Varför diskrimineras de äldre?

Vid Bokbordet på Drottninggatan i Stockholm i söndags hittade jag ”Åldersupproret” av Ludvig Rasmusson, som jag köpte av författaren själv. Den gav mig många tankeställare.  Enligt SCB har vi nu ca 2 miljoner svenskar som är 65+. De flesta av dem är fullt friska och alerta och många av dem fullgjorde ända tills helt nyligen ansvarsfyllda uppgifter i samhället och några gör det naturligtvis fortfarande. Ändå är det som om just 65-årsdagen innebär att de nu ska klassas som pensionärer och därmed inte bara berövas allt inflytande de ändå hade till helt nyligen utan också blir lovligt byte för all sorts förakt.

Åldersupproret av Ludvig Rasmusson.
Ett exempel är en artikel av DN:s Kristofer Ahlströms den 18 augusti, där han strör ut generaliseringar med förakt för äldre under rubriken ”det är tufft för äldre generationer att lyssna på larmen om klimatet”. Han exemplifierade med en pensionerad dam som ”utan tillstymmelse till flygskam” säger att ingen ska säga åt henne att hon inte får flyga. Men enligt en undersökningen från TNS SIFO är det dock åldersgruppen 18–34 år som är mest ressugen och en tredjedel åker minst två gånger per år.  Så varför kasta skit på pensionärer?

DN den 18 augusti.
Det är inte acceptabelt att strö ut förakt för grupper baserat på etnisk härkomst eller kön. Man kan i värsta fall bli dömd för hets mot folkgrupp. Varför är det då accepterat att göra det för en viss åldersgrupp, de äldre. Men Kristofer Ahlström är bara ett exempel.
Vi står nu inför ett val till riksdag, landsting och kommuner om drygt två veckor. Vilket inflytande tänker vi ge de äldre i samhället under de kommande fyra åren? Visst, de äldre har rösträtt, men de är i praktiken knappast valbara till riksdagen, i varje fall om man ska döma efter förra riksdagsvalet.

Åldersgruppen 65+ utgör drygt 26 % av de röstberättigade, men bara 2,6 % av de valda till riksdagen. Diskrimineringen är inte alls så stor när det gäller exempelvis kvinnor eller födda utomlands. Så varför diskriminera de äldre?

Avfolkningens Sverige

Journalisten Po Tidholm hade för något år sedan en dokumentärserie i SVT ” Resten av Sverige”, där han besökte avfolkningsbygder och undrade över vad folk ska jobba med när folk och verksamheter försvinner mer och mer. Svenskarna vill enligt Tidholm ha en idyllisk landsbygd att åka till på semestern, men få kan eller vill bo där året om. Storstaden håller på att kväva landsbygden och den ena regionen efter den andra släcks ner. Ett konstaterande bara. Det är så det är. Enligt Tidholm.

Po Tidholm, Läget i landet.
Nu har han kommit ut med boken ”Läget i landet”, där han tar upp liknande frågor. Den landsbygd som Po Tidholm talar så dystert om är inte särskilt väl definierad. I grova drag kan man anta att det handlar om Norrlands inland liksom Dalarnas och Värmlands skogsbygder. Delar av Sverige som har stor yta men liten befolkning och som ligger långt bort från större städer. Han klagar på att det är lönsamhet och tillväxt som styr, och att vi glömmer kvaliteter som tystnad, natur och enslighet.
Jomenvisst! Unga mellan 18 och 30 år tenderar att inte värdera dessa faktorer så högt. De flyttar i hög grad till större städer, där det finns utbildning och jobb men inte så mycket tystnad och enslighet. Äldre över 50 år flyttar däremot ofta bort från de större städerna, men det genererar av naturliga skäl inte fler invånare på landsbygden i längden.
Po Tidholm själv har sina rötter på Hälsinglands landsbygd, dit hans föräldrar utvandrade från Stockholm under 1960-talets gröna våg. Det är en landsbygd som förlorar arbetstillfällen och service, både offentlig och kommersiell, därför att befolkningsunderlaget sviktar.
Den landbygd jag själv känner bäst är Gotland, där jag tillbringat mer och mer tid under de senaste 40 åren, men där jag ändå inte vill bo permanent. Gotland växer, om än sakta, antagligen mest beroende på pensionerade stockholmare som flyttar permanent till sina fritidshus. Andelen som jobbar inom jordbruk minskar hela tiden även om alla jordbruksmark finns kvar. Övriga behöver alltså få andra jobb, ofta inom offentlig sektor. Många måste pendla till Visby där de flesta jobben finns. Från Burgsvik eller Fårösund tar det en timme eller mer att pendla till Visby och lika lång tid hem igen. Det innebär att socknarna som ligger längre bort minskar befolkningsmässigt medan de som ligger närmare ökar.
Det liknar förhållandena på andra håll i landet, bara det att i Norrland ligger nästan allting längre bort från de växande städerna. Det tar 3 timmar enkel resa från Storuman till Umeå eller från Strömsund till Örnsköldsvik. Det är klart att det i längden är svårt att upprätthålla sysselsättning och service på den genuina landsbygden.

Befolkningsförändringar årligen 1970-2016 i skogslänen resp övriga Sverige.
I grunden handlar det om att Sverige är ett ganska stort land till ytan med en ganska liten befolkning, som dessutom är koncentrerad till vissa delar av landet. Skogslänen, här definierade som Norrland, Dalarna och Värmland har ungefär 70 % av landets yta men bara 18 % av befolkningen. Mer än 80 % av befolkningen finns alltså på ungefär 30 % av ytan i Svealand och Götaland.
I Norrland är dessutom befolkningen koncentrerad till en smal kuststräcka med en rad växande städer med Umeå i topp, i södra Sverige till Stockholm, Göteborg och Malmö.  Storstadslänens omland växer hela tiden. Städer som Uppsala, Västerås, Eskilstuna och Nyköping ligger numera mer eller mindre inom den funktionella huvudstadsregionen där man kan pendla ganska långa sträckor dagligen eller i alla fall på veckobasis.
Kanske borde man inse detta och acceptera det. Uppenbarligen gör många yngre människor det. Men Po Tidholms bok handlar om att det kanske skulle ha kunnat vara på ett annat sätt. Frågan är hur.
För 200 år sedan bodde 90 procent av befolkningen på landsbygden, idag bor nästan 90 procent i städerna eller dess nära omland. Jordbruk och industri har rationaliserats och behöver inte särskilt många anställda. Idag arbetar ungefär 1 procent av alla förvärvsarbetande inom jordbruket, men en tredjedel av dessa finns i Skåne och Västra Götaland. Det är likadant inom industrin. Allt färre personer behövs för att tillverka allt mer. Den växande tjänstesektorn finns där människor bor.
Bilden är att storstäderna växer på landsbygdens bekostnad men verkligheten är mer nyanserad.
Sedan 1968 har befolkningen i Sverige ökat med drygt 2 miljoner. Hela befolkningsökningen finns i 16 län. Mest har de tre storstadslänen ökat. Trots detta har Simrishamn i semesterparadiset Österlen minskat. Samtidigt har de övriga fem länen minskat sin befolkning med ca 50 000 invånare.  På nästan 50 år. De län som minskat mest är Västernorrlands län följt av Gävleborgs län, men även i dessa län har Gävle och Sundsvall vuxit, om än inte så mycket. Också Norrbottens län, Jämtlands län och Värmlands län har minskat. Men kuststäderna Luleå, Piteå och Haparanda har ökat, liksom Östersund och Karlstad.
Alla övriga län har alltså vuxit befolkningsmässigt, men i flera av dessa finns det stora skillnader inom länen. I Dalarna har Falun-Borlänge ökat liksom Siljansbygden, medan andra delar har minskat. Örebro och Västerås har vuxit medan andra delar av Närke och Västmanland har minskat. De tre smålandslänen har alla vuxit liksom residensstäderna Växjö, Kalmar och Jönköping, medan andra delar av länen har minskat. Men Po Tidholm talar gärna om ”urbanisering”, som innebär att människor flyttar från landsbygden till städerna. Men det är inte bara detta det handlar om.

Befolkningsförändringar netto 1970-2016, inrikes och utrikes migration samt födelsenetto i storstadslän, övriga tillväxtlän samt i skogslänen.  
Storstadslänen och övriga tillväxtlän har länge vuxit främst på grund av höga födelsetal och migration. Migrationen ger befolkningstillskott till alla typer av regioner.
I de tre storstadslänen har nästan alla kommuner vuxit, liksom i Halland och stora delar av Östergötland, Uppsala, Södermanland och Blekinge län. Även Gotland har ökat sin befolkning något. Den storstadsnära glesbygden är ingen avfolkningsbygd, utan växer och integreras alltmer i den funktionella regionen.

Befolkningsförändringar i Sveriges kommuner 1968-2016, procent. 160 kommuner har ökat sin befolkning (som mest 350 %) och 120 kommuner har minskat sin befolkning (som mest 50 %).
De 65 kommuner som har minskat sin befolkning mest under de senaste 50 åren har minskat med 27 procent sedan 1970. Där har befolkningen minskat från ca 850 000 invånare till ca 620 000 invånare. I några av dessa kommunerna har befolkningen halverats. Vid kommunreformen 1971-1974 ansåg man att kommunerna borde ha minst 8 000 invånare för att kunna klara sina uppgifter. Idag finns det nästan 50 kommuner som har en mindre befolkning än så. De minsta kommunerna har idag drygt 2 000 invånare. Kanske är det snart dags för en ny kommunreform.
Skulle det kunna vara på ett annat sätt? Po Tidholms bok är en stridsskrift för landsbygden. De unga borde enligt Tidholm kunna flytta tillbaka till landsbygden, ja, inte kunna tänka sig något bättre än livet på hemorten om bara…. Ja, vad då? Boken är nog samtidigt lika mycket en bekräftelse på hur långt bort denna illusion är från verkligheten.

Höga hus Stockholm - arkitekturguide

En färsk bok av Dan Hallemar behandlar enligt titeln ”Höga hus Stockholm” (Arkitektur förlag). Boken är intressant men urvalet av hus är tyvärr alltför snävt. Boken är tunn (104 sidor) men kunde trots detta ha innehållit mer. Hallemar berättar utförligt om om Kaknästornet och Victoria Tower, men inte om Kista Torn eller Kista Science Center. Han berättar om Skatteskrapan, Folksamhuset och Wenner-Gren Center, men inte om DN-huset eller Söder Torn. Jag saknar förstås Söder Torn – Haglunds pinne - som är ett av våra högsta bostadshus och dessutom det kanske mest omdiskuterade under planeringsprocessen.

Nyutkommen arkitekturguide om höga hus.
Totalt behandlas 11 projekt som tillsammans innehåller 17 höga hus, om man är välvillig, eftersom Hökarängshuset knappast kan betraktas som ett särskilt högt hus, med 9 våningar och 30 m höjd. Då finns det minst 300 högre byggnader i Stockholmsområdet, men kanske inte så många bostadshus från tidigt 1950-tal. Men från början var det faktiskt tänkt att Hökarängshuset skulle bli 13 våningar högt, liksom en hel del andra hus från samma tid faktiskt blev. Det var politikerna som satte stopp för det, ”tyvärr”, enligt arkitekten David Helldén. Så det hus som i boken får representera 1950-talets höga bostadshus är ett hus som inte blev så högt som det var tänkt. Men höghuset i Kärrtorps centrum från 1951 och ritat av Hjalmar Klemming fick faktiskt bli lite högre, men är inte behandlat i boken. Inte heller Västertorpshuset om 12 våningar från 1953 (ritat av Fastighetskontoret) eller Högdalens höga centrumhus om 14 våningar från 1958 (ritat av HSB:s arkitektkontor). Enligt Emporis definition uppfyller inte Hökarängshuset definitionen på en ”high-rise building” vilket förutsätter minst 12 våningar.

Söder  torn saknas i Höga hus Stockholm.
Urvalet är alltså något märkligt. Här ingår en kyrka, Engelbrektskyrkan, av Lars Israel Wahlman, ser kanske ganska hög ut på höjden där den står. Men den är bara 65 m hög och det finns faktiskt 10 kyrkor som är högre med Klara kyrka i topp med sina 116 m.

Grindtorp saknas.
Det finns också ett antal böjda höga hus i regionen, t ex i Tanto på Södermalm, Storstugan och Grindtorp i  Täby, samt de två Aspnäshusen i Järfälla, men inte något sådant hus finns representerat. Det finns också höga skivhus från miljonprogrammet på många håll i regionen, men inte något av dessa hus finns heller med i boken.

Kista Science Center saknas...
I stället för att berätta om fler höga hus gör Hallemar många utvikningar av mer eller mindre starkt intresse för den som är intresserad av höga hus. Om Kungstornen berättar han till exempel om fredsfirandet på Kungsgatan. Och vilken betydelse har det att filmatiseringen av Ivar Lo-Johanssons ”Kungsgatan” förbjöds för lansering utomlands? Eller att Björkhagenhusets arkitekt Georg Varhelyi var personligen bekant med Ernö Goldfinger, arkitekten bakom Balfron Tower och Trellic Tower i London, som fick låna  namnet till James Bondfilmen med detta namn?

S:t Eriks årsbok 2010 om höga hus.
För några år sedan (2010) hade Samfundet S:t Eriks årsbok höga hus som tema. Det är en betydligt fylligare bok (och mer än dubbelt så tjock).  och händelsevis också med en uppsats av Dan Hallemar, där han diskuterar några höga hus som inte finns med i den nya arkitekturguiden, men som jag har nämnt här ovan, vilket understryker det något godtyckliga urvalet av alltför få höga hus i Stockholm.

Tyresö View saknas...
Många av våra höga hus byggdes under slutet av 1950-talet och under 1960-talet. Under 1970-, 1980- och 1990-talet byggdes däremot ganska få. Men efter sekelskiftet har det åter blivit mer och mer populärt att bygga höga hus och fler är på gång. Tyresö View (2014), de två tornen vid Liljeholmskajen (2014 och 2017) och de två vid Kungsholmsporten (2011) och det vid Lindhagensgatans slut (2012) tillhör våra högsta bostadshus, som inte behandlas i boken.

Stockholm One i Hammarby Sjöstad kommer...
Under de närmaste åren kommer ett antal nya höga hus att färdigställas vid Hagastaden, Tanto, Liljeholmskajen, Marievik, Telefonplan, Värtan, Hammarby Sjöstad och på andra ställen. Intrycket blir faktiskt att den nyutkomna arkitekturguiden om höga hus i Stockholm kommer att kännas inaktuell redan om ett fåtal år. Kanske det är därför ambitionsnivån har satts så lågt.

Ny bok om svensk planering på kinesiska

För fyra år sedan gav Föreningen för samhällsplanering ut en en bok om svensk samhällsplanering på engelska, med titeln Planning and Sustainable Urban Development in Sweden.

Boken behandlar dels det svenska planeringssystemet, dels ett antal exempel på projekt och processer på nationell, regional och lokal nivå som bidrar till en hållbar stads- och samhällsutveckling i Sverige. Jag har skrivit en av artiklarna, Regional Planning in Sweden. Nu har boken översatts till kinesiska.

Min artikel och de andra bidragen kan därmed läsas av över en miljard människor.

Lycka till!

Nobelpriset och litteraturbegreppet

Reaktionerna på Dylans nobelpris i litteratur har varit överraskning, mest positiva omdömen men också negativa. Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman konstaterade att "det bara är tråkmånsar som kan muttra i missnöje". Den kanske största och mest kritiska tråkmånsen var Sydsvenskans Per Svensson, som sa att det var "oerhört deprimerande", "populistiskt" och "en trumpifiering av Nobelpriset". Denna kritik avfärdades dock som ”trams” av akademiens ständiga sekreterare Sara Danius. Hon avvisade också allt tal om att litteraturbegreppet nu skulle ha utvidgats.
Nobelpriset har delats ut sedan 1901. Vid sju tillfällen har inget pris delats ut. Å andra sidan har priset delats av två pristagare vid fyra tillfällen. Det innebär att det totala antalet pristagare är 113. Två av dessa, Boris Pasternak och Jean-Paul Sartre, tackade dock nej, Pasternak sedan han tvingats till detta.
Frankrike har flest nobelpristagare, hela 14, följt av USA och Tyskland med 9 vardera, Storbritannien och Sverige 7 vardera, Italien 6, Sovjetunionen, Polen och Spanien 5 vardera. Ibland har dock pristagaren bott i flera länder, så fördelningen är inte glasklar.

Alltså bara Europa och USA i topp. Europa och framförallt Sverige är naturligtvis överrepresenterat. Akademiens ledamöter har ju varit svenskar och de europeiska språken har ju varit vad man kunnat förstå. Under de senaste 30 åren har dock 12, en dryg tredjedel, varit från resten av världen. Europa har haft 82 pristagare, Nordamerika 12, Sydamerika 7, Asien 7, Afrika 4 och Australien 1. Gränsen mellan Nord- och Sydamerika är inte heller glasklar.

Totalt har 99 män och 14 kvinnor har belönats med nobelpriset i litteratur. Under de senaste 30 åren har 8 pristagare varit kvinnor, under de senaste 13 åren har fem varit kvinnor, nämligen Elfride Jelinek, Doris Lessing, Herta Müller, Alice Munro och Svetlana Aleksijevitj. Så frekvensen kvinnor ökar alltså.
Årets pristagare Bob Dylan är alltså man, amerikan och poet och dessutom författare av sångtexter och musiker. Att vara man, amerikan och poet är inget unikt som nobelpristagare, författare av sångtexter mera ovanligt liksom musiker, dock knappast unikt. Av de 113 pristagarna hittills är inte mindre än 50 poeter men bara ett fåtal är författare till sångtexter. Dylan fick priset för sin lyrik, inte som musiker, även om musiken stärker hans texter. Redan 1967 föreslog DN:s litteraturkritiker Torsten Ekbom att Bob Dylan skulle få nobelpriset, som en poet som ”valt den direkta kommunikationen via lp-skivan”. Indiern Rabindranath Tagore som fick nobelpriset 1913 skrev dock texten till såväl Indiens nationalsång Jana-Gana-Mana, samt Bangladeshs nationalsång, Amar Sonar Bangla. En annan författare av sångtexter är nobelpristagaren Erik Axel Karlfeldt (1931), vars dikter ”Jungfru Maria”, ”Aspåkerspolska”, ”Svarta Rudolf han dansar”, ”Dina ögon äro eldar”, ”Vid Färjestaden”, ”I Lissabon där dansa de” och en mängd andra dikter genom åren har tonsatts, spelats och sjungits. Evert Taube fick aldrig Nobelpriset och kom heller aldrig in i Svenska Akademien. Han kom aldrig riktigt över att han inte betraktades som en riktig romanförfattare utan mest som trubadur och vismakare. Han skrev många böcker men ingen har gått till litteraturhistorien på samma sätt som hans visor och sångtexter. Men visst tillhör hans verk litteraturhistorien, liksom Vreeswijks och Bellmans verk också gör det. Så litteraturen är mycket mer än lyrik och prosa.
Så här fördelar sig inriktningarna på de 113 nobelpristagarna hittills (enligt wikipedia.en). Notera att en pristagare ofta ägnar sig åt fler områden.

