Var 2014 varmast?

Nu upprepas i media att 2014 var det varmaste år som mänskligheten någonsin har uppmätt. Det är ju ingen nyhet att det har blivit varmare sedan Karl X Gustav tågade över Stora och Lilla Bält och besegrade danskarna i mitten av 1600-talet. Vi har haft en långsam uppvärmning, som under det senaste seklet har inneburit en uppvärmning med omkring 0,7 grader. Däremot är det mycket troligt att det var varmare under medeltiden och även under den romerska värmeperioden för 2000 år sedan. I ett längre tidsperspektiv är jorden sannolikt på väg in i en ny istid, eftersom det har gått ungefär 18 000 år sedan den föregående. Sedan kommer Skandinavien och norra Europa sannolikt vara nedisade i bortåt 100 000 år innan det åter blir varmare.
Å andra sidan är temperaturmätningarna osäkra av flera skäl. De sker vid ett begränsat antal mätstationer, medan den helt dominerade delen av jordytan saknar mätstationer, till exempel de 70 procent som består av hav. Förhållandena vid mätstationerna har ofta förändrats genom att de flesta är placerade i städer, där bebyggelsen och energianvändningen har förändrats helt under de senaste 100 åren. Tekniken att mäta temperaturen har också förändrats. Tar man hänsyn till osäkerheten i beräkningarna går det inte att säga om 2014 var varmare än till exempel 2010 eller 2005 eftersom skillnaderna ligger inom felmarginalen.

Satellitbaserad temperatur 1979-2014 enligt UAH (University of Alabama in Huntsville).
Därför anses satellitmätningar säkrare eftersom de mäter över hela ytan och genom att urbaniseringseffekten inte får någon betydelse. Nackdelen är att satellitmätningar inte har gjorts förrän efter 1979. Men tittar man på den korta perioden visar det sig att 2014 enligt satellitmätningarna inte var det varmaste året sedan 1979. Enligt UAH var 2014 det tredje varmaste året efter 1998 och 2010, men flera andra år ligger på ungefär samma nivå.

Enligt den andra satellitbaserade redovisningen från RSS (Remote Sensing Systems, Santa Rosa, California) var 2014 bara det sjätte varmaste året.
Om man att som praktiskt taget all media har gjort presentera 2014 som det varmaste året hittills väljer man att lyssna till det gemensamma pressmedelandet från NASA och NOAA och att bortse från de satellitbaserade mätningarna som säger något annat.
Ett annat exempel på hur man kan sortera vad man väljer att referera är Karin Bojs krönika i DN häromdagen, där hon säger att ”När man går tillbaka till FN:s klimatpanels sammanfattning från år 2001 och 2007 är det nästan kusligt hur deras datamodeller har räknat rätt.”
Jag undrar om jag har läst rätt. Så här har datormodellernas prognoser sett ut och så här blev det.

Diagrammet ovan visar hur temperaturen har avvikit från IPCC:s projektioner efter 1998. Den platta temperaturutvecklingen under de senaste 18 åren ligger mer och mer utanför IPCC:s datorsimuleringar. Men vad menar då KB med att de räknat kusligt rätt?
Jag läser vidare och konstaterar att KB uppfattat att ”Faktum är att havsytan stiger snabbare än FN:s klimatpanel förutsåg år 2001 och även år 2007.” Hon skriver vidare: ”Havsytans stigning accelererar. Mellan år 1900 och 1990 höjdes havet i genomsnitt lite över 1 millimeter om året. De senaste tjugo åren har havsytan höjts 3 millimeter om året.”
Det är klart att 1,7 mm är lite över 1 mm, men knappt 2 mm per år är en hederligare avrundning. Det är också så att den högre siffran bygger på satellitmätningar, som inte fanns tillgängliga under större delen av 1900-talet.

