Solenergi i det blå

Idag är det midsommardagen. Så här års lyser solen mer än någonsin i Sverige. Så jag kom att tänka på solenergins framtid i vårt land och plockade fram lite fakta.

Sveriges elproduktion 2016, fördelat på energikällor.
Sverige förbrukade 154,1 TWh elektricitet år 2016 om man räknar bort en viss export och import. Vattenkraft och kärnkraft svarade vardera för 40 procent, medan vindkraft och värmekraft svarade för ca 10 procent vardera. Mer än halva elproduktionen kommer nu från förnybara energikällor, främst vattenkraft och vindkraft. I stort sett ingenting är fossil energi.
För kärnkraften finns en betydande osäkerhet i framtiden. Flera reaktorer har lagts ner nyligen och de övriga har begränsad livslängd. Men vad ska i så fall ersätta den basproduktion om 40 procent som kärnkraften svarar för.
Vindkraften har ju ökat väsentligt under senare år och svarar nu för 15,4 TWh tack vare systemet med elcertifikat, som ska stimulera förnybar elproduktion. Producenterna av förnybar el får ett elcertifikat för varje producerad MWh och alla elhandelsföretag är skyldiga att köpa och redovisa elcertifikat motsvarande en viss andel av sin elförsäljning. Kostnaden tas ut av kunderna. Målet är att användningen av el från förnybara energikällor ska öka med 30 TWh från 2002 års nivå till år 2020, så vindkraften borde kanske fördubblas på fem år om detta mål ska nås.
Solel svarade 2016 för en så liten andel att den inte redovisas, 0,08 procent av elförbrukningen. I Sverige finns det drygt 10 000 nätanslutna solcellsanläggningar med en total installerad effekt på över 140 000 kW. De små anläggningarna, med en installerad effekt upp till 20 kW, står för 52 procent av den installerade effekten. Resterande anläggningar har oftast en installerad effekt mellan 20 kW och 1 000 kW. Endast tre anläggningar har en installerad effekt som överstiger 1 000 kW.

Energimyndighetens förslag till strategi för solel
Solcellsel har vuxit snabbt internationellt på senare år beroende på att tillverkningskostnaderna har sjunkit rejält. Nyligen har Energimyndigheten tagit fram ett förslag till strategi för ökad användning av solel i Sverige. I rapporten diskuterar man ett mål om 5-10 procent solel motsvarande 7-14 TWh år 2040. Efter denna tidpunkt tänker man sig fortsatt utbyggnad på kommersiella grunder. Enligt vissa scenarier tänker man sig hela 25 TWh redan 2035. Energimyndighetens föreslagna mål för 2040 innebär redan det en årlig tillväxt med omkring 20 % under mer än 20 år. Med 25 TWh skulle det krävas mer än 30 % årlig tillväxt fram till 2035. Kan detta verkligen bli möjligt? I Sverige?
Både vindenergi och solenergi är variabla kraftkällor. Det är ibland vindstilla i nästan hela landet. Om det samtidigt är mörkt faller all vind- och solenergi bort. Av bland annat detta skäl kan inte sol och vind ersätta kärnkraften. Vattenkraft är ju bra som reglerkraft idag, men de fyra outbyggda älvarna verkar inte vara så populära att bygga ut med nya vattenkraftverk. Hur mycket sol- och vindkraft kan vattenkraften reglera? Tyvärr viftas dessa svårigheter bort av Energimyndigheten. Kanske tänker man sig att Sverige ska importera el från länder där det blåser för tillfället och solen skiner. Men ofta kanske förhållandena i våra grannländer är desamma.

Vindförhållanden den 22 november 2011 - mindre än 3 m/s i så gott som hela Europa.
Idag finns drygt hälften av solenergisystemen på enskilda villor medan resten finns som större anläggningar, solcellsparker eller större kommersiella fastigheter. Ska man satsa på en kraftfull utbyggnad av solcellsel är det dock inte särskilt rationellt att satsa på små enskilda anläggningar, eftersom kringkostnaderna för varje KWh blir betydligt högre än för större anläggningar. Utvecklingen internationellt talar entydigt för allt större solcellsparker. Energimyndigheten anser dock att solcellsystem bör installeras där människor bor för att minska behovet av överföringskapacitet. Då skulle hälften av solenergin installeras i Stockholm, Västra Götaland och Skåne. I detta finns sannolikt en konflikt inbyggd eftersom konkurrensen om mark också är störst där. Utvecklingen internationellt är i stället att solcellsparkerna byggs där det finns mycket sol och stora obebyggda områden, gärna ökenområden.

