Samma utveckling men olika orsaker?

Jag hittade nedanstående diagram på Vetenskapsbloggen. Enligt upphovsmannen Lars Kamél kommer ursprunget från ett föredrag av Richard Lindzen. Diagrammet visar temperaturdata från HadCRUT4, Hadley Center och CRU, Climate Research Unit för två lika långa perioder, januari 1887-december 1949 och januari 1950-december 2012. Kurvorna A och B utgår från olika temperaturmedelvärden för de två perioderna.

Det intressanta är att kurvorna som alltså visar temperaturökningen för de två perioderna är extremt lika. Problemet är bara att temperaturökningen under den ena perioden (1887-1949) i huvudsak beror på naturliga orsaker medan ökningen under den andra perioden 1950-2012 i huvudsak beror på människans utsläpp av växthusgaser, i alla fall enligt IPCC. Är detta övertygande?

Logiskt?

IPCC:s förra rapport AR4 som kom 2007 angav att den globala uppvärmningen, som då avstannat sedan nio år tillbaka, med 90 % säkerhet till största delen berodde på människans utsläpp av växthusgaser. Vad nu största delen av ingenting är.

Enligt IPCC:s nya rapport AR5 , vars sammanfattning för beslutsfattare släpptes i går, vet man nu med 95 % säkerhet att den globala uppvärmningen, som nu har upphört sedan 15 år tillbaka, beror på människans utsläpp av växthusgaser.
Erkänn att det hela är lite märkligt. Ju längre period utan uppvärmning, desto säkrare blir man om orsakerna. Samtidigt som skillnaden mellan modellberäkningar och verkliga observationer ökar, påstår man att säkerheten i modellberäkningarna är högre! Hur är det med logiken här?
Förklaringen lär vara att uppvärmningen i stället har försvunnit ner i världshaven. Men det verkliga problemet är ju att klimatmodellerna inte stämmer med vad som sker i verkligheten. Hur kan man då säga att säkerheten ökar?

Bostadsbyggande och hyressättning

För någon vecka sedan skrev tre nationalekonomer med Stefan Fölster i spetsen ett inlägg på DN Debatt där de pläderade för att hyresregleringen skulle avskaffas. Man konstaterar att bostadspriserna hade varit lägre om man fortsatt att bygga bostäder i Sverige i samma takt som i Finland de senaste 15 åren. Därmed har också de som äger en bostad fått stora förmögenhetsvinster på bekostnad av dem som inte gör det. Det är ju en effekt som är påtaglig, och artikelförfattarna ägnar stort utrymme att styrka den. Men att botemedlet skulle ligga i hyresregleringens avskaffande ägnas inget utrymme alls, utan tas mer eller mindre som en självklarhet. Det är kanske så självklart för ekonomer att de inte bryr sig om att tänka efter.
Denna slutsats kan nämligen på goda grunder ifrågasättas. Hyressättningen sker genom förhandlingar mellan parterna på bostadsmarknaden. Hyresnivåerna i nybyggda hyresbostäder i attraktiva lägen är numera så höga att månadskostnaderna i praktiken ligger på samma nivå som för bostadsrätter, det vill säga i nivå med marknadsprissättning. Ändå byggs det för få hyresrätter och de flesta är i allmännyttans regi. Det mesta som byggs är bostadsrätter och prissättningen på dessa är inte reglerad. Ändå byggs det också för få bostadsrätter. Man kan därför inte dra del slutsats som Fölster m fl gör.
Ser man tillbaka på utvecklingen i Stockholmsregionen kan man enkelt konstatera att det byggdes tillräckligt med bostäder ända fram till den ekonomiska krisen 1990. Då avvecklades i stort sett hela den gamla statliga bostadspolitiken med statliga lån och subventionerad ränta där staten tog hela risken. Sedan mitten på 1990-talet  har bostadsbyggandet legat på ungefär halva nivån i förhållande till behovet jämfört med tidigare och det mesta som har byggts har varit bostadsrätter. Anledningen är förstås att det är intressantare för byggarna att bygga måttligt med höga vinster och låga risker än att bygga mycket med lägre vinster och höga risker. Det borde till och med nationalekonomer förstå.

