Olof Palme och fredsmarschen

Idag är det årsdagen, 34 år efter att Olof Palme mördades på Sveavägen efter en sen biokväll. Vem som utförde mordet kanske vi får svar på före sommaren, åtminstone om man får tro på vad åklagaren Krister Petersson säger. Eller i varje fall är det vad han har antytt. Antingen väcks då ett åtal mot en misstänkt mördare eller så kommer utredningen att läggas ned. Hade det funnits en misstänkt mördare i livet skulle han med all säkerhet redan häktats, därför utgår man från det andra alternativet, att mördaren är avliden och att utredningen därför måste läggas ned. Men att utpeka en avliden person utan extremt starka bevis gör man knappast heller. Har man funnit mordvapnet eller finns det något annat undrar kommentatorerna.  Kan det vara den så kallade Skandiamannen undrar några, han som pekats ut i ett reportage i tidskriften Filter härom året. Men det finns besvärande invändningar mot den teorin, som jag inte går in på här. De går lätt att googla fram på nätet. Den enda som absolut inte kan pekas ut är nog Christer Pettersson, som redan friats i domstol men som samtidigt är den enda som pekats ut vid vittneskonfrontation med Lisbeth Palme.
Jag ska inte spekulera mer. I stället tänkte jag berätta om den enda gången jag själv har träffat Palme. Det var sommaren 1981. Jag och hustrun hade deltagit i fredsmarschen till Paris. Vi tog oss till Bryssel och gick med de sista dagarna tillsammans med uppskattningsvis 5 000 eller 10 000 andra fredsaktivister. De som varit med hela vägen ska ha tillryggalagt mer än 100 mil under mer än sex veckor. Vi gick bara en vecka, tror jag mig minnas.

Under fredsmarschens sista dag tågade vi in i Paris. Det var Hiroshimadagen den 6 augusti. Olof Palme hade åkt direkt från sitt möte med den franske premiärministern Pierre Mauraoy till Port d`Aubervillier i Paris utkanter för att möta de 6 – 7 000 deltagarna i fredsmarschen som efter 45 dagar och 112 mil nådde Paris. Vi var trötta och svettiga och där stod plötsligt Olof Palme och pratade med oss. Han var trevlig och uppträdde som vem som helst. Men det var samtidigt överraskande att plötsligt stå alldeles intill statsministern.

Han var i Paris och hade redan träffat den franske presidenten Francois Mitterand, och passade på att möta oss. Vi stod och småpratade en stund, några av de svenska deltagarna som ju genast kände igen honom, och vi tyckte oss förstå att han sympatiserade med oss.

Några säkerhetsvakter såg vi inte till, inte den gången heller. Sen återvände han till Mitterand, eller vad han nu skulle göra. Vi hade avslutat marschen och fortsatte in mot den lägenhet vi skulle få låna av en bekant, innan vi skulle bege oss hem till Stockholm.

Artikel i UNT dagen efter.