Uttalandet kommer från Staffan Laestadius, prof. em i industriell utveckling vid KTH och senior rådgivare åt tankesmedjan Global Utmaning. Han skrev i DN i april om klimatkrisen och menar att mänsklighetens existens hotas av klimatförändringar. Han har nyligen kommit ut med en bok om klimatkrisen och omställningen.
Staffan Laestadius
Therese Uddenfeldt skrev i DN 7 maj om den västerländska livsstilen, vars kärna är att i en rasande och accelererande takt omvandla höggradiga naturresurser till skräp, en process som på vägen genererar artutrotning, utfiskning, avskogning, plastberg i Stilla havet, giftkemikalier och så vidare. Som kort sagt innebär en stadig nedbrytning av det biologiska systemet. Alltså konstaterar Uddenfeldt: om vi fortsätter som nu är vår civilisation dömd att gå under, och solceller kan inte göra någon skillnad. Vi måste förbereda oss på vår död! Uddenfeldt har för några år sedan skrivit en bok om Peak oil.
Therese Uddenfeldt
Hon refererar till författaren Roy Scranton, veteran från Irakkriget. Han tror att han, tack vare det dagliga umgänget med tanken på sin egen utplåning, lättare kunde se vad vår övertro på ny teknik egentligen handlar om, nämligen dödsskräck. Tron på ny teknik låter oss undvika insikten att den här civilisationen redan är död. Uddenfeldt skriver att hon känner att någon har släppt in frisk luft i en unken miljödebatt som kretsar kring att bara priset på solceller sjunker lite till så… Hoppet står till att vår shoppinglusta ska öka, samtidigt som ny teknik på något mirakulöst sätt ska trolla bort spåren i det biologiska systemet. Men ingen vill att vi ska göra det, konstaterar Uddenfeldt.
I en replik i DN skrev Laestadius häromdagen att Therese Uddenfeldt menar att döden väntar vår civilisation. Med den synen på ”fixandet” utdefinierar man möjligheten att hantera den omställning som måste till och då har man också gett upp.
Men det går att fixa, menar han. Många tillväxtförlopp måste snabbt avbrytas, ja vändas till sin motsats i en omställning som inbegriper oss alla. Han refererar till Naomi Oreskes och Erik Conways skrift ”The collapse of western civilization”, som i en fiktiv framtida historieskrivning analyserar de hur vår civilisation i praktiken upplöses år 2093. Vad som förundrade de framtida historikerna var att vi – till skillnad från vid Roms nedgång – hela tiden visste vad som pågick.
Vi har alltså 75 år på oss, sedan har vår civilisation upphört. Men frågan är varifrån de framtida historikerna kommer ifrån? Kanske en främmande planet.
”Vi vet redan det vi behöver veta och vi kan det vi behöver kunna”, enligt Laestadius. Det enda vi idag vet säkert är att vi alla kommer att dö, men inte när. Dinosaurierna försvann för miljontals år sedan. När och hur den mänskliga civilisationen kommer att upphöra är ännu inte känt, men det sker också förr eller senare. Kanske tar en meteor eller nästa istid kål på oss om tusen år eller om hundra. Kanske barnafödandet bara upphör.
Men beror det på tillväxten? Skulle inte tro det.
Tillväxtens gränser
Enligt Romklubbens rapport ”Tillväxtens gränser” från 1972, skulle tillväxten leda till att viktiga resurser skulle ta slut och knäcka den globala ekonomin. Romklubbens rapport byggde på datormodeller som utvecklats av forskare vid Massachusetts Institute of Technology (MIT). Men det visade sig att MIT och Romklubben hade fel på nästan alla punkter.
Och MIT är inte de enda som har haft fel. Under 1960-talet och 1970-talet kom en rad larmböcker om befolkningstillväxt, livsmedelsförsörjningen och miljön. Dit hör Rachel Carsons "Tyst vår", Hans Palmstiernas ”Plundring, svält, förgiftning”, Georg Borgströms ”Mat för miljarder”, Paul Ehrlichs ”Befolkningsexplosionen” och Gösta Ehrensvärds ”Före efter”. Alla menade att drastiska åtgärder måste till för att undvika en global katastrof och en total utarmning av resurserna.
Läs dem. Alla hade fel. Trots att befolkningen ökade tog maten inte slut i verkligheten. Den gröna revolutionen med bättre grödor, konstgödning, konstbevattning och bekämpningsmedel lyckades fördubbla produktionen av mat.
Världens befolkningstillväxt i procent 1950-2050
Medellivslängden ökar i nästan alla länder, rika som fattiga och maten räcker till alla. Professor Hans Rosling har konstaterat att antalet barn som föds i världen inte har ökat sedan 1990. Paul Ehrlich hade alltså fel, liksom Borgström, Palmstierna och Ehrensvärd. Frågan är nu om Uddenteldt och Laestadius har rätt eller fel. Tiden får ge svar.
Är framtiden faktiskt så svår att förutse och varför ligger pessimismen så nära runt hörnet, eller finns den i människans natur? Det har journalisten Anders Bolling funderat över i boken Apokalypsens gosiga mörker.
Vet vi allt vi behöver veta om tillväxten? Hans Rosling har i alla fall konstaterat att de allra flesta inte vet särskilt mycket om utvecklingen i världen. Det gäller också nobelpristagare, medicinska forskare, politiska makthavare, vd:ar på multinationella företag osv. De flesta är faktiskt sämre än schimpanser. De har ingen aning om hur många flickor som går i skola i låginkomstländer, hur många som lever i extrem fattigdom i världen, hur medellivslängden ökat, hur många som dör i katastrofer, hur många som vaccinerats och så vidare. I nästan alla avseende har ju världen blivit bättre, nej mycket bättre och inte sämre (trots tillväxten), men det vet vi inte om.
Utom professor Laestadius förstås, som redan vet allt han behöver veta. Som tror att tillväxten snabbt måste avbrytas, ja vändas till sin motsats i en omställning som inbegriper oss alla, så att han kan rädda värden, även om det innebär att världen går under.
Det tycks vara oerhört svårt att sia om framtiden och vi tycks inte heller ha blivit klokare med tiden. Så bäste professor Laestadius, kanske vet vi ännu inte allt som finns att veta om framtiden.
Therese Uddenfeldt skrev i DN 7 maj om den västerländska livsstilen, vars kärna är att i en rasande och accelererande takt omvandla höggradiga naturresurser till skräp, en process som på vägen genererar artutrotning, utfiskning, avskogning, plastberg i Stilla havet, giftkemikalier och så vidare. Som kort sagt innebär en stadig nedbrytning av det biologiska systemet. Alltså konstaterar Uddenfeldt: om vi fortsätter som nu är vår civilisation dömd att gå under, och solceller kan inte göra någon skillnad. Vi måste förbereda oss på vår död! Uddenfeldt har för några år sedan skrivit en bok om Peak oil.
Hon refererar till författaren Roy Scranton, veteran från Irakkriget. Han tror att han, tack vare det dagliga umgänget med tanken på sin egen utplåning, lättare kunde se vad vår övertro på ny teknik egentligen handlar om, nämligen dödsskräck. Tron på ny teknik låter oss undvika insikten att den här civilisationen redan är död. Uddenfeldt skriver att hon känner att någon har släppt in frisk luft i en unken miljödebatt som kretsar kring att bara priset på solceller sjunker lite till så… Hoppet står till att vår shoppinglusta ska öka, samtidigt som ny teknik på något mirakulöst sätt ska trolla bort spåren i det biologiska systemet. Men ingen vill att vi ska göra det, konstaterar Uddenfeldt.
I en replik i DN skrev Laestadius häromdagen att Therese Uddenfeldt menar att döden väntar vår civilisation. Med den synen på ”fixandet” utdefinierar man möjligheten att hantera den omställning som måste till och då har man också gett upp.
Men det går att fixa, menar han. Många tillväxtförlopp måste snabbt avbrytas, ja vändas till sin motsats i en omställning som inbegriper oss alla. Han refererar till Naomi Oreskes och Erik Conways skrift ”The collapse of western civilization”, som i en fiktiv framtida historieskrivning analyserar de hur vår civilisation i praktiken upplöses år 2093. Vad som förundrade de framtida historikerna var att vi – till skillnad från vid Roms nedgång – hela tiden visste vad som pågick.
Vi har alltså 75 år på oss, sedan har vår civilisation upphört. Men frågan är varifrån de framtida historikerna kommer ifrån? Kanske en främmande planet.
”Vi vet redan det vi behöver veta och vi kan det vi behöver kunna”, enligt Laestadius. Det enda vi idag vet säkert är att vi alla kommer att dö, men inte när. Dinosaurierna försvann för miljontals år sedan. När och hur den mänskliga civilisationen kommer att upphöra är ännu inte känt, men det sker också förr eller senare. Kanske tar en meteor eller nästa istid kål på oss om tusen år eller om hundra. Kanske barnafödandet bara upphör.
Men beror det på tillväxten? Skulle inte tro det.
Enligt Romklubbens rapport ”Tillväxtens gränser” från 1972, skulle tillväxten leda till att viktiga resurser skulle ta slut och knäcka den globala ekonomin. Romklubbens rapport byggde på datormodeller som utvecklats av forskare vid Massachusetts Institute of Technology (MIT). Men det visade sig att MIT och Romklubben hade fel på nästan alla punkter.
Och MIT är inte de enda som har haft fel. Under 1960-talet och 1970-talet kom en rad larmböcker om befolkningstillväxt, livsmedelsförsörjningen och miljön. Dit hör Rachel Carsons "Tyst vår", Hans Palmstiernas ”Plundring, svält, förgiftning”, Georg Borgströms ”Mat för miljarder”, Paul Ehrlichs ”Befolkningsexplosionen” och Gösta Ehrensvärds ”Före efter”. Alla menade att drastiska åtgärder måste till för att undvika en global katastrof och en total utarmning av resurserna.
Läs dem. Alla hade fel. Trots att befolkningen ökade tog maten inte slut i verkligheten. Den gröna revolutionen med bättre grödor, konstgödning, konstbevattning och bekämpningsmedel lyckades fördubbla produktionen av mat.
Medellivslängden ökar i nästan alla länder, rika som fattiga och maten räcker till alla. Professor Hans Rosling har konstaterat att antalet barn som föds i världen inte har ökat sedan 1990. Paul Ehrlich hade alltså fel, liksom Borgström, Palmstierna och Ehrensvärd. Frågan är nu om Uddenteldt och Laestadius har rätt eller fel. Tiden får ge svar.
Är framtiden faktiskt så svår att förutse och varför ligger pessimismen så nära runt hörnet, eller finns den i människans natur? Det har journalisten Anders Bolling funderat över i boken Apokalypsens gosiga mörker.
Vet vi allt vi behöver veta om tillväxten? Hans Rosling har i alla fall konstaterat att de allra flesta inte vet särskilt mycket om utvecklingen i världen. Det gäller också nobelpristagare, medicinska forskare, politiska makthavare, vd:ar på multinationella företag osv. De flesta är faktiskt sämre än schimpanser. De har ingen aning om hur många flickor som går i skola i låginkomstländer, hur många som lever i extrem fattigdom i världen, hur medellivslängden ökat, hur många som dör i katastrofer, hur många som vaccinerats och så vidare. I nästan alla avseende har ju världen blivit bättre, nej mycket bättre och inte sämre (trots tillväxten), men det vet vi inte om.
Utom professor Laestadius förstås, som redan vet allt han behöver veta. Som tror att tillväxten snabbt måste avbrytas, ja vändas till sin motsats i en omställning som inbegriper oss alla, så att han kan rädda värden, även om det innebär att världen går under.
Det tycks vara oerhört svårt att sia om framtiden och vi tycks inte heller ha blivit klokare med tiden. Så bäste professor Laestadius, kanske vet vi ännu inte allt som finns att veta om framtiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar