, New York, 1973 pp. 150-151.

Högerpopulistisk Swedish Hall of Fame

En jury har valt ut 12 artister eller grupper till en Swedish Music Hall of Fame. Det hela har en koppling till Abbamuseet på Djurgården. Det är en disparat skara. Några är odiskutabla, som till exempel Evert Taube, Cornelis Vreeswijk och Abba.  Det finns några ytterligare som är svåra att ifrågasätta, till exempel Jan Johansson och Monica Zetterlund.

Hoola Bandoola Band med 4 album.
Det riktigt skandalösa är att det fullständigt självklara proggalternativet helt saknas. Varken Mikael Wiehe, Björn Afzelius eller Hoola Bandoola Band finns med bland det tolv.

Mikael Wiehe med mer än 25 album bakom sig.

Björn Afzelius med omkring 15 album.
Någon riktig vänstermusik platsar tydligen inte i the Swedish Music Hall of Fame. Tyvärr.
Att ta med Nationalteatern, Ebba Grön och diverse andra band och artister men inte någon av dessa är faktiskt ett skämt. Ett dåligt skämt.

Wagner och Hitler

Finns det någon anledning att fira kompositören Richard Wagners 200-årsdag, som infaller idag den 22 maj? Enligt SVT är hyllningarna till Richard Wagner många: ”Länge leve Wagner” är rubriken i Aftonbladet, ”Wagner har framtiden för sig” skriver Svenska Dagbladet och i Dagens Nyheter skriver Horace Engdahl att ”Livet blir aldrig så underbart som hos Wagner”.

Wagneroperan i Bayreuth
Alla är dock inte lika entusiastiska. Operasångerskan Malena Ernman tänker till exempel inte fira Wagner idag, bland annat på grund av de kraftigt antisemitiska värderingar kompositören gav uttryck för. Wagner firas inte heller i Israel. Wagner hatade inte bara judar utan skrev också ner sitt judehat i bokform. Wagners musik blev för många judar Förintelsens soundtrack. Kan man verkligen fira Wagner, som var Adolf Hitlers idol?
För dem som älskar Wagners musik säger man alltid att man måste skilja på personen Wagner och hans musik. Det är Wagners musik man hyllar och inte hans person eller åsikter. Men alla som firar Wagner idag visar att de också är lite svaga för personen Wagner. Varför skulle man annars fira hans födelsedag?
Hitler och nazisterna älskade Wagner. Hitler hade vid 1900-talets början ambitionen att bli konstnär och alldeles utan talang var han väl inte heller.

Konstnär: Adolf Hitler
Han sökte 1907 och 1908 in på konstakademin i Wien men blev inte antagen. Låt oss anta att han verkligen hade blivit antagen på konstakademin, utvecklats som konstnär och fått internationellt genombrott.

Konstnär: Adolf Hitler
Att han idag hängde på Nationalmuseum, Louvren, Tate och alla stora museer internationellt. Förintelsen hade aldrig ägt rum. Hur skulle vi då fira 125-årsdagen av hans födelse, som inträffar nästa år? Med stora jubileumsutställningar och hyllningsartiklar i Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter, där man framhåller att Hitler visserligen var judehatare, men att man måste skilja på personen Hitler och hans konst?

Konstnär: Adolf Hitler
Lyckligtvis är jag inte heller någon älskare av Wagners musik så jag behöver inte skilja på personen Wagner och hans musik.