Urusel livskvalitet i Stockholm

Tillväxtverket har tagit fram en rapport som visar var i landet vi har bäst och sämst livskvalitet. Den refererades i DN här. Resultatet visar att storstadsbor har sämst livskvalitet i Sverige. Allra sämst är det i Stockholm.

Artikeln om Stockholms usla livskvalitet illustreras i DN med ovanstående bild. Men låt inte lura er. Livskvaliteten är mycket dålig.
Det är visserligen så att storstäderna växer snabbast i Sverige. Det är också så att bostadspriserna är högst i Stockholm och andra storstadsregioner. Men det beror uppenbarligen på att de som efterfrågar bostäder där är dåligt informerade och inte har förstått vilken dålig livskvalitet det är där.  De borde ha läst Tillväxtverkets rapport innan de sökte sig till storstadsregionerna. ”Stora inomkommunala skillnader i till exempel förvärvsfrekvens, inkomst och valdeltagande gör att storstäderna har lägst livskvalitet bland kommungrupperna”, står det att läsa i rapporten. Du kan hitta rapporten för nedladdning här.

Temaområde 7 inom livskvalitet avser Bostad. 
Inom temat bostad finns en aspekt nämligen trångboddhet. Som synes är livskvaliteten urusel i Stockholms län. Invånarna borde läsa Tillväxtverkets rapport och genast flytta till Norrbotten, Västerbotten, Jämtland eller Västernorrland och därmed öka sin livskvalitet avsevärt. En stor bostad i Gällivare måste absolut vara bättre än en liten lya på Södermalm, eller hur.
Nästa steg för Tillväxtverket är enligt DN att mäta hur vi upplever lyckan. Lycka till!

Midsommarregn, härligt, äntligen…

Ja, jag trodde nog inte att jag skulle välkomna regn till midsommar, men nu gör jag faktiskt det. I går kväll samlades omkring 25 missmodiga Lauboar på östra Gotland för att traditionsenligt pynta midsommarstången mellan regnskurarna inför dagens firande. Men man hade svårt att enas om hur det skulle gå till.

Så här ser inte midsommarstången i Lau ut 2018 och himlen är inte blå...
Den traditionsenliga midsommarstången har sex stora blomsterkransar hängande under en horisontell klädd ring strax under toppen. Först lutade det åt att helt slopa midsommarstången och i stället nöja sig med att sticka ned några björkruskor i hålet, men det kändes väl uppgivet. Vi hade ju i alla fall samlat in blomster. Så småningom enades man om en kompromiss och stången bars fram igen. Den kläddes med björkris, men de sex blomsterkransarna slopades.

...utan så här mot en gråmulen himmel.
Vi får nöja oss med en blomsterklädd ring utan kransar, vilket vi han genomföra innan regnet började igen. Vi får se om det nu blir något uppehåll i regnet idag kl 13 då firandet drar i gång.

Nederbörd per dygn vid fyra stationer på Gotland under februari-juni 2018.
Regnet är verkligen efterlängtat. På sju veckor har den knappt kommit en droppe här på östra Gotland. I slutet på april regnade det ca 10 mm.

Nederbörd per månad vid fyra stationer på Gotland sedan mitten av februari 2018.
I februari var det normal nederbördsmängd, men sedan början av mars har det bara kommit 30-40 mm totalt här på östra Gotland. Normalt regnar det i snitt så mycket per månad året om. Torkan är svår och bönderna oroar sig för hur man ska klara foder till djuren, andra ser sina trädgårdar torka bort. I det perspektivet får vi stå ut med en blöt midsommarhelg, konstaterar jag medan jag hör regnet utanför fönstret på midsommaraftons förmiddag. Glad och blöt midsommar till alla!

”Vi vet redan det vi behöver veta och vi kan det vi behöver kunna.”

Uttalandet kommer från Staffan Laestadius, prof. em i industriell utveckling vid KTH och senior rådgivare åt tankesmedjan Global Utmaning. Han skrev i DN i april om klimatkrisen och menar att mänsklighetens existens hotas av klimatförändringar. Han har nyligen kommit ut med en bok om klimatkrisen och omställningen.

Staffan Laestadius
Therese Uddenfeldt skrev i DN 7 maj om den västerländska livsstilen, vars kärna är att i en rasande och accelererande takt omvandla höggradiga naturresurser till skräp, en process som på vägen genererar artutrotning, utfiskning, avskogning, plastberg i Stilla havet, giftkemikalier och så vidare. Som kort sagt innebär en stadig nedbrytning av det biologiska systemet. Alltså konstaterar Uddenfeldt: om vi fortsätter som nu är vår civilisation dömd att gå under, och solceller kan inte göra någon skillnad. Vi måste förbereda oss på vår död! Uddenfeldt har för några år sedan skrivit en bok om Peak oil.

Therese Uddenfeldt
Hon refererar till författaren Roy Scranton, veteran från Irakkriget. Han tror att han, tack vare det dagliga umgänget med tanken på sin egen utplåning, lättare kunde se vad vår övertro på ny teknik egentligen handlar om, nämligen dödsskräck. Tron på ny teknik låter oss undvika insikten att den här civilisationen redan är död. Uddenfeldt skriver att hon känner att någon har släppt in frisk luft i en unken miljödebatt som kretsar kring att bara priset på solceller sjunker lite till så…  Hoppet står till att vår shoppinglusta ska öka, samtidigt som ny teknik på något mirakulöst sätt ska trolla bort spåren i det biologiska systemet. Men ingen vill att vi ska göra det, konstaterar Uddenfeldt.
I en replik i DN skrev Laestadius häromdagen att Therese Uddenfeldt menar att döden väntar vår civilisation. Med den synen på ”fixandet” utdefinierar man möjligheten att hantera den omställning som måste till och då har man också gett upp.
Men det går att fixa, menar han. Många tillväxtförlopp måste snabbt avbrytas, ja vändas till sin motsats i en omställning som inbegriper oss alla. Han refererar till Naomi Oreskes och Erik Conways skrift ”The collapse of western civilization”, som i en fiktiv framtida historieskrivning analyserar de hur vår civilisation i praktiken upplöses år 2093. Vad som förundrade de framtida historikerna var att vi – till skillnad från vid Roms nedgång – hela tiden visste vad som pågick.
Vi har alltså 75 år på oss, sedan har vår civilisation upphört. Men frågan är varifrån de framtida historikerna kommer ifrån? Kanske en främmande planet.
”Vi vet redan det vi behöver veta och vi kan det vi behöver kunna”, enligt Laestadius. Det enda vi idag vet säkert är att vi alla kommer att dö, men inte när. Dinosaurierna försvann för miljontals år sedan. När och hur den mänskliga civilisationen kommer att upphöra är ännu inte känt, men det sker också förr eller senare. Kanske tar en meteor eller nästa istid kål på oss om tusen år eller om hundra. Kanske barnafödandet bara upphör.
Men beror det på tillväxten? Skulle inte tro det.

Tillväxtens gränser
Enligt Romklubbens rapport ”Tillväxtens gränser” från 1972, skulle tillväxten leda till att viktiga resurser skulle ta slut och knäcka den globala ekonomin. Romklubbens rapport byggde på datormodeller som utvecklats av forskare vid Massachusetts Institute of Technology (MIT).  Men det visade sig att MIT och Romklubben hade fel på nästan alla punkter.
Och MIT är inte de enda som har haft fel. Under 1960-talet och 1970-talet kom en rad larmböcker om befolkningstillväxt, livsmedelsförsörjningen och miljön. Dit hör Rachel Carsons "Tyst vår", Hans Palmstiernas ”Plundring, svält, förgiftning”, Georg Borgströms ”Mat för miljarder”, Paul Ehrlichs ”Befolkningsexplosionen” och Gösta Ehrensvärds ”Före efter”. Alla menade att drastiska åtgärder måste till för att undvika en global katastrof och en total utarmning av resurserna.
Läs dem. Alla hade fel. Trots att befolkningen ökade tog maten inte slut i verkligheten. Den gröna revolutionen med bättre grödor, konstgödning, konstbevattning och bekämpningsmedel lyckades fördubbla produktionen av mat.

Världens befolkningstillväxt i procent 1950-2050
Medellivslängden ökar i nästan alla länder, rika som fattiga och maten räcker till alla. Professor Hans Rosling har konstaterat att antalet barn som föds i världen inte har ökat sedan 1990. Paul Ehrlich hade alltså fel, liksom Borgström, Palmstierna och Ehrensvärd. Frågan är nu om Uddenteldt och Laestadius har rätt eller fel. Tiden får ge svar.
Är framtiden faktiskt så svår att förutse och varför ligger pessimismen så nära runt hörnet, eller finns den i människans natur? Det har journalisten Anders Bolling funderat över i boken Apokalypsens gosiga mörker.
Vet vi allt vi behöver veta om tillväxten? Hans Rosling har i alla fall konstaterat att de allra flesta inte vet särskilt mycket om utvecklingen i världen. Det gäller också nobelpristagare, medicinska forskare, politiska makthavare, vd:ar på multinationella företag osv. De flesta är faktiskt sämre än schimpanser. De har ingen aning om hur många flickor som går i skola i låginkomstländer, hur många som lever i extrem fattigdom i världen, hur medellivslängden ökat, hur många som dör i katastrofer, hur många som vaccinerats och så vidare. I nästan alla avseende har ju världen blivit bättre, nej mycket bättre och inte sämre (trots tillväxten), men det vet vi inte om.
Utom professor Laestadius förstås, som redan vet allt han behöver veta. Som tror att tillväxten snabbt måste avbrytas, ja vändas till sin motsats i en omställning som inbegriper oss alla, så att han kan rädda värden, även om det innebär att världen går under.
Det tycks vara oerhört svårt att sia om framtiden och vi tycks inte heller ha blivit klokare med tiden. Så bäste professor Laestadius, kanske vet vi ännu inte allt som finns att veta om framtiden.

Alarmerande avsmältning i Antarktis eller kanske inte…

Media (t ex Expressen) har nyligen rapporterat om att isen i Antarktis smälter allt snabbare, enligt en ny studie, där man analyserat satellitbilder, som publicerats i Nature. Mellan 1992 och 2017 försvann 2 700 miljarder ton is från kontinenten, vilket har lett till en höjning av havsnivåerna på jorden med 7,6 millimeter. Forskarna konstaterar att isavsmältningen höll sig på en jämn nivå från 1992 till 2012 men sedan dess har avsmältningen plötsligt accelererat märkbart. Orsaken till den hastiga ökningen är okänd, men forskarna påpekar att avsmältningen i Antarktis styrs av klimatförändringar.

Men professorn i oceanografi Anna Wåhlin vill inte dramatisera utvecklingen, snarare tvärtom. Enligt SR (Studio 1, ca 56 minuter in i programmet) håller hon inte med om slutsatserna i studien, att avsmältningen skulle ha accelererat. Avsmältningen har snarare varit konstant under 30 år, men accelererade under 1990-talet för att därefter plana ut. Dessutom finns det mycket stora osäkerheter.

Professor Anna Wåhlin
Hon bedömer inte att studien är särskilt alarmerande. Antarktis is bidrar med omkring 0,8 mm per år av den globala havsnivåhöjningen, som sedan istiden har varit 6 mm per år i genomsnitt. Under de senaste decennierna har den legat på ca 2-3 mm per år. ”Det är inte så himla mycket”, säger hon i SR. 0,8 mm per år ger inga översvämningar. Det som orsakar översvämningar är lokala fenomen som orkaner, stormfloder och tsunamis som innebär flera meters tillfälliga förändringar. Inte så alarmerande alltså, om man får tro Wåhlin.

Uselt arkitektjobb bakom Nya Karolinska

Gårdagens DN rapporterade om att det saknas rum för omklädning, jour, administration, utbildning, patientsamtal mm på Nya Karolinska sjukhuset. Läkare tvingas promenera en kvart mellan Gamla och Nya Karolinska för olika funktioner. Lokaler ska dock, enligt styrelsen kunna hyras i närheten av sjukhuset för en kostnad av 1 miljard kronor för de första 15 åren. Det är uppenbart att effektivitet, vårdkvalitet och arbetsmiljö riskerar att försämras.  De bristande lokalfrågorna bidrar till att sjukvårdspersonal säger upp sig. Nu tvingas landstinget analysera lokalbehoven på nytt. Det är uppenbart att dessa frågor borde ha klarats ut för många år sedan när utformningen och dimensioneringen av Nya Karolinska fortfarande gick att påverka. Men vems är ansvaret för att så inte har skett?

Naturligtvis har beställarna ett stort ansvar, men det har även arkitekten. Arkitekterna som ritade Nya Karolinska kom från White och Tengbom. Den arkitekt som ledde teamet, Per-Mats Nilsson, menar i förra numret av Arkitekten (2018/4, maj) att kritiken mot sjukhusets utformning inte beror på fel utan ”på olika åsikter”. Att medarbetarna inte anser att arbetsmiljön på sjukhuset fungerar, är alltså inte något fel, utan bara en uppfattning. Andra, t ex sjukhusledningen eller arkitekterna kan ju anse att arbetsmiljön fungerar bra. De som skulle använda lokalerna, sjukvårdspersonalen, var ju inte inblandade i planeringen, men detta  var inget fel, enligt Nilsson. Det skulle ju ändå ta så lång tid från projektering till färdigt sjukhus att det inte alls var säkert att den personal som skulle jobba på sjukhuset då skulle ha samma åsikter, som de som arbetade där när sjukhuset var klart.

Arkitekt Per-Mats Nilsson, White Tengbom

Det förefaller vara ett ytterst cyniskt uttalande, en bortförklaring av att arkitekterna helt enkelt gjort ett uselt jobb. Målet med varje byggnad borde ju rimligen vara att den ska fungera för dem som ska använda den. När den inte gör det har man misslyckats, detta oavsett vad detta berott på. Om beställaren inte vill att brukarna, sjukvårdspersonalen, ska kunna påverka utformningen av de nya lokalerna, är det arkitektens plikt att kräva att så sker. Annars har arkitekten gjort ett uselt jobb. Uppenbarligen finns det allvarliga brister med Nya Karolinska i detta avseende.
Personlig kommentar
Jag har själv noterat några detaljer i utformningen av den nya intensivvårdsavdelningen, när jag som anhörig ofta vistades på den gamla intensivvårdsavdelningen i våras, där ritningarna på den nya intensivårdsavdelningen dit man ska flytta i höst fanns till beskådande. Den gamla intensiven hade 13 platser, medan den nya skulle bli nästan dubbelt så stor. Jag kan givetvis inte bedöma de behov som finns från vårdsynpunkt, men kunde ändå konstatera att antalet anhörigrum ska minskas från två till ett enda, trots ökningen av antalet vårdplatser. Här finns många människor som svävar mellan liv och död, och de anhöriga kan inte veta om och när det är dags för ett sista farväl. Två anhörigrum räckte många gånger inte till, så hur ska då ett rum räcka med betydlig fler patienter. Det var inte heller alltid lätt att finna ett ostört rum för samtal med läkare. Den här typen av problem kommer alltså att förvärras på Nya Karolinska.