Vindkraft är inte lösningen

Folkomröstningen om kärnkraften i Sverige hölls den 23 mars 1980. Folkomröstningen gällde tre förslag som kallades Linje 1, Linje 2 och Linje 3. De olika linjerna motsvarade olika partigruppers syn, men alla innebar avveckling av kärnkraften, Linje 3 på högst tio år, de övriga senast då existerande eller under byggnad varande reaktorer tjänat ut. Efter folkomröstningen beslutade riksdagen att alla reaktorer skulle vara avvecklade till år 2010. Vid den tidpunkten bedömde man att kärnkraftverken dels hade tjänat ut, dels skulle kunna ersättas av förnybar el. Vi har nu 2016 och någon avveckling är inte nära förestående. Vi är dessutom långt ifrån 100 procent förnybar el men mycket nära 100 procent fel i alla gjorda prognoser.
Men det avskräcker inte dagens energiprognosmakare, Jonny Hylander, professor i energiteknik, Göran Sidén, universitetslektor i elkraftteknik båda vid Högskolan i Halmstad, Christian Stenqvist, dr i miljö- och energisystem vid LTH och Charlotta Winkler, energiexpert vid WSP. De presenterade häromdagen i DN debatt (på uppdrag av WWF, SNF, Greenpeace m fl) beräkningar som skulle visa att Sverige skulle kunna ha ett 100 procent förnybart elsystem redan 2020, dvs om bara fyra år! Enligt en blocköverskridande energiöverenskommelse ska detta ske först till 2040. Det krävs bara satsning på solceller och fortsatt utbyggnaden av vindkraft och biokraft och dessutom är sol- och vindkraft (eller kommer snart att bli) billigast. Den absoluta huvuddelen handlar om vindkraft. I det perspektivet ter sig Linje 3 från 1980 som överdrivet återhållsamma och försiktiga. Kritik har också påpekats i ett antal repliker på debattinlägget.
Problemet är att det varken är realistiskt eller trovärdigt, lika lite som alternativen var det 1980. Ett problem är att solen inte skiner jämt. Det gör den till exempel inte så mycket på vintern och på natten. Det blåser inte heller hela tiden. Ibland är det nästan helt vindstilla överallt. Det kan faktiskt vara vindstilla i hela Europa från Atlanten till Ural. Då behövs även så kallad reglerkraft, som kan ersätta sol och vind. Det är effektbalansen som dimensionerar elkraftsystemet. Dessutom är vindkraften olönsam utan subventioner. Vindkraftverk som är utslitna, rivs och ersätts av nya vart femtonde år är inte heller förnybara.

Vindkraft i Tyskland och i Europa juni 2016. Källa Klimatsans.
Elförbrukningen i Sverige är störst på vintern när det är mörkt och solceller inte ger något bidrag alls. Även vindkraften är för osäker som ersättning av kärnkraft. Den totala produktionen är ibland så låg som 3 procent av den installerade effekten. Det betyder att nästan all sol- och vindkraft måste kunna ersättas av annat, när solen inte lyser och det är vindstilla. Idag svarar vattenkraften för detta, men med vindkraft i den föreslagna omfattningen skulle vi behöva uppemot dubbelt så mycket vattenkraft..
Ett annat problem gäller kraftledningarna. Kärnkraften som svarar för ca 40 % av elenergin idag, finns i Forsmark, Oskarshamn och Ringhals, medan nya vindkraftverk antagligen till stor del skulle ligga i Norrland. Utbyggnaden av elnätet, som kan ta lång tid, blir då en flaskhals.
Jag skulle också vilja avveckla kärnkraften. Att bygga lager för använt kärnbränsle som är starkt radioaktivt i 100 000 år är inte så roligt. Kanske bord vi därför satsa på en ny generation kärnkraft som utnyttjar bränslet mer och därför minskar lagringsproblemet. Forskning pågår. Det tjänar ingenting till att förenkla energidebatten.

Färre dödsfall om det blir varmare

Idag hade lokaltidningen GT här på Gotland en alarmistisk artikel med rubriken ”Extremvädret kommer bli vanligare”.  Det hela handlar om att med klimatförändringarna kommer extremväder bli vanligare med värmeböljor som kommer att öka dödstalen. Man hänvisar till SMHI och Folkhälsomyndigheten, och studier från Umeå universitet som visar att dödligheten hos personer över 80 år ökar vid värmeböljor på över 27 grader Celsius. Dessa temperaturer hade vi här på Gotland före midsommar i år. Inom parentes tycker jag det inte är särskilt alarmerande, eftersom jag har jobbat i länder där temperaturer över 40 grader inte var ovanliga.
Men artikeln i GT är grovt vilseledande eftersom man inte med ett ord nämner att extrem kyla är mycket värre och dödar fler än extrem värme. Så om vi i Sverige får det lite varmare kommer vi att få minskad dödlighet totalt sett, inte ökad dödlighet. Det räcker faktiskt att titta på SCB:s statistik över när dödsfallen inträffar i  Sverige. Nedanstående diagram visar antalet dödsfall per månad 2013-2016.

Dödsfall i Sverige per månad 2013-2016. 
Som framgår av diagrammet är det färre dödsfall än genomsnittligt under sommarhalvåret och fler dödsfall än genomsnittligt under vintern. Under perioden 2013-2016 handlar det om 6965 döda per standardiserad 30-dagarsperiod under sommaren, jämfört med 7875 under vintern, en skillnad på 13 %. Om klimatet blir varmare kommer kanske färre att dö på vintern.
Att kyla dödar fler än värme bekräftas i en artikel i den medicinska tidskriften the Lancet härom året. Man har samlat in data från över 74 miljoner dödsfall vid 384 platser i 13 länder, däribland USA, Storbritannien, Kina, Kanada, Brasilien, Thailand och Sverige. Flera olika klimat finns således representerade i materialet. Länderna som ingår har dessutom olika demografi och olika ekonomiska förutsättningar. Uppgifterna som hämtats in avser perioden 1985 till 2012. Forskarna har beräknat hur stor del av dödligheten som beräknas bero på temperaturen. Studien visar att kyla leder till betydligt fler dödsfall än värme, vilket går stick i stäv mot bilden som förmedlas i artikeln i GT. Artikel har refererats i Läkartidningen i augusti förra året. Men dessa fakta nämner inte GT med ett ord.

Bilda Stockholm-Uppsala-Gotlandsregionen!

Häromdagen skrev jag ett kritisk inlägg om den nya regionindelningen som föreslagits. När jag läser om den nya regionindelningen i DN ser jag att jag inte är ensam om min kritik. Stockholms finansborgarråd Karin Wanngård (S) hade hoppats på att Stockholms skulle bilda region tillsammans med Uppsala – eller med hela Mälardalen - och hon nämnder det starka samarbetet mellan Stockholm och Uppsala. Hon hoppas på att regeringen ska hjälpa regionerna och inte stjälpa dem.
Även landshövdingarna i Stockholm och Uppsala, Chris Heister och Peter Egardt, vill hålla ihop de två länen och pekar på att det dagligen pendlar 40 000 personer mellan Uppsala och Stockholm. Gör om och gör rätt, säger Peter Egardt och pekar på de funktionella sambanden, som jag också pekade på i mitt förra inlägg.
I april i år skrev Maria Rankka, Stockholms handelskammare, och Göran Cars, professor i samhällsbyggnad vid KTH, ett inlägg om regionfrågan i SvD. Rankka och Cars reagerade framförallt på att den helt integrerade huvudstadsregionen Stockholm–Uppsala inte skulle stärkas och utvecklas, utan i stället splittras. Detta trots att länsgränsen mellan Uppsala och Stockholm är den länsgräns där det passerar flest människor dagligen i Sverige och arbetsmarknaderna är integrerade och med den internationella flygplatsnoden Arlanda mittemellan. Att inte bejaka Stockholm och Uppsala som sammanhållen region skulle enligt Rankka och Cars försvåra möjligheterna till integration och utveckling i en funktionella arbetsmarknadsregioner och sätta käppar i hjulen för tillväxten. Men varför lyssnar man inte på experterna?
Häromdagen förnyade Handelskammaren i SR P1 kritiken mot att dela på Stockholm och Uppsala. Det finns också starka reaktioner i östra Sörmland där Östsvenska Handelskammaren efterlyser funktionella arbetsmarknadsstråk som grund för regionen, vilket skulle innebära att Östsörmland ingår i en region, East Sweden, som också omfattar Stockholm och Östergötland. Göran Dahlström (S), kommunstyrelsens ordförande i Katrineholm, har svårt att se att Indelningskommitténs förslag kommer att genomföras. Utgångspunkten för Katrineholm har hela tiden varit att närma sig Stockholmsregionen. Östra Sörmland skulle bli en udda beståndsdel i ett tänkt Svealandslän.
Att Gotland ska slås ihop med Stockholmsregionen är närmast självklart. Med mindre än 60 000 invånare, kan ön knappast klara de uppgifter som läggs på en region samtidigt som förbindelserna främst är med Stockholms län. Det gäller kommunikationerna med flyg och färja, men det är också så att en stor andel av fastigheterna på Gotland ägs av Stockholmare. Gotlänningarna äger 64 %, men sen kommer Stockholmarna som tvåa med ca 20 %. Det blir också mer och mer vanligt att man arbetar en del av tiden på ön och en annan del på fastlandet, en sorts veckopendling kanske, vilket stärker sambanden med Stockholm. Regionstyrelsens ordförande på Gotland, Björn Jansson (S) tycker att det är trist att sammanslagningen med Stockholms län skjuts upp. Jag håller med honom.
SCB har delat in landet i arbetsmarknadsregioner, baserade på hur arbetspendlingen sker. Stockholm-Solna är en lokal arbetsmarknadsregion (2008) som innefattar hela Stockholms län, hela Uppsala län samt Gnesta, Trosa och Strängnäs i Södermanlands län.

