Guldbron - en miljöbov, eller...

Snart levereras ”Guldbron” till Slussen från Kina, transporterad med båt. IVL, Svenska miljöinstitutet, har uppskattat att frakten av bron orsakar utsläpp motsvarande 1 000 ton koldioxidekvivalenter. Det motsvarar utsläpp från en medelstor bil genom Sverige 3 500 gånger, eller att flyga Stockholm – New York 3 000 gånger. Tillverkningen av 3 700 ton stål till bron har uppskattats orsaka 7 400 ton koldioxidekvivalenter. Totalt 8 400 ton koldioxidekvivalenter. Om bron tillverkats i Sverige hade ståltillverkningen orsakat mindre koldioxidutsläpp. Men tillverkning i Sverige var inte möjlig i detta fall. Transporten genererar i varje fall avsevärt mindre koldioxidutsläpp än tillverkningen, bara 12 procent av totalen.

Guldbron under transport

Det låter ju mycket att flyga  till New York 3 000 gånger. Jag har bara varit i USA två gånger! Eller att köra bil genom hela Sverige 3 500 gånger.
Men man kan ju räkna på många sätt. Bron ska ju klara trafik på omkring 30 000 fordon per dygn. Utsläppen för 30 000 medelstora bensinbilar som kör 1 500 mil per år blir 260 ton per dag. Det överstiger på fyra dagar utsläppen för transporten av bron. Och bron ska ju inte transporteras en enda dag till sedan den har levererats. I alla fall inte på hundra år. Transporten av bron motsvarar vad tre bilar släpper ut på 100 år. Och vi har mer än 5 miljoner bilar i Sverige.

Guldbron, som den kommer att se ut när den kommer på plats.

Men tänk på elbilar, säger någon. Här i Sverige blir ju utsläppen noll med elbilar. Ja, men tillverkningen av elbilar leder till koldioxidutsläpp. Ja, transporten av bron leder till koldioxidutsläpp motsvarande tillverkning av 43 elbilar. Och inklusive tillverkning av bron till utsläpp motsvarande tillverkning av 359 elbilar. Om vi ska ersätta nuvarande personbilsflotta med elbilar leder det till utsläpp motsvarande tillverkning och transport av mer än 200 000 guldbroar från Kina till Sverige. Det skulle vi få göra fem gånger om under brons livslängd på 100 år.

Miljonprogrammets arkitektur eller kanske mer klassisk...

En märklig arkitekturdebatt har inletts i Dagens Nyheter. Den började med en intervju med Mattias Karlsson (SD) där han vill ställa konservatismens klassiska skönhetsideal mot modernismen i till exempel det svenska miljonprogrammet. ”Jag tror inte att det är bra för någon att vi har fruktansvärda människofientliga fula miljöer”, säger han. ”Ingenting på de här byggnaderna talar någonting om var man befinner sig i världen. De ser likadana ut i Novosibirsk som i Rinkeby. Identitet och historia är totalt avskalade. Vänsterns strävan efter total jämställdhet, i bemärkelsen att alla ska ha det exakt lika dåligt, ungefär, avspeglar sig väldigt väl i de funktionalistiska byggnaderna.” ”Är detta något som politiken borde hantera?” frågar intervjuaren och får svaret  ”Jag tror det”, från Mattias Karlsson.

Flygbild över Rinkeby.

Detta får arkitekten Jöran Lindvall att gå i taket. I ett långt debattinlägg ifrågasätter han Mattias Karlssons eventuella kunskaper om arkitekturen i Novosibirsk. ”När Mattias Karlsson tycker att svenska miljonprogramsområden ser ut som i Novosibirsk undrar jag om han vet vad han talar om. Bara cirka 15 procent av miljonprogrammet är storskaligt. Resten består av måttligt stora flerbostadshus med eftertänksamt formade miljöer och av småhus”, skriver Jöran Lindvall.
Hmmm. "Eftertänksamt formade miljöer..." Jag tror nog att de flesta omedelbart kan skilja ut ett flerfamiljshusområde från miljonprogrammet från bostadsområden från andra epoker. Lindvall borde inse att de är mer likartade än de flesta.
Men jag kunde inte heller se att Mattias Karlsson sa att han skåpade ut 100 % av det svenska miljonprogrammet, bara ”fruktansvärda människofientliga fula miljöer”. Att just delar av miljonprogrammet, mer än någon annan del av den svenska bostadsstocken, är mindre attraktivt för bostadskonsumenterna är flertalet andra bostadsmiljöer är odiskutabelt. Det har till exempel konstaterats i bostadsstudier som jag har initierat under min verksamhet på Regionplanekontoret i Stockholm. Men det finns knappast någon risk för att likadana miljöer skulle uppstå på nytt. Dagens bostadsmarknad är mycket mer känslig för vad som är attraktivt, än gårdagens. Så Jöran Lindvall slår in öppna dörrar.

Grindtorp i Täby lyfts av Jöran Lindvall fram som ett exempel på "skönhet i det storskaliga". 