Havsnivåhöjningen sedan 1880.
Havsnivån har stigit cirka 130 meter sedan den förra istidens höjdpunkt för cirka 18 000 år sedan. Det är i genomsnitt ca 7 mm per år, men höjningstakten var mycket högre i början. Under de senaste 3 000 åren har havsnivåhöjningen varit nästan konstant, med en stigning på 0,1 till 0,2 millimeter per år. Under hela 1900-talet uppskattades havsnivåhöjningen till 1,7 mm per år. Enligt IPCC steg havsvattennivån med i medeltal 1.8 mm per år mellan 1961 och 2003 och enligt satellitmätningar mellan 1993 och 2006 i genomsnitt med 3,1 ± 0,7 mm/år mellan 1993 och 2006. År 2007 menade  IPCC att havsytan skulle stiga med 2-6 mm fram till slutet av detta århundrade.

Havsnivåhöjning från 1993 till 2014 visar ingen märkbar acceleration.

Enligt CU Sea Level Research Group vid University of Colorado är medelhöjningstakten mellan 1993 och 2011 3,2 mm ± 0,4 mm/år. Det finns inte någon tendens till ökning. Det går inte att tala om acceleration.

Nu vill jag inte påstå att jag med säkerhet vet vare sig om 2014 var det varmaste året eller ej, eller om havsnivåhöjningen accelererar eller ej. Poängen är att det finns vetenskapliga data som talar både för och emot detta. Men många journalister väljer att referera undersökningar, som talar för den uppfattning som man redan har bestämt sig för att tro på och marknadsföra, medan andra fakta lämnas därhän. Allt som står i vetenskapliga tidskrifter är inte ens sant, och många artiklar återkallas från vetenskapliga tidskrifter.

Tendensen att välja ut sådan information som bekräftar ens egen uppfattning och välja bort annan kallas konfirmeringsbias. Man kunde tycka att en oberoende och granskande journalistik borde utgå från ett mer prövande och ifrågasättande förhållningssätt.

Hör Gud bön?

För många år sedan, när vi fortfarande seglade i Stockholms skärgård om somrarna, råkade vi in i plötslig och tät dimma. Den drog över oss på bara några minuter. Vi seglade i en mindre farled, som mest användes av fritidsbåtar, men som i viss utsträckning också användes av större fartyg. Vi gick för kryss och var dessutom inne i en besvärlig del av skärgården med många grynnor. Eftersom det varit fint väder tidigare på dan var också många andra båtar ute. Så länge vädret var fint var det inga problem, bara man hela tiden höll ögonen på sjökortet och visste var man var.

Allt blev bara mjölkvitt omkring oss.
Sen blev allt omkring oss bara mjölkvitt. Men ljuden från mistlurar, andra småbåtar och mindre fartyg hördes kristallklart. Det var bara helt omöjligt att uppfatta varifrån ljuden kom. Vi kunde inte heller hålla koll på farten, så att vi visste när det var dags att slå. Skulle det plötsligt dyka upp ett större fartyg framför oss, skulle vi inte ha minsta chans att väja. Att ankra där vi var, fanns inte på kartan. Det som nyss känts som en fridfull söndagspromenad förvandlades på några minuter till en kamp på liv och död.
Då dyker ur dimman plötsligt upp en stor skugga. Men det är inte ett fartyg utan en liten trädbevuxen holme. Vi låter blixtsnabbt seglen falla och kastar ut draggen. Vi går runt den lilla holmen på några minuter. Det är tät dimma omkring oss. Vi hör massa ljud från havet runtomkring, motorbåtar, mistlurar, ibland till och med röster, men vi ser inte ett dugg i den täta dimman. På den holmen blir vi sedan kvar hela dagen, kvällen, natten.

Hur kunde vi ta oss i land här utan att se någonting alls?
Nästa morgon har det klarnat och vi ser med förundran hur vi lyckats undvika att vare sig gå på grund eller kollidera med någon annan båt och dessutom mellan grynnorna ta oss iland i en liten skyddad vik utan minsta problem. Vi tackar försynen, Gud och Jesus för att han har lett oss så säkert in till en säker hamn.
Nej, det där sista gör vi ju inte. Vi var och är ateister. Vi tror inte på vare sig Gud eller Jesus, och hade vi gjort det hade vi säkert betraktats som så syndiga människor att vi ändå hade varit förtappade.
Men tror man på Gud och Bibeln, så väljer man gärna att se den här typen av händelser som en bekräftelse på att Gud finns och att Gud hör bön. Är man ateist, så väljer man hellre att se det som ett resultat av ett skickligt manövrerande vid rorkulten eller kanske bara som en lycklig slump att det ändå gick bra.
Men psykologiska termer kallas detta konfirmeringsbias. Det innebär att man omedvetet tar till sig sådan information som bekräftar ens egen uppfattning, medan man bortser från annan information. Det beror antagligen på en nedärvd gen hos människan att vi beter oss på detta sätt. Det har antagligen varit en övervägande positiv egenskap, som har hjälpt oss att se sammanhang och förstå mönster i en förvirrande omgivning, och därför bidragit i mänsklighetens utveckling.
Därmed inte sagt att samma egenskap inte också kan vara negativ. Anhängare av olika pseudovetenskapliga företeelser tenderar att i hög grad hitta information som bekräftar även de mest udda företeelser. Antroposofin, som enligt dess grundare Rudolf Steiner är en andevetenskap, är en sådan pseudovetenskaplig rörelse och grunden för den antroposofisk medicin som används vid Vidarkliniken i Järna. Under den senaste veckan har medierna rapporterat om hur antroposofisk medicin riskerar att införlivas i svensk lagstiftning. Experter har uttryckt kritik och varnat för att förslaget riskerar att ge overksamma alternativmedicinska preparat en statlig sanktion. Även Läkarförbundet har varnat för att en urholkning av läkemedelsbegreppet är en patientsäkerhetsrisk.
Den röd-gröna regeringen beslutade i december att ge Vidarkliniken tillstånd att under ytterligare ett år förskriva oregistrerade antroposofiska läkemedel, i huvudsak homeopatika. Detta var det senaste i en lång rad dispenser under mer än 20 år.

Vidarkliniken i Järna
Vidarkliniken ska förstås tillåtas, så länge dess verksamhet inte har bevisats vara skadlig, på samma sätt som kristendom, islam och andra religioner tillåts utöva sin verksamhet, baserad på liknande utomvetenskapliga tankar. Men det är absurt att homeopatiska medel baserade på Rudolf Steiners andevetenskap gång efter annan sanktioneras av staten. Därigenom bibringas patienterna intrycket att en behandling med homeopatisk låtsasmedicin ska hjälpa dem, trots att det handlar om garanterat overksamma preparat framställda av till exempel stackmyror, korsspindel, ormgift, meteorjärn, kvarts, bolmört, spikklubba, belladonna, flugsvamp och olika kroppsdelar från husdjur.

Homeopatika
Övertygade antroposofer kommer aldrig att omvändas av hur många dubbelblinda vetenskapliga undersökningar som helst. Detta är bara ett av många uttryck för konfirmeringsbias, den mänskliga egenskap som jag nämnde ovan, och som innebär att man omedvetet sållar bort sådan information som inte bekräftar det man redan har bestämt sig för att tro på. Kanske är detta inte så överraskande i religiösa eller antroposofiska sammanhang.
Men även vetenskapliga forskare tenderar att selektivt uppmärksamma forskningsresultat, som stämmer med deras egen teori och omedvetet ignorera sådant som strider mot den. Det kan också leda till att man, medvetet eller omedvetet, arrangerar experiment och använder data som tenderar att bekräfta hypoteser medan man undviker att använda data eller experiment som eventuellt skulle kunna falsifiera dem.
På olika områden bedrivs forskning ofta just på detta sätt inom den gängse huvudfåran, samtidigt som anslagen för paradigmkritisk forskning begränsas och kritiska invändningar avfärdas utan sakliga argument. Det är inte god vetenskap.

Manifestation för yttrandefriheten

I går var jag däckad av vinterkräksjukan och hade inte mycket annat att ta mig för än att följa TV-sändningarna från Paris och Stockholm, där demonstrationerna bevakades i realtid. Det var sannerligen en imponerande manifestation för yttrandefriheten och mot våld och terror.

Ett femtiotal av världens ledare gick arm i arm med Frankrikes Hollande och Tysklands Merkel i centrum omgivna av Israels Netanyahu, Malis Ibrahim, Boubakar Keita, EU:s Donald Tusk och Palestinas Mahmoud Abbas i centrum. 
Strax utanför bild marscherar Jordaniens kungapar och Turkiets premiärminister Turkiet, premiärminister Ahmet Davutoglu. Här förenas representanter för kristna, muslimer och judar i ett gemensamt avståndstagande från våldet och för yttrande- och pressfriheten.
Men alla är inte lika konsekventa företrädare för pressfriheten. Enligt Reportrar utan gränsers årliga rankinglista ligger visserligen Tyskland och Frankrike i den bästa kvartilen på platserna 14 respektive 39, men Israel (96), Mali (122), Palestina (138), och Jordanien (141) ligger alla på den sämre planhalvan, för att inte tala om Turkiet (154). De tre sista länderna ligger alla i den sämsta fjärdedelen bland de 180 rankade länderna. Turkiet var för bara några år sedan var det land som fängslade flest journalister i världen enligt Jonathan Lundqvist, Reportrar utan gränser.
Det vore onekligen ett stort framsteg om deltagandet i manifestationen också markerade ett nytänkande på hemmaplan för de deltagande länderna. Men sen återstår ju t ex Kina, Nordkorea, Iran och Eritrea som inte ens var närvarande.
Marscher förekom också på många andra platser i världen. Alla som deltog i ville dock inte oreserverat försvara Charlie Hebdo, t ex när de publicerar karikatyrer som kan uppfattas som kränkande för muslimer. Radions Cecilia Uddén rapporterade i morse till exempel om en mindre demonstration i Kairo. Men det finns skillnader i synen på yttrandefriheten. Att förolämpa religion framställs enligt Uddén i västvärlden som en rättighet, men i Egypten finns en utbredd uppfattning att religioner inte skall skändas. Hon menar att detta utgör en stor skillnad mellan västvärlden och den muslimska världen idag.  ”I väst försvarar lagen människor. Här finns en lag som förbjuder hets mot folkgrupp, medan lagen i Egypten förbjuder hets mot religion. Det här är en ekvation som inte går ihop”, säger Cecilia Uddén.
Att kunna kritisera religioner ser jag som en grundläggande del av våra fri- och rättigheter och något som alla religiösa måste kunna tåla i ett demokratiskt samhälle. Som Voltaire skulle kunna ha sagt "Jag ogillar vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rättighet att säga det." (men just så har han inte sagt. Det skrev Evelyn Beatrice Hall 128 år efter Voltaires död för att sammanfatta Voltaires inställning.)
Men naturligtvis är även lagen om hets mot folkgrupp en inskränkning i yttrandefriheten.  Enligt 16 kap. 8 § Brottsbalken gör man sig skyldig till brott om man ”i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. Skillnaden är alltså att det är tillåtet att uttrycka missaktning för religion men inte för dem som utövar samma religion. Den skillnaden tycker jag är väsentlig och den bör vi försvara.

En och en halv miljon demonstranter? 
I Stockholm samlades 3 000 personer på Sergels torg. En bra uppslutning i snövädret kan man tycka.
Runtom i Frankrike samlades folk för manifestationer och totalt deltog fler än 3,7 miljoner människor i landet, enligt nyhetsbyrån AFP som citerar en regeringskälla. Siffrorna varierade lite enligt olika uppgifter men enligt ”AFP:s kontrollräkning av provisoriska officiella siffror” samlades 1,5 miljoner demonstranter i Paris. Den största demonstrationen någonsin!

Jag undrar lite hur man gör för att räkna 1,5 miljoner människor. Skulle man räkna dem med en hastighet av en per sekund skulle det ta mer än 17 dagar om man räknade dygnet runt. Place de la Republique rymmer i alla fall inte mer än 135 000 personer, om det står 4 personer per kvadratmeter, så 90 % måste i så fall samlas på intilliggande gator.
Boulevard Voltaire, där marschen gick är 24 m bred. Är man packad med 4 personer per kvadratmeter (men så trångt var det inte överallt) blir tåget 15,6 km långt Om man fyller gatan tar det mer än 5 timmar för marschen att passera med den långsamma takt som syns på TV-bilderna (och ännu fler timmar om det var mera utspritt). Kanske var det verkligen 1,5 miljoner, men är det verkligen sannolikt?

Det kanske inte spelar någon större roll om det verkligen var 1,5 miljoner på plats. En storartad markering var det ändå. För den poäng jag vill lyfta är en annan. Ingen ville egentligen ifrågasätta siffran, även om den var osannolik om man tänker efter lite. Ingen nyhetsbyrå, ingen TV-kommentator.
Redan innan det hela började sades det att 1 miljon väntades komma, hur man nu kunde veta det. Arrangörerna ville naturligtvis visa upp en så hög siffra som möjligt. Flera av offren var poliser och polisen hade också gjort en stor insats när de slutfört fritagningen av gisslan. Och de i vanliga fall granskande journalisterna hade ju ett eget intresse av att pressens frihet får ett så stort stöd som möjligt. Även om det gick ut över deras granskande uppgift denna gång.

Psykologiskt klimattrams i SvD

Nu ska psykologerna engagera sig i att få människor att bekämpa klimatförändringarna, enligt ett stort uppslaget reportage i SvD. Och tidningen inleder på sedvanligt tendensiöst sätt:
”Isbjörnen som vankar fram och tillbaka på det krympande isflaket”. Fakta är att det finns fler isbjörnar än på mycket länge och att det största hotet är legal jakt som bedrivs i Kanada.
”Kvinnan som vadar fram längs bygatan i Bangladesh med vatten upp till hakan och sina ägodelar på huvudet. Vidsträckta fält av vitblekta koraller”. Fakta är att det har inte har inträffat någon havsnivåhöjning som har drabbat korallöar och det kommer inte att ske i framtiden heller eftersom korallöar växer i takt med havsnivåhöjningen.
”Den ryske mannen som sitter i askan efter sitt nedbrunna hus och gömmer händerna i ansiktet”. Det finns inte något som talar för att de ryska skogsbränderna hänger samman med klimatförändringen.
”Forskarna har blivit allt mer säkra på att klimatet faktiskt håller på att förändras med stigande temperaturer, smältande glaciärer, höjda havsnivåer, översvämningar, värmeböljor och omfattande skogsbränder som följd". Ingen ifrågasätter att klimatet förändras. Frågan är vad som är orsakerna. Där är inte forskarna överens.
”Allmänheten är fortfarande ganska passiv och litar inte riktigt på forskarnas slutsatser”. Lyckligtvis är folk sunt skeptiska. De kanske frågar sig hur mycket av klimatförändringen som beror på människans utsläpp och hur mycket som har naturliga orsaker. Faktum är ju att medeltemperaturen har stigit sedan början av 1800-talet, långt innan utsläppen av koldioxid hade någon omfattning att tala om. Klimatet har ju trots allt förändrats under flera miljarder år, långt innan människan fanns. Kan man alls påverka utvecklingen eller borde man i stället anpassa sig till den.
”Det som är komplicerat med klimatförändringarna är att de främst orsakas av en genomskinlig och luktfri gas – koldioxid”, säger psykologen Marta Cullberg Weston, initiativtagare till ” Klimatpsykologiskt nätverk”.

Psykologen Marta Cullberg Weston.
Frågan är vad psykologer vet om orsakerna till klimatförändringen. ”Klimatet har ändrats tidigare i historien också, men det som är unikt med dagens förändringar är att de till största delen orsakas av människan”, säger Janet Swim, amerikansk psykologiprofessor. Hon kanske menar uppvärmningen mellan 1970 och 2000, men hon förklarar inte hur uppvärmningen började redan på 1800-talet eller avsaknaden av uppvärmning mellan 1940 och 1970.

Psykologiprofessorn Janet Swim.
Enligt de svenska och amerikanska psykologer som SvD har pratat med finns det psykologiska orsaker till att människor är skeptiska till klimathotet. Det handlar alltså inte om att det vetenskapliga underlaget ifrågasätts. Nej det handlar om psykologiska flyktmekanismer som ”det händer inte här”, eller att klimathotet är diffust och avlägset. ”Problemet för klimatet är att kostnaden för ett miljövänligt beteende är konkret och upplevs som en uppoffring i nuet, medan vinsten ligger i framtiden och upplevs som relativt diffus” säger psykologiprofessorn Janet Swim. Men faktum är att den eventuella vinsten av klimatåtgärder inte bara upplevs som diffus, den är genuint osäker. Vi vet inte om vi kan påverka klimatförändringarna det minsta, det enda vi vet är vad teoretiska modellberäkningar visar, modeller som hittills inte kunnat återspegla de verkliga förändringarna - avsaknaden av uppvärmning efter 1998.
Frågan är varför SvD engagerar sig i en okritisk kampanjjournalistik av detta slag? Och varför man ifrågasätter läsarnas förmåga att tänka själv.

Tips om gratis HDTV

HDTV (High Definition Television) innebär en tv-bild med högre upplösning än de nuvarande formaten. HDTV sänds alltid med digitalt ljud och i widescreen, 16:9 (Jag har förresten skrivit om dessa märkliga format i en tidigare blogg).HDTV finns idag något förenklat i tre olika bildupplösningar kallade 1080p, 1080i samt 720p, vilka är namngivna efter hur många horisontella linjer bilden innehåller. Dagens vanliga standardupplösta tv-system är baserat på 625 linjer.
HDTV?
Visst är bilden på en HDTV klart bättre än på en vanlig? Jo, det är den ju. Ibland är skillnaden påtaglig - bara man tror sig titta på den nya tekniken. Följande sedelärande berättelse om trons makt hittade jag på bloggen Orsakverkan. Man behöver nämligen inte alls skaffa sig en HDTV för att njuta av den bättre bilden. Det är bara att intala sig själv att man verkligen tittar på en HDTV, t ex genom att sätta fast några klisterlappar på den vanliga TV:n. Sextio människor fick i ett experiment i tur och ordning se samma videosnutt på samma TV-apparat. Hälften blev informerade om att de skulle se en klarare, skarpare bild tack vare HD-tekniken. Detta backades upp med affischer, etiketter och en extra tjock kabel till bildskärmen. Den andra hälften informerades om att de skulle se en normal DVD-bild.
Ej HDTV?
Ett frågeformulär som fick fyllas i efter experimentet, avslöjade att de som trodde att de skulle få se en HDTV också rapporterade om att de sett högkvalitativa bilder, vilket inte de övriga gjorde. Deltagarna kunde i verkligheten inte skilja på kvaliteten mellan en vanlig TV och HDTV. Förväntningar och suggestionens kraft är ofta större än vi tror. Inom medicinen brukar man tala om placeboeffekt, som avser den förbättring man får bara av att äta sockerpiller. Är en dyr flaska vin alltid bättre än en billigare eller är det bara någonting vi vill tro?

Alltmer lättstörda stockholmare

I förra bloggen skrev jag om att landet Sverige har skapat ett överdrivet behov av trygghet och kontroll? Ju bättre vi får det desto mer klagar vi. Vi har blivit ett folk av kverulanter. Dagens fråga är om det ett växande eller avtagande problem att människor störs av trafikbuller?
I ett nyhetsbrev om miljö och hälsa från Folkhälsoguiden, Stockholms läns landsting, september 2009, står följande:
”Var femte stockholmare störs av buller. Buller är ett växande miljöproblem. Var femte person i Stockholms län besväras av buller, främst från vägtrafiken. Det är en fördubbling på tio år, visar Miljöhälsorapport 2009 för Stockholms län.” I miljöhälsorapporten anges att ökningen är särskilt påtaglig för vägtrafikbuller och flygbuller. Invånarna i Stockholms län störs mer av buller än i övriga Sverige. I Stockholms stad störs 22 procent av invånarna av trafikbuller jämfört med 16 procent i Malmö och Göteborg. Mest störd är man i Stockholms innerstad, där omkring 20 procent av befolkningen störs av trafikbuller minst en gång per vecka. Andelen som får sin sömn störd av trafikbuller har fördubblats mellan 1997 och 2007. Även andelen som besväras av trafikbuller i allmänhet fördubblades. Flest störda av flygbuller finns i Upplands Väsby och Sigtuna. I Upplands Väsby uppger 43 procent att de besväras av flygbuller minst en gång per vecka, den högsta andelen störda av någon bullerkälla i Sverige.
Det här låter ju onekligen skrämmande. Om andelen störda fördubblas på bara tio år kommer snart hela befolkningen att vara störd, eller hur? Det märkliga är väl att Miljöhälsorapporten redovisar denna utveckling som om det vore ställt utom allt tvivel, utan att diskutera rimligheten i detta. För om det verkligen vore så att dubbelt så många störs av trafikbuller borde väl trafikbullret också ha ökat i någon slags relation till detta.
I vårt nordliga land tillbringar vi mesta tiden inomhus, och i varje fall när vi sover. Men inomhusbullret har faktiskt minskat avsevärt under de senaste decennierna på grund av åtgärder i befintlig bebyggelse, till exempel bygge av skärmar, vallar och förbättrade fönster. Dessutom har vägar förlagts i tunnlar. Huvuddelen av åtgärderna, som har minskat antalet boende med över 35 dBA inomhus i Stockholms stad med 200 000, har utförts efter 1996. Nybyggda bostäder har bättre bulleregenskaper än befintliga, och kraven skärptes 1998, vilket ger godtagbara nivåer på inomhusbullret och normalt kan man även öppna sovrumsfönster på den ”tysta sidan”. Nivån på inomhusbuller är alltså lägre än på befintliga hus. Däremot kan utomhusbullret vara högt, åtminstone på en sida av byggnaden.
Men inte heller utomhusbullret har ökat generellt mellan 1997 och 2007. Trafikmängderna har ökat marginellt, med knappt 4 procent över Saltsjö-Mälarsnittet. Samtidigt har trafik omfördelats på grund av trängselavgifter och bygget av Södra länken, så att färre människor utsätts för höga bullernivåer. Följande bilder visar hur vägtrafikbullret minskat mellan 1968 och 2005 på Södermalm. Antalet flygpassagerare har ökat på Arlanda och Bromma mellan 1997 och 2007, men samtidigt har planen blivit större så att antalet flygplansrörelser har minskat med 15 procent på Arlanda och med 12 procent på Bromma. Dessutom har planen blivit modernare och är därmed tystare. Vid Arlanda har den tredje rullbanan tillkommit under perioden. Därigenom har det totala antalet personer som utsätts för flygbuller minskat, framförallt inom Sigtuna kommun, samtidigt som boende i Sollentuna och Upplands Väsby utsätts för mer buller jämfört med tidigare.
Stockholms stads andel av länets befolkning har minskat från 41,3 procent år 1997 till 40,8 procent år 2007. Innerstadens andel har minskat från 15,3 procent till 15,2 procent. Det är alltså inte så att en större andel av befolkningen generellt bor i mer bullerutsatta delar av regionen.
Det huvudsakliga underlaget till miljöhälsorapporten är Nationell miljöhälsoenkät 2007 med kompletterande enkät i länet. En motsvarande enkät gjordes 1997. Det är alltså inte faktiska bullernivåer som uppmätts utan de svarandes subjektiva bedömning av om de är störda eller inte. Är det ett stort eller litet problem att vara störd minst en gång per vecka?
Eftersom fler personer uppger att de störs av trafiken 2007 jämfört med 1997 utan att trafikbullret nämnvärt förändrats kan en tänkbar förklaring vara att folk är mer medvetna om omgivningsbuller jämfört med tidigare. Kanske har allmänhetens kunskap om bullrets negativa hälsoeffekter ökat, och därigenom blir man också mer kritisk. En annan förklaring, och där återkommer jag till min förra blogg, skulle kunna vara att vi svenskar helt enkelt har blivit lättstörda. Ju bättre vi får det desto mer klagar vi. Vi har det bra, men det kan vi inte se, så länge andra i vår omgivning har det ännu bättre. Det finns alltid någon annan som bor på en tystare gata än vi själva. Vi har blivit lättstörda. Men är detta verkligen ett växande miljöproblem?

Lättkränkta svenskar vill ha trygghet

Psykiatern David Eberhard driver i boken ”I trygghetsnarkomanernas land: Sverige och det nationella paniksyndromet” från 2007 tesen att vårt överdrivna behov av trygghet och kontroll av alla möjliga och omöjliga faror i praktiken gör oss allt räddare och snart helt livsoförmögna. Vi förbjuder allt som kan tänkas vara farligt men blir som följd alltmer rädda och oförmögna att hantera krissituationer. Panikpatienten ser faror i allt som faktiskt kan vara farligt men sällan är det. Frågan är om landet Sverige har skapat ett överdrivet behov av trygghet och kontroll? I boken ”Alltid mer, aldrig nog; om medborgaren staten och välfärden” från 1994 skrev Anders Isaksson om de växande kraven vi som medborgare ställer på samhället, där välfärden förvandlas till en rättighetsmaskin, som skapar sin egen verklighet, som formar människors sätt att vara, tänka och handla. I februari 2008 inledde Maciej Zaremba sin artikelserie i Dagens Nyheter på temat ”först kränkt vinner”. På Lärarhögskolan i Stockholm fanns det studenter som ansåg att det är kränkande att det krävs korrekt svenska av blivande svensklärare. I år har Eberhard kommit ut med boken ”Ingen tar skit i de lättkränktas land”, där han frågar sig varför dagens människor blir kränkta av nästan allt?
Den moderna människan tycks ställa allt högre krav på omgivningen, krav som till slut kan bli orimliga. David Eberhard menar att det finns flera förklaringar till detta. Vi har det extremt bra jämfört med tidigare generationer, och vad de var tvungna att utstå under sin livstid. Vi har det bra, men så länge andra i vår omgivning har det ännu bättre så ser vi det inte. Eberhard menar att det är dags att betänka hur bra vi ändå har det, både i förhållande till människor förr och till verkligt kränkta människor idag på flykt från fattigdom, svält, tortyr och krig.
Jag började fundera över de här sakerna häromdagen. Inom samhällsplaneringen blir våra krav på omgivningen, Boverkets normsamlingar och miljökvalitetsnormer, som i grunden är ägnade att värna vår hälsa och välbefinnande, sammantaget en kravmaskin som gör det omöjligt att längre skapa den stad vi vill ha. Verkligheten tycks inte motsvara våra föreställningar om den. Om detta ska jag återkomma i en kommande blogg.