Brytning av kalksten och kalkbränning har medeltida traditioner på Gotland. De hundra medeltida kyrkorna och andra medeltida byggnader är en synbart bevis på detta. Den medeltida kalkbränningen var främst till för Gotlands egna behov. Större kalkugnar började byggas vid mitten av 1600-talet av bönderna vid kusten som på detta sätt utvidgade den rörelse, de redan förut drivit genom kalkstensbrytning, och exporten ökade till olika östersjöhamnar.
Flera riksintressen för kulturminnesvården påminner om den gotländska kalkindustrin. Det gäller till exempel S:t Olofsholm i Hellvi med Gotlands äldsta kalkindustri med produktion från tidigt 1600-tal, kalkpatrongård från 1700-talet, kalkugnsruin, ruiner av kalklador, hamn och kalkbrott. Andra riksintressanta platser för kalkindustrin finns i Östergarn, Barläst, Bläse och Kyllaj med kalkindustrimiljöer från 1600-talet och fram till 1900-talet. Från 1100-talet till 1300-talets mitt byggde gotlänningarna sina hus av kalksten. På 1700-talet fick svenskarna skattebefrielse om man byggde med lokala byggnadsmaterial. På Gotland innebar detta att byggandet av kalkstenshus tog ny fart.
Bläse kalkmuseum.
Idag finns två stora industrier på norra Gotland med kalksten som råvara, dels Cementas tillverkning av cement i Slite, dels kalkbrytningen vid Storugns. Dessa tillhör basindustrin på Gotland, som annars inte har så mycket industri som andra delar av landet. Den första kalkugnen i Storugns byggdes så tidigt som 1658 och redan i mitten av 1850-talet var Storugns den största och viktigaste enheten i kalkförädlingen på Gotland. Kalkbrytningen i Storugns är numera nedlagd. Idag sker brytning och grovkrossning i Klinthagen, omkring 3 km från Storugns, dit kalken transporteras via transportband. I Storugns sker ytterligare bearbetning av kalkstenen innan den skeppas ut. Idag är den främsta användningen kalk för stålindustrin. Det finska företaget Nordkalk, som numera äger Storugns, sysselsätter idag ca 60 personer där, men ytterligare personer är indirekt beroende av verksamheten hos underleverantörer mm.
Satellitbild av Nordkalks nuvarande produktionsområde i Storugns.
Kalkindustrins framtid på Gotland är osäker. År 2013 beräknas kalktillgångarna i det nuvarande stenbrottet vara slut. Därför har Nordkalk i över 10 års tid förberett öppnandet av en ny täkt på ett 170 ha stort område i Ojnareskogen i Bunge, ca 9 km öster om Storugns. Kalkstenen i den planerade Bungetäkten är också av den kvalitet som stålindustrin behöver.
Nordkalks planerade täkt i Bunge markerad med rött. De skrafferade områdena är Natura 2000-områden.
Frågan har engagerat stora delar av lokalbefolkningen och även folk i andra delar av landet. De som stöder Nordkalk förefaller oftast värna om jobben på norra Gotland. De som är emot kalkbrytningen värnar om miljön. I anslutning till den föreslagna kalktäkten på norra Gotland finns ett stort naturområde med våtmarker, tallskog och alvarmark som anses ha mycket höga naturvärden och är av riksintresse för naturvården. Frågan har också väckts om att skydda ett 5000 ha stort område som nationalpark. I närheten ligger också Gotlands största insjö, Bästeträsk, som 2009 också fått rollen som reservvattentäkt på Gotland. På området finns ett antal sällsynta arter, till exempel den rödlistade gaffelfibblan. Täktområdet gränsar även till två Natura 2000-områden med naturtyper som rikkärr och kalkkärr med gotlandsag. Det finns farhågor om att täktverksamheten skulle kunna påverka grundvattennivån i Natura 2000-områdena och Bästeträsk, som dricksvattentäkt.
Gaffelfibbla
År 2005 började tillståndsprocessen för kalktäkten och år 2009 beviljades tillstånd av miljööverdomstolen. Nyligen, i juli 2012, bestämde miljööverdomstolen också villkoren för brytningen. Tillstånd har således beviljats efter en ingående prövningsprocess som av allt att döma följt den svenska lagstiftningen på området där man vägt intresset av fortsatt kalkbrytning mot riskerna för skador på vatten och natur. Det är så det går till i en rättsstat.
Storugns nuvarande kalkbrott.
Efter semestrarna tänker Nordkalk börja avverkningen på området. Men kritikerna är inte nöjda med resultatet av prövningen. Föreningen Rädda Ojnareskogen, Naturskyddsföreningen och Fältbiologerna vill försöka förhindra exploateringen av området genom att sätta upp banderoller och tältläger på platsen. Enligt GT målar de sig röda i ansiktet för att visa sin ilska och serverar vegetarisk mat på platsen. Miljöpartiets EU-parlamentariker Carl Schlyter kräver att EU-kommissionen ska stoppa kalkbrytningen. Om det krävs vill han dra ärendet till Europadomstolen.
Frågan är väl om vi alls behöver kalk. Eftersom kalken används för stålindustrin är frågan om vi behöver använda stål. I så fall behöver kalk brytas någonstans. Kanske tror Fältbiologerna och Carl Schlyter att den kan brytas med mindre inverkan på miljön någon annanstans, kanske i Polen, men vem kan säga detta med bestämdhet? Har de satt sig in i förutsättningarna för kalkbrytning där och eventuella konflikter med miljöintressen? Om kalk ska brytas någonstans i Sverige ligger det nära till hands att det sker just på Gotland, där berggrunden till största delen består av kalksten. Och eftersom kalkbrytning förekommit på Gotland i hundratals år är det kanske inte så konstigt att man forsätter. Hade Naturskyddsföreningen funnits på 1600-talet hade kanske aldrig de riksintressanta lämningarna i Kyllaj, Bläse och Hellvi funnits. Hade föreningen funnits på medeltiden hade kanske aldrig de medeltida kyrkorna kunnat byggas. Alltihop förutsätter ju att man bryter kalksten någonstans.
Flera riksintressen för kulturminnesvården påminner om den gotländska kalkindustrin. Det gäller till exempel S:t Olofsholm i Hellvi med Gotlands äldsta kalkindustri med produktion från tidigt 1600-tal, kalkpatrongård från 1700-talet, kalkugnsruin, ruiner av kalklador, hamn och kalkbrott. Andra riksintressanta platser för kalkindustrin finns i Östergarn, Barläst, Bläse och Kyllaj med kalkindustrimiljöer från 1600-talet och fram till 1900-talet. Från 1100-talet till 1300-talets mitt byggde gotlänningarna sina hus av kalksten. På 1700-talet fick svenskarna skattebefrielse om man byggde med lokala byggnadsmaterial. På Gotland innebar detta att byggandet av kalkstenshus tog ny fart.
Idag finns två stora industrier på norra Gotland med kalksten som råvara, dels Cementas tillverkning av cement i Slite, dels kalkbrytningen vid Storugns. Dessa tillhör basindustrin på Gotland, som annars inte har så mycket industri som andra delar av landet. Den första kalkugnen i Storugns byggdes så tidigt som 1658 och redan i mitten av 1850-talet var Storugns den största och viktigaste enheten i kalkförädlingen på Gotland. Kalkbrytningen i Storugns är numera nedlagd. Idag sker brytning och grovkrossning i Klinthagen, omkring 3 km från Storugns, dit kalken transporteras via transportband. I Storugns sker ytterligare bearbetning av kalkstenen innan den skeppas ut. Idag är den främsta användningen kalk för stålindustrin. Det finska företaget Nordkalk, som numera äger Storugns, sysselsätter idag ca 60 personer där, men ytterligare personer är indirekt beroende av verksamheten hos underleverantörer mm.
Kalkindustrins framtid på Gotland är osäker. År 2013 beräknas kalktillgångarna i det nuvarande stenbrottet vara slut. Därför har Nordkalk i över 10 års tid förberett öppnandet av en ny täkt på ett 170 ha stort område i Ojnareskogen i Bunge, ca 9 km öster om Storugns. Kalkstenen i den planerade Bungetäkten är också av den kvalitet som stålindustrin behöver.
Frågan har engagerat stora delar av lokalbefolkningen och även folk i andra delar av landet. De som stöder Nordkalk förefaller oftast värna om jobben på norra Gotland. De som är emot kalkbrytningen värnar om miljön. I anslutning till den föreslagna kalktäkten på norra Gotland finns ett stort naturområde med våtmarker, tallskog och alvarmark som anses ha mycket höga naturvärden och är av riksintresse för naturvården. Frågan har också väckts om att skydda ett 5000 ha stort område som nationalpark. I närheten ligger också Gotlands största insjö, Bästeträsk, som 2009 också fått rollen som reservvattentäkt på Gotland. På området finns ett antal sällsynta arter, till exempel den rödlistade gaffelfibblan. Täktområdet gränsar även till två Natura 2000-områden med naturtyper som rikkärr och kalkkärr med gotlandsag. Det finns farhågor om att täktverksamheten skulle kunna påverka grundvattennivån i Natura 2000-områdena och Bästeträsk, som dricksvattentäkt.
År 2005 började tillståndsprocessen för kalktäkten och år 2009 beviljades tillstånd av miljööverdomstolen. Nyligen, i juli 2012, bestämde miljööverdomstolen också villkoren för brytningen. Tillstånd har således beviljats efter en ingående prövningsprocess som av allt att döma följt den svenska lagstiftningen på området där man vägt intresset av fortsatt kalkbrytning mot riskerna för skador på vatten och natur. Det är så det går till i en rättsstat.
Efter semestrarna tänker Nordkalk börja avverkningen på området. Men kritikerna är inte nöjda med resultatet av prövningen. Föreningen Rädda Ojnareskogen, Naturskyddsföreningen och Fältbiologerna vill försöka förhindra exploateringen av området genom att sätta upp banderoller och tältläger på platsen. Enligt GT målar de sig röda i ansiktet för att visa sin ilska och serverar vegetarisk mat på platsen. Miljöpartiets EU-parlamentariker Carl Schlyter kräver att EU-kommissionen ska stoppa kalkbrytningen. Om det krävs vill han dra ärendet till Europadomstolen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar