En fråga som vi uppehåller oss vid mer än andra just nu

Det stod mandariner på inköpslistan till jul, men COOP vid Medis hade bara clementiner att erbjuda. Kunde det vara en likvärdig ersättning eller ej? Jag frågade en äldre dam som stod och plockade ner frukterna i en påse bredvid mig. ”Ursäkta, men vet du vad det är för skillnad på mandariner och clementiner?” frågade jag henne. Hon rynkade pannan, såg fundersam ut, men efter en stund fick hon bekänna: ”Det vet jag faktiskt inte.”

Clementiner eller mandariner, det är frågan
Jag tog fram mobilen och ringde hem och frågade, om det gick lika bra med clementiner. ”Jadå, det går bra.” Nej, hustrun visste inte heller vad det var för skillnad.
Väl hemma kunde jag inte bärga mig utan kollade på wikipedia. I går hade dn en ingående utläggning i nättidningen om just mandariner, där man reder ut begreppen. Just denna notis blev den allra mest lästa på dn.se i går. Om att clementinen skapades 1902 genom en korsning av mandarin och pomerans av den fransk-algeriske missionären Clement Rodier. Och att begreppet mandarin är ett samlingsbegrepp på småcitrus. Med mera.

Clement Rodier, 1839-1904, clementinens skapare.

Är kolonialismen verkligen något att fira?

Det tycker i alla fall SvD:s ledarskribent PJ Anders Linder. Historikern Adam Hjortén tycker däremot i DN Kultur idag att kolonialismen inte är något att fira. I de flesta länder vore det helt omöjligt, men i Sverige tycks det gå bra att ”glömma" de mörkare delarna av historien.

I veckan firades 375-årsminnet av etablerandet av den svenska kolonin Nya Sverige i Delaware 1638 på mark, som redan tillhörde Lenapeindianerna, med tal av Kungen och vicepresident Joe Biden. Inget har meddelats om det även representanter för de bortjagade indianerna fanns på plats och fick hålla tal. Kungen lyfte i sitt tal fram det gemensamma intresset av handel mellan EU och USA: ”Alltsammans började med handel. Och handel kommer att fortsätta att vara i centrum av vårt förhållande. Med hjälp av en gemensam transatlantisk marknad kommer vi att kunna skapa välstånd för våra befolkningar på bägge sidor av oceanen.”

Kungaparet i Wilmington, Delaware

Kungen hade naturligtvis helt rätt. Det började med transatlantisk handel. Slavhandel. Den andra delen av handelskedjan etablerades när Sverige 1650 etablerade en koloni i nuvarande Ghana och tog över slavfortet Cape Coast Castle (dåvarande Carolusborg), varifrån de svarta slavarna skulle fraktas över Atlanten och säljas till kolonisatörerna i Amerika. Den minoritet som hade överlevt de vidriga förhållandena i slavfortet och på överresan över Atlanten vill säga. Jag har själv besökt slavfortet, som nu är museum, och hört beskrivningen av hur vedervärdigt slavarna behandlades. Fängelsehålorna finns kvar. Det är bara att åka dit och titta.

Cape Coast Castle i Ghana

Jag vet inte om Kungen har varit där och hållit tal. Kanske borde han göra det och passa på att be om ursäkt. Det var nämligen under Kung Carl Gustavs företrädare Drottning Kristina, och till stor del på hennes initiativ, som Cape Coast Castle etablerades. För att stimulera slavhandeln och ge välstånd åt Sverige. Men detta nämnde inte kungen någonting om vid sitt tal i Wilmington, Delaware. Inte heller tycks någon slavättling ha hållit något högtidstal på jubileet.
En annan av Kung Carl Gustavs företrädare på tronen, Gustav III såg till att Sverige 1786 skaffade sig kolonin S:t Barthelemy i Västindien. Syftet var återigen att få en bas för slavhandeln. Om detta har TV4 berättat i ett program 2011. Först 1845 förbjöds slavhandeln av riksdagen.

Svensk slavhandel
Det är tydligen bara vissa valda delar av Sveriges och monarkins förflutna som kungen vill lyfta fram. Jag undrar just hur kungen kommer att formulera sig när nästa jubileum för grundandet av slavfortet Cape Coast Castle kommer att firas. För jag antar att det är lika mycket värt att fira. Eller…  

Finns Khaddafi ännu kvar i Libyen?

Den frågan är nu relevant att ställa varje timme. Det har gått elva dagar sedan jag kommenterade utvecklingen i Tunisien och Egypten under rubriken ”who’s next?”. Idag är det ovisst för vem som styr Libyen och hur länge. Khaddafi visade sig inför kamerorna i en bil för att bevisa att han inte flytt till sin kompis Hugo Chavez i Venezuela, som en del spekulerat om. I Libyen är politiska partier förbjudna, tidningar och television är statskontrollerade och yttrandefriheten avskaffad, oppositionen avrättad eller i fängelse. Khaddafi har trots detta tidigare skrutit med att Libyen är det enda helt demokratiska landet i världen, eftersom folket styr sig själva genom direktdemokrati med lokala och centrala folkkongresser. Själv träffade jag inte under mina drygt två år i landet någon, som hade deltagit i detta spektakel, detta spel för gallerierna. Khaddafi är varken president eller premiärminister utan helt enkelt ”Leader of the Revolution”. Ingen formell makt alls således. Ände visste alla att inget sker i landet utan hans goda minne.
Fram till för någon vecka sedan. Det står nu fullt klart att folket inte har varit nöjda med denna skendemokrati. Det är fruktansvärt att Khaddafis regim nu slår tillbaka urskillningslöst och mångfalt värre än i Tunisien och i Egypten, med hundratals civila dödsoffer som resultat.

Saif al-Islam Khaddafi
Jag är också besviken på sonen Saif al-Islam Khaddafi, som i stället för att gå demonstranterna till mötes, tvärtom enligt DN hotat med inbördeskrig. Därmed har han också bränt sina eventuella kort.
Saif har tidigare gjort sig känd som en någorlunda vettig person, relativt liberal och öppen för väst. Han har varit den enda som kunnat säga emot Muammar Khaddafi utan att omedelbart kastas i fängelse. Han är för övrigt utbildad arkitekt och har ritat några moskéer i Libyen. Han hade sitt kontor i samma byggnad som jag arbetade i under ett par år. Han är vidareutbildad till ekonom och var den som 2006 bjöd in den internationellt kände ekonomen Michael Porter att belysa Libyens ekonomiska strukturproblem och hur landets internationella konkurrenskraft skulle kunna förbättras.
Utrikesminister Carl Bildt uttalade sig om Libyen på måndagen. Bildt sade då att "det handlar inte om att stödja den ena eller den andra. Det handlar om att få stabilitet och rimlig utveckling." Det är ett cyniskt och omänskligt uttalande, när den ena sidan massakrerar den andra. Det kan rimligtvis inte vara Sveriges eller EUS:s inställning. De rödgröna har enligt DN med rätta reagerat mot Bildts uttalande. S-kvinnorna anser till exempel att "vad landet nu behöver är omvärldens stöd och hjälp för en fredlig utveckling mot demokrati". Jag kan bara hålla med.

För övrigt har demonstranterna använt den gamla röd-svart-gröna libyska flaggan, den som användes på kung Idris tid mellan 1951 och 1969.

Den nuvarande libyska flaggan är helt grön, islams färg, den enda enfärgade flaggan i världen.

Who’s next?

I kväll gratulerar vi det egyptiska folket till segern, sedan det tillkännagivits att president Mubarak avgår. Muslimer och kristna har tillsammans utkämpat en tre veckor lång fredlig och värdig kamp för frihet och demokrati. Nu påbörjas den mödosamma processen för att ändra konstitutionen och genomföra fria och demokratiska val.

Zine El Abidine Ben Ali, var Tunisiens president från 7 november 1987 till 14 januari 2011.

Muhammed Hosni Said Mubarak var Egyptens president från 14 oktober 1981 fram till 11 februari 2011.

Muammar Abu Minyar al-Gaddafi har varit Libyens ledare från den 1 september 1969 till ….

Socialistisk detaljhandel – åt var och en efter behov…

Venezuelas president Hugo Chavez har godkänt en utbetalning på 690 miljoner dollar till den franska handelsjätten Casino och de andra ägarna av en stormarknadskedja. Därmed har staten tagit över 80 procent av aktierna och är nu majoritetsägare i kedjan.

Chavez har tidigare beordrat att Casinos dagligvarubutiker ska förstatligas sedan han anklagat dem för att hålla konstgjort höga priser efter den venezuelanska devalveringen i januari. ”I och med förvärvet av en majoritetsandel...kommer övergången till en socialistisk ekonomisk modell att förstärkas”, löd ett uttalande från informationsdepartementet. ”Nu kan folket köpa och äta mer”. Nåja, den som lever får se.

När jag läste denna nyhet i DN kom jag att tänka på de stora f d statliga varuhus som stod som ruiner i Tripoli när jag bodde där för några år sedan. De var monument över ett misslyckat förstatligande i ett annat oljeland, Libyen. Enligt Muammar Khaddafis Gröna bok, som utkom 1978, innebar privat detaljhandel en form av utsugning av människor som skulle avskaffas i den nya mönsterstat som Libyen skulle omskapas till. All privathandel förbjöds därför i början på 1980-talet. Istället skulle varor fördelas efter behov till låg kostnad från statliga varuhus. Ganska snabbt uppstod dock varubrist och dessa statliga varuhus stod tomma. Om det någon gång fanns någon vara inne såldes den genast slut till folk som egentligen inte behövde just detta, men behövde något att byta med.

Efter flera års umbäranden insåg regimen att den s k reformen blivit ett stort misslyckande. Varuhusen stängdes och privat detaljhandel tilläts igen. När jag bodde i Tripoli blomstrade småhandeln åter och nya privata stormarknader var åter på väg att etableras.
Jag minns också ett besök i Tallinn under Sovjetunionens sista skälvande år före upplösningen. Varubristen var skriande. Så även om priserna var låga, så fanns det nästan ingenting att köpa. I stora livsmedelshallar stod kyl- och frysdiskarna tomma eller så gott som tomma. I ett hörn av köttdisken låg några oaptitliga inälvor. Några få konservburkar var det enda som fanns på hyllorna. Men en stor trave mörkt bröd visade att människor trots allt kunde överleva. När jag återvände ett par år efter Estlands självständighet fanns det åter gott om varor i butikerna.

Erics vandring genom Sahara

Vi lärde känna Eric när han städade vårt kontor i Libyens huvudstad Tripoli för ett par år sedan. Han var alltid vänlig och hälsade glatt på oss. Så småningom berättade han att han var från Ghana och hade rest till Libyen - med bil och till fots! Resan på 400 mil från sin hemstad Kumasi i Ghana till Tripoli i Libyen tog flera veckor. Och den tog flera av hans reskamraters liv på vägen, och hade så när också kostat honom livet.
Men han klarade resan, arbetade fem år i Libyen, sju dagar i veckan, och tjänade ihop pengar nog att resa tillbaka till sitt hemland och starta en egen rörelse där. Vi hälsade på honom i Accra i Ghana när han återvänt hem. Läs om Erics resa i Dagens Nyheter.