Ljugarn var tidigare en lotsplats och fiskehamn på östra Gotland. På 1800-talet brändes kalk i Ljugarn. Det exporterades kalk, kalksten, tjära och trävaror från Ljugarns hamn. På 1880-talet lades kalkugnen ner. Ungefär samtidigt upptäcktes Ljugarn av sommargäster från Stockholm. Det var den 1,5 km långa sandstranden som lockade och kanske också den genuina bebyggelsen, den Gula gården, det Claudelinska huset, Strandridaregården och det gamla tullhuset, som numera är vandrarhem. Ljugarn blev en elegant badort; stora sommarvillor uppfördes längs Strandvägen och 1930 återfanns inte mindre än fem badpensionat i Ljugarn, däribland Ljugarns pensionat, Pensionat Lövängen och Pensionat Bringsarve.
Traditionell Ljugarnarkitektur för sommarhus längs Strandvägen.
Sommarvilla i måttlig skala omgiven av stenmur, som ligger långt tillbakadragen på tomten.
Traditionell sommarvilla i nationalromantik skymtar mellan tallarna.
När jag kom till Gotland i slutet av 1970-talet var Ljugarns glansdagar sedan länge passé. Campingplatsen invid de anrika sommarvillorna intogs vid midsommartid av raggargäng från när och fjärran. Till Ljugarn åkte vi på sin höjd för att bada och handla på Konsum. Nåja, kanske också fika på Espegards konditori. Men den våg av förmögna stockholmare som söker sig till Gotland på somrarna har nyupptäckt Ljugarn när fastighetspriserna på Storsudret stiger. En lyxkrog, ”Smakrike”, håller om somrarna öppet mittemot det Claudelinska huset. Också korvmojen mittemot Konsum har förvandlats till krog.
Det en gång så enkla Strandcaféet har förvandlats till en fullvärdig restaurang med rättigheter och musikunderhållning.
Längs Strandvägen i Ljugarn växer åter sommarvillorna upp som svampar ur jorden på styckade stora tomter. De en gång så eleganta nationalromantiska sommarvillorna från tiden strax efter förra sekelskiftet ter sig nu som futtiga friggebodar i jämförelse med de nya arkitektritade jättehusen i glas och betong.
”Se på mig, vad jag har råd med”, tycks de skrika ut till sin omgivning.
De nya sommarvillorna ter sig överstora på de små styckade tomterna, där husens fasad ligger nästan ända framme vid gatan.
De kulturhistoriska värdena hos den gamla bebyggelsen längst Strandvägen i Ljugarn tycks krossas som grus i nyrikedomens totala brist på känsla, smak och omdöme. Det är inte utan att man undrar lite över hur byggnadsnämnd och stadsarkitektkontor egentligen har resonerat när de faktiskt har godkänt övergreppen.
Bland Ljugarns kända sommargäster räknas bland andra borgarrådet i Stockholm Yngve Larsson, som tillbringade mer än 50 somrar i sin sommarvilla Barnarve på Strandvägen.
Konstnären Louis Sparre byggde det närbelägna Sandarve. Bland de tidiga badgästerna märks även amiralen och marinmålaren Jacob Hägg. Senare tillkom premiärdrottningen Alice Timander. Ljugarn har under ett sekel dominerats av sommargästerna och de fastboende är numera en liten minoritet.
När jag kom till Gotland i slutet av 1970-talet var Ljugarns glansdagar sedan länge passé. Campingplatsen invid de anrika sommarvillorna intogs vid midsommartid av raggargäng från när och fjärran. Till Ljugarn åkte vi på sin höjd för att bada och handla på Konsum. Nåja, kanske också fika på Espegards konditori. Men den våg av förmögna stockholmare som söker sig till Gotland på somrarna har nyupptäckt Ljugarn när fastighetspriserna på Storsudret stiger. En lyxkrog, ”Smakrike”, håller om somrarna öppet mittemot det Claudelinska huset. Också korvmojen mittemot Konsum har förvandlats till krog.
Längs Strandvägen i Ljugarn växer åter sommarvillorna upp som svampar ur jorden på styckade stora tomter. De en gång så eleganta nationalromantiska sommarvillorna från tiden strax efter förra sekelskiftet ter sig nu som futtiga friggebodar i jämförelse med de nya arkitektritade jättehusen i glas och betong.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar