torsdag 18 augusti 2011

Pseudodebatt om Västra city

Under sommaren har en delvis spretig stadsplanedebatt om Västra city utspelat sig på Dn:s kultursidor. Arkitekten Johan Johansson inledde med att påpeka att Stockholm Waterfront är ett av de första stegen mot en överdäckning av spårområdet vid Centralen, det projekt som ibland kallas Västra city och som kommer att innebära väl så stora förändringar som ombyggnaden av Slussen. I förlängningen finns planer på en fortsatt överdäckning av spårområdet ända upp till Karlbergs station. Johansson såg inga större fördelar med överdäckningen av spårområdet mellan Norra Bantorget och Karlberg. I stället fokuserade han på det så kallad Serafimergenombrottet, som aktualiserats nyligen av en annan arkitekt, Mikael Askergren. Förslaget var senast aktuellt på 1960-talet när en planskild trafikled föreslogs binda samman Klarabergsgatan med Norr Mälarstrand. Det stoppades den gången av en kraftfull folkopinion som organiserats av Kungsholmens byalag. 
Serafimergenombrottet enligt City 67
Dessutom ville Johansson öppna för möjligheten att förlänga Vattugatan till Hantverkargatan. Detta för att skapa bättre förbindelser mellan Kungsholmen och Stockholms citykärna. Om ni inte minns vilken gata det handlar om så är Vattugatan den norra av de två gator som fortsätter på bro över Vasagatan för att binda samman Klarastrandsleden med biltunneln till Sveavägen. 
Tegelbacken, Vattugatan och östra Kungsholmen.
Visserligen är avståndet mellan Hantverkargatan och Vattugatan mycket kort, men det skulle ändå krävas en total förändring för att göra det möjligt för Vattugatan att planskilt passera Klarastrandsleden. Frågan är i vilket syfte? Jag har i flera decennier bott på östra Kungsholmen utan att känna mig det minsta avskild från City. För fotgängare är detta problem obetydligt och med nuvarande funktion som tunnelmynning blir Vattugatan inget attraktivt gångstråk.
Fredrik von Feilitzen bemöter Johansson (och Askergren) och avvisar så klart idéerna och passar samtidigt på att åter ondgöra sig över antalet våningar på Stockholm Waterfront. Han påpekar dessutom att det tiotal ”kåkar” som skulle behöva rivas i förslaget bland annat gäller 1700- och 1800-talsbebyggelse som tillhört Kungsholms glasbruk, Serafimerlasarettet och Karolinska institutet och som är av stort kulturhistoriskt värde. Sex av de hus som skulle rivas är av byggnadsminnesklass. Så förslaget kommer naturligtvis inte att genomföras, lika lite som Feilitzens eget om att riva ett antal våningar på Waterfront. På så sätt kan man avfärda hela debatten som en pseudodebatt.
Sedan kom Askergren själv in i debatten med det dräpande och avgörande argumentet att Erik Gunnar Asplund själv föreslagit Serafimergenombrottet redan 1919.  Då måste vi väl ändå ge oss som fortfarande tvekar? Asplund får inte ifrågasättas, eller… Det är enligt Askergren ”för hela Stockholms kvaliteter som stad vi behöver ett Serafimergenombrott”. Förlåt? Hela Stockholm? Har Askergren satt sin fot utanför Stockholms innerstad? Där om någonstans behöver vi bygga stad.  Här klarar sig nog staden på egen hand.
Sen kommer Madeleine Sjöstedt med ett som vanligt intetsägande politikerinlägg. Feilitzen kommer med ett genmäle där han åter tjatar om husens höjd och undviker att tala om stadens struktur. 
I sin slutreplik i debatten om Västra City efterlyser Johan Johansson åter en konstruktiv stadsbyggnadsdiskussion som inte fastnar i stadsbilden och enskilda byggnaders utformning. Där vill jag gärna hålla med honom. Broar och gator är de viktiga sammanbindande delarna i en stad som tillsammans med byggnaderna med sitt innehåll ger förutsättningar för det vi kallar stadsliv. Därför tycker jag att vi kan lämna de idémässiga diskussionerna om hushöjder som redan är bestämda och hus som redan är byggda liksom gatugenombrott som aldrig kommer att genomföras och i stället tala om det som ännu inte är bestämt. Hur ska den fortsatta överdäckningen av spårområdet ske mellan Norra Bantorget och Karlberg på ett sätt som tillför stadskvaliteter? Vilka volymer och funktioner handlar det om och hur kan en sådan bebyggelse integreras i den omgivande staden? I en sådan diskussion är frågor om eventuella Serafimergenombrott eller rivning av våningsplan på Stockholm Waterfront ofruktbara sidospår.
Västra city och planerad överdäckning mellan Tegelbacken och Karlberg.
Denna viktiga fråga avfärdar Johanson med några meningar. Det är svårt med nivåerna och det är dyrt och dessutom oklart vad den skulle kunna ge tillbaka till staden. Det är enligt Johansson svårt att se att varför Stockholms stad skulle lägga kraft på att försöka genomföra just detta projekt. Men det projektet ligger på ritborden till skillnad från Serafengenombrottet. Och det är lätt att se åtminstone några fördelar. Den trista Torsgatan skulle få ett antal nya målpunkter på sin västra sida som saknas idag. Ett nytt flanörstråk skulle kunna skapas utmed Klara sjö, och som binder samman Centralen och S:t Eriksgatan. Diskutera gärna detta.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar