När mina föräldrar gifte sig i 1930-talets Stockholm kunde bostadssökande gå runt i det nybyggda Gärdet och välja ut ett hus, de tyckte såg trevligt ut. Sen gick de in i porten och kollade hur många lägenheter, som var lediga till uthyrning och hur många månader man fick bo gratis, innan de bestämde sig var de skulle bo.
Gärdet och Tessinparken på 1930-talet.
Faktiskt var det nästan likadant i mitten på 1970-talet, då miljonprogrammet var avslutat och det fanns ett överskott på ca 10 000 outhyrda lägenheter i Stockholmsregionen.
Men det har knappast varit det typiska tillståndet. De tre O:na (Orup, Olivecrona, Ortmark) gjorde en TV-utfrågning av statsminister Tage Erlander inför kommunalvalet 1966.
Tage Erlander (klicka på bilden)
Med anledning av bostadsbristen frågar Lars Orup: ”Herr Erlander, antag att ni träffar ett ungt par och de vill gifta sig, men har ingen bostad och de är heller inte rika, vilket råd ger ni dem då?” Erlander skruvar på sig, och svarar efter en stunds tvekan: ”De får ju ställa sig i bostadskön, givetvis.” Orup: ”Det är den enda tröst ni kan ge dem då, och om det är ett normalfall vänta tio år kanske, om de bor i Stockholm.” Erlander: ”Om de bor i Stockholm och vägrar ta en bostad utanför Stockholm, blir det nog så.” Orup: ”Det är en klen tröst för ett par i tjugoårsåldern.” Erlander: ”Det är givetvis inte tillfredsställande, men det finns ju bostäder utanför på kortare sikt”. Intervjun bidrog till att socialdemokraterna gjorde en stor valförlust i kommunalvalet, det sämsta resultatet sedan mellankrigstiden. Men det redan påbörjade miljonprogrammet intensifierades och löste faktiskt bostadskrisen på mindre än tio år.
ArcDes innan utställningen monterats.
På ArcDes bostadsutställning Bo. Nu. Då. Får man veta detta och mycket annat. Bland annat att bostadskriserna har avlöst varandra under det senaste seklet. Oftast har de resulterat i bostadssubventioner i en eller annan form. När bostadsbristen var som värst byggdes nödbostäder med statligt stöd. Utställningen visar Gunnar Asplunds nödbostäder från 1917 vid Ringvägen på Södermalm, som stod kvar ända tills de ersattes av ett miljonprogramskvarter. På 30-talet byggdes barnrikehus med subventionerade hyror, det närmaste vi i Sverige har kommit så kallad ”social housing”, bostäder avsedda för särskilt behövande kategorier. På 1960- och 1970-talen genomfördes miljonprogrammet för att avhjälpa bostadsbristen. Efter krisen i början av 1990-talet avskaffades bostadssubventionerna. Miljonprogrammets bostäder var välstuderade och av god kvalitet. Det var snarare de trista planmönstren, storskaligheten och bristen på stadskvaliteter, som ledde till att de började överges redan på 1980-talet av de som hade råd och möjlighet att i stället flytta till ett likaledes subventionerat småhus och därmed satte igång den sociala processen.
Behov av bostadsbyggande till 2025.
Idag skulle vi behöva ett nytt miljonprogram för att klara den bostadskris som under olika regeringar successivt har förvärrats under de senaste 20 åren. Enligt Boverket krävs det nämligen 700 000 bostäder till 2025, vilket förutsätter samma takt som då under en period? Utan bostadssubventioner går detta knappast att klara, men idag går bostadssubventionerna inte till de bostadssökande utan nästan bara till de mest välsituerade hushållens ROT-ombyggnader av lyxiga kök och badrum och allra mest till Danderyd och Lidingö.
Och det går knappast heller utan bostadsminister, som ju är situationen sedan Mehmet Kaplan avgick. Vi kan bara hoppas att vi får en mer bygginriktad bostadsansvarig, och det är knappast en miljöpartist.
Hans Lind.
På utställningen svarar fastighetsekonomen professor Hans Lind och arkitekten Erik Stenberg på frågan hur Sverige kan bygga 700 000 bostäder till 2025. Ett av svaren är att gå tillbaka till en stark och styrande stat med bostadsbyggande i centrum, och där staten bland annat prioriterar om mellan olika (riks-)intressen och sätter bostadsbyggande i centrum, ålägger kommunerna att planlägga mer mark för ett inkomstmässigt blandat byggande. och med sanktioner om kommunerna inte gör detta. Stat och kommun ska vara med och dela kostnader och risk. Det låter lovande, men jag undrar just vilken bostadsminister det skulle vara. Kanske Hans Lind?
Det finns på utställningen intressanta analyser av olika hustyper och kvarterstyper bland annat med avseende på hur man klarar dagens krav på dagsljusfaktor. Men utställningen är också ojämn. Arkitekten Ola Andersson ges till exempel stort skärmutrymme åt att besvara den idiotiska frågan om bostadskrisen möjligen skulle kunna bero på att ”Sverige är fullt”, vilket väl ändå ingen tänkande utställningsbesökare ändå skulle kunna tro.
Skärm efter skärm med alltför mycket text på ArcDes.
