Skillnaden mellan blocken ökar

Nu har fyra opinionsinstitut – Ipsos, Sifo, Demoskop ochj Novus - levererat sina junimätningar inför riksdagsvalet. Jag har nu vägt ihop dessa fyra undersökningar som denna gång representerar drygt 7 400 intervjuer. Några undersökningar påbörjades redan i slutet av maj och andra har ägt rum under den senaste tiden. Det kan fortfarande finnas en viss påverkan av EU-valet, särskilt för de undersökningar som gjordes tidigt. Ändå är läget ganska stabilt.
Totalt sett ökar skillnaden mellan blocken något, detta oavsett om man räknar in FI i det rödgröna blocket eller ej. Skillnaden är nu nästan 17 procent, vilket kan jämföras med omkring 11 procent i december. Detta om man räknar in FI i de rödgröna. Men Fi ligger fortfarande under 4-procentspärren liksom även Kd. Men räknar man bort dessa två partier är skillnaden fortfarande 17 procent. Skillnaden mellan blocken har aldrig varit så stor.

Sedan december 2013, då Kd låg på 4,0 har de aldrig varit över 4 procent i mina sammanvägda undersökningar. Man kan ändå inte utesluta att de klarar sig kvar den 14 september, även om det är mindre sannolikt. Centern har däremot legat över 4 procent i hälften av undersökningarna, bland annat de två senaste, där siffrorna ökat något, så där ser utsikterna bättre ut.
Moderaterna har sjunkit sakta från ca 25 procent i december till drygt 20 procent nu.  Även sossarna har sjunkit från ca 34 procent till drygt 30 procent, med den största minskningen under den sista tiden. Å andra sidan har miljöpartiet ökat från ca 9 till ca 12 procent under det senaste halvåret. Vänsterpartiet har legat ganska stabilt mellan 6 och 8 procent. Fi, som ökat starkt sedan april ligger fortfarande under 4 procent.
Eftersom det nu bara återstår två och en halv månad till valet krävs det att något helt sensationellt inträffar, för att vi inte skulle få en ny regering i september. Många spekulerar nu i en rödgrön minoritetsregering, som skulle vara beroende av Sverigedemokraterna eller något borgerligt parti. I mina sammanställningar sedan december har dock ett sådant läge aldrig inträffat eller ens varit nära. Det mesta talar därför för en rödgrön majoritetsregering med stöd från s, mp och v och eventuellt fi. Något annat skulle bli en stor överraskning.

Den glömda historien om Östsverige

Mina äldsta rötter har jag spårat tillbaka till 1500-talet i Sundom några mil söder om Vasa i Österbotten. Morfars släkt kom från Österbotten, mormors från Åbo. Alla var svensktalande.  I svenskbygderna i Österbotten, Åbotrakten och Nyland har det talats svenska åtminstone sedan 1100-talet. När Skåne blev svenskt 1658 hade dessa områden redan tillhört Sverige i femhundra år.
Min mamma och pappa växte upp i Åbo. Det är det svenska namnet på den stad som på finska heter Turku. Vår närmaste huvudstad heter Reval på svenska. Det sa alltid min mamma som hade en kusin där. De flesta svenskar vet nog inte vad Reval är. Säger man Tallinn förstår de.
Stockholms skärgård slutar inte vid Huvudskär och Svenska Högarna. På Rågöarna, Nuckö, Ormsö, Dagö och Runö har det bott svenskar sedan 1100-talet. Där S:t Petersburg ligger sedan början på 1700-talet fanns det redan en svensk stad, Nyen, residensstad för Ingermanland och Kexholm, och en stor hamnstad. Nyen fick stadsrättigheter av Gustav II Adolf redan 1632. I Nyen hette huvudgatorna Kungsgatan, Viborgsgatan och Mellangatan. I provinsen Ingermanland var majoriteten svensktalande under slutet av 1600-talet, medan ryssarna utgjorde en minoritet. Stockholm ligger i dag i den östra delen av Sverige, men på 1600-talet låg det ganska centralt i riket, ja till och med lite väl långt västerut.
John Chrispinsson beskriver den idag nästan bortglömda historien om Östsverige då Sverige var ett runt, snarare än ett avlångt land i boken ”Den glömda historien” från 2011.

