Karybdis vid Riddarholmen

I kväll när jag var på väg hem från valborgsmässofirandet på Riddarholmen såg jag en märklig vattenvirvel just när jag passerade bron från Riddarholmskajen på väg mot tunnelbaneingången. Vi var flera som betreaktade den en god stund, utan att komma på någon förklaring. Jag gav den namnet Karybdis efter den grekiska mytologin.

Karybdis vid Riddarholmen.
I den grekiska mytologin var Skylla en vacker nymf, som dock blev förvandlad till ett klippmonster med sex fula hundhuvuden i Messinasundet. Mittemot fanns en gigantisk vattenvirvel, Karybdis, en malström som tre gånger om dagen sög det upp vattnet och slukade allt som fanns i. Om någon klarade sig tog Skylla dem i stället. Odysseus förlorade sex man till Skylla första gången de seglade genom sundet och senare hela sitt skepp till Karybdis. Därav talesättet "incidit in Scyllam qui vult vitare Charybdin" (den som vill undvika Karybdis råkar ut för Skylla, alltså två hopplösa alternativ).

Skylla och Karybdis.
Eller finns det någon annan förklaring till virveln vid Riddarholmskanalen? Kanske ett slukhål till Citybanan under vattnet? Och var finns i så fall Skylla?

Bevara tullhuset och magasinen på Blasieholmen

I föregående inlägg pläderade jag för att de två magasinsbyggnaderna på Blasieholmen och tullhuset borde bevaras. Miljön på Blasieholmsudden i dag tydliga spår av det sena 1800-talets hamn- och tullverksamhet och få förändringar har gjorts sedan tullhuset och senare varuskjulen uppfördes.

Tullhuset på Blasieholmen
Tullhuset är från 1870-talet och de senare uppförda varuskjulen visar bland annat på industrialiseringens betydelse och hur Stockholm blev en storstad med ökade handelsförbindelser.

Ett av magasinen
Samtidigt representerar de tillsammans med övriga bevarade tullhus i Stockholm – från 1700-talet till 1900-talet - olika skeden i tullens verksamhet och förändringar av handeln med varor.

Ett av magasinen
Kostnaderna för en flytt av tullhuset har bedömts uppgå till cirka 18 miljoner kronor inklusive fasadrenovering. Kostnaden för en flytt av magasinen bedöms uppgå till cirka 2,3 miljoner kronor per byggnad. Totalt alltså 22,6 miljoner. Summan bör ställas i relation till kostnaden för Nobel Center, 1,2 miljarder kronor. Priset skulle alltså öka med 1,9 procent om kostnaden för flytten inkluderades. Eller varför inte krympa byggnadens storlek med 1,9 procent, så ryms flytten inom ramen för projektet. De 500 kvadratmeter som i så fall skulle försvinna av de 26 000 BTA, som ingår i projektet skulle knappast märkas, eller hur.
Om bevarandet av de tre byggnaderna knöts som villkor till projektet skulle det innebära en ytterst marginell ökning av kostnaden för projektet – storleksordningen mindre än 2 procent. Samtidigt skulle bevarandet av de tre karaktärsskapande byggnader från den försvunna perioden med hamnverksamhet i stadens centrala delar vara av stort värde för Stockholm och som goodwill för Nobelstiftelsen.

Kvarteret Mullvaden på Söder

Mitt på Södermalm ligger kvarteret Mullvaden, omgärdat av Hornsgatan, Timmermansgatan, Krukmakargatan och Torkel Knutssonsgatan.

Gården och fasad mot Krukmakargatan i kv Mullvaden 1974.
Kvarteret är kanske känt av två orsaker. Under 1977-1978 ockuperades fyra av de gamla omoderna 1880-talshusen mot Krukmakargatan. Ockupanterna ville stoppa den av Svenska Bostäder planerade rivningen. En av ockupanterna var skådespelaren Marika Lagercrantz, dotter till Olof Lagercrantz och syster till författaren David Lagercrantz. Hon har senare berättat om ockupationen i Reflex i SVT. Teatergruppen Jordcirkus skrev och framförde "Mullvadsoperan" på närbelägna Mariatorget och ockupanterna ordnade fackeltåg men allt blev förgäves.

