Isle of Lime - whisky från Gotland?

Ja, om två år kommer den första 3-åriga whiskyn från Gotland att vara klar att njuta av.

I det nya whiskydestilleriet som är inrymt i Roma gamla sockerbruk puttrar det nu för fullt i whiskypannorna.

Här destilleras det för fullt.

Fortsatt livsmedelstillverkning i den gamla sockerfabriken.

Redan lagras tusentals liter destillerad råsprit i skotska ektunnor från Laphroaig. 
Råvaran är korn som odlats i närheten av whiskyfabriken och det blir alltså en äkta maltwhisky. Så snart får Mackmyra inhemsk och stenhård konkurrens.

Rötmånaden framkallar metangasutsläpp på redaktionerna

Man blir ibland lite trött på hur media okritiskt vidarebefordrar allehanda larmrapporter, utan att närmare fundera på relevans. Nyhetstorka på redaktionerna? Nu menar jag naturligtvis risken för att smältande polarisar frigör otroliga mängder med den hyperaktiva klimatgasen metan som kommer att kosta mänskligheten tusen miljoner miljarders triljoner dollar, allt enligt en artikel i Nature. Enligt DN kan smälta isar bli rekorddyrt och enligt SvD hotar smältande havsisar hela världekonomin. Istäckets utbredning började ju mätas först 1979, så historien är kort. Dessutom har istäcket återhämtat sig en hel del efter förra sommarens rekordavsmältning.

Istäckets utveckling i Arktis är just nu ganska normalt för de senaste åtta åren.
Kunde man kanske fråga någon expert varför dessa metangaser inte frigjordes redan under den medeltida värmeperioden, då det var mycket varmare än nu i Arktis och vikingarna kunde odla upp Grönland. Men istäcket mättes ju inte på den tiden. Forskarna antar att all metan har läckt ut i atmosfären till 2035. Det är alltså modellberäkningar av ett extremt osannolikt scenario som har gjorts. Man kunde ju fundera över hur det kommer sig att temperaturen inte längre ökar enligt modellberäkningarna och varför någon snabbare höjning av världshavets nivå inte kunnat konstateras under de senaste hundra åren. Det kan väl aldrig bero på något fel i modellerna? Kostnadsberäkningen bygger på den mycket kritiserade Sternrapporten från 2006, som bygger på att kostnaderna som en följd av den globala uppvärmningen skulle leda till att att världens BNP sjunker i en takt av fem procent, år efter år.
Anmärkninsvärt nog avfärdades just detta scenario för bara någon vecka sedan i just Nature: ”Catastrophic, widespread dissociation of methane gas hydrates will not be triggered by continued climate warming at contemporary rates (0.2ºC per decade; IPCC 2007) over timescales of a few hundred years.”
Vad som helst går naturligtvis att bevisa beroende på vilka antaganden man utgår ifrån. Det tycks i alla fall inte röra sig om någon peer-rewied forskningsartikel. Här och här och här kan man läsa lite fler kommentarer. DN nyanserar det något i en ledarartikel.

Egen vingård på Gotland

Kan man odla vin på Gotland? Ja, det kan man.

Hur smakar det då? Ja, Bengt-Göran Kronstam har ju inte testat det - ännu. Men inget går upp emot det man odlat själv, eller hur?

Nordkalk till motattack om Bunge

Förra sommaren pågick kampen om Ojnareskogen i Bunge på norra Gotland för fullt, med en massa aktivister från när och fjärran, som försökte förhindra Nordkalks arbete med förberedelser för ett nytt kalkbrott i Bunge. Sedan kom en antiklimax genom HD:s märkliga beslut den 18 juni i år att den rättsliga processen om villkor för kalkbrytningen måste börja om från början.
Därefter har det varit tyst – fram till den senaste veckan. Då gick två företrädare för Nordkalk ut i media i ett besynnerligt vredesutbrott riktat mot både myndigheterna och sina meningsmotståndare bland miljövännerna. Enligt Nordkalks kommunikationschef och projektledaren för Bunge har varken myndigheter, miljöorganisationer eller sakägare har varit intresserade av att diskutera kompensationsåtgärder. Aktivisterna har ägnat sig åt grundlösa anklagelser, polisanmälningar, trakasserier, mytbildning, skrämselpropaganda och häcklerier mot alla som offentligt visade stöd för kalkbrytningen.

Cementas kalkbrott i Slite
Men det så kallade debattinlägget var knappast ägnat att skapa debatt om sakfrågorna. Intrycket var snarare att det hade tillkommit efter en sen kväll på krogen under Almedalsveckan. Som de flesta alster som skrivs i vredesmod borde det kanske ha rivits sönder när upphovspersonerna nykter läst igenom det i lugn och ro. Att sprida fördomar om arbetslösa demonstranter gagnar knappast en seriös diskussion om sakfrågorna. Däremot har det kommit en storm av upprörda motinlägg. Någon annan effekt än att bidra till ett ökat stöd för Ojnareskogens vänner tycks det knappast ha fått.

Nedlagt kalkbrott i Limhamn
Det är egentligen tråkigt eftersom det trots all debatt ändå finns mer seriösa argument att lyfta fram. Miljööverdomstolen hade redan den 9 oktober 2009 beslutat att kalkbrytningen var tillåtlig, en dom som har vunnit laga kraft. Den fortsatta hanteringen har sedan gällt villkoren för brytningen, en process som nu efter HD:s dom kan pågå ytterligare 2-3 år. Men hur länge kan en tillståndsprocess drivas?
På mig var HD:s dom svårbegriplig. Å ena sidan är kalkbrytningen bedömd tillåtlig enligt en lagakraftvunnen dom som HD inte rivit upp. Å andra sidan innefattade inte tillåtlighetsdomen någon fullständig prövning av den sökta verksamhetens påverkan på miljön i Natura 2000-områdena, varför en samlad bedömning ska ske vid tillståndsprövningen. Men man kan undra om det verkligen måste kräva en tioårig rättslig process för att klara ut ett tillstånd. Det område där Nordkalk vill bryta kalk är inte skyddat. Det frågan gäller är alltså om och hur kalkbrytningen påverkar de två angränsande Natura 2000-områdena Bästeträsk och Bräntings hajd, som båda är skyddade som naturreservat.
Jag kan ärligt talat tillstå att jag aldrig hade hört talas om Ojnareskogens naturkvaliteter innan konflikten med det eventuella kalkbrottet uppmärksammades i media. Detta trots att jag tillbringat 35 somrar på Gotland och har ett par meter Gotlandica i bokhyllan. I skriften ”Gotlands natur” utgiven 1987 av länsstyrelsen på Gotland presenteras till exempel 100 sevärda naturplatser. Urvalet baserades på ett stort antal inventeringar under 1970-talet. Där finns Bästeträsk med men inte Bräntings hajd. I ”Gotlands Flora” från 2007 presenteras 116 växtmiljöer finns Bräntings hajd med liksom Tvärlingsmyr inom Bästeträsks naturreservat. Kanske tillhörde området inte de 100 mest sevärda platserna med däremot de 116 intressantaste. Själva Bunge Ducker-området, platsen för kalkbrottet finns inte med i någon av dessa.

Kalkbrottet i Storugns
Den andra sidan av saken borde vara frågan om vi verkligen behöver denna kalksten (snarare än om vi behöver jobben). Den obetydliga industrisektorn på Gotland består till betydande del av just Cementa i Slite och Nordkalk i Storugns på norra Gotland, som båda utnyttjar kalksten som råvara med stora kalkbrott som följd. Cementfabriken i Slite är landets utan jämförelse största.