Det är en tegelsten, där olika avsnitt utgår från Åbo, Viborg, Nyen, Riga, Tallinn och Hapsal, sex centra i det gamla Östsverige. Historien behandlas från medeltiden till idag i detaljerade skildringar av människoöden baserade på arkivstudier. Från 1800-talet och framåt baseras berättelserna till stor del på tidningsartiklar – det finns eller har länge funnit svenskspåriga tidningar i hela området.
Idag är kunskapen om till exempel finlandssvenskar låg – om man alls känner till att de finns. Att det dessutom har funnits estlandssvenskar är nog för de flesta helt okänt. Känner man till dem tror man ofta att det bara har handlat om en härskande överklass, men båda grupperna dominerades av fiskare och bönder. I Estland var dessutom godsägarklassen tysk, med rötter i Tyska orden.
Efter första världskriget fick Estland och Lettland sin självständighet. Runö i Rigabukten ville varken höra till Estland eller Lettland utan ansökte två gånger om en anslutning till Sverige! Efter Stalin-Ribbentroppakten 1939 var det fritt fram för Sovjetunionen att åter krossa den. När tyskarna bröt pakten 1941 och körde ut Röda armén upplevde estlandssvenskarna det som en befrielse efter ryssarnas förtryck och övergrepp. Men på officiell svensk nivå ville man länge inte låtsas om den svenska befolkningsgrupperna. Politiskt var det viktigare att hålla sig väl med Tyskland eller Ryssland (beroende på hur det internationella läget var) än att värna om förföljda estlandssvenskar förföljdes. För de var ju inte längre svenska medborgare!
Det är alltså en spännande historia som Chrispinsson lyfter fram. Ibland tenderar berättelserna kanske bli lite väl detaljerade, men den avslutande berättelsen om kapplöpningen med tiden när estlandssvenskarna kanske eller kanske inte skulle kunna evakueras när Röda armén avancerade under 1944 är spännande, nästan som en bladvändande deckare.
Varför var Sverige så tvehågsna inför tanken att ta emot drygt 7 000 svensktalande båtflyktingar från Estland? Idag är antalet asylsökande tio gånger större årligen. Efter finska Vinterkriget tog Finland hand om ca 400 000 karelare som flydde från de områden som förlorades till Sovjetunionen.
Chrispinsson har lagt ner ett stort arbete på att samla in underlag och berätta denna glömda historia. Boken är högst läsvärd, i alla fall för dem som har ett starkt intresse för detta område, kanske lite väl detaljerad och rörig för andra. Genom uppläggningen, där parallella historier berättas för sex olika områden blir det lite väl många upprepningar, där de övergripande skeendena lätt försvinner i detaljernas mångfald. Och tyvärr borde förlagsredaktören ha gått igenom reglerna för hur man sätter komma och punkt i det svenska språket. Chrispinsson tycks nästan helt sakna kunskap om detta. Fullständiga meningar staplas genomgående efter varandra bara åtskilda av kommatecken, där man absolut borde ha satt punkt flera gånger. Samtidigt saknas genomgående kommatecken vid bisatser, där de borde ha funnits i stället. I varje fall stör detta min läsning och tröttar. Tillbaka till skolbänken alltså, John!

Hitta hem?

Bostadsbristen i storstäderna och särskilt i Stockholm tenderar alltmer att bli en av de mest akuta frågorna för medborgarna inför valet. Boken ”Hitta hem” är arkitekten Ola Anderssons bidrag i ansträngningarna att göra bostaden till en social rättighet i stället för en handelsvara, detta enligt hans egen presentation i förordet.

Ola Anderssons bok börjar bra, när han redan i förordet medger att han hellre än att skriva boken hade ägnat sig åt att göra det han egentligen är bra på, nämligen att rita hus. Han vädjar dessutom till läsaren att överse med tillkortakommanden han säger sig visa de ekonomer och politiker, som regelbundet uttalar sig om bostadskrisen. Själv visar han inte samma förståelse för dem han kritiserar.
OA ger en rad exempel på tvärsäkra uttalanden på områden, som han alltför tydligt visar sig inte behärska. Inledningsvis gör han ändå en bra beskrivning av bostadsfrågans betydelse socialt och ekonomiskt. Han pekar också på att PBL tillkom 1987 i en tid då Sverige efter miljonprogrammet ansågs färdigbyggt, och därför inriktad på mindre kompletteringar och tidsbegränsade detaljplaner. Att en översyn av planeringssystemet krävs är många överens om. Han konstaterar vidare att en friare hyressättning skulle innebära att hyrorna steg på ett stt som skulle innebära en sänkt bostadsstandard för stora delar av Stockholms befolkning och tvinga ut alla hyresgäster med normala inkomster ur de centrala delarna av regionen. En fri hyressättning skulle alltså inte leda till att fler bostäder skulle byggas. Om detta kan jag också instämma.
Men Ola Andersson tycks också anse att tunnelbanenätet har nått gränsen för hur långt det kan byggas ut. Någon tunnelbana till Täby eller Nacka borde alltså inte byggas, om jag har förstått honom rätt. Orsaken är de långa restiderna till norra Botkyrka, Rågsved och Hässelby, Rinkeby-Tensta-Hjulsta och Hallonbergen-Kista-Husby-Akalla ligger enligt OA för långt ut (från innerstaden) för att bli attraktiva.
OA gör också en egen hemsnickrad kalkyl för att kvantifiera bostadsbristen genom att utgå från läget år 1992, då vi hade den högsta bostadsstandarden hittills. Det skulle enligt OA krävas runt 300 000 lägenheter till för att bibehålla den standarden men det har bara byggts 125 000. Vi har alltså ett underskott på 135 000. Enligt OA.
Kalkylen är urusel av flera skäl. Det första är att den inte stämmer med den statistik vi har över befolkning och bostadsbestånd. OA räknar till exempel bara med nybyggnad av bostäder och bortser från t ex rivning, ombyggnad, permanentning av fritidshus och annat.

Antalet invånare per lägenhet, boendetätheten, är ett mått på bostadsstandarden. Diagrammet visar utvecklingen efter 1990 i Stockholms län. Vi har successivt fått tränga ihop oss.
Utgår man från offentlig statistik från SCB är underskottet 2013 i stället ca 75 000 lägenheter, som skulle krävas för att upprätthålla den bostadsstandard på 2,02 invånare per lägenhet vi hade år 1992. Det är nog så mycket men ändå bara hälften av vad OA har beräknat. Ett annat skäl för att inte utgå från 1992 är att denna bostadsstandard och bostadsefterfrågan var resultatet av en omfattande statlig subvention av bostadssektorn, med förmånliga statliga lån mm. När detta i huvudsak avskaffades i början på 1990-talet minskade bostadsefterfrågan så kraftigt att nybyggandet av bostäder sjönk till mindre än en tredjedel av byggandet i slutet av 1980-talet. Först fram emot år 2000 hade bostadssektorn någorlunda återhämtat sig.
Om man inte vill återinföra denna gigantiska statliga subvention (vilket knappast någon tänkbar riksdagsmajoritet kommer att göra) är det därför mera relevant att utgå från läget år 2000, då boendetätheten var 2,11 invånare per lägenhet, eller kanske 2005, då den var 2,09. Gör man så blir bostadsunderskottet år 2013 mellan 30 000 och 40 000 lägenheter.
Men varför gör OA egna amatörmässiga beräkningar mellan tummen och pekfingret när det faktiskt finns beräkningar, som är utförda ganska nyligen av verkliga experter? Enligt rapporten "Regional bedömning av behovet av nya bostäder i Stockholmsregionen fram till 2030" från TMR, var det uppdämda behovet 2012 ca 53 000 lägenheter. Denna något högre siffra bygger på antaganden om hushållsbildning, som jag själv tror kan vara något överskattade. I alla händelser är det en välgrundad beräkning, som finns offentligt tillgänglig, men som OA inte har brytt sig om att studera.
OA resonerar mycket om mark och utgår från att marken som ska bebyggas i huvudsak är i kommunal ägo. Så är det ju ofta i Stockholms stad på grund av en framsynt markpolitik och även i till exempel Solna och Sundbyberg, framförallt på grund av att den tidigare statliga marken i dessa kommuner senare har överlåtits till respektive kommun. Men det är långtifrån det vanliga i andra kommuner i länet. När kommunen äger marken kan man också sätta priset, men det sker naturligtvis inom marknadens ramar. OA gör gällande att till exempel Stockholms stad driver upp markpriset av kortsiktigt vinstintresse genom att begränsa antalet markanvisningar, samtidigt som det långsiktiga allmänintresset borde leda till fler markanvisningar. Det är naturligtvis en central fråga, men kanske mer komplicerad än vad OA antyder. Enligt kommunallagens likställighetsprincip måste mark som säljs av kommuner för bostadsändamål säljas till marknadspriser. Kanske borde kommunallagen i så fall ändras?
Var ska vi då bygga ut staden? Den regionala utvecklingsplanen RUFS 2010 förordar en utveckling mot en mer flerkärnig region med åtta yttre regionala stadskärnor utöver den centrala regionkärnan i innerstaden med närområden. Detta struktur är underbyggd med internationell forskning om flerkärniga regioner och väl förankrad i de berörda kommunerna. Både hushåll och företag skulle vinna på en sådan utveckling.
Men OA tycker inte om RUFS. Han menar till och med att "avsaknaden av regional planering" är en förklaring på stadens många problem. Men Stockholmsregionen är ju den enda region i Sverige som faktiskt bedriver regional planering sedan många år.
Enligt OA är de regionala stadskärnorna inte attraktiva för något annat än externhandel. För OA finns det en enda faktor som ger attraktivitet – kort restid till innerstaden. I stället bör tillväxten enligt OA därför i huvudsak ske i ett stråk utanför innerstaden, som sträcker sig från Nackas centrala delar längs Tvärbanan genom Stockholms södra och västra delar genom Sundbyberg till Solna station. Ska därmed 22 av länets 26 kommuner sluta bygga bostäder? Nej, enligt OA ska enbostadshusen dominera där. Men detta är ju ett säkert sätt att bygga en bilstad! För OA är problemet med dessa 22 kommuner de långa restiderna till innerstaden.

Ola Andersson, arkitekt
Ola Anderssons egen bostadskarriär speglar kanske hans endimensionella syn på staden; en HSB-etta i Traneberg, rivningsetta på Kungsholmen, 1:a i bostadsrätt på Kungsholmen, 4:a i Vasastan, där han bor än i dag. Andersson har aldrig bott längre bort från innerstaden än i Traneberg.
Det finns en vanlig missuppfattning att alla egentligen vill bo i innerstaden, men så är inte fallet. De flesta vill faktiskt i första hand bo kvar i den kommun, där de redan bor. Det visar också analyser av flyttningsmönster som visar att de flesta flyttningar sker på korta avstånd (se till exempel rapporten "Nio gånger i livet" från Regionplanekontoret). Det finns dock en efterfrågan på att bo centralt och i täta miljöer, som är större än vad som har tillgodosetts, och därför stiger marknadspriserna mest i innerstaden. Idag byggs det täta miljöer i Stockholm, Solna och Nacka, men även ytterkommunerna planerar för ökat bostadsbyggande i täta miljöer i de regionala stadskärnorna. Huddinge planerar till exempel för 6 000 nya bostäder i Flemingsberg, Järfälla för 10 000 nya bostäder i Barkarbystaden, Täby för 6 000 nya bostäder i Täby centrum. Bara i dessa tre regionala stadskärnor kommer det att bo ytterligare närmare 50 000 personer om ett antal år. Detta kommer i sin tur att ge underlag för nya verksamheter, butiker, restauranger och kaféer, vilket skapar stadsliv. Också i de andra stadskärnorna kommer nya bostäder att byggas. Det är kortsiktigt att bedöma dessa platsers attraktivitet efter hur de ser ut idag.

Täby Galopp med 6 000 nya bostäder.
Det finns omfattande forskning, som beskriver vilka faktorer som ger attraktivitet i stadsbebyggelse som är betydligt mer nyanserade. Regionplanekontoret, nuvarande TMR, har tillsammans med några kommuner låtit studera detta under de senaste åren. Resultatet av studierna visar att man med några få stadskvaliteter kan förklara bostäders och kontors attraktivitet. Avgörande stadskvaliteter är förutom regional tillgänglighet även utbudet av urbana verksamheter, utformningen av gatunätet för gående, tillgången på grönområden och vatten samt byggnadsform. Hög täthet i bebyggelsen är en förutsättning för flera av dessa kvaliteter.
Nyligen har ju en överenskommelse träffats om en utbyggnad av tunnelbanan till Nacka, Barkarby och Solna. Men i stället för att bygga nya stationer på tunnelbanan längre ut vill OA ha en ringlinje som förbinder Skarpnäck-Hökarängen-Bandhagen-Älvsjö-Solberga-Västberga-Liljeholmen-Fridhemsplan ”som skulle skapa läge för ny bebyggelse i Söderort”. Nu ger ju inte en sådan linje så många nya lägen, eftersom där redan finns tunnelbanestationer. Bortsett från sträckan Älvsjö-Liljeholmen-Fridhemsplan är det dessutom en ren tvärlinje. Decenniers erfarenhet av trafikanalyser i stockholmsregionen visar att tvärlinjer på visst avstånd från centrum ger så lågt resande att det inte behövs tunnelbanor här. Den föreslagna linjen skulle ge så låg nytta i förhållande till kostnaderna att det nästan är bortkastade pengar. Inte ens billigare tvärspårvägar är enkla att motivera i periferin och redan föreslagna tvärspårvägar i söder och norr har inte kunnat finansieras.
”Hitta hem” innehåller också ett antal sakfel, utöver det jag redan har tagit upp. Stockholms läns landsting bildades t ex inte 1971 som Andersson påstår utan 1862. Vad som hände var att Stockholms stad ingick i landstinget. Saneringsbegreppet ”lägsta godtagbara standard” motsvarar inte nybyggnadsstandard, som OA påstår. Enligt 18 a §. LGS definieras lägsta godtagbara standard (LGS) i 18 a § 6 och 7 styckena med att en bostadslägenhet måste ha anordning för uppvärmning, varm- och kallvatten, avlopp för spillvatten, anordningar för personlig hygien, elektrisk ström och anordningar för matlagning mm.
”Hitta hem” ger många svagt underbyggda analyser och bristfälliga förslag på lösningar. Inte mycket nytta för dem som söker recept på hur vi ska lösa bostadskrisen alltså.

Uppdatering
Forskningssammanställningar om flerkärniga regioner finns t ex i rapporten Flera kärnor (2003) och Stadsutbredning och regionala stadskärnor (2011), båda från RTK.

Ekonomer har en naiv marknadstro

Bland ekonomer finns ibland en nästan naiv tro på den fria marknaden. Ett exempel på detta är den så kallade Bokriskommitténs förslag om marknadshyror, som skulle innebära att fler hyresbostäder byggdes. Det presenterades i SvD härom dagen. Bokriskommittén låter nästan som en statlig utredningen men är ett partsorgan som initierats av Fastighetsägarna och handelskamrarna. Där finns många kända namn som t ex Tor Borg, chefekonom, SBAB, Klas Eklund, seniorekonom, SEB, Ulrika Francke, vd, Tyréns och Hans Lind, professor i fastighetsekonomi, KTH. Men namnen garanterar inte klokheten.

Klas Eklund är ordförande i Bokriskommittén.

Tidigare har till exempel även Assar Lindbeck förspråkat marknadshyror. ”För att åter få i gång produktion av nya hyresbostäder och utnyttja de befintliga bostäderna bättre krävs en ordnad och gradvis avveckling av hyreskontrollen”, skrev han på DN Debatt för en tid sedan.

Det är ju självklart att fastighetsägarna skulle tjäna pengar på marknadshyror, men det är lika uppenbart att det skulle ske på bekostnad av hyresgästerna och speciellt dem med låga och måttliga inkomster. 

Det kanske är förvånande för några att ”drygt hälften av befolkningen är positiva till marknadshyror”, enligt en undersökning som Novus gjort som presenterats på Dn debatt. Detta samtidigt som en klar majoritet inte vill tillåta vinstdrivande sjukhus och vill förstatliga järnvägen, vilket ju är vanliga vänsteråsikter. Men frågan är försåtligt formulerad: ”Anser du att Sverige ska införa marknadsanpassade bostadshyror?” Bostadshyrorna är ju faktiskt redan marknadsanpassade, eftersom lägesfaktorn redan har inverkan på den förhandlade hyresnivån, enligt träffade överenskommelser mellan parterna på hyresmarknaden. Man frågade alltså inte om ”fria marknadshyror” även om resultatet gärna tolkas så av dem som redan har sin uppfattning klar. Svaret kanske också beror på att mer än hälften inte bor i hyreslägenheter och därför inte är personligen berörda av frågan.

Det är mycket osannolikt att fria marknadshyror skulle leda till att fler hyresbostäder byggs. Och det är ännu mer osannolikt att det skulle leda till att så många nya bostäder byggdes att prisnivån skulle sjunka, som  Bokriskommittén och Assar Lindbeck vill få oss att tro.

Det finns hos marknadsliberaler en tro på att marknaden fixar allt, detta mot bättre vetande. Under efterkrigstiden har vi bara haft ett bostadsbyggande som har nått upp till marknadens efterfrågan under en kortare period i slutet av 1960-talet och början på 1970-talet. Då fanns det som mest omkring 10 000 lediga lägenheter att hyra i Stockholmsregionen, men detta berodde inte på den fria marknaden utan på en statligt planerad massproduktion av bostäder, det så kallade miljonprogrammet, i kombination med omfattande statliga bostadssubventioner. Då byggdes omkring 20 000 lägenheter per år i Stockholmsregionen, som då var betydligt mindre än vad den är nu.

När de statliga bostadssubventionerna avskaffades efter den ekonomiska krisen kring 1990 och vi övergick i en mer marknadsanpassad bostadskonsumtion  avstannade bostadsbyggandet nästan totalt – det sjönk till ca 3 000 lägenheter per år, för att åter hämta sig något först mot slutet av 1990-talet, men återkom aldrig till erforderliga nivåer.

Vi har ju redan facit på vad en fri bostadsmarknad innebär. Hyresbostäder svarar för mindre än hälften av bostäderna i Stockholmsregionen. Majoriteten är antingen ägda småhus eller bostadsrätter och för dem finns ingen prisreglering. Där råder således redan en fri marknad, men trots detta har inte bostadsbyggandet ökat så mycket att bostadspriserna har sjunkit, som Assar Lindbeck och Bostadskriskommittén hävdar ska ske för hyreslägenheterna vid en marknadsanpassning. Det är ju rent nys. Producenterna tjänar nämligen mer pengar på att hålla en låg produktionstakt så att priserna kan hållas uppe.

Fri marknadsprissättning på bostäder kommer däremot naturligtvis att öka rörligheten, eftersom låginkomsthushåll som bor i attraktiva områden tvingas flytta. Om man inte inser att detta kommer att öka segregationen är man naiv. Bokriskommittén vill trots detta inte införa så kallade sociala bostäder, något som är vanligt i länder med marknadsprissättning,  där hyresnivåerna är oöverstigliga för hushåll med låga inkomster. Men sociala bostäder behöver inte innebära att ”utsatta hushåll samlas i särskilda områden”, som Bokriskommittén utgår från, utan kan ligger insprängda precis var som helst, även i samma hus som marknadshyressatta lägenheter.

Kommittén vill också stimulera rörligheten i bostadsrätter och småhus genom att sänka reavinstskatten liksom skatten på uppskov, som ska finansieras med en ny fastighetsskatt. Detta är däremot ett förnuftigt förslag. Avskaffandet av fastighetsskatten var en huvudlös och populistiskt idé, som har fått stora negativa konsekvenser för bostadsmarknadens funktionssätt. Dessutom gynnade förändringen ensidigt villaägare i Lomma, Danderyd och Lidingö, på bekostnad av villaägare i mer perifera orter i landet.

Även Göran Hägglund kan tänka  sig marknadshyror, åtminstone för nyproduktionen. Men den nya lagen om så kallade presumtionshyror innebär att hyrorna i nyproduktion i praktiken redan ligger på marknadsnivå. Trots detta byggs det för lite. Men han menar kanske att hyrorna sedan skulle vara fria att höjas i takt med att marknadspriserna ökar. Men Göran Hägglund har i så fall inte regeringen med sig. Finansminister Anders Borg sågar Bokriskommitténs förslag: ”Vi tror ju inte att huvudvägen framåt i det svenska systemet är att avreglera hyresmarknaden, därför att Sverige har väldigt omfattande byggreglering, och det gör att om man bara skulle dra bort hyresregleringen, så skulle det leda till väldigt kraftiga hyreshöjningar, så det är inte en bra lösning”, säger han till TT.

Kommunerna ska bygga fler hyreslägenheter

Det finns faktiskt ett mycket enkelt sätt att öka produktionen av hyresrätter i storstadsregioner och detta kan dessutom enkelt beslutas av våra folkvalda politiker. De kommuner som fortfarande äger bostadsbolag, de som förut kallades allmännyttiga, kan ålägga dem att öka produktionen. Äger kommunen dessutom mark kan de kommunala bostadsbolagen få markanvisningar i lämpliga lägen. Ett exempel på en kommun som uppfyller båda kriterierna är Stockholms stad, men i stället för att bygga så många hyreslägenheter som möjligt används de kommunala bostadsbolagen i Stockholm som kassako för att leverera in miljarder i överskott till staden, som därigenom kan hålla nere den kommunalskatt som behövs för driften av de kommunala uppgifterna.

Man kan med visst fog hävda att kommunerna inte bara borde göra detta utan att de rent av är skyldiga att göra detta enligt grundlagen. Enligt regeringsformen kap. 1, 2 § ska den offentliga makten ”utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.”

Om stat och kommun ska trygga rätten till bostad borde de alltså göra vad som faktiskt ligger i deras makt redan nu. Fria marknadshyror kommer inte att leda till att fler bostäder byggs och blir ekonomiskt tillgängliga för alla efter behov. Att införa marknadshyror utan kompenserande åtgärder i övrigt vore alltså ett grundlagsbrott.

Bostäder på Bromma?

Miljöpartiet har gjort en stor affär av att man föreslår 150 000 nya bostäder i Stockholm, 10 000 fler än vad alliansen har föreslagit. Nyckeln är att bygga 50 000 nya bostäder på Bromma flygplats. Men det vill inte alliansen.