Polisinsatsen mot Mullvaden 1979.

I september 1978 stormade polisen kvarteret. Jag stod utanför avspärrningarna och såg det hända. Husen tömdes och revs.
Svenska Bostäders motiv var att husen höll på att sätta sig och att en modernisering skulle bli för kostsam. Ockupationen av kv Mullvaden följdes av andra. Även om husen i kv Mullvaden revs ledde aktionen sannolikt till att rivningsvågen som varit mest intensiv under 1950- och 1960-talen så småningom ebbade ut och att det normala i stället blev modernisering och upprustning. 

1980-talshus på Krukmakargatan i kv Mullvaden på Södermalm. 

På platsen finns nu en modern, men ointressant 1980-talsbyggnad med bostadsrätter, som ägs av Bfr Ockupanten. I ett längre tidsperspektiv kan man sannolikt hävda att rivningen inte ens var ekonomiskt befogad, eftersom lägenheter i gamla, men moderniserade hus, idag betingar högre priser på bostadsmarknaden än hus från 1980-talet.
Den andra orsaken till att kvarteret är känt är att assessorn i Bergskollegium Emanuel Swedenborg hade sin malmgård där från 1743.

Emanuel Swedenborg, (1688-1772).
Swedenborg var förutom ämbetsman även andeskådare och mystiker och en av 1700-talets ledande vetenskapsmän i Sverige, hur nu detta kan förenas. I april 1745 upplevde han vid 57 års ålder sin stora vision – ett personligt möte med Jesus Kristus – som kom honom att ge upp den vetenskapliga banan för att i stället helt ägna sig åt andliga studier genom drömmar och visioner. Han talade med änglar, andar och avlidna personer och fick ett andligt uppvaknande. Han ansåg sig vara utsedd av Gud att skriva en himmelsk doktrin, baserad på en reformerad kristendom. Swedenborgianism, är idag en kristen rörelse med trogna sympatisörer och med kyrkor i bl a USA, Sverige och Afrika. Nya kyrkan i Stockholm finns t ex vid Tegnérlunden. 

Centrala Södermalm i mitten på 1700-talet.
I Swedenborgs trädgård på Hornsgatan i kv Mullvaden fanns ett lusthus med gul brädpanel och gråa dörr- och fönsterfoder där han sägs ha suttit och läst om somrarna.

Swedenborgs lusthus, Hornsgatan 43, akvarell av Herman Müller 1865.
Malmgården revs omkring 1880 men lusthuset i trädgården från 1767 bevarades. Det flyttades till Skansen 1896 och är sedan 1960 placerat i rosengården.

Swedenborgs lusthus på Skansen.
Huset från 1767 är kvadratiskt och har säteritak vilket ger det en ålderdomlig prägel. Färgsättningen med ljust gula fasader med grå inramningar var modernt på 1700-talet och imiterade dyrare material som sandsten och liknande. Stora rummet med hans orgel har målade tapeter och över dörren till det forna bibliotekets förrum finns ännu ett vackert blyinfattat fönster.

På gården i kvarteret Mullvaden finns numera en för 25 år sedan nybyggd kopia av Swedenborgs lusthus.

Stockholm nyss

Staden förändras hela tiden, i alla fall om den lever och utvecklas. Men ofta sker det i så små steg att man inte tänker så mycket på det. Man minns ju rivningarna på 1960-talet och miljonprogrammet 1965-1975 förstås, men mycket har ju faktiskt också hänt sedan dess.

I boken ”Stockholm nyss” med undertiteln "om förändringarna i stadsmiljön" av K G Norén (text) och Christer Löfgren (bild) får vi en dokumentation på några av de förändringar som faktiskt har skett under de senaste 30 åren. Med ett hundratal bilder från förr och nu övertygas man om att det faktiskt har hänt en hel del sedan 1980-talets början.

Bilden visar samma område idag som på bokens omslag 1985. Klarastrandsleden har överdäckats, Kungsgatans järnbro över järnvägen från 1907 har ersatts med en betongkonstruktion, Cityterminalen har tillkommit, Centralsaluhallen revs 1985 och ersattes med ett kontorshus osv.
Mycket av det som har hänt är positiva förändringar. När jag jämför bilderna från Södermalm påminns jag inte bara om den ödslighet som tidigare fanns mitt i stadsdelen när Södra stations stora spårområde fortfarande fanns kvar, utan även om att till exempel Ringvägen successivt håller på att kantas av bebyggelse på tidigare dystra och ogästvänliga sträckor. Många andra exempel visar hur ny bebyggelse uppstått på tidigare avrivna tomter.
Naturligtvis finns det också exempel på negativa förändringar. Alltför många exempel finns till exempel på helt onödiga rivningar, om nu någon trodde att de upphört efter maj 1971 då almarna i Kungsträdgården räddades. Ett sådant exempel är det anrika hotell Göteborg vid nuvarande Fatbursparken.

Hotell Göteborg (konstnär Hasse Lindroth).
Det byggdes 1861 då Södra stambanan nådde Södermalm. Det hade en kort storhetstid innan sammanbindningsbanan färdigställdes till Norrmalm och få hade anledning att stiga av redan på Södermalm. Men byggnaden stod faktiskt kvar ända till 1982 då den revs i smyg en tidig morgon. Idag finns bara några taniga träd på platsen mellan Tegelhuset och kv Noe Ark, så inte ens platsen har utnyttjats på något meningsfullt sätt. Många andra exempel finns i boken på fina hundraåriga hus som rivits för att ersättas av ganska anonyma 1980- eller 1990-talshus.
I många fall är det naturligt att låga hus utan särskilt värde ersätts för att bättre utnyttja kvartersmarken, men i andra fall verkar rivningarna bara vara meningslösa. Idag vet vi att hushållen ofta värderar byggnadskvaliteter från 1900-talets början, som kakelugnar, stuck och furugolv, betydligt högre än det som dagens byggmästare förmår att skapa. Ren kapitalförstöring alltså.
På en bild visas det hus som stod i hörnet av Klarabergsgatan och Vasagatan innan Royal Viking Hotell byggdes. Av boken framgår att Selma Lagerlöf kanske har bott i huset. Själv minns jag hur jag och en kompis gick in i huset när rivningsarbetena hade påbörjats och räddade några fina spegeldörrar med karm undan förödelsen. De finns nu inmonterade i ett hus på Södra Gotland.
Men allt gammalt har faktiskt inte rivits. Det finns i boken också många exempel på att risiga gamla hus från förra sekelskiftet, med nedfallande puts faktiskt står kvar idag. Och inte bara det. De har också rustats upp och återställts i åtminstone något av sin forna glans.

Fatbursgatan/Swedenborgsgatan
I K G:s text får vi reda på mycket historia om de gamla husen. Familjebostäders postmodernistiska tegelhus vid Swedenborgsgatan/Fatbursgatan strax norr om Södra stationsområdet har till exempel ritats av Sune Malmqvist. De kommer nog aldrig att gå till arkitekturhistorien, kan jag tänka, när jag hämtar min bil som är parkerad i ett källarplan.

Oxtorgsgatan
De två husen till vänster i bild står vid Oxtorgsgatan och har också ritats av Sune Malmqvist. Synd att han inte hade samma inspiration när han ritade dem vid Swedenborgsgatan.
K G måste ha gjort ett rejält arbete med arkivstudier för att få fram alla fakta om försvunna byggnader och anekdoter kring stadens ständiga förändringar. Det gör boken trevlig att fördjupa sig i, även om man inte alltid håller med honom om vad som är bra eller mindre bra. Men det gör ingenting. Men utan Löfgrens fina bilder hade det förstås aldrig blivit någon bok. Boken kan man hitta här.

Gamla Stockholm under Södermalmstorg

Häromdagen passade jag på att kika ner bakom avskärmningarna vid Södermalmstorg. Där har man börjat gräva för nya Slussen, men först måste arkeologerna göra sitt. Det är fascinerande att se hur man gräver fram äldre gatunivåer, som lager på lager.

Någon meter under Södermalmstorgs asfalt ligger fortfarande spårvagnsspåren kvar från 1870-talet. 
Då fick Stockholm spårvagnar, ett system söder om Slussen och ett annat norr om Slussen. Däremellan fick man traska till fots.

Ännu längre ner ligger kullerstenen från Brunnsbacken från gaturegleringen i slutet av 1600-talet. Brunnsbacken ledde brant ner från Hornsgatan mot Strömmen norr om nuvarande Stadsmuseum, dåvarande Södra stadshuset. Mitt i backen fanns en brunn, därav namnet.

Brunnsbacken på 1700-talet avbildad av Johan Sevenbom. Nuvarande Stadsmuseum till höger och Pelikanhuset till vänster.
Norr om backen låg det hus som inrymde den berömda restaurang Pelikan. Två meter under Brunnsbackens kullersten hittar man en äldre gata med kullersten och bebyggelse. Gatan är från tiden före Stockholms gatureglering, det vill säga från början av 1600-talet. Man hittar källare från hus av tegel som fanns här redan tidigare. Hur mycket tidigare? Ja, kanske från 1500-talet eller rentav 1400-talet, alltså slutet av medeltiden.

500 år gamla murar under Södermalmstorg.
I källaren finns en stor spis. Det medeltida gatunätet vindlade sig upp på Söders höjder och följde topografin. På bägge sidor av gatan fanns kvarter med bebyggelse, bättre hus av sten och tegel eller enklare bodar. Mycket av det gamla Stockholm ligger kvar några meter under nuvarande marknivå. Det var för besvärligt att riva mer än nödvändigt. Man bara skottade över sand och grus och byggde nytt ovanpå. Här finns det gamla Stockholm ännu kvar, från tiden då danskarna intog Stockholm och Gustav Vasa senare återtog staden. För 500 år sedan borde vattnets nivå varit 2-3 meter högre än idag, med tanke på landhöjningen. Det här huset borde ha legat nära strandkanten med andra ord. Man känner historiens vingslag.
Mer att läsa här på Stadsmuseums hemsida, varifrån bilderna också är hämtade.

Vad menar egentligen Jan Guillou?

Läser i DN att författaren och journalisten Jan Guillou tycker att det är för få parkeringsplatser på Östermalm, där han bor. Det är det han saknar mest på. Det han vill ändra på är ”lapplisandet i bostadskvarteret”, uppenbarligen för att lättare kunna parkera olagligt. Varför inte skaffa sig garageplats? Det borde väl ändå Jan Guillou ha råd med.

Jan Guillou
Finns det någon fördom, som Jan Guillou vill slå hål på? ”Man bör påpeka att det är en mycket invandrartät stadsdel”, säger han om Östermalm. Jämfört med vadå, frågar jag mig då. Sjöbo, kanske? Tittar man på statistiken visar det sig att Östermalm har 20,1 procent invandrare, vilket alltså Jan Guillou tycker är ”mycket invandrartätt”. Men det är i alla fall mindre invandrartätt jämfört med Stocholms stad som helhet, där andelen är 29,8 procent. Detta enligt Stockholms stads statistiska årsbok 2013. Enligt Jan Guillou är det alltså mycket ”invandrartätt”, när andelen ligger en tredjedel lägre än snittet. Det finns visserligen fyra stadsdelsområden i Stockholm som har något lägre andel än Östermalm,  men hela nio områden som har högre andel, några väsentligt högre. I tre stadsdelområden har mer än halva befolkningen invandrarbakgrund, i Rinkeby-Kista nästan fyra femtedelar. Det skulle jag kalla hög invandrarandel.
Populäraste riksdagsparti på Östermalm är moderaterna, som har 55 procent av rösterna. Två tredjedelar bor i bostadsrätt och bostadspriserna ligger på nästan 68 000 kronor per kvadratmeter. Själv bor Guillou i en femrummare. Han har ett utomordentligt förhållande till grannarna, som statistiskt sett torde vara övervägande moderater. Det kan väl inte vara så att Jan Guillou själv har fördomar?