Solceller på villatak.
Hittills har solel alltså varit vanligast i form av små anläggningar på villatak. Om solel ska få större betydelse i framtiden måste man antingen täcka många fler hustak eller bygga markplacerade anläggningar. Säg att solel på villatak skulle svara för 7 TWh år 2040. Solel kan producera omkring 140-160 KWh per år och kvadratmeter solceller, något mer i södra Sverige, något mindre i norra Sverige. Det beror naturligtvis också på hur solcellerna utformas. Bäst är om de lutar 35-45 grader och är södervända, men mindre avvikelse från detta betyder inte så mycket. Naturligtvis bör de inte orienteras mot norr eller skymmas av träd eller byggnader.
Sverige har omkring 2,1 miljoner småhus. Låt oss anta att hälften av småhusen har tak som är lämpligt orienterade så att det är möjligt med solceller på taket. Genomsnittlig storlek är ca 120 kvm. Om man antar att hälften av dessa har två våningar och resten är envåningshus bli byggnadsytan ca 80 kvm. Om dessa har sadeltak med 45 graders taklutning blir den södervända takytan ca 56 kvm. Låt oss dessutom anta att en fjärdedel av dessa tak är skuggade av träd eller annan bebyggelse (en ren gissning). Om man sätter upp solceller alla lämpliga småhustak i Sverige kommer de att kunna producera 6-7 TWh per år. Men hur troligt är det att man på 20 år lyckas övertyga bortåt en miljon småhusägare om att göra denna investering? Kan man övertyga en femtedel kan man kanske nå 1-1,5 TWh år 2040. Naturligtvis finns det tak på andra byggnader också, men flerbostadshusens tak är mindre.
Det står alltså klart att den absoluta huvuddelen av solelen måste utgöras av större solcellsparker om solenergin ska nå större marknadsandelar.

Varbergs Energis solcellpark vid Munkagård.
Sveriges största solcellpark ligger vid Munkagård i Tvååker i närheten av Varberg. Solparken är på 2,7 MW och årsproduktionen är beräknad till 3 GWh. Den upptar en yta av 6 hektar, vilket ger en årsproduktion av 0,5 GWh per hektar, dvs 50 KWh per kvm mark. Solcellsparker kräver vissa mellanrum för att solcellerna inte ska skugga varandra, de behöver tillfartsvägar och beroende på platsens förutsättningar kanske inte all markyta kan utnyttjas effektivt. För små anläggningar kan lokaliseras till områden som är lämpliga för detta, men större anläggningar riskerar att ta mer utrymme i anspråk, på grund av olämpliga delar, så där kanske man bör räkna med 25-50 KWh per kvadratmeter och år. I så fall skulle det behövas mer mark. Beroende på vilka antaganden man gör leder det till ett behov av mellan 140 och 560 kvkm mark för att klara 7-14 TWh solel genom solcellsparker. Det rör sig alltså om betydande markytor, som helst ska vara plana, obebyggda och inte skuggade av träd eller bebyggelse, men samtidigt ligga ”nära där människor bor”. Jag kan ana en hel del framtida konflikter här.

Skandinaviens största solcellspark i Lerchenborg, Danmark.
Vi skulle behöva tusentals solcellsparker av samma storlek som den i Varberg för att klara 7-14 TWh. Men internationellt har alltså solcellsparkerna blivit allt större. Lerchenborg i Danmark är på 61 MW på 80 ha och Tysklands största solcellspark Solarpark Meuro har en effekt på 166 MW på 2 kvkm. Den sistnämnda är betydligt större än Bromma flygplats. Men de största solcellsparkerna finns i USA, Indien och Kina. Topaz Solar Farm i Kalifornien, USA har en effekt på 550 MW på en yta om ca 25 kvkm, Kamuthi i delstaten Tamil Nadu i Indien har effekten 648 MW på en yta om 10 kvkm och den största av dem alla, Tengger Desert Solar Park i Gobiöknen i Kina har en effekt om 1 500 MW på en yta av 43 kvkm.

Indiens största solcesspark Kamuthi i Tamil Nadu.
Det skulle alltså räcka med ett tiotal solcellsparker, jämförbara med världens största, för att nå 7-14 TWh. Men var hittar man platser om 30-40 kvkm i storlek, helst i närheten av Stockholm, Göteborg och Malmö. En möjlighet är Bromma flygplats som kanske kan komma att läggas ned i framtiden. Solceller på flygplatsområdet, som är på 1,42 kvkm skulle kunna producera en procent eller mindre av det uppsatta målet. Dessutom vill man nog hellre bygga bostäder där när flyget försvinner 2038.

Ska vi bygga en solcellspark på Bromma flygfält när flyget försvinner i framtiden?
Om solceller anläggs på betesmark kan fortfarande mellanrummen användas till exempelvis fårbete. All betsmark i länet, 112 kvkm, skulle sannolikt räcka till Stockholms andel av solenergin, men vad händer då med alla hästgårdar? Och var ska man bygga solcellsparker efter 2040?

Världens största solcellspark finns i Kina.
De största solcellsparkerna i USA och i Kina är byggda i ökenområden, där solen ständigt lyser (på dagen) och det inte finns någon konkurrens med annan markanvändning. Sådana områden finns tyvärr inte i Sverige. De största solcellsanläggningarna ligger dessutom på latituder, där solen lyser betydligt mer än i Sverige, i Kina och i USA mellan 35°N och 40°N. Indiens största solelspark ligger på 9°N, dvs nära ekvatorn. Sveriges största anläggning ligger på 57°N. Mer än 99 % av jordens befolkning har valt att bo på soligare latituder än Sverige. Kanske ska de bygga ut solenergin först.

Solinstrålning i olika delar av världen i januari (överst) resp april (underst).
Jag befarar att Energimyndigheten har underskattat problemet med att finna lämplig mark för solenergin. För solcellsanläggningar på villatak och andra byggnader finns inga särskilda regler i PBL eller BBR (Boverkets byggregler). Behövs bygglov? Behövs detaljplan? Räcker det med bygganmälan? Kan grannarna överklaga? Idag hanteras dessa frågor olika från kommun till kommun. Men är det rimligt att bygga solcellsparker på hundratals kvadratkilometers yta utan detaljplan? Detta är knappast något som heller har övervägts i landets 290 kommuners översiktsplaner. Finns det heller inga konflikter med värdefulla natur- eller kulturmiljöer, strandskydd, riksintressen med mera? Energimyndigheten har nog en hemläxa att göra.

Mönsterstaden Örebro – med facit i hand

När jag läste arkitektur på KTH i slutet av 1960-talet lyftes ofta Örebro fram i undervisningen, som ett exempel på en stad som planerade nya moderna bostadsområden med föredömlig utformning och arkitektur. Nästan alla nya bostäder byggdes av allmännyttiga Stiftelsen Hyresbostäder, från 1989 benämnt Örebrobostäder. Tidiga exempel var stjärnhusen i Rosta, som byggdes 1947-51 och området Baronbackarna, som byggdes 1954-57.

Rosta flygbild.
Rosta ritades av Backström & Reinius och omfattar totalt 1 320 lägenheter. Rosta består av 130 stjärnhus från åren 1948-1952, sammankopplade i kedjor kring gårdsbildningar och omgivande större grönytor. Husen i tre våningar ligger längs två gator. De första hyresgästerna förundrades 1948 över lyxen med sopnedkast och elektrisk spis.

Rosta stjärnhus, plan.
Att anordna huskropparna stjärnformigt med tre symmetriska flyglar kring ett centralt trapphus var arkitekterna Sven Backström och Leif Reinius idé, som de utvecklade i Gröndal i Stockholm. Genom utformningen får man en effektiv bebyggelse kring ett gemensamt trapphus. Stjärnhusen kan sedan kopplas ihop till längor eller kring sexkantiga innergårdar. Enligt grannskapstanken skulle bostäderna samlas kring ett eget centrum och ge förutsättningar för lokal gemenskap.

Rosta plan.
Idag är bostadsområdet Rosta av riksintresse för kulturmiljövården som ”ett bostadsområde, som utgör en viktig förebild, nationellt och internationellt, för efterkrigstidens flerbostadsbebyggelse” med ”tidstypiska trafiklösningar, gestaltningsmässiga värden, välstuderade planlösningar och byggnadsdetaljer”.

Baronbackarna plan.
Baronbackarna ritades av arkitekterna Sidney White och Per-Axel Ekholm efter en arkitekttävling. Flerbostadshusen i tre våningar grupperades kring halvöppna gårdar med en stor grönyta i mitten. Utgångspunkten var bilfria innergårdar och där balkongen och köket fick utsikt över lekplatserna så att mammorna kunde hålla ett öga på sina barn. White arkitekter, som numera är Sveriges största arkitektkontor ritade också tillsammans med arkitekt Bruno Alm Markbackens bostadsområde i Örebro, som byggdes 1958-1963.

Baronbackarna flygbild.
Också Baronbackarna har utnämnts till riksintresse för kulturmiljövården eftersom området ”utgör en viktig förebild för svenskt flerbostadsbyggande från 1950-talet”. Länsstyrelsen konstaterar i sin beskrivning av riksintresseområdet att området har hög rörlighet, och att ”andelen mångkulturellt boende är hög”. Länsstyrelsen utnämner i sina riksintressebeskrivningar både Rosta och Baronbackarna till ”förebilder”, vilket var sant under 1950- och 1960-talen, men knappast är det nu längre.

Oxhagen flygbild
Senare under miljonprogrammet ritades områdena Oxhagen och Varberga, båda ritade av arkitekt Jöran Curman, tidigare medarbetare i den bostadssociala utredningen. Under miljonprogrammet byggdes också området Vivalla, ritat av arkitekterna och professorerna Lennart Kvarnström och Bertil Hultén, samt Brickebacken, som är känt för att prins Daniel föddes där. År 2016 disponerade Örebrobostäder omkring 22 000 lägenheter med 43 000 boende.
Så hur har det då gått för mönsterstaden Örebro? I en rapportserie ”Utanförskapets Karta” har SCB beräknat hur många av Sveriges bostadsområden som präglades av djupgående socioekonomiska problem. Utanförskapsområden definierades utifrån kriterier baserade på låg förvärvsfrekvens, låg andel skolelever som gått ut grundskolan med fullständiga betyg samt låg andel röstande i senaste kommunalval.

Rapport om utanförskapsområden 2012.
Rapporterna visade att antalet utanförskapsområden ökade från 3 områden år 1990 till 156 områden år 2006. År 2012 hade antalet utanförskapsområden ökat till 186, med knappt sex procent av Sveriges befolkning. Några av dessa utanförskapsområden var Brickebacken, Baronbackarna, Markbacken, Oxhagen, Varberga och Vivalla i Örebro, just de områden som några decennier tidigare hade hyllats av politiker, planerare och arkitekter. Några utanförskapsområden i Stockholmsregionen var Tensta, Rinkeby, Husby, Skärholmen, Vårby, Flemingsberg, Alby, Fittja, Norsborg, Hovsjö, Ronna och Geneta.

Utanförskapsområden 2006 och 2012.
Drygt 94 procent av Sveriges befolkning hade alltså valt att bo i andra typer av områden, mer välbeställda befolkningsgrupper som därigenom hade möjlighet att välja var de ville bo. Men just de mönsterområden som ritats av en elit bland arkitektkåren och som arkitekter, stadsplanerare och politiker hyllade under 1950- och 1960-talet och framstod som förebilder för resten av Sverige ett halv sekel senare hade visat sig tillhöra de allra minst attraktiva bland bostadskonsumenterna.
Under senare tid har stadsdelen Vivalla i Örebro ofta förekommit i media i samband med polisens rapporteringar om våld och utanförskap. I en rapport från 2015 har polisen sammanställt en lista över 53 områden i Sverige som i olika grad är utsatta både för allvarlig brottslighet och socioekonomiska faktorer. Av dessa områden är 15 att anse som särskilt utsatta, som kännetecknas av kriminalitet. Av dessa betecknades Oxhagen och Varberga som riskområden och Vivalla som särskilt utsatt område. Enligt media har antalet särskilt utsatta områden idag ökat med åtta.

Polisen rapporterar om fler problemområden.
Vivalla planerades under 1960-talet och bär också många spår av det modernistiska planeringstänkandet med grannskapsenheter och trafikseparering med säckgator medan kollektivtrafiken fick passera runt stadsdelen. Man eftersträvade ett rationellt och effektivt bostadsbyggande genom stordrift, standardisering och elementbyggeri med långa raka huskroppar utlagda över en helt utjämnad markyta.

Vivalla flygbild.
Den centrala centrumanläggningen med butiker, samhällsservice, skolor, förskola och
bostadskomplement var tillsammans med omgivande natur viktiga delar i den
grannskapstanke som präglade planeringen av området. Tvärs genom området i nordsydlig riktning löper ett grönstråk. Enligt kommunens fördjupade översiktsplan för området har Vivalla många positiva egenskaper som beror på den modernistiska planeringen. Men av samma skäl har stadsdelen också många svaga sidor, till exempel funktionsuppdelningen, att bebyggelsen i Vivalla är enformig och storskalig och innehåller barriärer, vilket gör stadsdelen svår att överblicka och orientera sig i, att området är svårt att kollektivtrafikförsörja på ett bra sätt att husen vänder baksidan mot platser och gatan vilket bidrar till otrygghet. Det är alltså just den modernistiska planeringen som också bidrar till stadsdelens negativa egenskaper, som sannolikt är själva grunden till att området idag inte bara är ett utanförskapsområde utan också som ett särskilt utsatt område med våld och kriminalitet. Det finns kort sagt mycket att förändra i utformningen för att området ska bli bra. Funktionsblandning, nya byggnader, lokaler i bottenvåningar, förändrad trafikstruktur med nya gator genom området och stärkta kopplingar till andra områden nämns som önskvärda åtgärder. Samtidigt kan det vara svårt att åstadkomma, eftersom området har lågt anseende, vilket bland annat kan medföra att det blir svårt att sälja nya bostäder. Om det skulle uppstå bostadsöverskott i kommunen finns risk att befolkningen flyttar från stadsdelen. Om man lyckas bygga nytt ökar trycket på gemensamma ytor, trafikbuller kan öka med mera.
Så var det alltså med mönsterstaden Örebro. Med facit i hand.

Ny bok om svensk planering på kinesiska

För fyra år sedan gav Föreningen för samhällsplanering ut en en bok om svensk samhällsplanering på engelska, med titeln Planning and Sustainable Urban Development in Sweden.

Boken behandlar dels det svenska planeringssystemet, dels ett antal exempel på projekt och processer på nationell, regional och lokal nivå som bidrar till en hållbar stads- och samhällsutveckling i Sverige. Jag har skrivit en av artiklarna, Regional Planning in Sweden. Nu har boken översatts till kinesiska.

Min artikel och de andra bidragen kan därmed läsas av över en miljard människor.

Lycka till!

SCB:s partisympatiundersökning

I föregående inlägg gjorde jag en prognos för kommande riksdagsval baserad på hur partisympatierna utvecklas under nuvarande partiledare, enligt den sammanvägda undersökning som görs varje månad. Det är ju långtifrån säker att de kommer att sitta kvar till valet 2018. Beträffande Anna Kinberg Batra är det kanske inte ens troligt längre.
Idag publicerades SCB:s stora partisympatiundersökning, den mest omfattande som görs två gånger per år. Så skiljer sig resultatet om nu detta också skulle bli valresultat. Ja, en hel del.

Partisympatier enligt SCB i maj 2017.
Miljöpartiet ligger här trots allt över 4-procentspärren. Moderaterna ligger betydligt högre, centerpartiet lägre, för att nämna några skillnader. Och det är ju inte alls säkert att trenderna fortsätter, som de gjort hittills. Men vissa saker är ändå likartade, t ex att Kd och Fi ligger under 4-procentspärren. Siffrorna för Liberalerna och Sverigedemokraterna skiljer inte heller så mycket. Något som också är gemensamt är att varken det rödgröna blocket eller alliansen skulle kunna bilda majoritetsregering. Och precis som enligt min tidigare trendframskrivning skulle det rödgröna blocket vara större än alliansen.
Så regeringsbildningen blir svår hur det än går. Så hur skulle man kunna bilda regering om SCB:s siffror blir valresultat?

Storlek för tänkbara partikonstellationer om SCB-undersökningen skulle bli valresultat.
Precis som enligt min trendframskrivning skulle en blocköverskridande regering med S+C+L få majoritet om än ytterst marginellt. Men eftersom Mp skulle finnas kvar i riksdagen skulle S+Mp+C+L få en klar majoritet. Någon annan tänkbar konstellation finns det knappast. Centern och Liberalerna har ju uteslutit samarbete med SD. Så fortfarande krävs blocköverskridande samarbete om man vill undvika en minoritetsregering. Det är nog klokt att inte utesluta några alternativ för tidigt.