Bromma parkstad enligt miljöpartiet. För säkerhets skull kommer de nya kvarteren att bli gröna. Om ni inte känner igen er kan dt bero på att norr är åt höger på bilden
Bromma flygplats borde redan ha lagts ned och ersatts av en flygplats i Hall på Södertörn, en från miljösynpunkt avsevärt bättre lokalisering. Det var också på väg att ske på förslag från Flygkapacitetsutredningen år 2000. Förslaget hade stöd från de flesta håll, men sänktes av dåvarande statsminister Göran Person, påhejad av sin dåliga miljörådgivare Stefan Edman. Därmed kunde avtalet om Bromma förlängas på avsevärd tid. Med negativa miljökonsekvenser som följd.
Hade Hall etablerats som flygplats så hade redan bostadsbyggande på Bromma varit i full gång nu. Betydligt färre människor hade störts av flygbuller samtidigt som bostäder tillkommit i ett centralt läge, kanske också med tunnelbana. Kanske kan Miljöpartiet komma överens med alliansen eller sossarna om att bygga Hall nu? Nja, knappast.
Om man undantar frågan om Bromma flygplats, vilket är en fråga för sig, så vill miljöpartiet alltså bygga 40 000 lägenheter färre än alliansen i övriga delar av Stockholm, 100 000 jämfört med alliansens 140 000 lägenheter. Det blir alltså en glesare stad om miljöpartiet får bestämma.

Fortsatt kalkbrytning på norra Gotland?

Idag kom mark- och miljödomstolens (nya) dom angående kalkbrytning i Bunge på norra Gotland och kalktäkten fick tillstånd, kanske överraskande för en del. Högsta domstolen undanröjde 2013 Nordkalks redan beviljade tillstånd för brytning och krävde att det görs en sammanhållen tillståndsprövning av alla effekter som brytningen kan få på naturen i området. Högsta domstolen konstaterade att det inte skett någon fullständig prövning av kalkbrytningens effekter på miljön i de två Natura 2000-områden som gränsar till kalkbrottet. Det har alltså skett nu.

Från miljöaktivisternas håll är besvikelsen stor. I spontana uttalanden heter det att domstolen går i näringslivets ledband och att vi måste sluta att tära på jordens resurser etc. Det måste bli ett slut på alla nya gruvor. Enligt Daniel Heilborn "är det uppgjort och att regeringen bestämt det här", ett anmärkningsvärt ifrågasättande av domstolens oberoende. "Det går inte att tolka på annat sätt än att miljöbalken är satt ur spel", säger Lisa Wanneby från Urbergsgruppen. Naturskyddsföreningen har omedelbart deklarerat att domen ska överklagas. Något annat var heller inte att vänta. SNF anser att täkttillståndet bryter mot såväl miljöbalkens bestämmelser som EU:s bindande miljölagstiftning. Nu är det ju domstolarna som fastställer vad som är lagligt och inte Naturskyddsföreningen och mark- och miljödomstolen håller alltså inte med om SNF:s tolkning.

Protester mot kalkbrytning på Gotland
Men behöver vi verkligen bryta kalksten? Det verkar inte vara en fråga som engagerar miljövännerna. Just här på Gotland har kalksten en lång tradition som byggnadssten. Världsarvet Visby med ringmur, kyrkoruiner och bebyggelse med medeltida anor skulle inte ha funnits om det hade varit förbjudet att bryta kalksten på medeltiden. Runt kusten är det fullt av gamla kalkugnar som idag utgör turistmål. En stor turistattraktion är den Blå Lagunen, som är ett nedlagt kalkbrott som numera fungerar som en populär badsjö, och är beläget inom riksintresseområdet på norra Gotland. Fortfarande används kalksten till exempelvis golv i stockholmarnas fina sommarhus.  Vi har själva kalksten i fönsterbänkar och ett kalkstensbord. Även många byggnader i Stockholm har kalksten från Gotland i fasad och utsmyckning.
En betydligt vanligare användning av kalksten är idag som råvara vid tillverkning av cement som bindemedel i betong. De flesta cementfabriker i Sverige har redan lagts ned. Idag finns det tre cementfabriker kvar i Sverige, i Slite, Skövde och Degerhamn. Cementas kalkbrott i Slite berörs inte av dagen beslut, men även det kommer att vara beroende av framtida brytningstillstånd.

Pantheons kupol är världens största oarmerade betongkupol.
Redan romarna använde cement för tvåtusen år sedan. Mest känd av de antika betongbyggnaderna är Pantheon som byggdes omkring år 120 av kejsar Hadrianus som tempel för romerska gudar, men som sedan 600-talet är en kyrka, Santa Maria ad Martyres. Pantheons rotunda täcks av en kupol som är byggd av betong, som faktiskt fortfarande är världens största oarmerade betongkupol. Det är svårt att idag tänka sig att vi skulle sluta att använda cement och betong vid byggande av hus och broar. I Skulpturfabriken i Boge tillverkar Stina Lindholm konstföremål i betong. Lyckligtvis finns det ännu gott om kalksten globalt sett.
Kalksten har också många andra användningsområden. Kalk behövs för framställning av järn, som det också är svårt att klara sig utan. Kalksten från Gotland används i stor utsträckning inom den nordiska stålindustrin. Kalk används även som gödningsmedel inom jordbruket. Många av våra sjöar är fortfarande så sura att regelbunden kalkning behövs för att bevara biologisk mångfald. Det finns kalk i till exempel tandkräm. Och någonstans måste vi då bryta kalksten. Tanken att vi globalt skulle sluta att använda kalksten för att inte tära på jordens resurser ter sig för mig ytterst orealistisk. Vi måste alltså fortsätta att bryta kalksten även i framtiden, frågan är bara var. Kan man verkligen med gott samvete säga ”bryt gärna någon annan stans, men inte här i Sverige och i synnerhet inte på Gotland där vi ska värna om vår natur”.
Det är alltså tillåtet att bryta kalk liksom andra mineraler i Sverige under förutsättning att miljöeffekterna är godtagbara i enlighet med Miljöbalken och annan tillämplig lagstiftning. Bland annat ska det göras en Natura 2000-prövning som uppfyller unionsrättens krav med avseende på Natura 2000-bestämmelserna i 7 kap. 28 a och 28 b §§ miljöbalken samt artikel 6.3 i art- och habitatdirektivet, vilket inte anses ha skett i tidigare domstolsprövning.
Mark- och miljödomstolens dom om Bungetäkten är på drygt 100 sidor inklusive bilagor och jag kan inte på detta utrymme göra ett rättvisande referat. Domstolen refererar dock till tidigare domar i tillämpliga delar och konstaterar att ”Bungetäktens högst begränsade randeffekter mot Bästeträsks och Bräntings haids Natura 2000-områden relativt sett betraktas som försumbara”. Domstolen konstaterar också att det knappast finns ”något projekt i Sverige, och sannolikt inom EU i övrigt, som varit föremål för sådana noggranna baslinjemätningar, inventeringar och utredningar som Bungetäkten.”
I domen avfärdas yttranden av bland annat Naturvårdsverket och länsstyrelsen. Bland annat ifrågasätts Naturvårdsverket kompetens på området liksom om Länsstyrelsen verkligen har tagit del av allt underlag.
Besvärande i sammanhanget är att det inte råder full enighet om vad som egentligen ska prövas i den nya prövningen. Flertalet frågor har redan behandlats i tidigare domstolsbehandlingar innan Högsta domstolen återförvisade ärendet till mark- och miljödomstolen. Länsstyrelsen anser trots det att samtliga frågor som kommit upp i målet ska prövas av mark- och miljödomstolen oavsett tidigare prövning. På liknande sätt framför Naturvårdsverket att en ny fullständig prövning ska göras enligt miljöbalken inklusive riksintresseavvägning, lokaliseringsprövningen och efterbehandlingen, för att konsekvenserna för kringliggande Natura 2000-områden ska kunna bedömas på ett med EU-rätten förenligt vis. Många av dem som har haft invändningar anser att det fortfarande finns oklarheter, till exempel i frågan om grundvattenförhållandena, trots att Nordkalk redan  har besvarat flertalet av de tekniska frågor som ställts. Mark- och miljödomstolen gör däremot tolkningen att domstolens prövning nu ska vara inriktad på kraven i unionsrätten på en fullständig, exakt och slutlig bedömning i samlad form av den ansökta verksamhetens påverkan på Natura 2000-områdena. Det måste anses djupt otillfredsställande att det över huvudtaget kan råda osäkerhet i vad prövningen avser efter så många år av rättslig prövning.
Mark- och miljööverdomstolen gör sammanfattningsvis bedömningen att den sökta verksamheten med erforderliga villkor och skyddsåtgärder kan bedrivas utan att Natura
2000-områdena påverkas på ett otillåtet sätt. Domen kommer självklart att överklagas till Mark- och miljööverdomstolen, så sista ordet är ännu inte sagt, trots att olika prövningar nu har skett sedan 2006. Den domen väntas inte förrän tidigast vid årsskiftet.