Faktum är att utställningens form tyvärr närmast är en katastrof. Här presenteras så omfattande text, diagram och analyser på skärm efter skärm, tills varje tänkbar utställningsbesökare faller till golvet, halvdöd av läsning. Skulle man ta in allt inklusive filmade intervjuer skulle ett utställningsbesök ta en hel dag allra minst. När jag frågar efter texten tryckt på papper eller kanske nedladdningsbar får jag negativa besked. Och även om det är fri entré på Arkdes, kanske de flesta inte har tid att avsätta flera dagar för just denna utställning, även om den pågår till januari 2017.
Faktiskt var det nästan likadant i mitten på 1970-talet, då miljonprogrammet var avslutat och det fanns ett överskott på ca 10 000 outhyrda lägenheter i Stockholmsregionen.
Men det har knappast varit det typiska tillståndet. De tre O:na (Orup, Olivecrona, Ortmark) gjorde en TV-utfrågning av statsminister Tage Erlander inför kommunalvalet 1966.
Med anledning av bostadsbristen frågar Lars Orup: ”Herr Erlander, antag att ni träffar ett ungt par och de vill gifta sig, men har ingen bostad och de är heller inte rika, vilket råd ger ni dem då?” Erlander skruvar på sig, och svarar efter en stunds tvekan: ”De får ju ställa sig i bostadskön, givetvis.” Orup: ”Det är den enda tröst ni kan ge dem då, och om det är ett normalfall vänta tio år kanske, om de bor i Stockholm.” Erlander: ”Om de bor i Stockholm och vägrar ta en bostad utanför Stockholm, blir det nog så.” Orup: ”Det är en klen tröst för ett par i tjugoårsåldern.” Erlander: ”Det är givetvis inte tillfredsställande, men det finns ju bostäder utanför på kortare sikt”. Intervjun bidrog till att socialdemokraterna gjorde en stor valförlust i kommunalvalet, det sämsta resultatet sedan mellankrigstiden. Men det redan påbörjade miljonprogrammet intensifierades och löste faktiskt bostadskrisen på mindre än tio år.
På ArcDes bostadsutställning Bo. Nu. Då. Får man veta detta och mycket annat. Bland annat att bostadskriserna har avlöst varandra under det senaste seklet. Oftast har de resulterat i bostadssubventioner i en eller annan form. När bostadsbristen var som värst byggdes nödbostäder med statligt stöd. Utställningen visar Gunnar Asplunds nödbostäder från 1917 vid Ringvägen på Södermalm, som stod kvar ända tills de ersattes av ett miljonprogramskvarter. På 30-talet byggdes barnrikehus med subventionerade hyror, det närmaste vi i Sverige har kommit så kallad ”social housing”, bostäder avsedda för särskilt behövande kategorier. På 1960- och 1970-talen genomfördes miljonprogrammet för att avhjälpa bostadsbristen. Efter krisen i början av 1990-talet avskaffades bostadssubventionerna. Miljonprogrammets bostäder var välstuderade och av god kvalitet. Det var snarare de trista planmönstren, storskaligheten och bristen på stadskvaliteter, som ledde till att de började överges redan på 1980-talet av de som hade råd och möjlighet att i stället flytta till ett likaledes subventionerat småhus och därmed satte igång den sociala processen.
Idag skulle vi behöva ett nytt miljonprogram för att klara den bostadskris som under olika regeringar successivt har förvärrats under de senaste 20 åren. Enligt Boverket krävs det nämligen 700 000 bostäder till 2025, vilket förutsätter samma takt som då under en period? Utan bostadssubventioner går detta knappast att klara, men idag går bostadssubventionerna inte till de bostadssökande utan nästan bara till de mest välsituerade hushållens ROT-ombyggnader av lyxiga kök och badrum och allra mest till Danderyd och Lidingö.
Och det går knappast heller utan bostadsminister, som ju är situationen sedan Mehmet Kaplan avgick. Vi kan bara hoppas att vi får en mer bygginriktad bostadsansvarig, och det är knappast en miljöpartist.
På utställningen svarar fastighetsekonomen professor Hans Lind och arkitekten Erik Stenberg på frågan hur Sverige kan bygga 700 000 bostäder till 2025. Ett av svaren är att gå tillbaka till en stark och styrande stat med bostadsbyggande i centrum, och där staten bland annat prioriterar om mellan olika (riks-)intressen och sätter bostadsbyggande i centrum, ålägger kommunerna att planlägga mer mark för ett inkomstmässigt blandat byggande. och med sanktioner om kommunerna inte gör detta. Stat och kommun ska vara med och dela kostnader och risk. Det låter lovande, men jag undrar just vilken bostadsminister det skulle vara. Kanske Hans Lind?
Det finns på utställningen intressanta analyser av olika hustyper och kvarterstyper bland annat med avseende på hur man klarar dagens krav på dagsljusfaktor. Men utställningen är också ojämn. Arkitekten Ola Andersson ges till exempel stort skärmutrymme åt att besvara den idiotiska frågan om bostadskrisen möjligen skulle kunna bero på att ”Sverige är fullt”, vilket väl ändå ingen tänkande utställningsbesökare ändå skulle kunna tro.
Faktum är att utställningens form tyvärr närmast är en katastrof. Här presenteras så omfattande text, diagram och analyser på skärm efter skärm, tills varje tänkbar utställningsbesökare faller till golvet, halvdöd av läsning. Skulle man ta in allt inklusive filmade intervjuer skulle ett utställningsbesök ta en hel dag allra minst. När jag frågar efter texten tryckt på papper eller kanske nedladdningsbar får jag negativa besked. Och även om det är fri entré på Arkdes, kanske de flesta inte har tid att avsätta flera dagar för just denna utställning, även om den pågår till januari 2017.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar