Skinka och kålrotslåda till julbordet

Till skinkan krävs enligt min mening den traditionsenliga finska kålrotslådan. I övrigt kan man vara mer flexibel kring julmaten.

Finsk kålrotslåda efter i Iris recept.

Så här gör man:

Två stora kålrötter eller tre mindre
1 hg margarin
1 dl vetemjöl
1-3 msk sirap
2 dl gräddmjölk
1 kryddmått vitpeppar
Lite riven muskot efter smak
Skär kålroten i tärningar. Koka i saltat vatten ca 30 minuter. Mosa fint (eller använd en food processor). Tillsätt mjölet, sedan övriga ingredienser och blanda väl. Häll i ugnseldfast smord form, släta till ytan och häll ströbröd över. Gör ett fint mönster i ytan med spetsen av en kniv. Grädda i ugn, 200 grader i en timme.

Gör man den en dag innan kan den värmas i ugn på julafton. Gott till julskinkan.

Den glömda historien om Östsverige

Mina äldsta rötter har jag spårat tillbaka till 1500-talet i Sundom några mil söder om Vasa i Österbotten. Morfars släkt kom från Österbotten, mormors från Åbo. Alla var svensktalande.  I svenskbygderna i Österbotten, Åbotrakten och Nyland har det talats svenska åtminstone sedan 1100-talet. När Skåne blev svenskt 1658 hade dessa områden redan tillhört Sverige i femhundra år.
Min mamma och pappa växte upp i Åbo. Det är det svenska namnet på den stad som på finska heter Turku. Vår närmaste huvudstad heter Reval på svenska. Det sa alltid min mamma som hade en kusin där. De flesta svenskar vet nog inte vad Reval är. Säger man Tallinn förstår de.
Stockholms skärgård slutar inte vid Huvudskär och Svenska Högarna. På Rågöarna, Nuckö, Ormsö, Dagö och Runö har det bott svenskar sedan 1100-talet. Där S:t Petersburg ligger sedan början på 1700-talet fanns det redan en svensk stad, Nyen, residensstad för Ingermanland och Kexholm, och en stor hamnstad. Nyen fick stadsrättigheter av Gustav II Adolf redan 1632. I Nyen hette huvudgatorna Kungsgatan, Viborgsgatan och Mellangatan. I provinsen Ingermanland var majoriteten svensktalande under slutet av 1600-talet, medan ryssarna utgjorde en minoritet. Stockholm ligger i dag i den östra delen av Sverige, men på 1600-talet låg det ganska centralt i riket, ja till och med lite väl långt västerut.
John Chrispinsson beskriver den idag nästan bortglömda historien om Östsverige då Sverige var ett runt, snarare än ett avlångt land i boken ”Den glömda historien” från 2011.

Det är en tegelsten, där olika avsnitt utgår från Åbo, Viborg, Nyen, Riga, Tallinn och Hapsal, sex centra i det gamla Östsverige. Historien behandlas från medeltiden till idag i detaljerade skildringar av människoöden baserade på arkivstudier. Från 1800-talet och framåt baseras berättelserna till stor del på tidningsartiklar – det finns eller har länge funnit svenskspåriga tidningar i hela området.
Idag är kunskapen om till exempel finlandssvenskar låg – om man alls känner till att de finns. Att det dessutom har funnits estlandssvenskar är nog för de flesta helt okänt. Känner man till dem tror man ofta att det bara har handlat om en härskande överklass, men båda grupperna dominerades av fiskare och bönder. I Estland var dessutom godsägarklassen tysk, med rötter i Tyska orden.
Efter första världskriget fick Estland och Lettland sin självständighet. Runö i Rigabukten ville varken höra till Estland eller Lettland utan ansökte två gånger om en anslutning till Sverige! Efter Stalin-Ribbentroppakten 1939 var det fritt fram för Sovjetunionen att åter krossa den. När tyskarna bröt pakten 1941 och körde ut Röda armén upplevde estlandssvenskarna det som en befrielse efter ryssarnas förtryck och övergrepp. Men på officiell svensk nivå ville man länge inte låtsas om den svenska befolkningsgrupperna. Politiskt var det viktigare att hålla sig väl med Tyskland eller Ryssland (beroende på hur det internationella läget var) än att värna om förföljda estlandssvenskar förföljdes. För de var ju inte längre svenska medborgare!
Det är alltså en spännande historia som Chrispinsson lyfter fram. Ibland tenderar berättelserna kanske bli lite väl detaljerade, men den avslutande berättelsen om kapplöpningen med tiden när estlandssvenskarna kanske eller kanske inte skulle kunna evakueras när Röda armén avancerade under 1944 är spännande, nästan som en bladvändande deckare.
Varför var Sverige så tvehågsna inför tanken att ta emot drygt 7 000 svensktalande båtflyktingar från Estland? Idag är antalet asylsökande tio gånger större årligen. Efter finska Vinterkriget tog Finland hand om ca 400 000 karelare som flydde från de områden som förlorades till Sovjetunionen.
Chrispinsson har lagt ner ett stort arbete på att samla in underlag och berätta denna glömda historia. Boken är högst läsvärd, i alla fall för dem som har ett starkt intresse för detta område, kanske lite väl detaljerad och rörig för andra. Genom uppläggningen, där parallella historier berättas för sex olika områden blir det lite väl många upprepningar, där de övergripande skeendena lätt försvinner i detaljernas mångfald. Och tyvärr borde förlagsredaktören ha gått igenom reglerna för hur man sätter komma och punkt i det svenska språket. Chrispinsson tycks nästan helt sakna kunskap om detta. Fullständiga meningar staplas genomgående efter varandra bara åtskilda av kommatecken, där man absolut borde ha satt punkt flera gånger. Samtidigt saknas genomgående kommatecken vid bisatser, där de borde ha funnits i stället. I varje fall stör detta min läsning och tröttar. Tillbaka till skolbänken alltså, John!

Finland - med facit i hand

I DN:s kulturdebatt har ett meningsutbyte skett mellan historikern Magnus Alkarp och arkeologiprofessorn Evert Baudou kring synen på arkeologen Gustaf Hallström, som uppmärksammats i Umeå inför kulturhuvudstadsåret.
Enligt Magnus Alkarp var nämligen Gustaf Hallström ”rasbiolog, nazist och en av Sveriges mest komprometterade forskare”, något som man dock tiger om. Hallström var enligt Alkarp ”allt annat än demokrat, hans kamp mot ’kommunismen’ var kampen mot de finska och baltiska folkens demokratisträvanden. Han slogs på de vitas sida i det finska brödrakriget”.
Jag lämnar Hellströms politiska ambitioner i övrigt därhän, men jag fastnar för hans inställning till Finland. I en replik på repliken förklarar nämligen Alkarp följande: ”Och om någon anser att det var något lovvärt att värva soldater till den vita sidan i det finska inbördeskriget, så föreslår jag att denne genast bör åka och ropa ut denna uppfattning på ett torg i centrala Tammerfors. Jag lovar att den inte kommer att vara lika bestämd i många minuter till.”
Magnus Alkarps argumentation är synnerligen enkel. De röda kämpade alltså för demokrati medan de vita kämpade mot demokrati. Men trots att de vita vann kriget blev faktiskt det självständiga Finland demokratiskt. 1919 års regeringsform var parlamentarisk och slog fast att makten i Finland tillkommer folket representerat av riksdagen. Demokratin var till och med bredare än i Sverige vid denna tid eftersom eftersom kvinnlig rösträtt redan införts 1906, då i storfurstendömet Finland.

Tammerfors efter inbördeskriget.
Av Finlands fyra krig under 1900-talet är detta krig det mest traumatiska. Beroende på vilket perspektiv man har benämns kriget också olika; inbördeskriget, klasskriget, brödrakriget eller frihetskriget. Mina båda föräldrar växte upp i Åbo, och upplevde inbödeskriget inifrån som barn; pappa var 14 år, mamma 7 år. I mitt föräldrahem sa man aldrig något annat än frihetskriget.
Svenska frivilliga har deltagit i flera av Finlands krig. Sveriges förhållande till Finland är också speciellt, eftersom Finland sedan medeltiden var Sverige, i alla fall till 1809. Till den svenska frivilligkåren på den vita sidan 1918 fick man ihop 1 169 man totalt av vilka 350 deltog i striderna i Tammerfors. Bland de frivilliga fanns bönder, arbetare, studenter liksom yrkesmilitärer. En av de svenskar som stupade vid Tammerfors var historikern Olof Palme, farbror till den svenska statsministern.
Den 27 januari 1918 bröt inbördeskriget ut. Slaget om Tammerfors som pågick 25 mars-6 april 1918 var sannolikt avgörande för krigets utgång. Det var med 30 000 deltagande ett av de största slag som utkämpats i Norden. En fullödig beskrivning av krigets avskyvärdheter finns i Heikki Ylikangas ”Vägen till Tammerfors”. Enligt Ylikangas förlorade de röda 2 000 personer, medan de vita förlorade omkring 700. Omkring 11 000 röda togs som fångar. De vita avrättade 290 finnar och 200 ryssar efter slaget. Sannolikt var flertalet döda på den röda sidan i själva verket avrättade. Totalt sett dog omkring 3 100 på den vita sidan och 4 000 på den röda sidan i kriget medan omkring 10 000 avrättades bakom fronten, merparten röda. Efter krigsslutet den 5 maj avrättades 3 000 personer. Ännu fler dog i fångläger efter kriget. Totalt kan 38 000 ha dödas eller avlidit av olika orsaker. Det är naturligt att kriget sådde hat och förbittring.
Några ögonvittnen i Tammerfors går dock knappast att leta upp längre. I Finland lade man länge locket på. Men hur stor skuld hade de frivilliga svenskarna i avrättningarna och övergreppen? Och hur mycket visste de om detta när de rekryterades?
Det är naturligtvis enklare att som Magnus Alkarp fälla domen med facit i hand.
I början av 1970-talet deltog 10 000-tals eller 100 000-tals svenskar i demonstrationer till stöd för de kämpande folken i Vietnam och Kambodja. De visste då inte om att Röda Khmerernas seger i Kambodja skulle leda till 1,5 miljoner döda efter kriget. Hur lovvärt var det att demonstrera till förmån för de röda khmererna? Med facit i hand.
I Finland ledde de vitas seger trots allt till självständighet och demokrati. Hur skulle en kontrafaktisk historieskrivning se ut med en röd seger? Max Jakobson försvarar i ”Våldets århundrade” uppfattningen att det trots allt var frågan om ett frihetskrig. ”På basis av allt det som vi idag känner till om marxismen-leninismens verkliga natur är det klart att om de röda hade segrat skulle Finland kanske först 1991 ha befriats från Sovjetmaktens grepp.”
Jag själv skulle då sannolikt ha vuxit upp i rådsrepubliken Finland som en del av Sovjetunionen. Med facit i hand är det lätt att konstatera att det hade varit olyckligt för Finland om de röda hade segrat. Och mindre demokratiskt.