De flesta pristagare har varit verksamma inom flera områden. Bara 48 inom ett enda, vanligen lyrik eller romaner, men Dario Fo endast som dramatiker. Några få har varit verksamma inom hela fem områden nämligen Rabindranath Tagore, Albert Camus, Jean-Paul Sartre, Doris Lessing, Mario Vargas Llosa, Bob Dylan passar alltså in under kategorierna ”lyrik” och ”musik, sångtexter”. För detta behövs ingen utvidgning av litteraturbegreppet.

Gustavs grabb

I kväll är det ”Veckans brott” i SVT 1, som jag antagligen kommer att titta på med visst intresse. Leif GW kommer som vanligt att flytta glasögonen upp i pannan och säga något djupsinnigt. Kanske nämner han också sitt ekonomiska oberoende för att antyda att han sedan länge har så mycket pengar att han inte sitter i studion för pengarnas skull. För fyra år sedan kom han ut med sin självbiografi ”Gustavs grabb” med undertiteln ”Berättelsen om min klassresa. Där framgår utan omsvep hur viktig denna klassresa varit för honom som grundläggande drivkraft genom hela livet.

Veckans brott
I allmänhet ser man utbildningen som den största drivkraften för social rörlighet, som gör att vi kan förflytta oss mellan olika samhällsklasser. Andelen svenskar i arbetsför ålder med en eftergymnasial examen var några få procent i mitten av 1960-talet. Idag, 50 år senare, är det mer än 40 procent av befolkningen i samma åldrar som har en sådan examen. Det innebär att 90 procent av dem som har högre utbildning har föräldrar eller möjligen farföräldrar som saknade detta. Uttryckt på annat sätt har åtminstone en tredjedel av befolkningen under två generationer genomgått en så kallad ”klassresa”. Det är alltså inte något unikt fenomen, även om det för den enskilde individen naturligtvis måste kännas sagolikt, särskilt om grovarbetarens son blir professor. Min egen farfar jobbade på industrigolvet som förman inom textilindustrin. Min far blev ingenjör medan hans två bröder inte fick samma chans. Även detta var en sorts klassresa, även om jag aldrig hörde honom prata om det i sådana termer.
För Leif G W Persson har däremot klassresan av allt att döma varit något som dominerat hans uppväxt och liv, som han skildrar den i sin självbiografi. Den handlar bland annat om hans uppväxt i den lilla tvårumslägenheten på övre Gärdet och hans successiva flytt till ”rätt sida av Odengatan”, alltså Östermalmssidan. Språket är bitvis tröttsamt omständligt. Att läsa …och i den meningen…, …svårare än så är det inte…, …är det totalt ointressant… på var och varannan sida är inte någonting som höjer läsvärdet för mig i alla fall. Dessutom är det svårt att skriva i presens, särskilt när man hoppar fram och tillbaka i tiden, och det kanske inte blev helt lyckat den här gången. Han återkommer ständigt tills det blir tjatigt till raketosten på middagsbordet som han vann när han färglade en ko åt Mjölkcentralen.
Ett skäl till att jag ändå intresserade mig för boken var just att han växte upp på Gärdet, gick fyra år i folkskola i Gärdesskolan, där jag alltså var skolkamrat med honom under tre av dessa år, utan att veta om det. Det egendomliga är att han skildrar en helt annan skola än den jag minns från min egen barndom. Hans fröken luggade och örfilade eleverna och själv blev han rappad över fingrarna med linjalen. Inget sådant hände i vår klass, som jag minns det, trots att det fortfarande var tillåtet med skolaga. Dessutom hade han skolmössa med Gärdesskolans emblem i silver ovanför den svarta skärmen. Själv såg jag inte till några som helst skolmössor under mina sex år i skolan. Inte heller hans egen skolkamrat Uffe minns skolmössor. Kanske Leif GW hittar på eller minns fel. Det gör mig misstänksam när jag läser vidare.

Leif GW Persson
Leif GW var det enda riktiga arbetarbarnet bland lekkamrater och skolkompisar. Det konstiga är att jag hade skolkompisar med olika bakgrund. Också på Östermalm fanns det gårdshus, med enkel standard och små lägenheter, där det bodde enklare folk än i gathusen. Men han reserverar sig – ”allt som jag bara har trängt undan, glömt eller fått om bakfoten”. Naturligtvis hade vi olika lärare, men att verkligheten skulle ha varit så totalt annorlunda för Leif GW kan knappast bara bero på detta. Det måste rimligen också bero på att ”vi minns olika”, som jag försiktigtvis brukar uttrycka mig i liknande sammanhang om folk som minns fel eller bara hittar på. Han har onekligen fallenhet för att berätta skrönor. Leif GW har skrivit ett antal kriminalromare tidigare och detta är kanske bara romanen om hans eget liv.
Boken har fått hyggliga, för att inte säga goda recensioner. Ann Heberlein skrev i DN ”om själslig hemlöshet och om ett svart hål som trots alla framgångar aldrig fylls”. Leif G W Perssons självbiografi är i stora delar är en tämligen okritisk hyllning till pappa Gustav, grovarbetaren. Mamman Margit, hemmafru och sjuklig, är däremot manipulativ och ond, ja henne hatar han, och det gör han från barndomen till hennes död som 92-åring, ja även efter detta. Det tycks utgå från när hon i smyg läste hans dagböcker som barn. Långsint är han onekligen.
Jag förundras över hans omåttliga revanschbegär, som känns svårt att förstå, eftersom han alltid är bäst i klassen, ja bäst i hela skolan även när han kommer till elitskolan Norra Real, med de bästa lärarna i hela Sverige. Ja, det fanns ju faktiskt andra skolor i Stockholm också. De flesta av mina klasskamrater hamnade i Östra Real, till exempel, eller Norra Latin, även det hyggliga skolor. Själv gick jag i realskola och gymnasium i Statens normalskola, även det en skola med bra lärare. Avgörande för Leif GW tycks vara ekonomisk och materiell framgång på alla plan.
Han har fått böta för fortkörning vid fyra tillfällen, men är i övrigt ostraffad, dock inte oskyldig. Han har gjort sig skyldig till smuggling av sprit i en sådan omfattning att något annat än frihetsberövande inte skulle ha kommit ifråga om det hade uppdagats före preskribtionstidens utgång.
Ideligen skriver han om hur mycket han presterar. Han har till exempel läst mer än tiotusen böcker och jag imponeras av siffran. Om han tagit två dagar på sig per bok började han redan 1956, som 11-åring. Inte bara läst utan dessutom återvänt till och läst om, även omfattande verk som Robert Musils Mannen utan egenskaper och Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Det är desto mer imponerande som han dessutom skrivit tusentals uppsatser, artiklar, böcker, film- och tv-manus… Sammanlagt tolv tusen sidor har det blivit, minsann. Tänka sig att han verkligen hunnit med allt detta samtidigt som han suttit tusentals kvällar på Operabaren.
Han har inte mycket till övers för kollegor: ”Svenska kriminologer är sällan kärnfysiker och tur är det för då hade härdsmältor varit en del av vår vardag.”

Peter Bratt
Sen skriver han förstås om Geijeraffären, där han är källa till DN-journalisten Peter Bratt. Palme dementerar allt, Leif GW avslöjas och blir av med jobbet, planerar att ta livet av sig, skriver en bestseller, Grisfesten, och Leif GW blir ekonomiskt oberoende. Leif GW delar ut rallarsvingar mot Palme och Hans Holmér, men har inte ord så det räcker att utmåla vilken dålig människa Peter Bratt är, sämre än alla skurkar som Leif GW mött under alla år och dessutom en dålig journalist. Särskilt nyanserade omdömen delar han inte ut.

Leif G W Persson: Gustavs grabb. Berättelsen om min klassresa.
Leif GW Perssons bok recenserades av Pia Bergström i Aftonbladet, där hon skriver att
Leif GW utser bland annat Peter Bratt till en dålig människa: ”Bratt för att han genast förrådde sin  källa, både till polisen och andra journalister”.
Men Peter Bratt får in en replik: ”Den ende utanför Dagens Nyheter som jag berättade det för var Jan Guillou. Att anförtro sig till en vän och kollega är inte att avslöja en källa. Han sökte upp mig och erbjöd sin hjälp och åberopade vår vänskap från IB-affären, då vi samarbetade intensivt. Detta var 1977, tre år efter IB och vi var ännu vänner. Jag stod totalt ensam efter Palmes stenhårda dementi. Det var fullt naturligt att berätta det för honom. Mycket har jag anklagats för under dessa 34 år sedan Geijer-affären, men aldrig att ha avslöjat Leif GW till polisen! Det påstår inte ens Leif GW.”
Men Jan Guillou spelar med falska kort. Han arbetar på uppdrag av Aftonbladet med en artikel om källan, som han dock inte får publicerad. Till och med Aftonbladet har lite ryggrad. Inte heller vill någon annan tidning publicera Jan Guillous avslöjande av Leif GW som källa. Men på något sätt har ändå källan kommit till polisens kännedom på grund av Jan Guillou, men det tycks inte bekymra Leif GW nämnvärt. Sedan JG bett om ursäkt blir de ändå såta vänner och jagar storvilt tillsammans. Peter Bratt kan däremot aldrig förlåtas.

