Palmemordet är ”polisiärt uppklarat”

Palmemordet är ”polisiärt uppklarat” med en misstänkt utpekad, den så kallade ”Skandiamannen” Stig Engström. Hade han varit i livet skulle han sannolikt vara häktad på sannolika skäl, man hade gjort husrannsakan med mera. Hade detta skett 1986 eller 1987, vilket hade varit fullt möjligt, kunde kanske mordet ha klarats upp ganska snabbt. Jag är inte överraskad eftersom jag nyligen har läst boken av Thomas Pettersson från 2018 om Skandiamannen ”Den osannolika mördaren: Skandiamannen och mordet på Olof Palme”.

Mordutredningen presenterar sina slutsatser på presskonferensen i morse.

Många expertkommentatorer är besvikna, till exempel besserwissrarna Leif G W, Jan Mosander och Peter Althin, men det tycker jag är ointressant att höra. Visst hade det varit utmärkt om man hittat mordvapnet och med DNA kunnat knyta detta till Skandiamannen, men det hade väl knappast någon väntat sig 34 år efter mordet och 20 år efter det att Skandiamannen avlidit. Om inte Hans Holmér hade saboterat hela utredningen från första början, kanske mordet hade varit löst för länge sedan.
Det är betecknande att granskningskommissionen i sin slutrapport 1999 knappt omnämner Skandiamannen på någon enda rad på alla 1 000 sidorna. Han fanns ju knappast med i polisens utredning från första början, trots att så mycket talade mot honom.
Krister Petersson har visat att det finns övertygande indicier som talar emot Skandiamannen; Han var Palmekritisk, vapenkunnig, hade sannolikt tillgång till vapen, var på Sveavägen flera gånger under kvällen och lämnade Skandia ett par minuter före mordet men återvände en halvtimme senare. Han hade rätt utseende och klädsel enligt flera vittnen, men har kommit med berättelser från mordplatsen om sitt eget agerande, som inte bekräftas av ett enda av de andra vittnena och så vidare. Trots detta blev han aldrig granskad på allvar under den ursprungliga utredningen. Krister Petersson hade frihetsberövat Skandiamannen om han hade varit i livet, häktat honom, gjort husrannsakan och kanske fått fram ytterligare bevis, kanske inte. Nu går det inte längre. Vi vet inte att Skandiamannen är skyldig, bara att många indicier talar emot honom.
Krister Petersson lade fram en övertygande motivering till att utredningen inte kan drivas längre. För min del är Palmemordet historia nu.

Olof Palme och fredsmarschen

Idag är det årsdagen, 34 år efter att Olof Palme mördades på Sveavägen efter en sen biokväll. Vem som utförde mordet kanske vi får svar på före sommaren, åtminstone om man får tro på vad åklagaren Krister Petersson säger. Eller i varje fall är det vad han har antytt. Antingen väcks då ett åtal mot en misstänkt mördare eller så kommer utredningen att läggas ned. Hade det funnits en misstänkt mördare i livet skulle han med all säkerhet redan häktats, därför utgår man från det andra alternativet, att mördaren är avliden och att utredningen därför måste läggas ned. Men att utpeka en avliden person utan extremt starka bevis gör man knappast heller. Har man funnit mordvapnet eller finns det något annat undrar kommentatorerna.  Kan det vara den så kallade Skandiamannen undrar några, han som pekats ut i ett reportage i tidskriften Filter härom året. Men det finns besvärande invändningar mot den teorin, som jag inte går in på här. De går lätt att googla fram på nätet. Den enda som absolut inte kan pekas ut är nog Christer Pettersson, som redan friats i domstol men som samtidigt är den enda som pekats ut vid vittneskonfrontation med Lisbeth Palme.
Jag ska inte spekulera mer. I stället tänkte jag berätta om den enda gången jag själv har träffat Palme. Det var sommaren 1981. Jag och hustrun hade deltagit i fredsmarschen till Paris. Vi tog oss till Bryssel och gick med de sista dagarna tillsammans med uppskattningsvis 5 000 eller 10 000 andra fredsaktivister. De som varit med hela vägen ska ha tillryggalagt mer än 100 mil under mer än sex veckor. Vi gick bara en vecka, tror jag mig minnas.

Under fredsmarschens sista dag tågade vi in i Paris. Det var Hiroshimadagen den 6 augusti. Olof Palme hade åkt direkt från sitt möte med den franske premiärministern Pierre Mauraoy till Port d`Aubervillier i Paris utkanter för att möta de 6 – 7 000 deltagarna i fredsmarschen som efter 45 dagar och 112 mil nådde Paris. Vi var trötta och svettiga och där stod plötsligt Olof Palme och pratade med oss. Han var trevlig och uppträdde som vem som helst. Men det var samtidigt överraskande att plötsligt stå alldeles intill statsministern.

Han var i Paris och hade redan träffat den franske presidenten Francois Mitterand, och passade på att möta oss. Vi stod och småpratade en stund, några av de svenska deltagarna som ju genast kände igen honom, och vi tyckte oss förstå att han sympatiserade med oss.

Några säkerhetsvakter såg vi inte till, inte den gången heller. Sen återvände han till Mitterand, eller vad han nu skulle göra. Vi hade avslutat marschen och fortsatte in mot den lägenhet vi skulle få låna av en bekant, innan vi skulle bege oss hem till Stockholm.

Artikel i UNT dagen efter.

Skandalen kring Julian Assange

Julian Assange har bidragit till att 90 000 hemliga NATO-dokument som rör USA:s krigföring i Irak och Afghanistan har publicerats på Wikileaks. I augusti 2010 besökte Julian Assange Sverige, varvid han anhölls i sin frånvaro misstänkt för våldtäkt och sexuellt ofredande av två kvinnor. Anhållandet hävdes knappt ett dygn senare, den 25 augusti, av ordinarie åklagare Eva Finné, och misstankarna ändrades till ofredande. Julian Assange inställer sig för förhör, men får därefter lämna polisen. Sedan fortsätter han sin resa till Storbritannien.

Julian Assange

Utredningen sköts taffligt från början. De förhörda tjejerna ger själva flera olika versioner av vad som egentligen hände, vilket sänker trovärdigheten. Förhören med målsägandena spelades inte in, utan skrevs ned i efterhand. Enligt Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen är det ”av särskilt stor betydelse” att dokumentera målsägandes egna ord istället för att skriva en sammanfattning. ”Det här är ofta mål där ord står mot ord, och har man förhören ordagrant blir det sedan lättare att avgöra fallet i domstol.”

Men den 1 september återupptogs den svenska förundersökningen efter protester, nu av överåklagare Marianne Ny och rubriceringen ändrades till att återigen gälla våldtäkt. Den 18 november häktades Assange i sin frånvaro av Stockholms tingsrätt och den 7 december rapporterades att han gripits av brittisk polis då han kommit till polisstationen. Den 16 december 2010 släpptes Julian Assange fri mot borgen. Den 24 februari 2011 beslutade en brittisk domstol att Julian Assange skulle utlämnas till Sverige. Efter överklaganden bekräftade High Court i England i november 2011 att han fortfarande skulle utlämnas till Sverige. Men i juni 2012 sökte Assange i stället politisk asyl på Ecuadors ambassad i London. Den 16 juli 2014 prövade Stockholms tingsrätt återigen häktningsskälen och fann att Assange alltjämt var på sannolika skäl misstänkt för brott och att häktningen skulle bestå. I mars 2015 gick överåklagare Ny med på att förhöra Assange på Ecuadors ambassad i London, vilket ägde rum i november 2016. I augusti 2015, gick preskriptionstiden ut för några mindre allvarliga anklagelser, men misstanken för våldtäkt kvarstod. I april 2019 upphävde Ecuador hans politiska asyl och han greps av brittisk polis. Sedan dess har han avtjänat det brittiska straff han fått genom att bryta mot sin frigivning mot borgen. Nu kvarhålls han i avvaktan på beslut om utlämning till Sverige eller USA, som också begärt honom utlämnad under tiden. Förundersökningen om misstänkt våldtäkt lades ner 2017, men togs upp igen i våras när Julian Assange greps i Storbritannien.

Julian Assange förs bort av brittisk polis.

I dag meddelade åklagaren Eva-Marie Persson att hon beslutat att (återigen) lägga ner förundersökningen. ”Vid en samlad bedömning, avsett det som kommit fram i utredningen, gör jag bedömningen att bevisen inte räcker för att väcka åtal”, fortsätter hon. Under sommaren har man gjort nya förhör med fem vittnen som tidigare hörts och förhör med två personer som inte tidigare hörts, trots att man har haft mer än nio år på sig.

Trots detta kommer man fram till samma sak som åklagaren gjorde redan i augusti 2010. Bevisen räcker inte för en fällande dom. Enligt åklagaren har den muntliga bevisningen försvagats, eftersom det gått så lång tid, och därför väljer hon att lägga ner utredningen. Några andra bevis finns inte.

Men samma slutsats drogs ju redan 2010. Varför har svenskt rättsväsende inte gjort någonting under alla år för att komma till ett avslut. Det är närmast obegripligt. Fallet lades ned redan 2010 och borde aldrig ha tagits upp igen. Överåklagaren Marianne Ny har därefter lyckats göra fallet till en katastrof för svenskt rättsväsende.