I Dagens Nyheter kunde man i tisdags läsa rubriken ”Nu flyttar fler till än från glesbygden”. Man talar om ett trendbrott. Fram tonar bilden av en ny ”grön våg”. Organisationen ”Hela Sverige skall leva” tycks äntligen ha lyckats, mot alla odds. Eller…
Jag kom att tänka på det klassiga uttrycket att ”det finns tre sorters lögn: lögn, förbannad lögn och statistik”.
Naturligtvis har Dagens Nyheter rätt, om man med rätt menar att det går att finna någon sorts belägg för tesen. Om man med glesbygd utgår från den något besynnerliga definitionen att i en glesbygdskommun ska mindre än 70 procent av befolkningen bo i tätort och det ska bo mindre än 8 invånare per kvadratkilometer. Med just denna definition flyttade nämligen 161 fler personer till än från de 20 kommuner som uppfyller dessa kriterier år 2013. Visserligen räckte inte detta inflyttningsöverskott på långa vägar för att väga upp födelseunderskottet, eftersom 1 053 personer färre föddes i dessa kommuner jämfört med antalet som dog under 2013. Så glesbygden fortsätter att glesas ut ytterligare.
Det obetydliga inflyttningsöverskottet kan dessutom helt och hållet hänföras till invandring, vilket till största delen handlar om flyktinginvandring.
Totalt flyttningsöverskott, invandringsöverskott och inrikes flyttningsöverskott i de 20 glesbygdkommunerna.
Av diagrammet framgår att det totala flyttningsöverskottet för de 20 kommunerna ligger strax över noll år 2013, efter att ha varit negativt alltsedan 1997. Det är bara invandringsöverskottet som har ökat medan den inrikes flyttningen har pendlat mellan underskott på 1 000 och 1 500 under hela perioden.
Bryter man ner de enskilda komponenterna framgår följande.
Invandring, utvandring, inrikes inflyttningar och inrikes utflyttningar i de 20 glesbygdkommunerna.
Av diagrammet framgår att inflyttningen från resten av Sverige har varit stadigt drygt 5 000 per år, medan inrikes utflyttningar har legat närmare 7 000. Utvandringen har också varit stadigt runt 500 per år, medan invandringen har ökat från ca 500 till ca 2 000. Det handlar inte heller om något trendbrott, utan är en stadig trend.
Egentligen är det kanske inte så intressant vad som sker i just dessa 20 kommuner. Genom den lite besynnerliga definitionen ingår inte en stor del av Norrlands inland i glesbygden, bara därför att den redan är så gles att inte ens 30 procent av befolkningen bor utanför tätorterna. På många sätt kan man nog uppfatta sig bo i glesbygden även om man bor i Arjeplog, Arvidsjaur, Jokkmokk eller Dorotea, några kommuner som har alltför liten glesbygdsbefolkning för att räknas enligt DN.
Vad kan vi då tro om framtiden? Det är ju mer intressant vad som sker i Sveriges storregioner. Enligt SCB:s prognos till 2030 är bilden ganska entydig, vilket framgår av nedanstående diagram.
Befolkningen 2011 och 2030 i Sveriges storregioner enligt SCB:s prognos.
Fram till 2030 kommer den största befolkningstillväxten ske i de tre storstadsregionerna, därnäst i övriga Syd- och Västsverige samt Östra Mellansverige. Den minsta befolkningstillväxten sker i Småland med öarna, i norra Mellansverige samt i mellersta Norrland och Övre Norrlandskusten. I Övre Norrlands inland kommer befolkningen däremot att fortsätta att minska.
Av allt att döma fortsätter alltså urbaniseringsprosessen.
Jag kom att tänka på det klassiga uttrycket att ”det finns tre sorters lögn: lögn, förbannad lögn och statistik”.
Naturligtvis har Dagens Nyheter rätt, om man med rätt menar att det går att finna någon sorts belägg för tesen. Om man med glesbygd utgår från den något besynnerliga definitionen att i en glesbygdskommun ska mindre än 70 procent av befolkningen bo i tätort och det ska bo mindre än 8 invånare per kvadratkilometer. Med just denna definition flyttade nämligen 161 fler personer till än från de 20 kommuner som uppfyller dessa kriterier år 2013. Visserligen räckte inte detta inflyttningsöverskott på långa vägar för att väga upp födelseunderskottet, eftersom 1 053 personer färre föddes i dessa kommuner jämfört med antalet som dog under 2013. Så glesbygden fortsätter att glesas ut ytterligare.
Det obetydliga inflyttningsöverskottet kan dessutom helt och hållet hänföras till invandring, vilket till största delen handlar om flyktinginvandring.
Av diagrammet framgår att det totala flyttningsöverskottet för de 20 kommunerna ligger strax över noll år 2013, efter att ha varit negativt alltsedan 1997. Det är bara invandringsöverskottet som har ökat medan den inrikes flyttningen har pendlat mellan underskott på 1 000 och 1 500 under hela perioden.
Bryter man ner de enskilda komponenterna framgår följande.
Av diagrammet framgår att inflyttningen från resten av Sverige har varit stadigt drygt 5 000 per år, medan inrikes utflyttningar har legat närmare 7 000. Utvandringen har också varit stadigt runt 500 per år, medan invandringen har ökat från ca 500 till ca 2 000. Det handlar inte heller om något trendbrott, utan är en stadig trend.
Egentligen är det kanske inte så intressant vad som sker i just dessa 20 kommuner. Genom den lite besynnerliga definitionen ingår inte en stor del av Norrlands inland i glesbygden, bara därför att den redan är så gles att inte ens 30 procent av befolkningen bor utanför tätorterna. På många sätt kan man nog uppfatta sig bo i glesbygden även om man bor i Arjeplog, Arvidsjaur, Jokkmokk eller Dorotea, några kommuner som har alltför liten glesbygdsbefolkning för att räknas enligt DN.
Vad kan vi då tro om framtiden? Det är ju mer intressant vad som sker i Sveriges storregioner. Enligt SCB:s prognos till 2030 är bilden ganska entydig, vilket framgår av nedanstående diagram.
Fram till 2030 kommer den största befolkningstillväxten ske i de tre storstadsregionerna, därnäst i övriga Syd- och Västsverige samt Östra Mellansverige. Den minsta befolkningstillväxten sker i Småland med öarna, i norra Mellansverige samt i mellersta Norrland och Övre Norrlandskusten. I Övre Norrlands inland kommer befolkningen däremot att fortsätta att minska.
Av allt att döma fortsätter alltså urbaniseringsprosessen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar