Röd-vit-blå röra

De senaste dagarna har inneburit stor röra i England, sedan laget förlorat i fotboll mot Island med 1-2 och blivit utslaget ur EM. Förbundskaptenen Roy Hodgson avgick.

Englands flagga.
Sedan röstade en majoritet av befolkningen i Storbritannien för att lämna EU med 52 % av rösterna. 48 procent röstade alltså för att stanna medan 28 % inte röstade alls. Valdeltagandet var alltså 72 %. Av hela befolkningen röstade alltså 37 % för at lämna medan 35 % ville stanna inom EU. Många britter tyckte att detta var alldeles för liten majoritet för ett så långsiktigt beslut, och kanske kan man hålla med. Tre miljoner britter vill därför ha en ny folkomröstning.

Storbritanniens flagga.
Toryledaren David Cameron deklarerade att han avgår som partiledare och premiärminister, senast i oktober, men är nu en "lame duck". Brexitledaren Boris Johnson deklarerade några dagar senare överraskande att han inte kandiderar. Den konservative tidigare biträdande premiärministern Michael Heseltine kommenterar Johnsons beslut: "Känslan är djup förfäran och ohöljt förakt. Han har slitit paritet itu. Han har skapat den mest omfattande konstitutionella krisen i modern tid. Han har gröpt ur miljardvärden av medborgarnas besparingar. Han är som en general som leder sin armé ackompanjerad av vapenskrammel, men som vid åsynen av slagfältet flyr. Jag har aldrig varit med om en sådan avskyvärd och ansvarslös situation. Han måste nu leva med skammen efter vad han ställt till med."
Majoriteten av labours skuggministär avgick i protest mot labourledaren Jeremy Corbyn. En stor majoritet av labours parlamentsledamöter förklarar misstroende mot sin egen partiledare, som dock envist vägrar att avgå, eftersom han är vald av medlemmarna. David Cameron säger i parlamentet till Corbyn: ”För guds skull, avgå!” Storbritannien är plötsligt ett land som saknar ledning.
Men väljarna var starkt splittrade geografiskt och demografiskt. En majoritet av befolkningen i London, North West, Skottland och Nordirland ville stanna kvar i EU. I Skottland var majoriteten för att stanna 62 % mot 38 %. Vid folkomröstningen i Skottland om självständighet 2014 blev resultatet att 55,3 % föredrog att stanna kvar i Storbritannien. Men ett av skälen var just att en majoritet av skottarna föredrog att stanna inom EU. Nu vill skottarna ha en ny folkomröstning om självständighet för att kunna stanna kvar inom EU.

Skottlands flagga.
Kungariket Skottland var en självständig suverän stat till 1707, sedan 1603 i personalunion med England. År 1707 ingick Skottland i United Kingdom med England och det skotska parlamentet avskaffades. Men efter en folkomröstning 1997 återupprättades dock det skotska parlamentet 1999. Scottish National Party, SNP, som är största parti förespråkar självständighet från Storbritannien.
Även i Nordirland höjs rösterna för självständighet. Gränsen mellan Irland och Nordirland har varit betydelselös sedan EU-inträdet, men riskerar att splittra ön på nytt om Storbritannien lämnar EU. Nordirländare som vill tillhöra EU, söker nu irländskt pass, vilket tydligen är möjligt.

Wales flagga.
I fotbollssammanhang finns inte Storbritannien, utan där handlar det om England, Skottland, Nordirland och Wales. Om Storbritannien skulle splittras även politiskt vore det inte något unikt i Europa. År 1991 upphörde Sovjetunionen att finnas till och ersattes av 15 självständiga republiker, däribland Ryssland, Estland, Lettland och Litauen. Efter första världskriget och fram till 2003 fanns ett land som hette Jugoslavien på Balkanhalvön. Från 1992 inleddes en period med nya statsbildningar inom detta område som idag omfattar de sju staterna Bosnien och Hercegovina, Kroatien, Kosovo, Makedonien, Montenegro, Slovenien och Serbien. Tjeckoslovakien delades 1992 i Tjeckien och Slovakien.
Vi kan alltså inom en nära framtid få ett självständigt Skottland och kanske ytterligare nya stater inom nuvarande Storbritanniens område. Om Skottland återgår i personalunion med England, som var fallet före 1707, är det bara en marginell förändring av det stora antal stater (16) hon redan är drottning i nämligen Antigua och Barbuda, Australien, Bahamas, Barbados, Belize, Grenada, Jamaica, Kanada, Nya Zeeland, Papua Nya Guinea, Saint Kitts och Nevis, Saint Lucia, Saint Vincent och Grenadinerna, Salomonöarna, Storbritannien och Tuvalu. Men är det verkligen vad britterna vill? Och vad skulle det ge för signal till katalanerna i Spanien och Lega Nord i norditalien?

