Ny prognos med mindre befolkningsökning i världen

Världens befolkning kommer inte att bli nära 11 miljarder år 2100, som FN tidigare har kommit fram till, utan bara 8,8 miljarder, dvs 20 % mindre. Detta enligt en studie som publicerats i Lancet av forskare vid University of Washington i Seattle och som refereras i bl a Guardian. Det betyder att risken för svält minskar betydligt och att energiförbrukningen blir mindre än beräknat liksom koldioxidutsläppen. Det kan däremot bli andra problem, som en åldrande befolkning och brist på arbetskraft i många länder.
Enligt studien kommer världens befolkning nå sitt max med 9,7 miljarder år 2064 och därefter sjunka till 8,8 miljarder i slutet av seklet. Vissa länder som Japan, Spanien och Italien kommer att se sin befolkning halveras, medan Afrikas söder om Sahara tredubblas.

Sjunkande befolkning i många västländer.
Antalet äldre i världen kommer att överstiga de unga, med 2,4 miljarder människor över 65 år jämfört med 1,7 miljarder under 20 år. De viktigaste faktorerna för att befolkningen krymper i många länder är tillgång till preventivmedel och utbildning av kvinnor. Även om Afrikas befolkning söder om Sahara beräknas tredubblas, beräknas dess fertilitet sjunka från 4,6 födslar per kvinna 2017 till 1,7 år 2100. På sikt kommer då befolkningen att minska även i Afrika.

Stagnerande befolkning i USA, UK m fl, samt snabbt stigande i exempelvis Nigeria.
Befolkningen i 23 länder med en restriktiv invandringspolitik väntas halveras, bland dem Japan, Thailand, Italien och Spanien. I många sådana länder kommer det att bli ett stort problem med en krympande arbetsför befolkning. Kinas befolkning i arbetsför ålder kommer enligt prognosen att minska från 950 miljoner 2017 till cirka 360 miljoner år 2100, medan Indiens kommer att minska från 762 miljoner till cirka 580 miljoner. I Nigeria beräknas befolkningen i arbetsför ålder tvärtom öka från 86 miljoner 2017 till 460 miljoner år 2100. Detta kommer sannolikt att öka trycket på migration. Blir prognosen verklighet kommer många länder att behöva ompröva sin politik.

När planar smittspridningen ut?

Det finns nu en allmän smittspridning av coronavirus i Sverige, främst i Stockholmsområdet, enligt statsepidemiolog Anders Tegnell. Omkring 1 200 bekräftade fall av covid-19 har konstaterats i Sverige. Varje dag noteras fler fall och flera dödsfall.
Gör man inte tillräckligt riskerar smittspridningen att öka exponentiellt tills så många människor har haft sjukdomen att en allmän resistens breder ut sig i befolkningen. Det kan i värsta fall innebära att 60-70 procent av befolkningen smittats. Med en dödlighet kring 1 procent skulle det innebära 60-70 000 dödsfall i Sverige, vilket måste betraktas som en katastrof, jämförbar med spanska sjukan för 100 år sedan.
Men det ska inte behöva ske. Sydkorea är ett exempel på framgångsrikt arbete med att stoppa smittspridningen. Där har redan smittspridningen börjat plana ut.

På en månad har man lyckats bromsa smittspridningen i Sydkorea.

Också i Kina har man lyckats bromsa smittspridningen, om man nu kan lita på statistiken. Ett annat exempel är Italien, där utvecklingen ser annorlunda ut, trots långgående karantänåtgärder i norra Italien.

I Italien ökar fortfarande antalet smittade i snabb takt. Inga tecken på att smittspridningen bromsas kan skönjas.

Frågan är var vi i Sverige befinner oss på kurvan.

Smittspridningen i Sverige visar tecken på att plana ut, men är det tillförlitligt?

Intrycket är att smittspridningskurvan har börjat plana ut även i Sverige. Men det kan delvis bero på att man inte längre ägnar sig åt allmän smittspårning utan begränsar testandet till redan sjuka. I Sverige gjorde man tidigt också den typen av allmän smittspårning. I dag har man slutat att ta prov på alla dem som riskerar att ha drabbats av det nya coronaviruset i delar av Sverige. I stället riktar man in sig på riskgrupper och de som behöver vård. Medan andra uppmanas att stanna hemma om de är sjuka - men inte behöver vård. Det innebär att kunskapen om smittspridningen i samhället minskar. Att den svenska kurvan över coronafall planar ut är kanske bara ett utslag av detta, medan den okända smittspridningen i samhället fortsätter. Är det verkligen en klok strategi?

Sannolikt är många fler smittade med Coronavirus globalt

Idag är antalet rapporterade fall av Coronavirus 184 037 globalt. Antalet döda är 7 182, vilket motsvarar 3,9 procent av alla konstaterat smittade. Källa till detta finns här.

Men andelen döda varierar mycket mellan olika länder. Det är till exempel 1,0 procent i Sydkorea, som av allt att döma har haft ett omfattande arbete med att testa och isolera smittade. Men det är till exempel 3,4 procent i Spanien, 4,0 procent i Kina, 5,7 procent i Iran och hela 7,7 procent i Italien. I Sverige är andelen döda bara 0,6 procent.
Det finns två alternativa förklaringar till den stora variationen. Den ena förklaringen skulle vara att intensivvården i Kina, Italien, Spanien och Iran misslyckats med att rädda en stor andel av de svårt sjuka patienterna. Den förklaringen är inte sannolik, i varje fall inte för alla dessa länder. Intensivvården i till exempel Italien är säkerligen av hög kvalitet. Min slutsats är därför att man helt enkelt inte har lyckats testa så stor andel av de smittade i dessa länder. Det innebär att det finns ett stort mörkertal av smittade men inte testade. Om man antar att andelen döda i varje fall inte borde överskrida 1 procent innebär det att det totala antalet smittade globalt inte är 184 037 utan 733 769, fyra gånger så många. I Italien är det inte 27 980 utan  215 800, i Kina inte 80 881 utan 322 600.

Bostadskrisen förvärras – nytt miljonprogram krävs - men amorteringskraven hindrar

På försommaren kom länsstyrelsens (i Stockholms län) årliga rapport om bostadsmarknaden, som jag tidigare refererat.  Man rapporterade att det för första gången på länge finns tomma bostäder, ett tecken på att det finns balans mellan utbud och efterfrågan. Under de senaste fyra åren har det byggts (dvs färdigställts)  ca 14 000 lägenheter per år, vilket är mer än någonsin sedan miljonprogrammets dagar, då man byggde 20 000 lägenheter per år i regionen. Men under de senaste kvartsseklet har byggandet varit mycket lägre. Under perioden 1995-2004 byggdes ca 5 000 lägenheter per år, och mellan 2005-2014 byggdes 8 000 per år.

Boendetäthet, invånare per lägenhet 1990-2018 i Stockholmsregionen.
Diagrammet visar hur boendetätheten successivt har ökat sedan 1993, då utrymmesstandarden var som högst i länet. Då fanns det nästan en lägenhet på två invånare. Sedan dess har ”trängseln” ökat med 8 %. Det låter kanske inte så mycket med ”8 % trängre än för 25 år sedan.” Men problemet är nog att trängseln inte fördelas jämnt. Det är framförallt de som är nya på bostadsmarknaden som drabbas av de växande problemen.
Det saknas idag 84 000 lägenheter för att få samma bostadsstandard idag, som vi hade 1993. För att bygga ikapp ”bristen” skulle vi behöva bygga 23 000 lägenheter per år under tio år. Men det räcker - på grund av befolkningstillväxten - precis till att hålla nuvarande bostadsstandard, men inte att bygga bort den rådande bristen. Siffran skulle alltså behöva dubbleras. När miljonprogrammet drogs igång hade regionen 1,4 miljoner invånare. Idag är siffran 2,4 miljoner – en hel miljon har tillkommit sedan dess.

Den regionala utvecklingsplanen RUFS 2050.
Men behovet växer mer och mer. På den tiden var befolkningsökningen ca 13 000 invånare per år. Idag är den nästan tre gånger så stor, mer än 30 000 invånare per år. Fram till 2050 beräknas Stockholmsregionens befolkning enligt RUFS 2050 öka med nästan 50 procent till cirka 3,4 miljoner. Det beräknas enligt RUFS att bostadsbeståndet behöver öka från dagens drygt 1 miljon bostäder till cirka 1,6 miljoner bostäder 2050, vilket kan kräva ett bostadsbyggande på omkring 20 000 lägenheter per år. Det är alltså ett nytt miljonprogram vart tionde år fram till 2050.
Men det ser dystert ut för bostadsbyggandet framöver. Bostadsbyggandet i landet fortsätter att minska, både i år och nästa år, enligt Boverkets senaste prognos. Totalt påbörjas i år cirka 49 000 bostäder vilket är en minskning med 11 procent jämfört med 2018. Prognosen för 2020 är att antalet bostäder som påbörjas då minskar ytterligare till 46 500 bostäder.

Påbörjade bostäder i riket 2011-1018 samt Boverkets prognos 2019-2010.
Men det finns stora skillnader i hur bostadsbyggandet utvecklas i landet. Minskningen är större i Stockholmsregionen, där byggandet fortsätter att minska i år efter förra årets stora fall. Antalet påbörjade bostäder blir hälften så många som 2017 enligt Boverket prognos. Trots ett minskat byggande i Stormalmö förväntas antalet påbörjade bostäder per 1 000 invånare i år bli dubbelt så stort som i Storstockholm. I Storstockholm minskade byggstarterna med nära 25 procent under 2018, då cirka 13 000 bostäder påbörjades. Enligt Boverkets prognos påbörjas cirka 11 000 bostäder i år, vilket är en halvering jämfört med 2016 och 2017. Takten är ungefär hälften av vad som behöver byggas enligt Tillväxt- och Regionplaneförvaltningen för att motsvara den långsiktiga befolkningsutvecklingen. Bostadsbristen i regionen kommer alltså att fortsätta att öka.

Påbörjade lägenheter per 1 000 invånare 2019 i olika regioner enligt Boverket.
Den enkla förklaringen till att bostadsbyggandet minskar så mycket är att en stor del av byggandet har utgjorts av bostadsrätter och småhus, som köparna inte längre har råd att efterfråga.
Men medan behoven växer framöver har lösningarna försvårats. Sedan början av 1990-talet har den gamla sociala bostadspolitiken med förmånliga statliga lån och annat skrotats. Idag råden på ett helt annat sätt marknadens villkor, där de senaste hindren utgörs av amorteringskraven.
I dag stängs mycket stora delar av unga vuxna under 35 år ute från möjligheten att köpa en liten bostadsrätt. De skulle klara normala kostnader för avgifter och ränta men inte en alltför snabb amorteringstakt. Det krävs i praktiken att man har en förmögenhet eller rika föräldrar för att unga vuxna ska råd att hyra eller köpa en ny lägenhet i stockholmsregionen.
I konsultföretaget Evidens studie ”Effekter av kreditbegränsningar för unga förstagångsköpare” har Sveriges Byggindustrier kunnat visa att kreditrestriktionerna haft en markant påverkan på unga vuxnas möjlighet att köpa en nyproducerad etta. I centrala Stockholm utestängs 80 procent med nuvarande regelverk – utan det skärpta amorteringskrav som infördes i mars 2018 hade det varit cirka 60 procent. Konsultföretaget WSP har konstaterat att unga vuxnas flyttintensitet har minskat kraftigt de senaste åren.
Men åsikterna går starkt isär om hur situationen är på bostadsmarknaden och de bakomliggande orsakerna. Amorteringskraven på bolån anses vara en kärnfråga. Under sommaren har Finansinspektionen försvarat amorteringskraven i DN Debatt (14/6). Andelen unga som är nya bolånetagare är högre i dag än åren innan amorteringskraven infördes, både i riket och i Stockholm. Unga har alltså inte blivit utestängda, menade Henrik Braconier och Erik Thedéen, Finansinspektionen. Medan det första amorteringskravet infördes för att motverka alltför stora lån relativt bostadens värde så motverkar det andra amorteringskravet alltför stora lån i förhållande till hushållens inkomster. Amorteringskraven syftar till att motverka sårbarheter som kan hota ”den finansiella och makroekonomiska stabiliteten”, menar FI.  Det handlar om att försöka undvika finansiella kriser.

Professor Lars E O Svensson.
En som har kritiserat FI:s argumentering om amorteringskraven är Lars E O Svensson, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, tidigare vice riksbankschef. Han har i en rapport till Stockholms Handelskammare visat att FI:s uppfattning är felaktig, något som även framhållits av Finanspolitiska rådet. Den är också refererad i DN. Häromdagen redovisade han sin inställning till amorteringskraven vid ett möte på Stockholms Byggnadsförening, där han sågade de skadliga amorteringskraven och deras försvarare jäms med fotknölarna.  De exempel som FI varnar för är enligt Svensson inte relevanta. Konsumtionsfallet i andra länder berodde nämligen inte på skuldsättningen i sig utan på att ökade bolån använts till en bolånefinansierad ”överkonsumtion” före krisen. I Sverige finns inga tecken på någon bolånefinansierad överkonsumtion av makroekonomisk omfattning och det finns inte några belägg för den makroekonomiska risk som FI betonar. Amorteringskraven minskar tvärtom hushållens motståndskraft mot ekonomiska kriser och ökar i sig därmed risken för djupare lågkonjunkturer.
Med dagens krav krävs en lön på 35 000 kronor per månad för att köpa en genomsnittlig enrummare i Stockholms kommun, enligt beräkningar som Lars E.O. Svensson har gjort. En av fem stockholmare mellan 25–29 år når upp till lönenivån. Fyra unga av fem har inte råd.
Allt tyder enligt Svensson på att unga som inte har hög inkomst, egen förmögenhet eller hjälp från föräldrar drabbas och utestängs från bostadsmarknaden. Amorteringskraven borde därför slopas enligt Svensson.
Om han har rätt i sak – och hans argumentering övertygar -  är amorteringskraven skadliga och orättvisa. De bidrar till en kluven bostadsmarknad där bara de redan rika kan ta sig in medan de unga, fattiga och nyanlända hindras. Vill vi verkligen förvärra klyftorna ytterligare. Vad säger Socialdemokraterna och Miljöpartiet om detta?

Hela landet ska växa!

Enligt den nuvarande regeringens politik, och förankrad genom Januariöverenskommelsen, ska hela landet inte bara leva; hela landet ska numera växa. Enligt Januariöverenskommelsen ska åtta av de 73 punkterna bidra till detta. Inte bara städerna utan också landbygd och glesbygd ska växa.
Det ska ske genom att 95 procent av alla hushåll och företag ska få bredband. Det ska byggas servicekontor i hela landet och man ska kunna bygga strandnära. Reseavdragen ska bli baserat på avstånd och oberoende av färdmedel. Gårdsförsäljning av alkohol ska införas, nej förlåt, utredas. Vägarna ska underhållas bättre och hela landet ska få bättre tillgång till högre utbildning. Det ska bli lättare med förnybar energi för eget bruk.
Jordbruket ska bli mer konkurrenskraftigt och dessutom giftfritt och fossiloberoende. Den privata äganderätten till skogen stärks samtidigt som skyddet av värdefull natur, hur nu det går ihop. Sverige ska bindas ihop med tåg som går i tid och kontaktledningarna ska inte längre haverera. Detta var en kort sammanfattning av hur regeringen ska se till att hela landet ska växa.
Kommer man att lyckas? Den som lever får se. Det är i alla fall en stor utmaning. Det åtgärder som regeringen föreslår kommer i alla fall inte att räcka. Avfolkningen av glesbygden och befolkningstillväxten i de redan stora tätorterna har pågått i decennium efter decennium. De som flyttar från de glesa småorterna är oftast mellan 18 och 35 år, medan det fåtal som flyttar i andra riktningen är äldre. Resultatet är att befolkningen i avfolkningsorterna blir äldre och äldre. De unga som finns kvar räcker inte till för att befolkningen ska växa, och hade den gjort det så skulle de unga ändå flytta därifrån.

Sveriges kommuner sorterade efter befolkningsstorlek 2018 jämfört med 1968, i %.
Resultatet är att 167 av Sveriges kommuner växer medan 117 kommuner minskar i befolkningstal under det senaste halvseklet. (Några kommuner har delats under perioden, så summan blir inte 290, som är det nuvarande antalet.) Men det finns en tydlig skillnad mellan dem som växer och dem som krymper befolkningsmässigt. Det är de redan befolkningsmässigt stora och täta kommunerna som växer, medan det är de arealmässigt stora och redan glesa kommunerna som minskar. Det innebär att 86 procent av Sveriges befolkning bor i växande kommuner, medan 14 procent bor i kommuner som minskar. Men tittar man på arealen ser det annorlunda ut. Två tredjedelar av landets yta har minskande befolkning, medan en tredjedel växer.
Det är med andra ord det redan täta Sverige som växer, medan det redan glesa krymper. Under de senaste 50 åren har de 84 snabbt växande kommunerna ökat sin befolkning från 2,8 till 4,8 miljoner. De 83 långsamt växande har ökat från 3,4 till 4,0 miljoner. De 58 långsamt minskande kommunerna har minskat från 1 miljon till 0,9 miljoner. De 59 snabbt minskande kommunerna har minskat sin befolkning från 0,8 till mindre än 0,6 miljoner. Det är inte någon dramatisk minskning det är frågan om, men den fortgår obönhörligen.  Och det är trots allt två tredjedelar av Sveriges yta det handlar om.

Befolkningsutvecklingen 1970-2015 i Åsele, Sveriges snabbast minskande kommun.
I det snabbt växande Sverige är befolkningstätheten 108 invånare per kvadratkilometer. I det snabbt krympande Sverige – halva Sveriges yta – bor det mindre än 3 invånare per kvadratkilometer. I de snabbast minskande kommunerna Åsele, Överkalix, Pajala, Sorsele, Övertorneå, Jokkmokk och Dorotea, där befolkningen minskat med 40-50 % bor det ungefär en invånare per 2 kvadratkilometer. Dessa sju kommuner täcker en yta som är lika stor som ungefär 85 av de snabbast växande kommunerna i landet. Det är ett i det närmaste öde landskap.
Att vända denna trend som fortgått i stort sett obönhörligt under de senaste 50 åren och en avsevärd tid dessförinnan är onekligen en utmaning. ”Hela Sverige ska växa”, säger Stefan Löfven och Ardalan Shekarabi. Men vet de verkligen vad det handlar om, eller är det bara en bluff? De ska vända den utveckling som fortgått under de senaste 50 åren i två tredjedelar av landet.

Befolkningsutveckling i Jokkmokk 1960-2015.
Tittar man lite noggrannare på statistiken för det senaste halvseklet finns det faktiskt kommuner som har gått från att minska under de första 25 åren för att sedan växa under de senaste 25 åren. Frågan är bara vilka kommuner som har lyckats med detta konststycke. Det vore kanske något för regeringen att ta lärdom av.
Det handlar till att börja med om Stockholm, Solna, Göteborg och Malmö, storstadskommuner som glesades ut under miljonprogrammets dagar då man byggde ut storstädernas förorter. De har alla vänt befolkningsminskningen till en snabb tillväxt, men det är knappast något som regeringen kan dra lärdom av. Borås och Landskrona har likaså vänt utvecklingen. Sedan finns det en handfull mindre kommuner i södra Sverige som har vänt en svag befolkningsminskning till en svag tillväxt, men i princip är det ändå stagnerande kommuner. I det stora avfolkningsområdet – Norrland, Dalarna, Värmland – finns det en enda kommun som har vänt en (ytterst svag) befolkningsminskning (-1 %) till hyfsad tillväxt (+15 %), nämligen Åre, Sveriges största alpinsportort och med en av landets mest utvecklade och största turistnäring. Knappast något  som kan tillämpas på resten av avfolkningssverige.

Befolkningsutveckling i Dorotea 1970-2015.
Den enda möjlighet som skulle kunna vända utvecklingen i avfolkningssverige på allvar vore om Sverige accepterade en snabb flyktinginvandring, som under 2015, där invandrarna styrdes till avfolkningsorterna. Men detta finns det ingen politisk majoritet för.
Min slutsats är att det inte finns tillstymmelse till möjligheter för Stefan Löfven och Ardalan Shekarabi att vända de dystra befolkningsutvecklingen i de mer än 100 avfolkningskommuner som täcker mer än hälften av landets yta.
Samma uppfattning har t ex nationalekonomen Charlotta Mellander, Internationella Handelshögskolan i Jönköping, som kallade det för”… en floskel att hela Sverige ska växa”. (Expressen, 30 maj 2019). Mellander tror att många samhällen på sikt kommer att dö. ”Man lägger ner skolor, man får åka väldigt långt om man ska ha sjukvård, händer det någonting så kommer ingen polis - alltså grundläggande funktioner som man behöver för att känna sig trygg och säker, säger Mellander. ”Hela Sverige lever inte, att det ska börja växa överallt känns på gränsen till utopiskt. Det blir någon slags politisk floskel.” 

Global storstadstillväxt

Stockholmsregionens befolkning har ökat med 36 000 invånare per år de senaste tio åren. Sedan sekelskiftet är ökningen mer än en halv miljon människor. Det bor en miljon fler människor här jämfört med när miljonprogrammet inleddes för drygt 50 år sedan.

Stockholms befolkning har vuxit stadigt under många år. Regionens befolkning överstiger idag 2 miljoner.
Befolkningsökningen beror numera i allt väsentligt på födelseöverskott och invandring, medan inflyttning från övriga Sverige, idag är en marginell del.

Befolkningstillväxt och bostadsbyggande i Stockholmsregionen årligen 1960-2018.
Även om de bakomliggande orsakerna skiftar är Stockholms tillväxt en del i ett globalt skeende av urbanisering. För ungefär tio år sedan bodde för första gången mer än hälften av världens befolkning i städer. Globalt drivs stadstillväxten till stora delar av inflyttning från landsbygden till städerna.

Stads- och landsbygdsbefolkning i världen 1960-2017, enligt FN.
 Sedan ungefär tio år bor en majoritet av jordens stadsbefolkning i städer, drygt 4 miljarder. Andelen är nu ungefär 55 % och fortsätter att öka, medan landbygdsbefolkningens storlek stagnerar kring knappt 3,5 miljarder. Enligt prognoserna kommer landsbygdsbefolkningen att minska något fram till år 2050, medan stadsbefolkningen fortsätter att öka. Om ungefär 30 år kommer i så fall två tredjedelar av världens befolkning att bo i städer. Hela 90 % av denna stadstillväxt kommer att äga rum i Afrika och Asien, enligt FN.

Stads- och landsbygdsbefolkning i världen 1500-2050, enligt FN.
Trots denna massiva stadstillväxt är det inte så att slumbefolkningen i städerna ökar, inte ens absoluta tal. Den minskar även i världens största länder, Kina och Indien. Urbaniseringsgraden ökar med växande inkomst, räknat som BNP per capita.

Samband mellan urbaniseringsgrad och BNP per Capita, 2016, enligt FN.
Det är inte bara så att städerna växer utan de största städerna växer mest. Antalet städer i världen med minst 1 miljon invånare är idag nästan 600. Tillsammans har de 2 miljarder invånare, drygt en fjärdedel av världens befolkning. Nästan var tionde person bor dessutom i en megastad med mer än 10 miljoner invånare. År 1950 blev New York den första megastaden i världen. År 1990 fanns 10 megastäder i världen, vilka hade ökat till 28 megastäder år 2014. Det finns idag 34 sådana städer med tillsammans 679 miljoner invånare. Tretton av dessa har mer än 20 miljoner invånare. Nio ligger i Asien. Tre i Nord- eller Sydamerika och en i Afrika).

Guangzhou (även känd som Kanton) i Kina är en av världens största megastäder.
Tre av dem ligger i Kina (Guangzhou, Shanghai och Beijing), två i Indien (Delhi och Mumbai)och tre ligger i Nord- eller Sydamerika (New York, Mexico City och Sao Paulo). De övriga är Tokyo, Jakarta, Manilla, Seoul och Kairo. I samtliga fall har storstäderna vuxit ihop med ett antal andra stadsområden.

Mumbai i Indien är en annan av världens största megastäder.

Befolkning i de 32 största städerna i världen.
Jag vill här reservera mig något. Beroende på vilken källa man använder sig av kan man få lite olika uppgifter, eftersom man kan avgränsa dessa storstadsområden på olika sätt. Jag har här använt mig av denna källa: http://www.citypopulation.de/. Men väljer man i stället en annan källa (The World's Cities in 2016. United Nations) leder det till hela 47 megastäder med mer än 10 miljoner varav 15 med mer än 20 miljoner.

Manila i Filippinerna  är en annan av världens största megastäder.
Det finns 117 miljonstäder i Kina, 55 i Indien, 53 i USA, 20 i Brasilien, 17 i Indonesien, 16 i Ryssland, 15 i Mexico, 13 i Japan, 12 i Nigeria, 11 i Tyskland, 10 i Turkiet och i Storbritannien.

Lagos i Nigeria är på väg att bli en av världens megastäder.
Megastäder är liksom miljonstäder i allmänhet i hög grad ett utomeuropeiskt fenomen.
Själv har jag kanske besökt ett hundratal miljonstäder, varav ett tjugotal megastäder. Jag tycker nog att de är som andra stora städer, fast större då. Men man rör sig ju i allmänhet bara i en ganska begränsad del av en megastad. Det är ungefär som i Stockholm. En underbar stad, även om jag för det mesta bara rör mig på Södermalm.

Bostadsmarknaden - bubbla eller inte

Har vi en ”bostadsbubbla” eller inte? Det diskuteras med jämna mellanrum på tidningarnas ekonomisidor, och då utgår man mest från räntenivåer amorteringskrav och andra ekonomiska parametrar. Det har naturligtvis betydelse, men det som är viktigast är ändå frågan om utbud och efterfrågan.  Bostadsmarknaden har sedan bostadspolitiken lades om i början på 1990-talet varit en verklig marknad på ett helt annat sätt än tidigare. Så här har bostadspriserna utvecklats i de större städerna under de senaste 10 åren.

Bostadsprisernas utveckling under de senaste 10 åren i våra största städer, index 2009=100.
Bostadspriserna har stigit under många år men från 2017 nåddes en topp och sedan dess har de sjunkit något omkring 10 %. Där tycks priserna ha stabiliserats under 2018. Inte särskilt dramatiskt egentligen.
I grunden beror bostadsprisernas ökning på att vi har haft ett för litet utbud i förhållande till efterfrågan. Bostädernas antal har inte ökat tillräckligt. Så här har bostadsbyggandet och befolkningen i Stockholmsregionen utvecklats sedan 1961 och fram till 2018.

Färdigställda lägenheter och årlig befolkningstillväxt 1961-2018 i Stockholmsregionen.
 Den blå kurvan visar hur befolkningsökningen har varit årligen. Bostadsbyggandet redovisas med de röda staplarna med en topp kring miljonprogrammet 1965-1975 på mer än 20 000 lägenheter per år. I början på 1970-talet dök befolkningstillväxten dramatiskt, vilket skapade tillfälligt överskott på bostäder, som mest ca 10 000 outhyrda lägenheter. Det gick så långt att vissa tämligen nya bostäder till och med revs.
Sedan var bostadsbyggandet ganska stabilt kring 7-10 000 lägenheter per år fram till 1990-talet. Befolkningstillväxten var måttlig, vilket ledde till en fortsatt ökning av bostadsstandarden.
I början på 1990-talet sjönk byggandet dramatiskt till ca 3 000 lägenheter i samband med den ekonomiska krisen och avskaffandet av bostadssubventionerna. Därefter tog det ganska lång tid för bostadsbyggandet att nå högre nivåer igen. Befolkningsökningen tilltog  i stort sett hela tiden (bortsett från en tillfällig dipp i början av 2000-talet). Sedan 2006 har den årliga befolkningstillväxten legat på 30-40 000 fler invånare varje år. För att klara en sådan befolkningstillväxt skulle bostadsbyggandet behöva ligga på 15-20 000 nya lägenheter varje år, men det har inte skett. Därför har bostadsbristen ökat successivt hela tiden.
Bostadstillgången kan mätas i antalet invånare per lägenhet. Vid 1960-talets början låg boendetätheten kring 2,7 invånare per lägenhet i snitt för att efter miljonprogrammet sjunka till ca 2,3 invånare per lägenhet. Efter miljonprogrammets slut 1975 fortsatte boendetätheten att minska långsamt till omkring 2,0 invånare per lägenhet 1990.
Efter den ekonomiska krisen 1990 vände utvecklingen. Utan bostadssubventioner klarade inte marknaden att ge oss samma bostadsstandard som tidigare.

Invånare per lägenhet i Stockholmsregionen 1990-2018.
Sedan 1990 har boendetätheten ökat från 2,02 invånare per lägenhet till 2,18 invånare per lägenhet 2012. Först då lyckades bostadsbyggandet åter nå tillräckliga nivåer för att boendetätheten inte längre skulle öka, utan har legat på samma nivå sedan dess.
Det är inte bara antalet färdiga lägenheter som kommer ut på marknaden som påverkar bostadspriserna. En stor del av de nya bostäderna på marknaden är sålda långt innan de färdigställts. Därför behöver man också titta på hur många lägenheter som påbörjas. Nedanstående diagram redovisar både de påbörjade och de färdigställda lägenheterna.

Påbörjade och färdigställda lägenheter i Stockholmsregionen 1975-2018.
Diagrammet visar att antalet påbörjade lägenheter under 2016 och 2017 var nästan 20 000 lägenheter, lika många som under miljonprogrammet. Under 2018 minskade antalet påbörjade lägenheter till ca 14 000. Kanske var den höga nivån på det påbörjade bostadsbyggandet tillräcklig för att sänka priserna med 10 %. Priserna tycks under 2018 ha stabiliserat sig på den något lägre nivån. Antalet påbörjade lägenheter har minskat från den rekordhöga nivån under 2016-2017. En anpassning av utbudet mot den konstaterade efterfrågan helt enkelt.
Det anmärkningsvärda är inte att priserna sjunkit utan att det tog flera år innan det skedde. Trots att bostadsutbudet låg i nivå med befolkningsutvecklingen redan från 2012 fortsatte bostadspriserna att öka i fem år fram till 2017. Om man vill kan man kanske oroa sig för att priserna också ska sjunka i fem år innan de stabiliserar sig. Men grundförutsättningen är ändå att vi dels har en stor och växande befolkning, dels växande inkomster.  Ingenting tyder på att befolkningstillväxten, som legat på 30-40 000 lägenheter per år under många år, kommer att minska dramatiskt. Om bostadsbyggandet fortsätter att anpassa sig till efterfrågan talar det mesta för att vi inte kommer att få några dramatiska förändringar av bostadspriserna.

Klimat och barnafödande

Antag att de växande koldioxidutsläppen påverkar klimatet på det sätt som forskarna tror. Kan vi då rädda klimatet genom att sluta flyga och ta tåget i stället? Hanne Kjöller skrev om klimatet och flygresorna i DN för några dagar sen. Hon konstaterade att en individ kan spara in 0,8 ton koldioxidekvivalenter per år genom att välja en växtbaserad kost. Det är ju utmärkt. Den som avstår en årlig transatlantisk tur och returresa minskar sina utsläpp med 1,6 ton och den som låter bli att skaffa bil sparar hela 2,4 ton. Men detta ska jämföras med att avstå från att skaffa ett barn. Där sparar man hela 58,6 ton per år, menar forskarna, baserat på de framtida ättlingarnas utsläpp och dagens konsumtionsmönster. Sett till utsläppsmålen vore det alltså många gånger bättre om människor slutade med sitt ymniga barnalstrande, resonerar Kjöller.

Hur skadligt är vårt flygresande egentligen?
Man kan föra hennes resonemang en bit längre. År 1950 hade jorden en befolkning på 2,5 miljarder människor. År 2017 hade den ökat till drygt 7,5 miljarder, en ökning med 5 miljarder. Till 2030 kommer världens befolkning att ha ökat till 8,6 miljarder och till år 2050 till 9,8 miljarder. Äntligen börjar folkökningen sakta in men den fortsätter ändå. Till 2100 kommer befolkningen att vara 11,2 miljarder på jorden, alltså 3,6 miljarder fler än idag. Förhoppningsvis kommer vi inte att bli så många fler än så.

Världens befolkningsutveckling enligt FN. Observera att skalan är exponentiell.
Men det är inte Europas befolkning som växer. Det är Asien, Afrika och Amerika, men framförallt Afrika. Kan vi begränsa jordens befolkningsökning något kommer det att betyda mycket mer än alla flygresor till Thailand många gånger om. Det enskilda politiska beslut som haft störst positiv inverkan på klimatet är Kinas ettbarnspolitik. Japan har redan utan någon ettbarnspolitik en minskande befolkning på grund av ett lågt barnafödande sedan länge. Det bor 126 miljoner i Japan (2017). Invånarantalet beräknas sjunka till 88 miljoner år 2065 och endast 51 miljoner år 2115, en minskning med 60 % jämfört med idag.

Sedan 2005 överstiger antalet döda antalet födda per år i Japan.
Barnafödandet minskar som regel med växande levnadsstandard, men takten kan påverkas med bistånd och upplysning. Det vore bra om vi kunde satsa på att hjälpa jordens växande länder att begränsa befolkningsökningen. Om vi kan stanna vid 9 eller 10 miljarder i stället för 11 till exempel. Då kan vi glömma flygresorna i sammanhanget.

Ekologisk mat, svält och klimat

Ekologisk mat har flera fördelar. Som exempel används varken konstgödsel eller bekämpningsmedel vid produktionen. Men jag köper inte så gärna ekologisk mat, vilket kan låta överraskande för en del.
Min utgångspunkt är behovet av att mätta en växande befolkning på jorden. År 1950 hade jorden en befolkning på 2,5 miljarder människor. År 2017 hade den ökat till drygt 7,5 miljarder, drygt en tredubbling under min livstid. I absoluta tal handlade det om en ökning med 5,0 miljarder eller 75 miljoner fler varje år, som alla behöver mat för att inte svälta. Och det fantastiska har faktiskt skett att vi i stort sett har kunnat mätta den växande befolkningen. Det har kunnat ske genom bevattning och modernare jordbruksmetoder inklusive konstgödsel och bekämpningsmedel. Men ekologisk odling ger mindre utbyte än konventionell odling, och mindre skördar räcker till att mätta färre. Det syns också på priset, som i snitt kan vara 30 procent högre för ekologisk mat jämfört med konventionellt odlad mat.

En slumpmässigt vald prisjämförelse på nätet visar att ekologisk mat är 30 procent dyrare än konventionell mat.
Men under det senaste året ökade faktiskt antalet människor på jorden som inte kan äta sig mätta. Efter att ha minskat i över ett decennium, stiger nu antalet hungriga människor i världen igen, visar den årliga FN-rapporten om livsmedelsförsörjning och näring som släpptes på fredagen. Antalet hungriga människor i världen har ökat till 815 miljoner 2016 från 777 miljoner år 2015. Det betyder att 11 procent av världens befolkning går hungriga, enligt den FN-rapport som släpptes under fredagen.
Under året som gått har exempelvis Sydsudan haft flera månader av svår svält och risken för hungersnöd är stor i flera andra länder som Nigeria, Somalia och Jemen. Stora problem har under året framförallt uppstått på platser som är drabbade av konflikter och torka. Det blir desto viktigare att vi kan skaffa fram tillräckligt med mat på platser där detta är möjligt.

Världens befolkning 1950-2100 enligt FN.
Till 2030 kommer världens befolkning att ha ökat till 8,6 miljarder enligt FN, vilket är 77 miljoner fler per år. Det innebär 6 miljarder fler under min livstid, om jag fortfarande lever då. Till år 2050 kommer befolkningen att ha ökat till 9,8 miljarder, vilket ”bara” innebär 61 miljoner fler per år. Äntligen börjar folkökningen sakta in men den fortsätter ändå. Till 2100 kommer befolkningen att vara 11,2 miljarder på jorden, alltså 3,6 miljarder fler än idag. Men då, om drygt 80 år går folkökningen äntligen något långsammare med ”bara” 28 miljoner fler per år. Förhoppningsvis kommer vi inte att bli så många fler än så.

Befolkning i världen 1950-2100 enligt FN.
Av dessa kommer 13 miljoner att bo i Sverige och 794 miljoner i Nigeria, 65 miljoner i Senegal, 79 miljoner i Somalia, 139 miljoner i Sudan, 214 miljoner i Uganda, 94 miljoner i Zambia, och så vidare. Befolkningen växer alltså snabbt i flera av de länder som redan har svält.
Vi står alltså för en gigantisk utmaning om vi ska mätta denna växande befolkning. Ska vi lyckas bör vi göra allt vi kan, vilket innebär att vi kommer att behöva odla mycket mer mat än idag på den mark där det går att odla. Det innebär sannolikt att ekologisk odling blir en lyx vi inte har råd med.

Den ekologiska drömmen – Myter och sanningar om ekologisk odling (2014). 
För några år sedan kom boken ”Den ekologiska drömmen" om ekoodlingens påverkan på skörd, livsmedelskvalitet och miljö, utgiven av några professorer på SLU. Skriften diskuterade om vi får nyttigare livsmedel och bättre miljö, om ekologiska livsmedel är giftfria, om maten kommer att räcka till och om ekoodling är mer klimatsmart. Men man kom fram till att ekologisk odling reducerar skörden kraftigt och därför inte kan försörja en växande världsbefolkning. Ekomat är inte heller hälsosammare, och odlingsformen är varken klimatsmart eller bättre för miljön i övrigt. ”Det ekologiska lantbruket tvingas successivt inse att det inte går att producera tillräckligt med mat vid ekoodling på ett uthålligt sätt”, menade professor Rune Andersson, en av medförfattarna. Dessutom ansåg man att det är orimligt att ekomat årligen subventioneras med ungefär en miljard kronor av svenska skattemedel. "Om vi ska nå en långsiktigt, hållbar livsmedelsproduktion är det viktigt att politiska beslut och konsumenternas val av livsmedel baseras på kunskap", enligt professor Thomas Kätterer, en medförfattare.
Häromdagen publicerades en ny vetenskaplig studie som slår fast att ekologisk mat dessutom är betydligt sämre för klimatet än konventionellt producerad mat. Stefan Wirsenius, docent vid Chalmers i Göteborg, är en av fyra forskare bakom den nya internationella studien som publiceras på onsdagskvällen i den vetenskapliga tidskriften Nature. ”Vi har kommit fram till att ekologisk mat har större klimatpåverkan än konventionell mat. Det beror på att ekologisk mat kräver mer areal, mer mark för samma mängd mat”, säger Wirsenius till Ekot. Slutsatsen är att arealskillnaden innebär en mycket stor klimatpåverkan till nackdel för ekologisk mat, som produceras utan konstgödsel eller bekämpningsmedel. På en global matmarknad innebär ekologisk odling att, relativt sett, mer skog avverkas någonstans i världen. Mindre skog ger mer koldioxid i atmosfären. Ekologiska svenska ärtor ger ungefär 50 procent större klimatpåverkan än de som är konventionellt odlade, enligt studien. För svenskt ekologiskt vete är skillnaden ännu större, närmare 70 procent.
”Det är väldigt stor skillnad i avkastning. Det går åt nästan dubbelt så mycket mark för samma mängd vete när man odlar den ekologiskt. Ekologiskt nötkött ger större klimatpåverkan än kött från kor som får foder som är odlat med hjälp av till exempel konstgödsel och bekämpningsmedel”, enligt Stefan Wirsenius forskning.
Det finns naturligtvis goda skäl för ekologisk odling och ekologisk mat. Frågan är bara vilka konsekvenserna är.

Riksdagen representerar inte hela folket – ålderdiskrimineringen är extrem

Idag ska man utse riksdagens talmän. Diskussionerna har gått höga om grunderna för dessa beslut. Vilka principer bör ligga till grund för detta viktiga val i en parlamentarisk demokrati, där riksdagens sammansättning ska utgöra grunden. Tids nog får vi veta resultatet.
En annan fråga gäller riksdagens representativitet. Riksdagens sammansättning ska t ex representera befolkningens fördelning i landet. Antalet mandat fastställs noggrant för varje valkrets, enligt vallagen och fördelningen grundar sig på antalet röstberättigade i valkretsarna. Här är det noga med att inte någon del av landet ska vara underrepresenterat. Hur skulle det se ut om t ex halva riksdagen kom från Stockholms län och bara fyra ledamöter från Norrland? Eller bara fyra ledamöter från Stockholm medan 200 kom från Skåne?
Den nya riksdagen är också relativt jämställd mellan könen, med 46 % kvinnor och 54 % män. Valmanskåren består till 50,1 procent av kvinnor och 49,9 procent av män. Vid 2006 års val var fördelningen mellan kvinnor och män något jämnare med 47 % kvinnor och 53 % män. Hur skulle det se ut om det t ex bara fanns fyra kvinnor i riksdagen!!
När det gäller åldersfördelningen i landet är det annorlunda. Så här ser åldersfördelningen ut i tioårsklasser.

Ålderfördelning i den nyvalda riksdagen 2018 jämfört med valmanskårens åldersfördelning, födda per årtionde.
Ingen riksdagsledamot är född på 1920-talet, en är född på 1930-talet och tre på 1940-talet. Bland väljarna utgör dessa åldersgrupper 1,7 miljoner individer, som alltså får representeras av fyra personer, ungefär 419 000 personer per ledamot. Även 1950-talisterna är något underrepresenterade i riksdagen. Det gäller alltså alla som är 59 år eller äldre, varav en betydande del fortfarande förvärvsarbetar.
Även den yngsta åldersgruppen bland väljarna, födda på 1990-talet eller senare är underrepresenterade, med 5 % av riksdagsledamöterna mot 17 % av valmanskåren. Här representerar varje ledamot i snitt omkring 77 000 personer i valmanskåren, men underrepresentationen av de äldre är alltså mellan 5 och 6 gånger större.
För att vara riksdagsledamot ska man alltså vara mellan 30 och 60 år. Dessa åldersgrupper är så rikligt representerade att varje ledamot representerar omkring 13 000 väljare. Det betyder att de mellersta åldersgrupperna har ungefär 30 gånger så stark representation i riksdagen, som de äldsta grupperna.

Antalet väljare per riksdagsledamot i olika åldrar i den nyvalda riksdagen 2018.
Det är partierna som tar fram valsedlarna och avgör fördelning på olika befolkningsgrupper. Varför är geografisk diskriminering utesluten, liksom diskriminering på grund av kön, medan åldersdiskriminering tycks vara helt OK bland partierna.
Är detta verkligen demokrati?

Den åldrande glesbygden

För ett tag sedan skrev jag om skillnaderna mellan storstäderna och glesbygden med utgångspunkt i Po Tidholms bok ”Läget i landet” under rubriken Avfolkningens Sverige. Jag kunde konstatera att befolkningsförändringarna under de senaste decennierna ger en dyster bild av Sveriges glesare delar, framförallt skogslänen. De 65 kommuner som har minskat sin befolkning mest under de senaste 50 åren har minskat med 27 procent sedan 1970. Där har befolkningen minskat från ca 850 000 invånare till ca 620 000 invånare. I några av dessa kommunerna har befolkningen halverats. Till stor del beror denna utveckling på att befolkningen åldrats så mycket i de glesare delarna av Sverige att barnafödandet inte längre kan väga upp dödstalen. Befolkningen kommer ofrånkomligen att fortsätta minska om inte ett mirakel sker.
En som ger en liknande bild av Sverige är Charlotta Mellander, professor vid Internationella Handelshögskolan i Jönköping. På sin blogg visar hon Sveriges nuvarande geografiska åldersfördelning i ett par bilder. Den skeva åldersfördelningen har dramatiskt accentuerats sedan 2001. I allt fler kommuner utgör personer över 50 år en allt större del av befolkningen.

Andel av befolkningen som är mer än 50 år i Sveriges kommuner 2016.
I hela 21 kommuner utgör denna grupp mer än hälften av befolkningen. År 2001 hade ingen kommun i landet en så hög andel. Högst andel utgör åldersgruppen 50+ i Överkalix, Pajala, Borgholm, Övertorneå och Simrishamn. Lägst andel utgör gruppen i Sundbyberg, Huddinge och Botkyrka. Följande bild visar åldersgruppen som är över 65 år 2016?

Andel av befolkningen som är mer än 65 år i Sveriges kommuner 2016.
Även här är de röda kommunerna idag väsentligt fler än femton år tidigare. I 11 kommuner utgör idag denna grupp 30 procent eller mer. Dessa är Borgholm, Pajala, Överkalix, Simrishamn, Rättvik, Sotenäs, Vadstena, Övertorneå, Valdemarsvik, Åsele och Dorotea. De kommuner som år 2016 hade lägst andel 65+:are var Sundbyberg, Huddinge, Botkyrka, Stockholm och Sigtuna. Charlotta Mellander visar tydligt hur påtagligt Sveriges demografi förändrats på bara 15 år, på ett sätt som också ofrånkomligen kommer att innebär fortsatta dramatiska befolkningsförändringar under de kommande decennierna. Oavsett vad Po Tidholm kanske hoppas på. Läs gärna hennes inlägg här.

Bostadsbristen fortsätter att öka trots avmattningen

Avmattningen på bostadsmarknaden har diskuterats i medierna de senaste dagarna. Men jag tror att man bör ta talet om avmattning med en nypa salt, i varje fall i Stockholmsregionen. Under det senaste kvartalet har priserna på bostadsrätter faktiskt sjunkit något lite, med 0,3 %, men på årsbasis har de stigit i Stockholmsregionen med 2 procent och i centrala Stockholm med fyra procent medan villapriserna steg med 6 procent. Alltså, priserna har fortfarande stigit om än inte fullt så snabbt som tidigare. Förresten sjönk de också något våren 2016 för att därefter stiga igen. Liksom de sjönk hösten 2014, för att därefter stiga igen. Liksom de sjönk mellan 2007 och 2008 samt 2002 och 2003 för att därefter stiga igen. Utvecklingen har inte alltid varit jämn, men i det långa loppet stigande.

Bostadspriser per kvadratmeter i Stockholm 2014-2017.
Snittpriset på bostadsrätter i centrala Stockholm ligger nu på över 91.000 kronor per kvadratmeter och närmar sig 58.000 i länet. Antalet bostadsköp är samma som i september förra året. Ingen minskning alltså, men det tar något längre tid att sälja en lägenhet i år. Att man talkar om avmattning handlar alltså bara om att priserna kanske inte fortsätter att öka, i varje fall inte i samma takt som tidigare, inte att de redan skulle sjunka.
Bostadsproduktionen har alltså ökat under de senaste åren. Under 2015 färdigställdes 12 000 lägenheter och under 2017 nästan 14 000 lägenheter. Så mycket har inte byggts sedan miljonprogrammets dagar 1965-1975. Men är det verkligen så mycket? Så här ser bostadsbyggande och befolkningsökning i Stockholmsregionen årligen sedan 1991.

Folkökning och färdigställda lägenheter per år i Stockholmsregionen 1991-2016.
Vi ser att befolkningsökningen under de senaste tio åren har legat runt 35 000 invånare per år, medan bostadsbyggandet har legat runt 10 000 per år. Under 2015-2016 ökade regionens befolkning med drygt 70 000 invånare, alltså omkring 35 000 per år, samtidigt som det byggdes 26 000 nya lägenheter. Byggandet ökade alltså något. Det innebär att det går 2,7 nya invånare på en ny lägenhet. Eftersom genomsnittet bara är 2,17 invånare per lägenhet i det befintliga beståndet innebär det att trängseln i bostadsbeståndet fortsatte att öka i regionen trots det höga bostadsbyggandet. För att bostadsutbudet ska öka snabbare än befolkningen krävs att det går mindre än 2,17 ny regioninvånare på varje ny bostad. Men befolkningen ökade alltså fortfarande snabbare än bostadsbeståndet. Så här ser relationen mellan befolkningsökning och bostadsbyggande sedan 1991.

Antal ny invånare per nybyggd lägenhet i Stockholmsregionen 1001-2016.
Det är bara under åren 1991-1993 samt 2002-2004, sex år som vi har byggt tillräckligt mycket för att utrymmesstandarden ska öka. Alla övriga år, 1994-2001 och 2005-20016, under 30 år har trängseln i bostadsbeståndet ökat. Och det gäller även under 2015-2016. Och 2002-2004 sjönk alltså priserna något. Hur det går framöver beror i hög grad på dels om befolkningen fortsätter att öka snabbt som den gjort de senaste tio åren, dels om bostadsbyggandet ökar mer än tidigare. Så här har antalet påbörjade lägenheter sett ut sedan 1991.

 Påbörjade lägenheter i Stockholmsregionen per år 1991-2017 (framskrivning för hela året). 
Enligt diagrammet ser det ut som om bostadsbyggandet skulle öka rejält, men det kan vara en chimär. Det finns inget automatiskt samband mellan påbörjade och färdigställda lägenheter. Bostadsföretagen brukar vara skickliga med att färdigställa lägenheter i takt med efterfrågan, och att plana ut topparna. I det perspektivet är det knappast sannolikt att vi skulle stå inför en efterfrågekris, i varje fall inte i Stockholmsregionen, så länge vi har hög befolkningstillväxt. Därför skulle jag inte tro att vi står inför någon allvarligare avmattning på bostadsmarknaden.

Storm på svenska bostadsmarknaden?

Anders Olshov från Tankesmedjan Intelligence Watch skrev i lördags på DN Debatt och varnade för överproduktion av bostäder. Enligt en rapport (som ännu inte gjorts tillgänglig på hemsidan) har behovet av bostäder överskattats, eftersom de nya bostäder som byggs är för dyra i förhållande till betalningsförmågan, som finns hos de nya bostadskonsumenterna och sannolikheten för storm på bostadsmarknaden ökar. Behovet av bostäder, som har ökat kraftigt efter flyktingvågen, har enligt Olshov felaktigt likställts med efterfrågan och därmed överskattats.

Enligt Olshov består nämligen i stort sett hela befolkningsökningen av flyktingar och anhöriga från utomeuropeiska länder och de barn de föder. Enligt Olshov ökade antalet personer med svensk härkomst 2010–2016 med 57 000 invånare. Samtidigt ökade antalet personer med utländsk härkomst (födda i utlandet eller i Sverige av två utlandsfödda föräldrar) med 522 000 invånare. Det innebär att 90 procent utgörs av personer med utländsk härkomst. De nyanlända är enligt Olshov generellt lågutbildade, har svag anställningsbarhet och svag köpkraft att efterfråga en bostad. Och eftersom personer med utländsk bakgrund, där några är relativt nyanlända, inte har samma ekonomiska möjligheter att efterfråga nybyggda dyra bostäder som befolkningen i genomsnitt, kommer de inte att ha råd med de nybyggda lägenheterna.
Till att börja med kan jag hålla med om att det är ett stort problem med de höga bostadspriserna och alltför låg rörlighet på bostadsmarknaden.
Men med detta sagt är det ändå så att Olshov gör alltför förenklade kalkyler. Dels är efterfrågan på nya bostäder inte jämnt fördelat över landet utan koncentrerad till de stora och medelstora regionerna. Störst är efterfrågan i Stockholmsregionen och där utgör en större andel av befolkningsökningen personer med svensk bakgrund. Under perioden 2010-2016 var ökningen där till 69 procent personer med utländsk bakgrund, medan 31 procent hade svensk bakgrund.
Dels är bostadsmarknaden betydligt mer komplicerad än vad Olshov antyder. Nybyggda bostäderna går inte med automatik till de nyligen inflyttade eller födda invånarna. De kommer sannolikt att bebos av personer med svensk bakgrund, som är väl etablerade på bostadsmarknaden och med bättre ekonomi. De behöver bara en bostad som är större eller i bättre läge. Därigenom friställs äldre och billigare lägenheter som, kanske efter flera led, i slutändan kan gå till mer resurssvaga hushåll med utländsk bakgrund. Äldre lägenheter friställs också hela tiden genom att människor dör eller flyttar bort från regionen. Det är alltså en grov förenkling att anta att det nästan uteslutande är nya utlandsfödda invånare som ska efterfråga de nybyggda lägenheterna. Det är inte heller en nyhet att personer med utländsk bakgrund dominerar befolkningsökningen. Så har det varit länge, utan att det har påverkat bostadsmarknaden på det sätt som Olhov nu förutspår.
Genom de grova förenklingar som Olshov gör kan man knappast utgå från att analyserna håller för de slutsatser han drar. För att kunna dra de slutsatser som han gör behöver man göra betydligt mer djuplodande analyser. 

Stockholmsregionens utmaningar

Drygt fyra miljoner invånare i Stockholms län. Siffran känns onekligen lite svindlande. Men den kan bli verklighet om drygt 40 år, enligt de befolkningsframskrivningar som nyligen presenterats av Tillväxt- och regionplaneförvaltningen inom landstinget. Det är ett gemensamt planeringsunderlag för hela storregionen. Länen och kommunerna behöver möta den kommande befolkningsutvecklingen i sina regionala utvecklingsprogram och strategier och i kommunernas översiktsplaner.

Siffran gäller 2060 enligt det högsta av tre alternativ. Enligt basalternativet blir det ”bara” 3,6 miljoner och enligt det låga alternativet 3,25 miljoner. Över tre miljoner blir det i alla händelser, enligt alternativ Hög redan 2031, dvs om bara 14 år.

Befolkningsutvecklingen i Stockholms län och övriga delar av östra mellansverige (ÖMS) 1950-2060 enligt landstingets rapport.
Men befolkningen ökar också i våra grannlän och år 2060 kan vi ha omkring sju miljoner i det som kallas Östra Mellansverige, vilket i så fall är nästan halva befolkningen i Sverige. Erfarenheterna från de senaste åren pekar på att befolkningsökningen ofta har överträffat prognoserna, så jag tror nog att bedömningarna är realistiska. Vi har haft en kraftig befolkningstillväxt i länet under ett antal år nu. Det brukar tillkomma ca 100 000 invånare vart tredje år. Men tendensen har också varit att befolkningsökningen tilltar. Så här har det sett ut sedan 1950.

Befolkningstillväxt i Stockholms län per decennium 1950-2060.
Under de senaste 25 åren har mer än 80 % av befolkningsökningen berott på invandring och födelseöverskott, medan mindre än 20 % har berott på inflyttning från andra delar av Sverige. För framtiden kommer födelseöverskottet och invandring sannolikt att dominera ännu mer medan inflyttningen från övriga Sverige blir mindre.
Andelen utrikesfödda kommer att öka enligt alla scenarier. Rapporten beskriver också hur utbildning och sysselsättning kan komma att utvecklas. Däremot tar man inte upp behovet av nya bostäder, som kommer att uppstå. Inte heller vilket framtida trafiknät som erfordras. Men man kan göra några reflexioner.
Om befolkningen ökar med 25-35 000 invånare per år i 35 år framåt kommer det att behövs runt 12-15 000 nya lägenheter årligen i 35 år framåt. Men bostadsbyggandet har inte legat på den nivån under de senaste 40 åren. Inte under ett enda år. Slutsatsen är alltså att med mycket stor sannolikhet kommer bostadsbristen att fortsätta att öka. Därmed faller den slutsats som professor Hans Lind ochFredrik B Nilsson drar i den nya boken ”Att förstå bostadsmarknaden genom historien om den ofrivillige bostadskarriäristen” nämligen att en bostadskrasch är nära. Om efterfrågan fortsätter att öka i förhållande till utbudet kommer knappast priserna att rasa.
Var ska de nya bostäderna byggas? Naturligtvis kommer en förtätning att fortsätta av Stockholms ytterstad och av andra närförorter. Men räcker det?
En annan sak som man inte tar upp i rapporten är behovet av ny transportinfrastruktur. Om befolkningen ökar från 2,25 till 4,5 miljoner behöver transportsystemets kapacitet fördubblas. Vi behöver ytterligare 100 km tunnelbana, ytterligare två pendelstågsgrenar, mer bussar, spårvagnar och regionaltåg samt fler vägar. En fördubbling av nuvarande kapacitet kommer att krävas på omkring 40 år. Sedan 1977 har vi byggt delar av Blå linjen, successivt gett pendeltågen egna spår och en tvärspårväg men inte en enda ny vägförbindelse över Saltsjö-Mälarsnittet.
Vi har nu en överenskommelse om utbyggnad av omkring 10 tunnelbanestationer. Utbyggnad av flera järnvägsspår och av Förbifart Stockholm pågår. Men det kommer att krävas mycket mer ny infrastruktur under de närmaste decennierna med den beräknade befolkningstillväxten. Trots detta sa parterna nej till en östlig förbindelse härom dagen.
Behovet av vägar kan begränsas, bäst med ekonomiska styrmedel, men då krävs i stället ännu mer kollektivtrafik. Att begränsa biltrafiken med trängsel är ingen bra metod.

Förslag till en ringled runt innerstaden från 1946.
Förslag till en ringled runt innerstaden lades fram redan 1946, den gången med en Västerbro och en Österbro. Senare flyttades trafiklederna längre ut. Essingeleden byggdes 1967, Norra länken 1991 och Södra länken 2004. Men de östra delarna av regionen växer snabbast. Den östliga förbindelsen saknas ännu, men den kommer så småningom. Frågan är bara när.

Att flytta statliga jobb

Landsbygdskommittén har ju föreslagit att 10 000 statliga jobb ska flyttas från Stockholmsområdet till andra delar av landet som är i behov av arbetstillfällen.
"I dag finns många delar i landet där känslan är att staten drar sig därifrån", konstaterade landsbygdsminister Sven-Erik Bucht när han tog emot kommitténs förslag.
Jag har skrivit om detta tidigare. Jag tror inte att utvecklingen av landsbygden nu kommer att bli helt annorlunda jämfört med tidigare? Kommitténs betänkande är i hög grad en populistisk önskedröm. Att landsbygdens utveckling nu kommer att gå i andra banor trodde inte heller landsbygdsaktivisten Po Tidholm. Kommittén hade enligt Tidholm ingen lösning på grundproblemet – att människor på grund av brist på jobb och service flyttar till städerna. Men det är inte heller riktigt sant. Tillväxten av det täta Sverige beror inte längre på att landsbygden avfolkas, utan främst på födelseöverskott och invandring.
Andra skyller landsbygdens stagnation på hur de statliga jobben lokaliseras. I februari granskade tidningen Arbetet lokaliseringen av de statliga jobben.

Förändring av antalet statliga jobb i kommuner 1995-2015 enligt Arbetet.
Arbetet konstaterade bland annat att 231 kommuner hade förlorat fler än 29 000 jobb sedan 1995 och fram till 2015 samtidigt som de statliga jobben ökade med 40 000 i ett 60-tal andra kommuner. Som tidningen uttryckte det hade ”29 000 jobb flyttats”. Så är det förstås inte. Under 20 år läggs myndigheter ner, andra startas, en del växer och andra krymper. Totalt är antalet statliga jobb ganska konstant.

Antalet statliga jobb har ökat från ca 200 000 till 220 000 på 20 år, ungefär i nivå med befolkningstillväxten.
Men det låter kanske bättre om man säger att jobben flyttas, särskilt om det handlar om att de flytta från landsorten till storstäderna. Enligt Arbetet fick Stockholm, Solna, Sundbyberg och Huddinge 12 000 nya statliga jobb under 20-årsperioden. I Stockholm ökade de statliga jobben med 17 procent. Men under samma period ökade Stockholms befolkning med nästan 30 procent. Andelen statliga jobb av Stockholms arbetsmarknad minskade alltså i själva verket. Det var dessutom främst var inom universitet och högskolor samt inom polisen, och därmed kopplat till befolkningstillväxten. Det kunde kanske Arbetet också ha nämnt.
Hur viktigt för sysselsättningen är det då att flytta statliga jobb från Stockholm till andra delar av landet. Inte särskilt viktigt. Till att börja med utgör de statliga jobben an ganska obetydlig del av hela arbetsmarknaden, bara 4,5 procent, som framgår av nedanstående diagram.

Andel sysselsatta i offentlig och privat sektor år 2014.
Två tredjedelar av jobben är privata. Även av den offentliga sektorn utgör de statliga jobben bara en bråkdel. De kommunala jobben och landstingsjobben är ju redan regionalt fördelade i landet. De statliga jobben utgör ungefär 220 000 jobb av totalt ca 4,8 miljoner jobb 2015, omkring 4,5 procent.
På den socialdemokratiska partikongressen utlovade inrikesminister Anders Ygeman dessutom 10 000 nya polisjobb till 2024, alltså nya statliga tjänster. Han sa inte var dessa jobb ska hamna, men jag antar att en huvuddel hamnar där det bor mest folk och där brottsligheten under senare tid har varit påtaglig med skjutningar, terrordåd med mera, dvs i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö, och inte på lndsbygden. Så landsbygdens problem löser man knappast genom att flytta statliga jobb.