Jan Guillou och Leif G W i studion
Peter Bratt som tillsammans med Jan Guillou hade avslöjat IB, den hemliga spionorganisationen, har gjort många bra reportage och var ingen dålig journalist, även om han själv erkänner att just Geijerartikeln var ett hafsverk. Artikeln handlade om det papper som rikspolischefen Carl Persson tillställt statsministern om att justitieministern, Lennart Geijer, kunde vara en säkerhetsrisk, som besökte prostituerade, som även hade kontakter med öststatsdiplomater.
Inom parentes:  Den brittiske försvarsministern Profumo avgick 1963 efter liknande avslöjanden och oro för säkerhetsläckor, den s k Profumoaffären.
DN:s avslöjande om Geijer dementerades omgående kraftfullt av Olof Palme och DN fick retirera. Men DN och Peter Bratt hade i själva verket rätt, utom i någon obetydlig detalj och Olof Palme ljög skamlöst när han dementerade. Och Leif GW blev som sagt rik på den bok han skrev om historien. Sålde mer än en miljon exemplar enbart i Sverige. Ja, jag har också läst den, trots att jag inte läst lika många böcker som Leif GW.
Under 1980- och 1990-talen minns Leif GW inte riktigt vad han har gjort, annat än att han varit sakkunnig åt tre justitieministrar, statlig utredare och närt den ångest han alltid bär med sig med alkohol. Han är ju alkoholist med planerade nyktra perioder och dessutom äter han för mycket, blir allvarligt sjuk ett antal gånger.
I sista kapitlet går Leif GW tillbaks till sin gamla skola, Norra Real. Och han tvingas konstatera att den minnestavla över framgångsrika elever inte ser ut som han beskrev den tidigare i boken. Fantasin gjorde storyn helt enkelt lite bättre, kanske det som skiljer romanen från självbiografin. Det kanske förklarar en del osannolika berättelser. Berättelsen om Gustavs grabb är som Leif GW minns den, och med det får vi låta oss nöja.
Nu ska jag snart sätta på "Veckans brott".

Midsommarfirande och global uppvärmning

Termometern utanför köksfönstret här i Lau på östra Gotland visar midsommardagen på 12,9 grader. Det är ju minst sagt svalt för att vara midsommartid. I går firades traditionellt midsommar vid Kluckartäppu i Lau. Och det var inte mycket varmare då, kanske 13-14 grader. Har svårt att minnas någon kallare midsommar här i Lau. Enligt SMHI var de två varmaste midsomrarna i Sverige 1935 och 1970, alltså bra länge sedan och långt innan jag blev sommargotlänning, och detta trots den globala uppvärmningen.
Under de senaste 100 åren har temperaturen globalt ökat med ca 0,7 grader. Detta tycks de flesta klimatexperter vara överens om. Det som skiljer klimatalarmister från skeptiker är vanligtvis hur stor del av denna höjning som beror på människans förbränning av fossila bränslen och hur mycket som kan ha naturliga orsaker. IPCC menade i sin rapport från år 2001 att den globala temperaturen under de kommande tio åren skulle stiga med 0,2-0,4 grader. Femton år senare kan man konstatera att vi inte haft någon global uppvärmning alls sedan 1998. Åtminstone på denna punkt har alltså IPCC haft fel.

När jag själv började intressera mig för den globala uppvärmningen kom jag ganska snart att inta en skeptisk hållning. Den viktigaste orsaken var för mig att uppvärmningen visade en så dålig korrelation till koldioxidutsläppen.

Uppvärmningen inleddes ju redan i början av 1800-talet och fick en tidig topp kring 1940, trots  att utsläppen accelererade först senare. Varför hade vi ingen uppvärmning mellan 1940 och 1970? För mig blev det tydligt att det åtminstone måste finnas ytterligare förklaringar, vilka de nu kunde vara. En annan tveksamhet är ju att vi inte heller har fått någon snabbare ökning av havsnivåerna, som alarmisterna förutskickat.
Min skepsis ökade när jag senare kom att studera uppvärmningen i städer jämför med den i glesare områden. Mycket tydde vad jag kunde förstå på att den så kallade urban heat island-effekten hade underskattats i de officiella temperaturmätningarna.

Ett annat exempel gäller Nya Zealand där uppvärmningen helt bortfaller om urspungsdata används i stället för korrigerade (manipulerade) temperaturvärden.

Bakgrunden till den här inledningen är att jag just plöjt boken Falskt alarm av Gösta Pettersson, som nyligen gjorts tillgänglig i ny upplaga på nätet.

Där ges en mångfald ytterligare belägg för att IPCC:s bedömning av den globala uppvärmningen bygger på beräkningar som introducerat artificiella trender mot högre temperatur genom stationsbortfall, tätortseffekten, och olämpliga korrektionsmetoder.
Författaren är ingen novis utan professor i biokemi och har specialiserat sig på den s k kolcykeln. Ett viktigt avsnitt i boken, som gett mig ny insikt, är just en genomgång av denna. Vanligen kanske vi föreställer oss att de av människan orsakade utsläppen av koldioxid ger hela den ökning som kan uppmätas i atmosfären, men det hela är betydligt mer komplicerat än så. Till att börja med uppehåller sig koldioxiden endast ett fåtal år i atmosfären, för att sedan antingen gå in i växtcykeln eller lösas i havet. De kolcykelmodeller som IPCC använder överskattar gravt hur länge koldioxidutsläpp stannar kvar i atmosfären och får därmed utsläppen att framstå som ett större hot än de är. Ur vetenskaplig aspekt står det emellertid enligt Pettersson klart att kolcykelmodellerna är oförenliga med empiriska beräkningar av hur länge antropogena koldioxidutsläpp stannar kvar i luften. IPCC har bortsett från att koldioxidens vattenlöslighet är temperaturberoende vilket har lett dem till att negligera havets termiska koldioxidavgasning, som enligt empiriskt baserade modellberäkningarna ungefärligen svarat för hälften av 1900-talets ökning av luftens koldioxidhalt. Därför överskattar IPCC gravt det antropogena bidraget till kalkylerade framtida temperaturer.

Det finns dessutom andra källor till koldioxiden i atmosfären, till exempel vulkaner, vars samlade bidrag är svåra att uppskatta men som har negligerats av IPCC. Det finns däremot många geologer som hävdar att vulkaniska koldioxidutsläpp har gett signifikanta bidrag till 1900-talets ökning av luftens koldioxidhalt.

Ovanstående diagram visar att utsläppen av antropogen koldioxid omöjligen kan ha varit den enda anledningen till luftens koldioxidhalt ökat under industriell tid, åtminstone inte före 1890. Under 1900-talet måste en mycket stor del av utsläppen ha tagits upp av naturliga sänkor.
Vi brukar ju tröttas ut av att i media höra att en överväldigande majoritet av världens klimatforskare är överens att jorden värms upp på grund av våra utsläpp av växthusgaser. Men hypotesen om en katastrofal människoframkallad global uppvärmning kan också kritiseras på vetenskapliga grunder. Skeptiska invändningar har inte bara förts fram av klimatologer, utan även av geologer, kemister, fysiker, astronomer, statistiker och matematiker, invändningar som refereras i boken. Gösta Petterssons eget motiv för att granska den globala uppvärmningen bygger på kritik inom de problemområden som han själv specialiserat sig på som forskare. Boken är välskriven och lätt att ta till sig även för en icke fackman och kan rekommenderas alla som inte tror att sista ordet redan är sagt i klimatfrågan. Alla diagram ovan är hämtade ur boken.

Uppdatering den 25 juni:
Läs även detta blogginlägg från en skeptisk kollega som refererar den israeliske astrofysikern och professorn Nir Shaviv vid Jerusalems Universitet. I sitt forskningsarbete har han kunnat konstatera att de globala variationerna i havsnivåer har ett klart samband med solcyklerna. Shaviv visar att mer än hälften av den värmemängd som under 1900-talet har värmt oceanerna kan härledas till variationerna i kosmisk strålning, vilka i sin tur styrs av de 11-åriga solcyklerna medan påverkan genom utsläpp av koldioxid är försumbar.

Nordisk familjebok, uggleupplagan

Nordisk familjeboks andra upplaga utgiven mellan 1903 och 1926 i 38 band, inklusive supplementband är Sveriges mest kompletta uppslagsverk med 182 000 uppslagsord. Nationalencyklopedin med 170 000 uppslagsord kommer först på tredje plats, även efter Svensk uppslagsbok. Den kallas ofta uggleupplagan eftersom det finns en uggla i dekoren på bokryggen. Minerva var ju vishetens gudinna, som ofta avbildas tillsammans med en uggla, som är en symbol för vishet och bildning. Enligt Hegel är det först när vi ser tillbaka på det som varit som vi kan nå kunskap, dvs den klokhet och lärdom som Minervas uggla representerar. Därav uttrycket ”Minervas uggla flyger först i skymningen.”

Det var lite otur att första världskriget bröt ut under utgivningen, vilket ändrade Europas struktur med en rad nya länder och regimer, vilket föranledde ett antal supplementband. Även om verket numera betraktas som en aning föråldrat är det oslagbart för den som är intresserad av hur olika företeelser beskrevs i början av 1900-talet. Antalet och omfattningen av biografiska artiklar om personer från det sena 1800-talet är oöverträffat. Senare upplagor blev starkt koncentrerade och kan inte jämföras med detta verk.
Jag köpte detta uppslagsverk på antikvariat tidigt på 1970-talet, så jag har haft det i bokhyllan i drygt 40 år och det har hängt med i två flyttar. Jag vill minnas att det kostade en 50-lapp, men sen fick jag lägga till en tia på taxi eftersom jag inte kunde ta det på cykeln. Jag var van vid uppslagsböcker hemifrån men saknade ett uppslagsverk i min dåvarande lägenhet på Kungsholmen. I mitt föräldrahem fanns Svensk uppslagsboks andra upplaga utgiven mellan 1947 och 1955. Jag minns hur de senare banden kom hem ett och ett och hur jag som 8-9-åring för första gången började bläddra i dem. Sedan slog jag jämt upp uppgifter i dem.
Själv har jag sedan dess kompletterat Nordisk familjebok med först Bra böckers lexikon i 25 band (1973–1981) och Nationalencyklopedin i 20 band (1989–1996). Bra böckers lexikon finns numera i sommarstugan, men de två andra bokverken har hittills stått kvar i bokhyllan. Sedan 2001 finns Wikipedia med för närvarande 1,95 miljoner artiklar på svenska, varav jag för övrigt har författat en. Det enda problemet med Nordisk familjebok är utrymmet.