Lokala arbetsmarknadsregioner i Sverige.
Varken Västra Götaland eller Skåne är lika funktionellt integrerade som Stockholm-Uppsala-östra Sörmland.

Så här ser de lokala arbetsmarknadsregionerna ut i östra Mellansverige.
Nutek har delat in landet i funktionella analysregioner (FA-regioner) att användas för regionala analyser. Detta är baserat på pendlingen 2003 och på sådant som kan förändra resmönstren på ett genomgripande sätt. Det ser likadant ut som för arbetsmarknadsregionerna i östra Mälardalen.
Jag tror att en större region som skulle omfatta hela Mälardalen, Gästrikland, Östergötland och Gotland visserligen skulle kunna motiveras, men samtidigt bli så stor att den knappast skulle få stöd i riksdagen. Därför tror jag att ett mindre, men fortfarande funktionellt regionförslag borde väljas.
Med tanke på de reaktioner som hörts tror jag att en ny region som omfattar Stockholms län, Uppsala län, östra delen av Södermanlands län och naturligtvis Gotland, skulle ha förutsättningar att få ett starkt stöd bland dem som berörs och den skulle samtidigt inte splittra de funktionella sambanden som sedan länge finns i denna region. Den skulle få 2,8 miljoner invånare, dvs 28 % av landets befolkning. Den något mindre Svealandsregion som också skulle kunna bildas skulle få 1,3 miljoner, vilket ändå är betydligt mer än Norrlandsregionens 0,9 miljoner.
Lyssna på de starka rösterna från Stockholm, Uppsala och Sörmland och skapa en sammanhållen, effektiv och stark funktionell region!

Stoppa indelningskommitténs förslag!

Tre nya storregioner föreslås redan 2019, medan beslut om resten av landet dröjer och får ny regionindelning först 2023. Det är på flera sätt ett uselt förslag. Dels ställs ju resten av landet inför fait accompli om beslut om resten redan är fattade. Dels innebär det i sak dessutom att den mest funktionella regionen i Sverige – östra Mälardalen – delas upp i två län. När planering, regional utveckling, kollektivtrafik och sjukvård ska samordnas bör detta ske i funktionella regioner, inte i ofunktionella.
Förslaget innebär att Värmland går upp i Västra Götaland. De fyra nordligaste länen blir Norrlands län. ”Svealands län” bildas av Dalarnas, Gävleborgs, Södermanlands, Uppsalas, Västmanlands och Örebro län, en mycket märklig konstruktion. Vad har till exempel Gävleborg och Södermanland gemensamt utöver den relativa närheten till Stockholm? Var finns den naturliga centralpunkten i ”Svealands län”? Jo, Stockholm förstås, ingenting annat. Men kommittén tror att Falun, Gävle, Nyköping, Uppsala, Västerås eller Örebro borde vara residensstad i Svealands län. Alla är lika onaturliga i det föreslagna länet.

Indelningskommitténs förslag till ny länsindelning.
Indelningskommitténs ordförande Barbro Holmberg (S) kallar dagens länsindelning ”svag och splittrad”. Så vad föreslår hon då? Fortsatt splittring, ingenting annat.
Det funktionellt mest naturliga storlänet i Sverige är Mälardalsregionen med Stockholms, Uppsala, Södermanlands län och dessutom Gotlands län. Även Västmanland och Örebro län borde höra dit. Mer än 50 kommuner i dessa län har redan samarbetat i mer än 20 år inom ramen för Mälardalsrådet och på andra sätt.
I stället föreslår hon att detta samarbetsområde splittras på (minst) två olika län. Det är rent destruktivt. ”Vad vi behöver i Sverige är en stark region mellan Stockholms län och Västra Götaland”, säger Holmberg. Men vad hon i realiteten menar är att vi behöver en svag och splittrad Mälardalsregion!
Stoppa indelningskommitténs förslag!
I papperskorgen.