Minnesvärd urmakare med holmar

Stockholmstidningens gamla klocka från 1903 är det enda som finns kvar av de gamla tidningskvarteren i Klara.

Uret med nuvarande placering
Stockholmstidningens och Aftonbladets byggnad i hörnet av Vattugatan och Klara södra kyrkogata revs 1990 men skulpturen med klockan sattes upp på det nya kontorshuset som byggdes på samma plats. Det var Gottfrid Larsson som hade skulpterat den muskulöse man som bär klockan på sin rygg och G W Linderoths urfabrik som tillverkade klockan.

Uret på Stockholmstidningen/Aftonbladets hus 1964.
Urfabriken som startade redan 1844 låg på Drottninggatan 28 men tillverkningen lades ned 1963 och huset revs 1968 i samband med ”regelringen av nedre Norrmalm”. I slutet av 1800-talet sattes ett s k kalenderur upp på husfasaden ovanför urfabriken på Drottninggatan.

Kalenderuret 1967
När byggnaden revs 1968 i samband med ”regelringen av nedre Norrmalm” räddades dock uret. Det sattes efter renovering upp på nytt 1977 i något modifierat skick med rektangulär urtavla och utan stjärnhimmel, på f d Kreditbakens byggnad vid Norrmalmstorg.

Kalenderuret på Norrmalmstorg idag.

Maria kyrkas tornur
Ett annat ur som tillverkades av Linderoths urfabrik var tornuret i Maria Magdalena kyrka som vi betraktar från vårt köksfönster här på Kvarnberget. Linderoths urfabrik är numera nedlagd (efter nästan 150 års verksamhet) men många berömda klockor är fortfarande i drift.

Linderoths urfabrik på Drottninggatan 1895.
Det var Gustaf Wilhelm Linderoth, 1816-1871 som startade urfabriken 1844. Efter makens fortsatte hustrun Betty Linderoth, även hon en skicklig urmakare, att driva företaget. Sonen John Linderoth 1848-1924 övertog sedan urfabriken efter sin mor. Urfabriken var i slutet av 1800-talet var ledande i landet och levererade urverk till många klockor på offentliga byggnader. Efter Johns död övertogs fabriken av adoptivsonen Lars. Efter Lars Linderoths död fortsatte hustrun Viran Linderoth att driva firman vidare tills det upphörde 1963.

År 1880 köpte John Linderoth tre små holmar utanför Vinterviken vid Gröndal. Dessa holmar gav han nya namn, Lindholmen, Rotholmen och Eholmen, alla uppkallade efter honom själv. Så här års, när isen ligger kan man enkelt promenera över till holmarna till exempel från närliggande bostadsområdet Ekensberg. En vacker februarisöndag då solen skiner är holmarna uppenbarligen populära besöksmål för närboende Stockholmare.

Eholmen närmast och Lindholmen längre bort till höger.
Numera ägs alla holmarna av Stockholms stad. På Lindholmen byggde Linderoth på 1880-talet fem enkla sommarhus som fortfarande finns kvar. Den holmen förvaltas av Klubbensborg och stugorna går att hyra. De övriga holmarna är obebyggda.

Två sammanbyggda stugor utgör tillsammans den så kallade Urmakarvillan.

Strandvillan ligger vid södra sidan.

Östra villan. 

Kastellet är ett rödmålat hus på norra sidan med en originell klockgavelliknande takavslutning på båda husgavlarna. 

Ett badhus. 

Utsiktspaviljongen på öns västra udde.

Rotholmen