Jag läser nämligen en hel del böcker. Ibland berättar jag till och med om dem i bloggen, särskilt om det handlar om facklitteratur med kopplingar till mina centrala intresseområden. Bland de senast lästa böckerna finns Minnet och elden, en memoarbok av Pierre Schori, Partiledaren som klev in i kylan av Daniel Suhonen och Bruden är vacker men har redan en man av Ingmar Karlsson.

Just nu ligger Minnets spelplats, en memoarbok av Gunilla Palmstierna-Weiss på hyllan bredvid sängen. Fyra böcker med tillsammans omkring 2 000 sidor. Varför måste alla skriva så mångordigt egentligen? I bokhyllan har jag också sex böcker av Willy Kyrklund, vardera på omkring 100 sidor. En stor författare tycker jag och föredömligt kortfattad.
Pierre Schoris ganska livlösa memoarer på 700 sidor skulle säkert vinna på att koncentreras till hälften, särskilt som det först när man tragglat sig igenom de första 600 sidorna som det börjar bli riktigt intressant.
Suhonens 500 sidor om Juholthistorien är onekligen en synnerligen välskriven och rafflande bok. Men samtidigt är den nästan obarmhärtigt avslöjande i sin extremt detaljerade redovisning inifrån hemliga möten i partiets innersta kretsar. Var det verkligen nödvändigt?
När jag nu läser Palmstierna-Weiss måste jag erkänna att jag snabbskummar vissa detaljbeskrivningar av hennes fastrar och morbröders förehavande i historiens gryning. Men ett utomordentligt gott minne verkar hon onekligen ha.
Då är Karlssons bok faktiskt mest imponerande. På bara 350 sidor får man en fantastisk översikt över sionismens och  Israels närmast obönhörliga färd mot sin egen katastrof. Det är verkligen en bok jag kan rekommendera.
Kort sagt, det kommer in för många böcker i hemmet hela tiden. Visserligen dumpar jag ofta böcker till andrahandsmarknaden hos Emmaus eller Stadsmissionen som ligger närmas oss på Söder, men det samlas ändå för många böcker i bokhyllorna. Så till slut tog jag ett drastigt steg och lyfte ut 38 tjocka böcker ur bokhyllan vilket omedelbart gav ungefär två hyllmeter att fylla med annat.
Brännbart grovavfall bränns i Stockholm i Högdalen där det förvandlas till fjärrvärme och elektricitet, en alldeles förträfflig verksamhet. Tyvärr bär det mig dock emot att bränna böcker vilket för tanken till bokbål, där böcker bränns på grund av innehållet av moraliska, politiska eller religiösa skäl. Heinrich Heine skrev att "där man bränner böcker bränner man till slut även människor". Ray Bradbury skildrade i boken Fahrenheit 451 ett mardrömssamhälle med institutionaliserade bokbål. 451 grader Fahrenheit är den temperatur vid vilken papper självantänder, vilket motsvarar ungefär 233 grader Celsius.

Så hellre än att dumpa Nordisk familjeboks uggleupplaga skulle jag vilja att någon hugad bokälskare tar sig an dess fortsatta förvaltning. Just nu står den i fem papperskassar i källaren och inväntar sitt fortsatta men ännu okända öde. Banden är något slitna men uppslagsverket är komplett. Finns det någon intresserad bloggläsare så skicka mig gärna ett mail: goranjohnson.textoplan@gmail.com. Vi kan nog komma överens om något.

Kommunister och fyllesvamlare

Häromdagen råkade jag höra ett inlägg av Kjell Albin Abrahamsson på radions OBS. Det handlade om hans bok ”Låt mig få städa klart! - om kommunister, kryptokommunister och antikommunister”, som kom ut i våras. Abrahamson var under ett 20-tal år Sveriges Radios Östeuropakorrespondent, stationerad i Moskva, Warszawa och Wien.  Abrahamssons inlägg handlade om att flera av de redaktioner som valt att recensera boken hade låtit kommunister skriva recensionen. Skulle man ha låtit nazister recensera en nazistkritisk bok? Kjell Albin Abrahamsons bok ”Låt mig få städa klart!” har också mött kritik och elaka kommentarer som fascist, fyllesvamlare och pissrännejournalistik.

Kjell Albin Abrahamsson
Jag har ännu inte läst boken, bland annat av det skälet att den inte funnits tillgänglig vare sig i någon av de större bokhandlar som jag vanligen frekventerar, och inte heller på mitt närmaste stadsbibliotek.
Nå, en bok om kommunismens brott och om dess medlöpare är inget nytt. I ”Kommunismens svarta bok” (fr. Le Livre noir du communisme: Crimes, terreur, répression, Stéphane Courtois, Nicolas Werth, Karel Bartošek, Jean-Louis Panne, Jean-Louis Margolin, Andrzej Paczkowski, 1997) listas de brott såsom mord, tortyr och etnisk rensning vilka begåtts av kommunistiska regimer. Antalet offer beräknas till närmare 100 miljoner döda, och då är de som dött på slagfältet inte inräknade.

Mao är världshistoriens största mördare med omkring 65 miljoner offer på sitt samvete. 
I boken ”Mao: Den sanna historien” av Jung Chang beräknas antalet offer till 70 miljoner. Oavsett hur man räknar är Mao, Stalin och Hitler värst. Men en del av dem som försvarar kommunismen menar att kommunismens mördande inte var lika systematiserat som Hitlers, om det nu kan vara till någon tröst för någon.
Vänsterpartiet, tidigare Vänsterpartiet kommunisterna (Vpk) och ännu tidigare Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) låtsades länge att man för länge sedan brutit alla vänskapliga förbindelser med Sovjetunionen, DDR och de andra folkrepublikerna. Men så var inte fallet. På min bokhylla finns Bo Hammars ”Ett långt farväl till kommunismen” (1992) och Staffan Skotts ”Liken i garderoben, Vänsterpartiets förflutna 1917-1989” (1991). I dessa böcker framgår hur partiet från Hilding Hagberg till Lars Werner odlat vänskapliga förbindelser med dessa odemokratiska och blodbesudlade regimer, och hur ledarna skakat hand med Honecker och Ceausescu, dock utan att detta kom till allmän kännedom så länge det varade.
Skott har senare gett ut en ny betydligt tjockare version. Janne Josefsson har i ”Uppdrag granskning” år 2004 granskat den nya partiledaren Lars Ohlys syn på kommunismen, yttrandefrihet och demokrati. Uppdrag granskning tittade på Ohlys förflutna där han så sent som på 1980-talet uttalat sig positivt om de forna socialistiska öststaterna.
Kjell Albin Abrahamssons bok hör alltså till samma genre. På nätet kan man hitta kritiska recensioner i Proletären och Fib Kulturfront, den senare skriven av Jan Myrdal, men få recensioner i mer etablerad press. Nå, det är väl få som tar Myrdal på fullt allvar längre.
En som har läst boken och dragit helt andra slutsatser är Erik Helmersson på DN:s ledarsida. Han betecknar boken som en passionerad appell mot alla sorters kommunism, som redan borde vara skolbok. Vi har inte något att skämmas för, sa Lars Werner när Berlinmuren föll. Som att Lars Werner skickat hyllningstelegram till mördare i Moskva och tagit emot ekonomiska bidrag från samma håll, kanske…
Men fortfarande finns det en märklig skillnad mellan nazismens och kommunismens illdåd i den svenska debatten. Nazismen sägs vara en ond ideologi som medvetet ville göra slut på alla judar, romer, homosexuella och så vidare. Kommunismen är däremot en god ideologi, sägs det. I grunden är kommunister goda människor som bara slåss för allas lika värde, eller hur? Men spelar det någon roll för de hundra miljoner döda i Sovjet, Kina, Kambodja, Nordkorea, och andra kommunistiska regimer?

Stefan Jonsson.
Ja, enligt till exempel Stefan Jonsson i DN 2010. Demoniseringen av kommunister är populistisk, manipulerar med förenklingar och är på sikt farlig för demokratin. Nazismen är enligt Stefan Jonsson ”en rå ideologi som spelar på människans sämre sidor”, medan ”kommunismen däremot åberopar människans godhet”.

Rossana Dinamarca i Expressen 2007.
En annan som försvarar kommunismen är vänsterpartisten Rossana Dinamarca, ”Du är inte min talman”. I Expressen 2007 ställde hon frågan ”Varför skuldbelägga kommunismen, Björklund?” Detta med anledning av att dåvarande utbildningsminister Jan Björklund ville skriva om kursplanen för historia för att det ska ingå undervisning om ”Sovjetkommunismens massmord”. ”Att välja ut några enstaka företeelser, som sägs överskugga allt annat hemskt i historien, leder” enligt Dinamarca ”till att eleverna inte får lära sig att se sammanhangen och utvecklingslinjerna i historien. ”Genom att politisera historieundervisningen vill han misstänkliggöra, skuldbelägga och svärta ner dem som i dag kritiserar kapitalismen och liberalismen – det vill säga alla som står till vänster”.
Nåja, alla som står till vänster vill inte försvara en ideologi som står för världshistoriens värsta massmord.

