Lite språkpolis

Jag vet att språket förändras och att det som inte är korrekt svenska idag kommer att bli det så småningom, när alltfler glömmer bort hur det ska vara. Men för oss som är lite äldre och har lärt oss svenska i skolan innan raset började känns det ändå fel ibland. Det skorrar helt enkelt i öronen, eller ögonen för den del när man ser det i tryck. Ett exempel är användningen av de och dem som allt färre längre klarar av. Jag tycker ändå att dagstidningarna kunde vara lite språkligt konservativa, i alla fall på kultursidorna. Därför studsade vi hemma i morse när vi tog fram DN:s kulturdel. Se själva:

Budskapet är ju angeläget. "Kristina från Duvemåla" har snart premiär" och påminner om att Sverige var ett utvandringsland för inte så länge sedan. Vi borde visa mer empati för dem som emigrerar idag. Men det hade på alla sätt varit bättre om inte bildens huvudbudskap dränktes i irritation över den låga språkkunskapen på DN:s kulturredaktion, eller hur?

Uppdatering 23 oktober
Följande svar har inkommit från DN:

Hej!
Tack för ditt mejl.
Det går även att säga de här och då tänker man inte på objektsform utan:
Ta emot de (personer) som är i nöd!
Det vill säga en partikel med utelämnat substantiv (personer). Varför göra så? Det är lätt att överkorrigera dem i som-satser, vill man vara på den säkra sidan kan man göra som vi gjorde.
Vänligen
Marianne Stenberg
Språkövervakare

Nå, vad säger ni som läser bloggen. Själv tycker jag nog att man om man vill vara på säkra sidan borde skriva "de personer som", men om man utelämnar "personer" borde det stå "dem". Annars skorrar det falskt i mina öron och även hos andra som jag rådfrågat. Men kommentera gärna detta.

Uppdatering 24 oktober
Jag ligger sömnlös. Ska det verkligen vara de och inte dem, som DN:s språkövervakare hävdar? Jag går till Klartext, en språksajt som drivs av Jenny Forsberg, som är språkkonsult i svenska:

De eller dem?
Hur är det nu? Ska det stå de eller dem här? Du har säkert ställt dig den frågan någon gång. Men varför är det egentligen så svårt? Vi tvekar ju aldrig mellan jag och mig. Där talar språkkänslan klart och tydligt om för oss att det heter Jag sprang fortast och Spara en tårtbit åt mig.
Varför tvekar vi då? Varför blir det fel? Jo, de flesta av oss säger dom som en talspråklig motsvarighet till både de och dem. När vi sedan ska skriva ner alla dessa dom måste vi plötsligt lära oss en regel som vi faktiskt inte tillämpar alls när vi pratar. Inte konstigt att vi blir osäkra. Heter det Spara en tårtbit åt de eller Spara en tårtbit åt dem?
Men det finns faktiskt ett knep för att lura språkkänslan här. Du kan nämligen utnyttja att din språkkänsla inte tar fel på till exempel jag och mig. Nästa gång du hamnar i en situation där du tvekar mellan de och dem provar du med jag eller mig istället. Ordet jag har nämligen samma form som de, liksom mig har samma form som dem.
Vi testar: heter det Spara en tårtbit åt de eller Spara en tårtbit åt dem? Om vi byter ut orden så ser vi genast att det heter Spara en tårtbit åt mig. Och mig hade ju samma form som dem. Alltså ska det vara Spara en tårtbit åt dem. Använd det här knepet varje gång du är osäker!

Jag testar alltså att byta ut de mot jag  eller mig. Kan man säga: Ta emot jag som är i nöd? Nej det går ju inte. Det heter faktiskt: Ta emot mig som är i nöd, eller hur?
Men i så fall har jag ju rätt och Marianne Stenberg, DN:s språkövervakare fel.

Klarspråk

Hört i Sveriges Radio, P1 härom dagen:

Reportern: ”Carl Bildt, kan vi frukta ett allvarligare, våldsammare ryskt militärt ingripande i Ukraina?”
Carl Bildt: ”Det finns ingen anledning att inte utesluta att detta inte kan hända.”
?????????????????????

Jag tror att Bildt menar att ett ingripande kanske kan hända, att det inte är så troligt att det sker, men inte helt kan uteslutas. Men om det är så, varför säger han inte det? Kanske menar han precis tvärtom?

Finlandssvenska och finsk brytning

Under de senaste dagarna har jag i radio flera gånger hört rikssvenskar tala om personer som talar ”med finsk brytning” när de i själva verket menar personer som talar finlandssvenska. Eftersom jag själv har finlandssvenskt ursprung är jag kanske överkänslig på den här punkten, men det verkar många gånger som om rikssvenskar inte tror att finlandssvenskar kan prata riktig svenska, som om de inte skulle behärska sitt eget modersmål. Bruten svenska, eller svenska som talas med brytning, talas av personer som har ett annat modersmål än svenska, och vars svenska uttal därför påverkas av detta modersmål.  Man kan bryta på finska, tyska, engelska, turkiska eller något annat främmande språk, men man kan inte bryta på finlandssvenska, lika lite som man kan bryta på gotländska, skånska eller dalmål.

Delar av Finland där det talas svenska är bland annat Österbotten och Nyland.

Om man har finska som modersmål kan det mycket väl hända att man talar svenska med finsk brytning, liksom tyskfödda kan prata svenska med tysk brytning och brittiskfödda med engelsk brytning. Har finnen lärt sig svenska i Finland påminner hans svenska naturligtvis om finlandssvenskan men har han lärt sig svenska i Sverige gör den inte det. Jag har i ett tidigare blogginlägg påpekat detta missförstånd, som förekommer i deckaren Hypnotisören, där Joona Siima, med finska föräldrar, som vuxit upp i Sverige talar finlandssvenska. Men finlandssvenskarnas dialekt har inte sin grund i finskan, även om det ibland förekommer finska låneord. Varför ska detta vara så svårt att förstå?

Aung San Suu Kyi eller bara Daw Suu

I dagens morgontidningar, såväl SvD som DN, kan jag läsa rubrikerna ”Suu Kyi kandiderar i val" respektive ”Suu Kyi ställer upp i valet”. Det ger ju ett litet hopp om en demokratisk utveckling i den stenhårda diktaturen, men det jag genast reflekterade över är just rubriken. Varför skrev man inte till exempel ”Aung San ställer upp i valet"?

Aung San Suu Kyi

En första tanke skulle kunna vara att man i ostasiatiska länder ofta har släktnamnet först och inte sist som hos oss. Mer än en gång har jag nog läst om Sydkoreas ”president Dae Jung”, där rubriksättaren har missat att Kim är släktnamnet och Dae Jung är förnamnet. Vi säger ju inte ”president Barack” utan ”president Obama”.

En andra tanke skulle sedan kunna vara att vi oftare i nyhetssammanhang benämner framstående kvinnor än män vid förnamn. Det är åtminstone mitt intryck. Om vi säger Hillary tänker man ju på USA:s utrikesminister. Jag ska inte spekulera vidare i de bakomliggande orsakerna till detta, om det nu stämmer.

Nu är det inte så enkelt i fallet med den burmesiska oppositionsledaren, eftersom burmesiska namn inte följer gängse mönster, varken västerländska eller ostasiatiska. De saknar till exempel familjenamn, kan lätt ändras och använder ofta prefix som har karaktär av hederstitel. FN:s tidigare generalsekreterare U Thant, som efterträdde Dag Hammarskjöld 1961, hette egentligen bara Thant. Prefixet U som betyder ungefär ”herr” används ofta för äldre herrar. I Burma kallades han Pantanaw U Thant där Pantanaw var hemstaden. En tidigare premiärminister hette U Nu. På motsvarande sätt som U används för män används Daw för kvinnor.

Hur var det nu med Aung San Suu Kyi? Hennes far var kommunistledare och frihetshjälte i det Burma, som blev självständigt från britterna. Hans dopnamn var Htain Lin och hans föräldrar hette Pha och Suu, i Burma mera kända som U Pha och Daw Suu. Detta namn ändrade han senare till Aung San, och var det namn han bar när dottern föddes. Han kallas också Bogyoke Aung San, där det första ordet betyder general. Hans hustru hette Khin Kyi.

Aung San Suu Kyis två första namn är alltså efter fadern, det tredje namnet Suu kommer från farmor och Kyi kommer från modern. Detta sätt att addera föräldrarnas namn till sitt eget namn är numera vanligt i Burma och har påverkats av västerländska traditioner även om det inte följer dem. I Burma kallas hon ofta Daw Aung San Suu Kyi, bara Daw Suu eller Amay Suu, vilket betyder ”mamma Suu”. Sättet att skriva Suu Kyi är alltså något utländska media har infört, efter västerländska förebilder. Mer korrekt kanske vore att bara använda Suu, eller Daw Suu, om man inte vill ha med hela namnet, som en parallell till U Thant.