Nordirlands (tidigare) flagga.
För en mansålder sedan var Storbritannien ett imperium som behärskade stora delar av världen och beslut som fattades i London fick globala konsekvenser. Detta finns ännu i färskt minne av äldre britter, som inte känner sig bekväma med att styras från Bryssel. Storbritannien gick in i EU 1973 efter en folkomröstning. Alla under 43 år har alltså levt inom EU hela livet. En klar majoritet av de britter som är yngre än 50 år vill idag stanna inom EU, medan en majoritet av dem som är äldre än 50 år vill lämna, särskilt de som är över 1965. Det skulle kunna innebära att den svaga Brexitmajoriteten försvinner inom några få år av demografiska skäl.
Sverige inträdde i EU 1995 efter en folkomröstning året innan. Vi har visserligen varit alliansfria, men den svenska stormaktstiden tog slut för flera hundra år sedan. Den ekonomiska krisen i början av 1990-talet möjliggjorde inträdet just då, trots att opinionen varit svag för detta några år tidigare och några år senare. Men på senare år har EU-medlemskapet satt sig. I Sverige finns det idag en stor majoritet för att stanna i EU inom alla åldersgrupper, men mest bland de yngre. Detta gäller också för alla partiers sympatisörer utom SD, även de tidigare EU-kritiska V och MP. Svenskarna har vant sig vid den fria rörligheten och uppskattar möjligheten att studera eller arbeta inom något anat EU-land under en period. Men detta innebär också att andra kan komma hit och arbeta eller studera, vilket kanske väger över för många av britterna.
Något som det talades mycket om i början men allt mindre med åren är subsidiaritetsprincipen, som innebär att beslut ska fattas på lägsta ändamålsenliga nivå, inte högsta tänkbara. Allt behöver alltså inte beslutas på EU-nivå utan kan beslutas på nationell eller regional nivå. Intrycket har snarast blivit att alltfler frågor förs upp på EU-nivå utan att det först förankrats hos de olika folken. Kanske borde man tänka om här för att inte britternas initiativ ska sprida sig.
Wales lyckades med det som England misslyckats med. De gick till semifinal i EM genom att slå topprankade Belgien med 3-1.
(Uppdaterad 1 juli)

Tama bostadsförslag

Regeringen har presenterat sitt förslag för att öka bostadsbyggandet, sedan de borgerliga partierna hoppat av de pågående samtalen om en eventuell överenskommelse. Det är naturligtvis beklagligt att man inte kunnat komma överens, eftersom bostadsbristen är ett av våra svåraste problem just nu.
Regeringens förslag innehåller 22 punkter, men många av dessa är inte särskilt konkreta utan handlar om att utreda olika saker. Förslagen har redan sågats av professor Hans Lind, som velat införa tvingande krav på kommunerna om bostadsbyggande. En av de 22 punkterna handlar faktiskt om krav på kommunerna, men utan sanktioner. Jag har ju föreslagit Hans Lind som ny bostadsminister, och jag lutar nog åt att det hade varit ett betydligt bättre val än Peter Eriksson.
Andra punkter i regeringens förslag handlar om en utvecklad översiktsplanering, begränsning av detaljplanekravet, länsstyrelsernas roll, att få fler hyresrätter eller att öka omflyttningen genom att slopa taket för uppskov om reavinstbeskattning fram till 2020. Visst, det medför inte att bostadsmarknaden tillförs några nya bostäder, men kanske att de befintliga kan utnyttjas bättre.
Några andra av regeringens punkter handlar om statlig mark för bostadsbyggande, strandskydd, regler om trafikbuller vid bostadsbyggnader, sänkta byggkostnader, serietillverkade hus och översyn av Boverkets byggregler.
De borgerliga partierna presenterade sju punkter i en debattartikel i DN i dag, som handlar om buller, överklagande, riksintressen, naturreservat, strandskydd, andrahandsuthyrning och flyttskatt, alltså till stor del samma saker som regeringen just beslutat. Det tyder på att parterna egentligen inte ville bli överens och förlorarna är förstås de bostadslösa.
Ta en sån sak son strandskyddet, som jag skrev om här när nya bostäder vid Råstasjön i Solna stoppades i våras på grund av alltför rigorösa strandskyddsregler. Senast i maj upphävde mark- och miljööverdomstolen en detaljplan vid sjön Trekanten vid Liljeholmen i centrala Stockholm, där staden ville bygga en skola, p g a den stora utbyggnaden av bostäder i stadsdelen. För att minska de negativa konsekvenserna bearbetades planförslaget, så att skolan minskades till 645 elever, och höjdes med en våning för att begränsa markåtgången. Allmänhetens tillgång till stranden var fortfarande garanterad vid strandpromenaden men inte med 100 meter utan bara 30-40 meter.

Sjön Trekanten och det aktuella planärendet.
Förslaget tillstyrktes av länsstyrelsen, men överklagades och stoppades av mark- och miljööverdomstolen p g a strandskyddet. Detta handlar alltså om en plats i Stockholmsregionens absolut mest centrala delar. Beslutet fick skolborgarrådet Olle Burell (S) att gå i taket. Han kallade beslutet för "helt sjukt" och nu har staden bestämt sig för att överklaga beslutet till Högsta domstolen. Andra exempel är vid Väsjön i Sollentuna, och Kanalstaden i Södertälje där planerade bostäder också stoppats av strandskydd.

Allmänhetens tillgång till stranden vid Trekanten skulle vara intakt även om skolan byggdes.
Flera av Stockholms mest attraktiva stadsområden ligger mindre än 100 meter från strandlinjen, och borde egentligen aldrig ha tillåtits om nuvarande syn på strandskyddet hade fått råda. I centrala Stockholm skulle attraktiva stadsdelar som bebyggelsen vid Norr Mälarstrand, Strandvägen, Skeppsbron och Munkbron, nordvästra Kungsholmen, Hammarby sjöstad och Norra Djurgårdsstaden egentligen förbjudas om nuvarande strandskyddsregler tillämpats konsekvent. Stadshuset ligger mindre än 100 meter från stranden och skulle naturligtvis aldrig ha byggts, inte heller Stockholms slott eller Riddarholmskyrkan.

Liljeholmskajen är ett tillåtet bostadsområde nära vattnet där strandskyddet är upphävt.
Ska man bygga tät stad i innerstadens omedelbara närhet behöver inte strandskydd på 100 meter eller mer råda överallt, det borde räcka med att garantera allmänhetens tillgång till strand! Både regering och opposition vill alltså titta på strandskyddet. Här vill regeringen nu tillsätta en utredning för att se över resultaten av reformen Landsbygdsutveckling i strandnära lägen (LIS), dels föreslå förändringar i LIS-regelverket, i syfte att ytterligare främja landsbygdsutvecklingen i områden med god tillgång till stränder. Vad vill då oppositionen? Jo, att kommunerna ska kunna ansöka om att upphäva strandskyddet, att det inte ska vara 300 meter utan max 100 meter och att en översyn av strandskyddet ska påbörjas.
Men hallå!!! Det handlar ju om att bygga bostäder i storstäderna, inte om landsbygdsutveckling??? Varken regeringen eller oppositionen verkar ju fatta vad det handlar om, utan dillar om landsbygdsutveckling eller strandskydd på upp till 300 meter.

Ökat bostadsbyggande men det behövs mer

Bostadsbyggandet under 2015 har nyligen rapporterats i media. Det har varit rubriker om ökat bostadsbyggande i nästan hela länet. ” Bostadsbyggandet har äntligen tagit rejäl fart i länet”, skrev DN  går. Länsstyrelsen tecknar bilden med ljusa färger. ” I år kommer vi att överträffa målet med råge”, säger landshövding Chris Heister. För 2015 nådde man nästan 15 000 lägenheter och målet är 16 000 lägenheter. I år är uppskattningen totalt 22 500 stycken och för nästa år 24 000. Så här ser statistiken ut mer i detalj för påbörjade och färdigställda lägenheter mellan 2010 och 2015.

Påbörjade och färdigställda lägenheter i Stockholms län 2010-2015 enligt SCB.
Det finns inget entydigt samband mellan påbörjande och färdigställande. Det tar genomsnittligt mer än ett år att färdigställa en påbörjad lägenhet. Det låga påbörjandet 2012 resulterade i en nedgång i färdigställandet 2014 och den stora ökningen i påbörjandet 2013 (som delvis berodde på att man inte hunnit med året innan) resulterade i en stor ökning i färdigställandet 2015. Eftersom påbörjandet var relativt stort 2014 kan vi alltså vänta oss en viss ökning i färdigställandet 2016, men däremot inte 2017. Det ser alltså hyfsat ut men inte mer. Men mycket hänger ju på hur stor befolkningsökningen blir. Så här har det varit.

Årlig befolkningsökning i Stockholms län 2010-2015 enligt SCB.
Befolkningsökningen har varit jämn, runt 35 000 fler invånare per år i många år nu, och den lilla nedgången 2015 betyder nog inte så mycket. Det innebär att om vi bygger 15-16 000 lägenheter per år så håller vi nätt och jämnt bostadsbyggandet i takt med befolkningsökningen. Men den stora brist som ackumulerats under många år nu, ja sedan slutet av 1990-talet, kommer inte att minska. För att klara det skulle vi alltså behöva bygga ännu mer. Och bakom hörnet har vi den stora flyktinginvandringen 2015, som så småningom kommer att öka behoven av riktiga bostäder. Under miljonprogrammet 1965-1975 byggdes i genomsnitt 20 000 lägenheter per år i Stockholms län, så det borde ju gå. Det behövs alltså ett miljonprogram till, även om bostäderna inte behöver utformas och lokaliseras som man gjorde då. Det är inte nya stadsdelar på jungfrulig mark den här gången utan tätare stad där vi redan har en stor del av infrastrukturen. Var bygger vi då? Så här fördelar sig det årliga bostadsbyggandet mellan kommunerna, räknat som snitt 2010-2015.

Årligt bostadsbyggande 2010-2015 bland kommunerna i Stockholms län.
Totalt byggdes knappt 9 000 lägenheter per år. Stockholm står för nära 4 000 lägenheter per år, vilket är 44 % av hela byggandet, och 2015 var det nästan 5 000. Lilla Sundbyberg kommer faktiskt som god tvåa. Minst bygger (som vanligt) Vaxholm, Danderyd och Salem, tre hopplösa moderatstyrda kommuner. Inte heller Lidingö bygger så mycket som man borde. Det kanske borde finnas bättre styrmedel för att förmå motvilliga kommuner att ta sitt ansvar. Fördelat på Norr, Söder och Centralt ser det ut så här.

Årligt bostadsbyggande 2010-2015 för regiondelar i Stockholms län. Central avser Stockholm, Solna och Sundbyberg.
Något mer än hälften av bostadsbyggandet sker alltså centralt i regionen och något mindre i de 23 yttre kommunerna. Något mer byggs i norrkommunerna än i söderkommunerna, vilket är ganska bra, med tanke på hur arbetsplatserna fördelar sig i länet. Ett annat sätt att sortera kommunerna efter är centralt-periferi. Så här fördelar sig byggandet på centrala, halvcentrala och ytterkommuner.

Årligt bostadsbyggande 2010-2015 för regiondelar i Stockholms län; centrala, halvcentrala och ytterkommuner. 
Här ser det mindre bra ut. En region som satsar på täthet ska naturligtvis bygga mer i de halvcentrala kommunerna jämfört med i ytterkommunerna, men så ser det alltså inte ut. Enligt DN bygger Danderyd och Lidingö utanjämförelse minst räknat per invånare. Och detta är attraktiva kommuner där bostadsbyggande inte är något risktagande. Det är inte bara Danderyd och Lidingö som sviker. Också Täby borde bygga mer, men det kanske kommer så småningom. Lilla Sundbyberg har ju byggt mer per år än alla de halvcentrala kommunerna och överlägset mest per invånare, så vi vet att det går. 

Vattenbrist på Gotland

Regn och översvämningar i Frankrike och Tyskland, torka här i Sverige, i alla fall på Öland och Gotland och i Östergötland. Den kommande sommaren kan Gotland komma att drabbas av värre vattenbrist än vanligt. Grundvattennivåerna är ovanligt låga och tillrinningen till de få sjöarna är dålig. Det har varit ont om vatten på Gotland länge. Man utnyttjar brunnar för grundvatten och även sjövatten från Tingstäde träsk. Vatten från Bästeträsk utnyttjas i Fårösund och Bunge. Nyligen har man introducerat avsaltning av havsvatten på Östergarnslandet och en liknande lösning förbereds på Sudret. Samtidigt pumpar Cementa ut en massa vatten i Östersjön från sina kalkbrott vid Slite. Vi är vana vid bevattningsförbud under sommaren. Region Gotland har i år infört bevattningsförbud på södra Gotland rekordtidigt, redan i april, och på nästan hela Gotland nu i juni.
Vattenbristen förklaras med att det varit en långvarig torka, med liten nederbörd de senaste åren. På sin hemsida menar Region Gotland att nederbörden, som blir vårt dricksvatten, har varit låg de senaste somrarna då är vi ju också flest på ön. I Visby kom det cirka 100 mm mindre nederbörd än ett medelår, och på vintern är det ingen snö.
Ja, det är i varje fall vad som sägs i media. Men stämmer det verkligen? Jag tar fram statistik från SMHI. Det finns data om nederbörden i Visby åtminstone sedan 1861. Så här ser det ut.

Årlig nederbörd i Visby 1861-2015, mmilimeter.
Genomsnittet för Visby är 510 mm per år under hela perioden 1861-2015, inte 600, som Region Gotland påstår. Och även om det var mindre än genomsnittligt år 2015, har det varit mer än genomsnittet under sju av de senaste tio åren. Under sammanlagt 33 år har det faktiskt regnat mindre än det gjorde 2015, så det är ingfen unik situation just nu. Det regnade särskilt lite under slutet av 1800-talet, klart mindre än under de senaste åren.
Klimatforskarna anser att det behövs 30 år för att man ska kunna tala om klimat, annars är det väder, och det växlar ju ofta som bekant. Så här mycket har det regnat i Visby under de senaste 30 åren?

Årlig nederbörd i Visby 1985-2015 i millimeter.
Som framgår av diagrammet har det varit mycket stabilt med ca 520 mm per år. Någon trendmässig minskning syns inte för hela perioden. Däremot kan man se en ökning mellan 2002-2010 följt av den motsvarande minskning 2010-2015. Det är alltså inte så att det har regnat mindre än vanligt under de senaste åren. Det har regnat ungefär som det brukar göra med normala variationer. Nedanstående diagram visar utvecklingen under de senaste 4-5 åren mer i detalj, med månadsvärden.

Nederbörd i Visby 2012-2016, månadsvärden i millimeter.
Här ser vi tydligt att månadsvärdet har sjunkit från ca 50 mm per månad 2012 till ca 30 mm per månad 2016. Det är tydligt att vi har haft en period med lite nederbörd, men av allt att döma ligger det inom de normala variationerna.
Hur ser det då ut på södra Gotland, där man traditionellt har besvärligare grundvattensituation, jämfört med mellersta Gotland. Så här ser statistiken ut för Hemse.

Årlig nederbörd i Hemse 1888-2015, millimeter.
Genomsnittet för Hemse på södra Gotland under perioden 1888-2015 är ca 545 mm per år, alltså något mer än för Visby, och det var nästan exakt så mycket det regnade år 2015. Ett helt normalt år alltså. Dessutom syns att den långsiktiga trenden är stigande. Men även här syns en trend till mindre nederbörd 2010-2015.
Enligt rapporterna från Region Gotland är grundvattennivån på Gotland nu lägre än någonsin, men av allt att döma beror alltså inte vattenbristen bara på att det regnat för lite. Det har ju regnat lika lite många gånger tidigare.
Dä återstår förklaringen att det har använts för mycket vatten. Och det är knappast överraskande. Va-standarden blir allt bättre i villor och sommarstugor och turistströmmarna ökar. Många duschar varje dag, vilket man knappast gjorde för 30 eller 50 år sedan. Det gäller också mig själv, som började mina semestrar utan dusch i sommarstugan, men det är nu många år sedan. Under många år har turistströmmarna ökat, vi bevattnar trädgårdarna mer, kanske har djurhållning och växtodling också blivit mer vattenberoende. Till detta kommer alltså att Cementa pumpar ut grundvatten i havet. Troligen har Region Gotland inte haft tillräcklig beredskap för detta, trots att det inte borde vara svårt att förutse. Inte heller på Öland tycks beredskapen ha funnit.
Region Gotland har arbetat med vattenplaner redan 1996 och 2005 där man konstaterat lokala brister, men tydligen har man underskattat de växande behoven och trott att ökade vattenuttag på grund av befolkningsökning och en ökad turism skulle kunna klaras genom den kommunala vattenförsörjningen. Det finns idag teknik för avsaltning av havsvatten, som nu börjar introduceras, t ex på Östergarnslandet och på Sudret. Men det är tydligt att det krävs betydligt större insatser i framtiden.

Nya borggårdstalet, nu på Blasieholmen

Så fick hon till slut som hon ville, Maria Schottenius som på DN:s kultursida gång på gång ondgjort sig över det planerade Nobel Center. Till slut vädjade hon också till kungen. Och till slut fick hon kungen att inte bara besiktiga platsen utan också uttala sig:  ”Det behöver ju inte vara så gigantiskt, ha denna jättevolym. Det går att downsiza och att vrida åt olika håll. Och varför gräva ner sig i skyttegravarna och säga att det ska ligga precis här? Det går också att flytta det.” Tyvärr har ju Stockholms demokratiskt valda kommunfullmäktige redan godkänt detaljplanen för Nobel Center med en majoritet av S, M och C med siffrorna 54-43.

Och kungen är också expert på tunnelbanebyggen: ”Det ska byggas en ny tunnelbanelinje och nära där vi står ska en stor arbetstunnel komma upp. Där ska byggmassorna som ska forslas bort tas upp. Och tunnelbanebygget förutsätter att arbetstunneln kan användas under den tioåriga byggtiden.” Aj, då. Det kanske man inte har tänkt på i Stockholm. Eller har man det?
Också fasaden har kungen synpunkter på, en legering med rostfritt stål i mässingsfärg. ”Den blir kraftig. Kraftig färg. Dominant. Väldigt dominant.” Skönhetsrådet får här stöd av en verklig arkitekturexpert, kungen, eller hur. David Chipperfield borde nog ha rådfrågat kungen i god tid. Kanske tänkte han inte heller på detta?
Varför inte ha ett referendum? föreslår drottning Silvia.
Så kungen kritiserar nu det demokratiskt valda fullmäktiges beslut. Får han verkligen göra det?Kungens farfarsfar Gustav V höll 1914 det så kallade borggårdstalet i samband med bondetåget. Det ledde den gången till regeringskris. Men vi har en ny författning nu. Politiska beslut ska fattas på demokratisk väg av våra valda organ och inte av kungen. Om någon ska avgå nu är det kungen. Monarkin är inte en del av vår demokrati.
Stadsbyggnadsborgarrådet Roger Mogert: ”Den här frågan har avgjorts och huruvida det ska göras folkomröstningar eller inte har kungahuset inte med att göra. Det känns lite absurt att år 2016 svara på vad kungahuset vill. Vi har en ordning i Sverige där kungahuset inte lägger sig i politiska frågor. Det är en del av kompromissen sedan tidigt 1900-tal.”
Kungens ställning i den nya grundlagen lades fast vid en kompromiss mellan partierna i grundlagsberedningen 1971. Uppgörelsen har fått namn efter Torekov, där utredarna knöt ihop trådarna. Viktigast var att kungen i framtiden skulle vara Sveriges statschef, och som sådan en symbol utan politisk makt. Detta var ett villkor för att behålla monarkin och kungahuset.
”En bärande tanke när man utformade statschefsrollen som vi lever med nu var att medborgarna inte skulle få uppfattningen att statschefen hade en uppfattning om saker och ting som var omstridda bland befolkningen”, säger Cecilia Åse, docent i statsvetenskap och författare till boken Monarkins makt.
Peter Althin, advokat samt tidigare riksdagsledamot för KD och ordförande i Republikanska föreningen, anser att det är alldeles självklart att kungen inte ska uttala sig i sådana här frågor. ”Det ligger inte i deras uppgift att uttala sig i en sådan här sak. De gör sig bäst när de inte uttalar sig. Kungar, prinsessor och hertigar kan vi ha, men de ska leva sitt eget liv och inte vara statschefer”, säger han.
Så min slutsats är: Kungen borde be om ursäkt och avgå. Snarast.