Den nedlagda kalkindustrin i Furillen är numera en attraktiv plats för turister som rymmer både natur- och kulturvärden.
Men vem behöver egentligen kalksten? Det behöver vi faktiskt allihop. Det behövs betong till nästan alla nya byggnader och dessutom till vägar och broar och till betong använder man cement som görs av kalksten. Hamnen i Visby innehåller massor av betong och en eventuell bro till Fårö kommer också att innehålla betong. Grövre avloppsrör görs av betong, liksom trädgårdssten och takpannor. För att tillverka stål behövs också kalksten, och det är svårt att tänka sig ett samhälle utan stål, ännu mindre utan vare sig betong eller stål. Kalksten behövs också i en mängd andra sammanhang. Det behövs kalk till mur- och putsbruk för att bygga nytt och för att reparera alla murade och putsade byggnader från medeltiden fram till nu. Också inom papperstillverkningen behövs kalk. Kalk används även till rökgasrening i kolkraftverk, som vi inte har så många av i Sverige men desto fler i Danmark och Tyskland. Vi borde allstå kunna enas om att vi behöver bryta kalksten någonstans om vi ska kunna fortsätta att leva ungefär som vi gör idag.

Blå lagunen, ett nedlagt kalkbrott på norra Gotland
Om kalkbrottet i Bunge skulle få sitt tillstånd och startas kommer det ju ändå inte att vara för evigt. Hur ska man då använda den jättelika gropen. Att bryta kalksten är inte alltid vackert, även om gamla kalkbrott kan ha sin charm. Tänk på Dalhalla och Blå lagunen.

Dalhalla
I Limhamns nedlagda kalkbrott i Malmö tänker man bygga bostäder, och så här beskriver HSB miljön där: ”Kalkbrottet, med sin specifika landskapsbild och sitt läge, erbjuder både storstad, enastående natur och kvaliteter där vi lägger vårt fokus när vi utvecklar området med honnörsorden trygghet, bekvämlighet och hållbarhet”.

Nordkalks jakt- och fiskeförening har planterat ut regnbågslax i Bläse gamla kalkbrott. 
Medan pågående kalkbrytning inte alltid är så vacker tycks nedlagda kalkbrott och gamla kalkindustrier ofta vara attraktiva platser för närboende och turister. Det kan faktiskt vara möjligt att ett nedlagt kalkbrott i Bunge i framtiden förvandlas till en vacker insjö, som dessutom kan fungera som reservvattentäkt för norra Gotland, med mer vatten av högre kvalitet än dagens grunda insjö Bästeträsk. Det borde väl vara detta debatten om kalkbrottet egentligen behandla, vilket Nordkalk effektivt förhindrade genom sitt oöverlagda inlägg i Gotlandstidningarna.

Ökar antalet självmord?

Medierna är inte alltid så noga med detaljerna. Huvudsaken verkar ofta vara att kunna slå larm oavsett om det är befogat eller ej. ”Kolla aldrig en bra story” är ett bevingat uttryck i pressen. Enligt radioprogrammet Medierna häromdagen skrämde Dagens Nyheter upp Sveriges diabetiker när man påstod att diabetesmedicinen Metformin riskerar att förgifta patienterna och att antalet sådana fall tiodubblats sedan millennieskiftet. Men DN hade fått viktiga fakta om bakfoten, eller kanske aldrig kollat ordentligt.

I går skrämdes DN på nytt med rubriken ”antalet larm om självmord ökar”. Enligt DN ”ökar självmordslarmen stort i Stockholm. Hittills i år har polisen fått 1 969 larm om självmordsförsök, över hundra fler än samma period förra året.” DN fortsätter: ”Förra året skrev polisen 30 procent fler rapporter om självmord eller självmordsförsök än året innan och antalet verkar fortsätta att stiga. Bara i juni månad uppgick självmordslarmen till 427 stycken.” Enligt det diagram som redovisas bredvid artikeln var ökningen av antalet larm under första halvåret 2013 dock inte 100 som anges i texten utan bara 14, en ökning med mindre än 1 procent. Den verkliga ökningen ägde rum mellan 2011 och 2012, medan nivån nu ligger kvar på samma nivå. Rubriken på diagrammet om larmen handlar dessutom om självmord, inte om larm!

Nu är statistiken för larm om självmord inte samma sak som vare sig självmordsförsök eller självmord. Alla självmordsförsök rapporteras inte till polisen. Även t ex räddningstjänsten och SOS Alarm kan beröras. Trafikolyckor med dödsfall som följd är ibland självmord och dödsfall vid järnvägstrafik nästan alltid självmord, även om det kan vara svårt att veta säkert. Det finns alltså både dubbelrapportering och underrapportering. Det går ca 10 självmordsförsök på ett fullbordat självmord. 

Men DN drar ändå följande slutsats: ”Om antalet larm följer tidigare utveckling kommer självmorden och självmordsförsöken att vara rekordmånga i år.” Hur man nu kan dra slutsatsen om antalet självmord utifrån antalet larm som polisen fått om detta.

Under de senaste åren har det dessutom pågått ett samarbetsprojekt mellan Polisen, SOS Alarm Brandförsvaret och Landstinget om för att gemensamt diskutera åtgärder att förebygga och förhindra självmord i länet (SPIS). Enligt DN har Stockholmspolisen skrivit 1 969 rapporter om misstänkt självmord, en ökning med en tredjedel på bara fyra år, som av en händelse just så länge som SPIS-projektet har pågått. Kanske har detta projekt påverkat larmfrekvensen? En del i projektet har ju handlat om att använda samma larmsystem, att åka på fler larm för att rädda fler liv.  

Som jag har nämnt i en tidigare blogg har i verkligheten antalet självmord minskat kraftigt i landet sedan en lång följd av år. För flertalet åldersgrupper har antalet självmord minskat kraftigt sedan 1980. 

Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa vid Karolinska Institutet redovisar statistik över säkra och osäkra fall av självmord i Sverige. Enligt statistiken ligger antalet självmordsförsök på ungefär samma nivå från 2005 till 2011. Räknat per capita har det skett en minskning med 2,7 procent, befolkningen ökar ju i antal.

DN:s artikel handlar ju om självmord i Stockholm. Men även i Stockholm sjunker antalet självmord. Så här ser statistiken ut mellan 2005 och 2011, med trendlinje inlagd.

Antalet självmord i Stockholms län 2005-2011. 

En svagt sjunkande trend alltså. Men eftersom befolkningen samtidigt ökar är det intressantare att titta på frekvensen, dvs antalet självmord per 100 000 invånare. 

Antalet självmord per 100 000 invånare i Stockholms län 2005-2011.

Alltså en klart sjunkande självmordsfrekvens mellan 2005 och 2011, ca 11 procent mindre eller nästan 2 procent per år. DN:s artikel pekar i så fall på ett trendbrott för utvecklingen efter 2011 och fram till 2013. Där finns inte sjävmordsstatistiken klar att hämta ännu från Nationellt centrum för suicidforskning och prevention av psykisk ohälsa, där jag hämtat övrig statistik, men det finns inte heller någon annan grund för att anta att vare sig självmordsförsöken eller själmorden ökar. Något rekord lär vi knappast få, som DN spekulerar i, åtminstone inte om vi räknar utvecklingen från 1980-talet.

Uppdatering den 15 juli
Idag har DN Sthlm en uppföljning, där man meddelar att en specialgrupp som skulle hjälpa Stockholmspolisen att rädda liv har stoppats. Fortfarande hävdar DN att "självmorden ökar i stor omfattning i Stockholm", dock utan att visa en enda siffra som faktiskt visar att detta sker. Den statistik som finns visar däremot att självmorden minskar i Stockholm och i landet som helhet. DN låter Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandes stöd komma till tals och framföra sin upprördhet över "felaktiga" beslut på ledningsnivå.
Dramaturgin börjar klarna kring denna konstruerade larmrapport.  Det kan väl aldrig vara så att DN i sommartorkan bara okritiskt återgett vad påtryckargrupper och direkt inblandade i den nedlagda specialgruppen hävdar utan att först granska fakta?

Att sjävmord förekommer i så stor omfattning är naturligtvis förfärligt och förebyggande arbete är nödvändigt. Men samtidigt ska nyheter bygga på fakta och ingenting annat.   

Ny bok om planering i Sverige

En ny bok om svensk samhällsplanering på engelska har nyligen utkommit, med titeln Planning and Sustainable Urban Development in Sweden. Boken behandlar dels det svenska planeringssystemet, dels ett antal exempel på projekt och processer på nationell, regional och lokal nivå som bidrar till en hållbar stads- och samhällsutveckling i Sverige. Jag har skrivit en av artiklarna, Regional Planning in Sweden. Boken kan beställas hos Föreningen för Samhällsplanering.

Innehåll
Sustainable development in a Swedish perspective
Kristina Nilsson, professor, Luleå Tekniska Universitet
Planning in a New Reality – new conditions, demands and discourses
Göran Cars, professor & Carl-Johan Engström, gästprofessor, KTH
The Swedish Planning Legislation – a historic perspective
Gösta Blücher, f d generaldirektör/adj professor (tidigare Boverket & BTH)
The Swedish Planning System in a Legal Perspective – the PBA and related legislation
Reigun Thune Hedström, seniorkonsult, Reigun consult (tidigare SKL)
Swedish Regions and Regional Development – in a Swedish and European Perspective
Ulf Wiberg, professor, Umeå universitet
Regional Planning in Sweden
Göran Johnson, arkitekt SAR-MSA (tidigare Regionplanekontoret, Stockholms läns landsting)
Local Democracy and the Swedish Administrative System
Eva Hägglund, civilingenjör, Sveriges kommuner och landsting
Implementation of Development Projects
Thomas Kalbro, professor, KTH
Urban Policy and Strategic Urban Development
Charlotta Fredriksson, TeknD, konsult, WSP Analys & strategi
Multi-level governance for environmentally sustainable urban development
Mats Johan Lundström, tekn. Lic, KTH
Exporting Swedish Know-How and Expertise in Sustainable Urban Development
Ulf Ranhagen, adj professor, KTH
Swedish Transport Planning – a New Deal in a New Reality
Susanne Ingo, arkitekt SAR-MSA, utvecklingsstrateg, Trafikverket
Housing and Housing Policy
Bo Bengtsson, professor, IBF/Uppsala universitet
Sustainable Urban Development in a Social Perspective
Micael Nilsson, fil. Dr, verksam vid Boverket
Communicative Planning Processes - Involving the Citizens
Johan Wänström, fil. Dr, Linköpings universitet
Public Space in the City
Torbjörn Andersson, adj professor, SLU Ulltuna
I bokens andra del presenteras ca 15 svenska stadsutvecklings- och planeringsprojekt, bl a från Lund, Malmö, Kristianstad, Växjö, Göteborg, Västerås, Stockholm och Göteborg.

Cyklister är sådana som har fått hjärnsläpp

Det är mycket med cykel i media just nu. På nätet och insändarsidorna frodas cyklisthatet. Radion kör just nu serien Cykla i P1, som tar sin utgångspunkt i Martin Emanuels avhandling om cyklingens historia i Stockholm. Jag besökte hans disputation eftersom jag har ett avlägset förflutet som cykelplanerare och gjorde ett cykelvägnät för Stockholm som exjobb för 40 år sedan. På den tiden fanns knappast cyklisterna med alls i planeringen. Sedan dess har en hel del hänt, men naturligtvis alldeles för lite. Ansvaret för detta ligger på politikerna, inte på trafikplanerarna. Själv cyklade jag mycket i Stockholm förr men föredrar numera att gå.
Här kommer lite fakta om att gå och cykla.

Färdmedelsfördelning för Stockholms stad
26 procent av resorna med start och mål i Stockholms stad sker till fots och 8 procent med cykel. Resor med cykel eller till fots handlar mest om korta avstånd. Så här ser fördelningen ut.

Färdmedelsfördelning på olika avstånd
På kortare avstånd än 2 km sker hälften av resorna till fots. Det är bland annat därför vi bör bygga staden tät. Men även cykelresorna är korta, i genomsnitt drygt 5 km. Så här har cyklingen utvecklats.

Kanske var det minskningen som gjorde att cyklisterna tidigare negligerades. Nedgången fortsatte fram till mitten av 1990-talet men har ökat under de 20 senaste åren. Nästan tre av fyra stockholmare känner sig otrygga när de cyklar i innerstadstrafiken, enligt en undersökning från Opinion Stockholm, och många efterlyser fler cykelbanor. Lars Strömgren, Cykelfrämjandet, tycker att 10 procent av investeringarna i trafikanläggningar borde gå till cyklisterna eftersom andelen cykelresor är 10 procent. Men andelen är mycket lägre på vintern. Dessutom är cykelresorna relativt korta, så cyklisterna svarar bara för 3 procent av trafikarbetet. Men även en sådan andel skulle innebära en radikal höjning av anslagen jämfört med idag, då man får räkna i delar av promille. Även om cyklisterna står för en miljövänlig del av trafiken innebär det relativt låga trafikarbetet att denna betydelse är begränsad.
Trafikborgarrådet Ulla Hamilton, som ansvarar för cykelbanorna, hävdade i Metro, att cyklisternas avsaknad av hänsyn till varandra är ett större problem än bristen på avskilda cykelbanor. Oppositionsborgarrådet Daniel Helldén, som för övrigt skymtade i vimlet i Almedalen förra veckan, menade att det inte handlar om cyklisternas attityd, utan att det är stadens ansvar att skapa förutsättningar för cyklister så att de känner sig trygga. Jag tror att han bagatelliserar problemet.
I lördags fick vi i Cykla i P1 lyssna på Märit Halmin, som tycker att hon borde få uppskattning för att hon cyklar, men blir upprörd när polisen i stället stannar henne för att hon har kört mot rött ljus på Mäster Samuelsgatan och får betala 1500 kronor i böter. Hon uppfattar sig som förföljd just för att hon är cyklist. Men stopp ett tag. Händer det inte att bilister också får böta? Det är uppenbart att en del cyklister inte anser sig förpliktigade att följa trafikreglerna. Att cykla mot rött eller mot enkelriktningen hör till vanligheterna. Naturligtvis ska inte bilar parkera på cykelbanan, men respekten måste vara ömsesidig.

Cykelolycka
I programmet får vi också möta Magnus Lagher som skadats allvarligt, när han blev påkörd av en bil. Men faktum är att bilister bara är inblandade i 20 procent av cykelolyckorna. De flesta cykelolyckor är singelolyckor, men detta nämndes inte i programmet. Tendensen i programmet var tydlig: Cyklisterna är en utsatt grupp. Men cyklisterna är också en grupp som tar för sig på andra trafikanters bekostnad, särskilt fotgängarnas. Studera till exempel situationen på Götgatan.

Cyklister trängs med fotgängare på Götgatan
I programmet hävdar beteendevetaren Sören Nordlund att det inte är cyklisternas fel att de beter sig illa och inte följer trafikreglerna, utan lika mycket trafikplanerarnas. Man kan nämligen inte lära cyklister trafikregler, eftersom cyklister inte tänker. Man kan därför inte ställa samma krav på cyklister som på bilister. I samma stund som en bilist sätter sig på cykeln stänger han alltså av hjärnan. Nordlunds kvasivetenskapliga resonemang är enligt min mening kvalificerat struntprat. Dessutom leder det fel. Den logiska konsekvensen blir ju cyklister bör straffbefrias för alla trafikbrott, de är ju inte ansvariga.
Naturligtvis bör vi bygga ut cykelbanor och annat men även med ökade satsningar kommer det ta lång tid innan vi får ett acceptabelt cykelvägnät. Dessutom finns det knappast gatuutrymme att förse alla gator med separata körfält för cyklister. Det finns därför goda skäl att också påverka cyklisternas attityder. Jag tror nämligen, till skillnad mot Nordlund, att även cyklister har hjärnor och kan lära sig att följa trafikregler och bete sig hänsynsfullt mot andra trafikanter. Svenska bilister beter sig till exempel hänsynsfullare mot andra trafikanter än bilister i Libyen och Indien, två länder som jag råkar ha erfarenheter från. Det tror jag till stor del beror på mångårig svensk trafikupplysning som däremot saknas i dessa länder. Jag efterlyser alltså mer trafikupplysning riktad till cyklister. Cyklisterna i Holland, där man cyklar mycket mer än i Sverige, visar oftast mycket bättre respekt för fotgängare och andra trafikanter jämfört med Stockholms cyklister. Om det beror på bättre trafikupplysning eller att fler cyklar i Holland vet jag inte.