Men inte ens Grindtorp i Täby, vars kvaliteter Jöran Lindvall lyfter fram, tror jag kommer att utgöra en förebild för något nytt bostadsprojekt inom de närmaste årtiondena. Det byggs inte längre några sådana projekt, eftersom bostadskonsumenterna inte skulle vilja betala för dem i jämförelse med andra mera stadsmässiga projekt. Så jag förstår faktiskt inte vad vare sig Mattias Karlsson eller Jöran Lindvall pratar om.
Men vi borde kunna vara överens om att miljonprogrammet, med facit i hand, kunde ha blivit mera lyckat. Redan innan miljonprogrammet hade avslutats uppstod det största bostadsöverskottet i modern tid – just i miljonprogrammets nybyggda hus. Bostadskonsumenterna ville hellre bo på andra ställen. Några nybyggda områden fick till och med rivas. Det är faktiskt sanningen, Jöran Lindvall.
Jöran Lindvall säger att han blir rädd, ”när politiker börjar vilja styra konstnärliga utryck”, och pratar om Mussolini. Ska politiker lägga sig i hur staden byggs?

Akademgorodok's teknikpark i Novosibirsk. Modernt men knappast miljonprogram.

Lite komiskt kanske det ändå blir. Vet Jöran Lindvall eller Mattias Karlsson vad de talar om - när det gäller Novosibirsk? Arkitektur som har tillkommit under mer än hundra år och rymmer såväl byggnader med klassiska skönhetsideal som modernistisk arkitektur, stora och små byggnader. Särskilt under Stalintiden på 1930-talet hyllades klassicistiska arkitekturen under benämningen socialistisk realism. Ända in på 1950-talet uppfördes bebyggelse i Sovjetunionen och Östeuropa som borde tilltala Mattias Karlsson, säkert också i Novosibirsk.

Operan i Novisibirsk.

Novosibirsk Transportuniversitet.

Novosibirsk Conservatorium.

Novosibirsk Katedral.
Och Mattias Karlsson är inte den enda politiker som har synpunkter. Stockholms stadsbyggnadsborgarråd Joakim Larsson (M) tycker till exempel att vi ska fokusera mer på att få kvartersstad med slutna kvarter och levande bottenplan, även i nya områden. Den viktigaste frågan tror jag därför nu är att vi börjar fokusera mer på kvalitet i stället för kvantitet, säger han. Larsson vill bygga skyskrapor och höghus i områden som Kista och Loudden för att markera stadens "portar".  Och införa "mer tidsenlig klassisk” arkitektur vid om- och tillbyggnader i innerstans gamla kvarter och lyfter fram S:t Eriksområdet som ett lyckat exempel.

Sankt Eriksområdet på Kungsholmen i Stockholm (1995-98). Postmodern arkitektur i Stockholm.
" Det har varit en brist i att få har velat tala om klassisk arkitektur. Om man gör tillägg av staden, varför vill man inte bygga i den arkitektoniska stil som redan finns? Jag vill gärna se att man försöker rita på det ibland", säger han i en intervju för ett par år sedan (Stockholm Direkt 31 oktober 2018). Då protesterade inte Jöran Lindvall.

Åbergsleden 6, Boden, ett nybyggt (2017) bostadshus med klassiskt formspråk.

Är det viktigt att diskutera hur arkitekturen ser ut? Svaret borde vara ja, men det är inte det svaret man får om man frågar arkitekterna, vilket tidskriften Arkitektur gör i nr 3/2019. Det verkar som om arkitekturen borde vara en fråga för arkitekterna men inte för politiker eller folk i allmänhet, i alla fall om man frågar arkitekterna. Arkitektkåren har ett mycket stort inflytande över arkitekturen på det som byggs, men det betyder inte att alla andra grupper ska förbjudas att uttrycka sin mening. Inte ens folkvalda politiker.

”Visst var det fler kalla vintrar förr”

”Visst var det fler kalla vintrar förr”.  Enligt mätningarna i Observatorielunden sedan 1900 har de kalla och snörika vintrarna blivit allt glesare de senaste åren, enligt Dagens Nyheter. Och DN visar ett diagram som visar att det maximala snödjupet vid Observatorielunden minskat från 35 cm 1904 till 21 cm 2018. En minskning med ca 40 %. Det låter bestickande, eller hur?

Eller inte… För tänk på hur omgivningarna kring Observatorielunden har förändrats under dessa 114 år.  I början av 1900-talet bodde det ungefär 300 000 människor i Stockholms stad och ungefär en halv miljon i det som idag är Stockholms län. Idag bor det nästan 1 miljon i Stockholms stad och mer än 2 miljoner i länet. En befolkning som bor på många gånger större bostadsyta jämfört med för hundra år sedan. Bostäder som avger värme till den närmaste omgivningen, ett förhållande som brukar kallas Urban Heat Island. Så omgivningarna kring Observatorielunden påverkas idag av en mycket mer omfattande bebyggelse jämfört med för hundra år sen. Kanske är inte Observatorielunden den bästa punkten att mäta snödjup och temperatur.

Befolkning i Stockholms stad och län 1890-2015.

SMHI levererade en rapport ” Snödjup i Sverige 1904/05 – 2013/14”. Enligt rapporten var vinterns största snödjup i Svealand knappt 40 cm i snitt 1905 och knappt 40 cm i snitt 2015.  Ingen märkbar förändring. 

Största snödjup i Svealand 1904-2014.

Antal dagar med snötäcke var drygt 100 i Svealand år 1905 och knappt 100 dagar år 2015. OK, en minskning, men ytterst marginell. 

Antal dagar med snötäcke i Svealand 1904-2014.

Den vinter som varit snörikast under hela perioden 1905-2015 var 1965/66 i Sverige som helhet. Det var också extremt mycket snö i fjällen 1988/89 och vintern 2009/10

var den snörikaste vintern i Götaland under hela perioden.
Det finns ett uttryck som heter lögn, förbannad lögn och statistik…