Sista resan till Phnom Penh

Jag råkade se boken i en prylbod. Den väckte mitt intresse, kostade bara några tior. Sen fastnade jag. Den bet sig fast och jag kunde knappt lägga den ifrån mig förrän sista sidan var läst.
Sen blev jag alldeles tagen. Jag förmådde inte tänka på annat. I flera veckor hade jag den i bakhuvudet, men kunde ändå inte formulera mig om den i bloggen.

Sista resan till Phnom Penh av Jesper Huor, Ordfront 2006.
Journalisten Jesper Huor berättar i Sista resan till Phnom Penh sina föräldrars historia. Hans mamma är Marita Wikander, svensk aktivist i FNL-rörelsen och Clarté i slutet av 1960- och början på 1970-talet. Pappan heter Someth Huor och är student från Kambodja. De träffas i Paris, förälskar sig och gifter sig 1971. Pappan fortsätter sin utbildning i Nordkorea men återvänder till Europa.
Våren 1975 segrar de Röda khmererna i Kambodja. Redan efter några dagar drivs Phnom Penhs miljonbefolkning ut ur staden ut på landsbygden. Samma sak sker i andra städer. Vad som egentligen händer i Kambodja är höljt i dunkel. Pol Pot kallas den nya hemlighetsfulla ledaren. Han heter egentligen Saloth Sar, men tar sig namnet Politique Potente eller kort Pol Pot.
I Sverige bildas Vänskapsföreningen Sverige-Kampuchea, som landet kallas med den nya regimen. Befrielsen av Kambodja hälsas med glädje av den svenska vänstern. Författaren P O Enquist skrev i Expressen den 15 maj 1975:
”Men folket reste sig, gjorde sig fritt, kastade ut inkräktarna, fann att dess fina stad måste återställas. Då utrymde man huset, och började städa upp. Man började skura golv och väggar, eftersom människor inte skulle leva i förnedring här, utan i fred och med vänlighet. I väst flödar då krokodiltårarna. Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg. Dock lär oss allt detta att kampen inte är ett historiskt monument, ett livlöst minnesmärke; den pågår.”
Horhuset utrymt, städning pågår!
Jag minns fortfarande den där majdagen då nyheterna kom om att Phnom Penh skulle utrymmas. Jag hade ett tillfälligt jobb på KTH Arkitekturskolan, institutionen för regional planering. Det handlade om ett forskningsprojekt om kommunal planering, om lokalisering av kärnkraftverk. Bredvid mig satt Lasse Torell, som jag samarbetade med. Mittemot mig satt mina projektledare, Bosse Mårtensson och Tord Maunsbach. Bosse var aktiv i MLK, Marxist-Leninistiska Kampförbundet, Tord i Förbundet Kommunist. Båda var avknoppningar av VUF, Vänsterns ungdomsförbund. MLK var maoistiskt, FK mer Kinakritiskt. De grälade ständigt om den rätta vägen. Men om utrymningen av Phnom Penh var båda överens. Detta var helt rätt. Civilisationen skulle börja om på nytt, från noll. Allt gammalt kapitalistiskt skräp skulle bort. Jag själv var då VPK-sympatisör men ännu ej medlem. Lasse och jag var tveksamma. Att utrymma en miljonstad var ändå väldigt långtgående. Vad kunde konsekvenserna bli?
Pol Pot vill införa en agrar utopisk kommunism utan städer, utan klasser, utan kontakt med omvärlden, utan pengar, skolor, sjukhus eller avancerad teknik. Etniska minoriteter förbjuds att tala sina egna språk. Alla stadsbor tvångsförflyttas till landsbygden. Börja om från år noll.
Ganska snart kommer rykten om mord och våldsamheter i Kambodja, men det bortförklaras som amerikansk propaganda. Birgitta Dahl (S) var då ordförande i Svenska kommittén för Vietnam. När uppgifterna om morden i Kambodja spreds i världen vägrade hon att tro på dem:
"Alla vet ju att mycket av det som skrivits om Kambodja varit lögn och spekulationer". "Det var helt nödvändigt att evakuera Phnom Penh... Det var nödvändigt att snabbt få igång livsmedelsproduktionen och det måste krävas stora offer av befolkningen".
Offer, men hur stora? År 1984 kom filmen Dödens fält (The Killing Fields) om terrorn under de Röda khmerernas regim. Filmen fick tre Oscars och en massa andra priser.

Författaren Jesper Huor är journalist och har arbetat på SvD, DN och SVT.
Jesper Huors pappa blir diplomat för den nya regimen i Östberlin.  När Jesper Huor är två år återvänder fadern till Kambodja. Han hörs aldrig mera av. Ambassaden i Berlin läggs ner. Mamman och sonen återvänder till Sverige. Marita Wikander blir ordförande i den svenska vänskapsföreningen. Hon reser sommaren 1978 tillsammans med tre andra svenskar till Kambodja. Allt verkar frid och fröjd. Välstånd råder, ingen svälter, alla har det bra. Svenskarna äter ostron med Pol Pot. Men vad som har hänt hennes man, Jesper Huors pappa, får hon inte reda på. Eller vill inte förstå. När de kommer hem till Sverige berättar de i artiklar om den positiva utvecklingen i Kambodja. De röda khmerernas styre skulle med säkerhet leda till ett rättvist och klassfritt samhälle, så småningom.
Några månader senare invaderas Kambodja av Vietnam. Pol Pot och de röda Khmererna drivs bort från Phnom Penh, men forsätter gerillakriget i djungeln. Ganska snart står det klart för omvärlden att Pol Pot och de Röda khmererna har begått ett folkmord på den egna befolkningen. Uppskattningsvis 1,7 miljoner människor, en fjärdedel av befolkningen, har mördats eller svultit ihjäl. Kanske fler. Som andel av befolkningen är det fler än Hitlers folkmord på den egna befolkningen (judar, romer, kommunister etc). Men omvärlden stöder ändå Pol Pot. Vietnams invasion var ett brott mot folkrätten. Pol Pots blodiga regim får fortsätta att representera Kambodja i FN i åratal. Ett ställningstagande som borde vara en veritabel skam för omvärlden. Först 2003 inrättas en krigsförbrytartribunal för Kambodja. Då var redan Pol Pot död sedan flera år.
Så småningom måste också Marita Wikander förstå. Hon lämnar vänskapsförbundet och drar sig undan politiken, blir informationschef för Skansen.
Sonen Jesper växer upp och blir journalist. Han reser till Kambodja för att söka efter sin far och hittar några få släktingar i livet. Så småningom står det klart att fadern har torterats ihjäl i tortyrlägret Tuol Sleng, även känt som S-21, troligen kort efter återkomsten till Kambodja. I detta läger avrättades 14 000 män, som efter revolutionen pekades ut som förrädare. Endast tio överlevde. Av hela pappans släkt, föräldrar och 13 syskon, dödades nästan alla under revolutionen. Alla utom en syster som hela tiden funnits kvar i Kambodja och en bror som lyckades fly till Paris.
Alla som vistats utomlands betraktades som fiender, infekterade med utländskt tänkande, till och med om de hade arbetat för regimen. Alla som gift sig med utlänningar likaså, även om hustrun hade lett en vänskapsförening. Marita följer med sonen till Kambodja, men vad hon tycker och känner får man inte veta.
Sista resan till Phnom Penh kom ut hösten 2006. Tidigare samma år kom en annan bok ut som också handlade om Kambodja på de Röda khmerernas tid, Pol Pots leende av Peter Fröberg Idling. Den väckte stort uppseende på sin tid, och jag läste den. Jesper Huors bok gick mig däremot förbi. Pol Pots leende har de fyra svenskarnas resa till de röda khmerernas Kambodja i augusti 1978 i fokus. I den boken väljer Marita Wikander att vara anonym och inte uttala sig, antagligen för att sonens egen bok redan var under produktion. Inte heller den andra kvinnan i gruppen, Hedda Ekerwald uttalar sig. Men man kan följa resan dag för dag i den resedagbok som hon skriver. Bara glada och välmående människor överallt. Men de två männen uttalar sig för Fröberg Idling. Hur kunde de fyra svenskarna under två veckor undgå att se minsta tecken på att något var fel?

Jan Myrdal, Marita Wikander, Gunnar Bergström och Hedda Ekerwald framför Angkor Vat 1978.
Idag är Gunnar Bergström djupt ångerfull och har beskrivit hur han lät sig duperas av regimen. ”Vi lurades av Pol Pot och Röda khmererna. Vi stödde kriminella”, sade han för några år sedan till AP. År 2008 återvände Gunnar Bergström för första gången sedan 1978 till Kambodja. Den här gången för att be om ursäkt till offren för regimen han en gång stödde. ”Till dem som fortfarande föraktar mitt stöd till Röda khmererna på den tiden och särskilt till dem som led personligen under regimen, kan jag bara säga förlåt och be om er förlåtelse”. Sedan han insåg att han hade haft fel har han skrivit flera artiklar och jobbat hårt för att sprida kunskapen vidare.

Middag med Pol Pot, målning och utställning av Forum för levande historia.
Även Hedda Ekerwald, som senare blev professor i sociologi vid Uppsala universitet, har senare tagit avstånd, liksom också Marita Wikander har gjort. Jan Myrdal, som också var med på resan, har däremot inte ändrat uppfattning. Han håller envist fast vid sitt stöd till den blodiga regimen. Detta var essensen i ”Pol Pots leende”.
Birgitta Dahl ångrar sitt uttalande på 1970-talet. I sin självbiografi Ett annat liv har P O Enqvist kommenterat sitt tidigare uttalande, med att hävda att det som var förnuftigt då kan bli helt fel senare. Dessutom visste han inte vem Pol Pot var.
Men hur kunde de undgå att se? Det är inte så svårt. Regimen visar bara det de vill visa. Och vill man inte se, vill man inte veta, så ser man inte, förstår inte.
Jag reste själv i Kina under fyra veckor 1972. Detta var i slutfasen av ”den stora proletära kulturrevolutionen”. Jag såg ingen misär och träffade bara glada och lyckliga människor, som talade om hur dåligt allt var förut medan allt var bra nu. Jag var inte maoist, men trodde ändå regimen om gott. Det borde jag inte ha gjort. Det borde inte heller Birgitta Dahl och P O Enqvist ha gjort om Kambodja. Men det tycks vara en mänsklig egenskap; man ser det man vill se och förstår det man vill förstå.
Numera talar man om kulturrevolutionen i Kina 1966-1976 som "de tio förlorade åren" eller "tio år av kaos". Miljontals människor dog. Forum för Levande Historia sorterar in kulturrevolutionen under ”brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer”. Men av detta såg vi ingenting 1974. Och förstod ingenting. Vi ville inte heller.
Vi har nyligen i DN Kultur följt debatten om när vi i Sverige förstod att förintelsen hade skett. Enligt Jan Guillou var det inte förrän i maj 1945 som svenskarna fick reda på och förstod att förintelsen hade ägt rum. Historiker har tagit fram tidningsartiklar från 1941, 1942, 1943 och ”bevisat” att det skedde långt tidigare. Kanske var det så för en del. De som var tyskvänliga ville nog varken veta eller förstå. Precis som maoisterna i Sverige inte ville veta sanningen om Pol Pot eller om Mao. Eller som svenska VPK i det längsta hemlighöll hur länge dåvarande SKP-VPK hade vänskapliga förbindelser med regimerna i Moskva och Östtyskland. Inte förrän Stasis arkiv öppnats 1989 blev sanningen uppenbar för alla.
Jesper Huor beskriver hur han möter sina kambodjanska släktingar och får höra deras berättelser. Han besöker massgravar och tortyrcentret S-21 där fadern dog. Styrkan i boken är den personliga kopplingen, hur fadern försvann och varför. Hur tänkte föräldrarna egentligen när fadern reste. Hade hela familjen rest hade alla varit döda. Förstod eller anade fadern vad som kunde ske?
Har man upplevt 1960- och 1970-talets vänstervåg kan man känna igen sig, men det är ändå för länge sedan detta hände. När USA bombade Nordvietnam julen 1972 fördömdes detta av Olof Palme: ”Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden: Hanoi, julen 1972.”
Man kan nu lägga till Phnom Penh 1975-1978. Det var USA som drog in Kambodja i kriget. Men även om man fördömer USA:s bombningar behöver man inte hylla Pol Pot.
Jesper Huor säger: ”Jag tror pappa for hem till Phnom Penh för att förklara revolutionen för sin släkt, övertygad om att alla var stolta över honom. Vad han tänkte sina sista timmar före avrättningen kan jag inte ens föreställa mig, det blir för absurt.”
Jesper Huor har skrivit en mycket stark bok som jag kan rekommendera alla att läsa. Särskilt revolutionsromantiker på vänsterkanten, om det nu finns några längre.

Den glömda historien om Östsverige

Mina äldsta rötter har jag spårat tillbaka till 1500-talet i Sundom några mil söder om Vasa i Österbotten. Morfars släkt kom från Österbotten, mormors från Åbo. Alla var svensktalande.  I svenskbygderna i Österbotten, Åbotrakten och Nyland har det talats svenska åtminstone sedan 1100-talet. När Skåne blev svenskt 1658 hade dessa områden redan tillhört Sverige i femhundra år.
Min mamma och pappa växte upp i Åbo. Det är det svenska namnet på den stad som på finska heter Turku. Vår närmaste huvudstad heter Reval på svenska. Det sa alltid min mamma som hade en kusin där. De flesta svenskar vet nog inte vad Reval är. Säger man Tallinn förstår de.
Stockholms skärgård slutar inte vid Huvudskär och Svenska Högarna. På Rågöarna, Nuckö, Ormsö, Dagö och Runö har det bott svenskar sedan 1100-talet. Där S:t Petersburg ligger sedan början på 1700-talet fanns det redan en svensk stad, Nyen, residensstad för Ingermanland och Kexholm, och en stor hamnstad. Nyen fick stadsrättigheter av Gustav II Adolf redan 1632. I Nyen hette huvudgatorna Kungsgatan, Viborgsgatan och Mellangatan. I provinsen Ingermanland var majoriteten svensktalande under slutet av 1600-talet, medan ryssarna utgjorde en minoritet. Stockholm ligger i dag i den östra delen av Sverige, men på 1600-talet låg det ganska centralt i riket, ja till och med lite väl långt västerut.
John Chrispinsson beskriver den idag nästan bortglömda historien om Östsverige då Sverige var ett runt, snarare än ett avlångt land i boken ”Den glömda historien” från 2011.

Det är en tegelsten, där olika avsnitt utgår från Åbo, Viborg, Nyen, Riga, Tallinn och Hapsal, sex centra i det gamla Östsverige. Historien behandlas från medeltiden till idag i detaljerade skildringar av människoöden baserade på arkivstudier. Från 1800-talet och framåt baseras berättelserna till stor del på tidningsartiklar – det finns eller har länge funnit svenskspåriga tidningar i hela området.
Idag är kunskapen om till exempel finlandssvenskar låg – om man alls känner till att de finns. Att det dessutom har funnits estlandssvenskar är nog för de flesta helt okänt. Känner man till dem tror man ofta att det bara har handlat om en härskande överklass, men båda grupperna dominerades av fiskare och bönder. I Estland var dessutom godsägarklassen tysk, med rötter i Tyska orden.
Efter första världskriget fick Estland och Lettland sin självständighet. Runö i Rigabukten ville varken höra till Estland eller Lettland utan ansökte två gånger om en anslutning till Sverige! Efter Stalin-Ribbentroppakten 1939 var det fritt fram för Sovjetunionen att åter krossa den. När tyskarna bröt pakten 1941 och körde ut Röda armén upplevde estlandssvenskarna det som en befrielse efter ryssarnas förtryck och övergrepp. Men på officiell svensk nivå ville man länge inte låtsas om den svenska befolkningsgrupperna. Politiskt var det viktigare att hålla sig väl med Tyskland eller Ryssland (beroende på hur det internationella läget var) än att värna om förföljda estlandssvenskar förföljdes. För de var ju inte längre svenska medborgare!
Det är alltså en spännande historia som Chrispinsson lyfter fram. Ibland tenderar berättelserna kanske bli lite väl detaljerade, men den avslutande berättelsen om kapplöpningen med tiden när estlandssvenskarna kanske eller kanske inte skulle kunna evakueras när Röda armén avancerade under 1944 är spännande, nästan som en bladvändande deckare.
Varför var Sverige så tvehågsna inför tanken att ta emot drygt 7 000 svensktalande båtflyktingar från Estland? Idag är antalet asylsökande tio gånger större årligen. Efter finska Vinterkriget tog Finland hand om ca 400 000 karelare som flydde från de områden som förlorades till Sovjetunionen.
Chrispinsson har lagt ner ett stort arbete på att samla in underlag och berätta denna glömda historia. Boken är högst läsvärd, i alla fall för dem som har ett starkt intresse för detta område, kanske lite väl detaljerad och rörig för andra. Genom uppläggningen, där parallella historier berättas för sex olika områden blir det lite väl många upprepningar, där de övergripande skeendena lätt försvinner i detaljernas mångfald. Och tyvärr borde förlagsredaktören ha gått igenom reglerna för hur man sätter komma och punkt i det svenska språket. Chrispinsson tycks nästan helt sakna kunskap om detta. Fullständiga meningar staplas genomgående efter varandra bara åtskilda av kommatecken, där man absolut borde ha satt punkt flera gånger. Samtidigt saknas genomgående kommatecken vid bisatser, där de borde ha funnits i stället. I varje fall stör detta min läsning och tröttar. Tillbaka till skolbänken alltså, John!

Hitta hem?

Bostadsbristen i storstäderna och särskilt i Stockholm tenderar alltmer att bli en av de mest akuta frågorna för medborgarna inför valet. Boken ”Hitta hem” är arkitekten Ola Anderssons bidrag i ansträngningarna att göra bostaden till en social rättighet i stället för en handelsvara, detta enligt hans egen presentation i förordet.

Ola Anderssons bok börjar bra, när han redan i förordet medger att han hellre än att skriva boken hade ägnat sig åt att göra det han egentligen är bra på, nämligen att rita hus. Han vädjar dessutom till läsaren att överse med tillkortakommanden han säger sig visa de ekonomer och politiker, som regelbundet uttalar sig om bostadskrisen. Själv visar han inte samma förståelse för dem han kritiserar.
OA ger en rad exempel på tvärsäkra uttalanden på områden, som han alltför tydligt visar sig inte behärska. Inledningsvis gör han ändå en bra beskrivning av bostadsfrågans betydelse socialt och ekonomiskt. Han pekar också på att PBL tillkom 1987 i en tid då Sverige efter miljonprogrammet ansågs färdigbyggt, och därför inriktad på mindre kompletteringar och tidsbegränsade detaljplaner. Att en översyn av planeringssystemet krävs är många överens om. Han konstaterar vidare att en friare hyressättning skulle innebära att hyrorna steg på ett stt som skulle innebära en sänkt bostadsstandard för stora delar av Stockholms befolkning och tvinga ut alla hyresgäster med normala inkomster ur de centrala delarna av regionen. En fri hyressättning skulle alltså inte leda till att fler bostäder skulle byggas. Om detta kan jag också instämma.
Men Ola Andersson tycks också anse att tunnelbanenätet har nått gränsen för hur långt det kan byggas ut. Någon tunnelbana till Täby eller Nacka borde alltså inte byggas, om jag har förstått honom rätt. Orsaken är de långa restiderna till norra Botkyrka, Rågsved och Hässelby, Rinkeby-Tensta-Hjulsta och Hallonbergen-Kista-Husby-Akalla ligger enligt OA för långt ut (från innerstaden) för att bli attraktiva.
OA gör också en egen hemsnickrad kalkyl för att kvantifiera bostadsbristen genom att utgå från läget år 1992, då vi hade den högsta bostadsstandarden hittills. Det skulle enligt OA krävas runt 300 000 lägenheter till för att bibehålla den standarden men det har bara byggts 125 000. Vi har alltså ett underskott på 135 000. Enligt OA.
Kalkylen är urusel av flera skäl. Det första är att den inte stämmer med den statistik vi har över befolkning och bostadsbestånd. OA räknar till exempel bara med nybyggnad av bostäder och bortser från t ex rivning, ombyggnad, permanentning av fritidshus och annat.

Antalet invånare per lägenhet, boendetätheten, är ett mått på bostadsstandarden. Diagrammet visar utvecklingen efter 1990 i Stockholms län. Vi har successivt fått tränga ihop oss.
Utgår man från offentlig statistik från SCB är underskottet 2013 i stället ca 75 000 lägenheter, som skulle krävas för att upprätthålla den bostadsstandard på 2,02 invånare per lägenhet vi hade år 1992. Det är nog så mycket men ändå bara hälften av vad OA har beräknat. Ett annat skäl för att inte utgå från 1992 är att denna bostadsstandard och bostadsefterfrågan var resultatet av en omfattande statlig subvention av bostadssektorn, med förmånliga statliga lån mm. När detta i huvudsak avskaffades i början på 1990-talet minskade bostadsefterfrågan så kraftigt att nybyggandet av bostäder sjönk till mindre än en tredjedel av byggandet i slutet av 1980-talet. Först fram emot år 2000 hade bostadssektorn någorlunda återhämtat sig.
Om man inte vill återinföra denna gigantiska statliga subvention (vilket knappast någon tänkbar riksdagsmajoritet kommer att göra) är det därför mera relevant att utgå från läget år 2000, då boendetätheten var 2,11 invånare per lägenhet, eller kanske 2005, då den var 2,09. Gör man så blir bostadsunderskottet år 2013 mellan 30 000 och 40 000 lägenheter.
Men varför gör OA egna amatörmässiga beräkningar mellan tummen och pekfingret när det faktiskt finns beräkningar, som är utförda ganska nyligen av verkliga experter? Enligt rapporten "Regional bedömning av behovet av nya bostäder i Stockholmsregionen fram till 2030" från TMR, var det uppdämda behovet 2012 ca 53 000 lägenheter. Denna något högre siffra bygger på antaganden om hushållsbildning, som jag själv tror kan vara något överskattade. I alla händelser är det en välgrundad beräkning, som finns offentligt tillgänglig, men som OA inte har brytt sig om att studera.
OA resonerar mycket om mark och utgår från att marken som ska bebyggas i huvudsak är i kommunal ägo. Så är det ju ofta i Stockholms stad på grund av en framsynt markpolitik och även i till exempel Solna och Sundbyberg, framförallt på grund av att den tidigare statliga marken i dessa kommuner senare har överlåtits till respektive kommun. Men det är långtifrån det vanliga i andra kommuner i länet. När kommunen äger marken kan man också sätta priset, men det sker naturligtvis inom marknadens ramar. OA gör gällande att till exempel Stockholms stad driver upp markpriset av kortsiktigt vinstintresse genom att begränsa antalet markanvisningar, samtidigt som det långsiktiga allmänintresset borde leda till fler markanvisningar. Det är naturligtvis en central fråga, men kanske mer komplicerad än vad OA antyder. Enligt kommunallagens likställighetsprincip måste mark som säljs av kommuner för bostadsändamål säljas till marknadspriser. Kanske borde kommunallagen i så fall ändras?
Var ska vi då bygga ut staden? Den regionala utvecklingsplanen RUFS 2010 förordar en utveckling mot en mer flerkärnig region med åtta yttre regionala stadskärnor utöver den centrala regionkärnan i innerstaden med närområden. Detta struktur är underbyggd med internationell forskning om flerkärniga regioner och väl förankrad i de berörda kommunerna. Både hushåll och företag skulle vinna på en sådan utveckling.
Men OA tycker inte om RUFS. Han menar till och med att "avsaknaden av regional planering" är en förklaring på stadens många problem. Men Stockholmsregionen är ju den enda region i Sverige som faktiskt bedriver regional planering sedan många år.
Enligt OA är de regionala stadskärnorna inte attraktiva för något annat än externhandel. För OA finns det en enda faktor som ger attraktivitet – kort restid till innerstaden. I stället bör tillväxten enligt OA därför i huvudsak ske i ett stråk utanför innerstaden, som sträcker sig från Nackas centrala delar längs Tvärbanan genom Stockholms södra och västra delar genom Sundbyberg till Solna station. Ska därmed 22 av länets 26 kommuner sluta bygga bostäder? Nej, enligt OA ska enbostadshusen dominera där. Men detta är ju ett säkert sätt att bygga en bilstad! För OA är problemet med dessa 22 kommuner de långa restiderna till innerstaden.

Ola Andersson, arkitekt
Ola Anderssons egen bostadskarriär speglar kanske hans endimensionella syn på staden; en HSB-etta i Traneberg, rivningsetta på Kungsholmen, 1:a i bostadsrätt på Kungsholmen, 4:a i Vasastan, där han bor än i dag. Andersson har aldrig bott längre bort från innerstaden än i Traneberg.
Det finns en vanlig missuppfattning att alla egentligen vill bo i innerstaden, men så är inte fallet. De flesta vill faktiskt i första hand bo kvar i den kommun, där de redan bor. Det visar också analyser av flyttningsmönster som visar att de flesta flyttningar sker på korta avstånd (se till exempel rapporten "Nio gånger i livet" från Regionplanekontoret). Det finns dock en efterfrågan på att bo centralt och i täta miljöer, som är större än vad som har tillgodosetts, och därför stiger marknadspriserna mest i innerstaden. Idag byggs det täta miljöer i Stockholm, Solna och Nacka, men även ytterkommunerna planerar för ökat bostadsbyggande i täta miljöer i de regionala stadskärnorna. Huddinge planerar till exempel för 6 000 nya bostäder i Flemingsberg, Järfälla för 10 000 nya bostäder i Barkarbystaden, Täby för 6 000 nya bostäder i Täby centrum. Bara i dessa tre regionala stadskärnor kommer det att bo ytterligare närmare 50 000 personer om ett antal år. Detta kommer i sin tur att ge underlag för nya verksamheter, butiker, restauranger och kaféer, vilket skapar stadsliv. Också i de andra stadskärnorna kommer nya bostäder att byggas. Det är kortsiktigt att bedöma dessa platsers attraktivitet efter hur de ser ut idag.

Täby Galopp med 6 000 nya bostäder.
Det finns omfattande forskning, som beskriver vilka faktorer som ger attraktivitet i stadsbebyggelse som är betydligt mer nyanserade. Regionplanekontoret, nuvarande TMR, har tillsammans med några kommuner låtit studera detta under de senaste åren. Resultatet av studierna visar att man med några få stadskvaliteter kan förklara bostäders och kontors attraktivitet. Avgörande stadskvaliteter är förutom regional tillgänglighet även utbudet av urbana verksamheter, utformningen av gatunätet för gående, tillgången på grönområden och vatten samt byggnadsform. Hög täthet i bebyggelsen är en förutsättning för flera av dessa kvaliteter.
Nyligen har ju en överenskommelse träffats om en utbyggnad av tunnelbanan till Nacka, Barkarby och Solna. Men i stället för att bygga nya stationer på tunnelbanan längre ut vill OA ha en ringlinje som förbinder Skarpnäck-Hökarängen-Bandhagen-Älvsjö-Solberga-Västberga-Liljeholmen-Fridhemsplan ”som skulle skapa läge för ny bebyggelse i Söderort”. Nu ger ju inte en sådan linje så många nya lägen, eftersom där redan finns tunnelbanestationer. Bortsett från sträckan Älvsjö-Liljeholmen-Fridhemsplan är det dessutom en ren tvärlinje. Decenniers erfarenhet av trafikanalyser i stockholmsregionen visar att tvärlinjer på visst avstånd från centrum ger så lågt resande att det inte behövs tunnelbanor här. Den föreslagna linjen skulle ge så låg nytta i förhållande till kostnaderna att det nästan är bortkastade pengar. Inte ens billigare tvärspårvägar är enkla att motivera i periferin och redan föreslagna tvärspårvägar i söder och norr har inte kunnat finansieras.
”Hitta hem” innehåller också ett antal sakfel, utöver det jag redan har tagit upp. Stockholms läns landsting bildades t ex inte 1971 som Andersson påstår utan 1862. Vad som hände var att Stockholms stad ingick i landstinget. Saneringsbegreppet ”lägsta godtagbara standard” motsvarar inte nybyggnadsstandard, som OA påstår. Enligt 18 a §. LGS definieras lägsta godtagbara standard (LGS) i 18 a § 6 och 7 styckena med att en bostadslägenhet måste ha anordning för uppvärmning, varm- och kallvatten, avlopp för spillvatten, anordningar för personlig hygien, elektrisk ström och anordningar för matlagning mm.
”Hitta hem” ger många svagt underbyggda analyser och bristfälliga förslag på lösningar. Inte mycket nytta för dem som söker recept på hur vi ska lösa bostadskrisen alltså.

Uppdatering
Forskningssammanställningar om flerkärniga regioner finns t ex i rapporten Flera kärnor (2003) och Stadsutbredning och regionala stadskärnor (2011), båda från RTK.