Olika utredningar har pekat på planprocessen och byråkratiska regler som hinder för ökat bostadsbyggande, men sådant har mest marginell effekt. Vill man öka bostadsbyggandet på allvar kan man krasst konstatera att det också behövs ekonomiska incitament. När tillfälliga stimulanser har funnits har de gett omedelbart resultat. Den nuvarande regeringen har inte tvekat att använda ekonomiska styrmedel på andra områden. Jobbskatteavdragen, sänkt restaurangmoms samt ROT- och RUT-avdrag har kostat miljarder och åter miljarder med tveksamt resultat. Arbetslösheten är fortfarande lika hög (eller t o m högre) trots jobbskatteavdragen. Varför ska man använda skattemedel för att subventionera lyxiga men onödiga köks- och badrumsombyggnader eller hemhjälp hos de mest välbeställda i samhället? Hade man i stället använt motsvarande skatteutrymme för att ekonomiskt stimulera byggandet av hyreslägenheter är jag övertygad om att bostadsbyggandet idag hade varit av en helt annan omfattning. Det hade gynnat mindre bemedlade hushåll i stället för de rikaste i samhället och det hade skapat en mängd arbetstillfällen. Men det hade förstås krävt en annan regering också.

Avskaffa LOU snarast!

Idag skriver Christina Ramberg, professor i civilrätt och Ilmar Reepalu, tidigare kommunstyrelsens ordförande i Malmö, ett inlägg på DN Debatt där man vill riva upp LOU, lagen om offentlig upphandling. Lagen som ska garantera effektivt och rättvist användande av offentliga medel är tandlös, dyr och klumpig. Låt Sverige bli ett försöksundantag från EU-kravet på offentlig upphandling, skriver man.

Vid upphandlingen av Nya Karolinska enligt LOU inkom bara ett anbud. Är det konkurrens?
Nuvarande LOU infördes i Sverige 2007 och baserades på ett EU-direktiv från 2004 och ersatte den tidigare LOU från 1992. Jag har omkring 20 års erfarenhet av upphandling av konsulttjänster inom samhällsplaneringsområdet, såväl inom offentlig verksamhet som inom privat konsultverksamhet på små och stora företag och kan därför se båda sidor. Jag kan helt och fullt instämma i Rambergs och Reepalus slutsatser. LOU har blivit ett gigantiskt och meningslöst misslyckande, som inte bara fördyrar upphandlingen utan dessutom direkt motverkar sitt syfte. Nuvarande LOU hör hemma på sophögen.
Även om jag är medveten om svårigheterna att bara avskaffa den, med tanke på vårt EU-medlemskap vill jag bara uppmana ansvariga politiker att snarast göra en genomgripande översyn av lagen.
Vad som ska genomsyra all upphandling är affärsmässighet, såväl inom privat som offentlig verksamhet, men inom privat verksamhet förutsätts detta ske utan byråkratiska regelverk. Varför skulle inte offentliga verksamheter kunna uppträda affärsmässigt? Det är inte rimligt att regelverken för inköp ser så olika ut i privat och offentlig sektor. Att regelverken ändå inte har lyckats förhindra korruption framgår att ett antal skandaler i t ex Solna och Göteborg. Skärp i stället korruptionslagstiftningen.
Det är dyrt och tidsödande att genomföra en större konkurrensupphandling. För att slippa ifrån detta genomför offentliga myndigheter i stället upphandlingar av så kallade avropsavtal, som gäller under flera år, och ofta kan förlängas. Under avtalstiden kan man göra direktupphandlingar utan konkurrens hos de företag med vilka man skrivit avropsavtal, men kruxet är att det då nästan bara är stora företag som  kan komma ifråga. Små konsultföretag eller nystartade företag stängs ute från uppdrag. Inte heller bryr sig forskare vid universitet och högskolor om att lägga anbud om avropsavtal. Även om timlöner är bestämda i avropsavtalet har i praktiken all prispress försvunnit för de avtalsslutande konsultföretagen under den tid som avropsavtalet gäller.
Tvärtemot lagens syfte leder därför LOU till konkurrensbegränsning och oligopol för ett fåtal stora konsultföretag i branschen. Dessa nackdelar har naturligtvis också de upphandlande myndigheterna insett. Att köpa konsulttjänster är inte samma sak som att köpa tvål eller potatis. Metoder och arbetssätt kan varieras i det oändliga och hela tiden dyker det upp ny kunskap från forskningsfronten som behöver integreras i planeringen, men upphandlarna är på grund av LOU förhindrade att göra detta, eftersom gamla avtal måste följas. Men de upphandlande myndigheterna har också kreativa tjänstemän. Vill man att just konsult A ska utföra jobbet med sin unika kunskap eller sin unika arbetsmetod finns det ändå vägar att gå, trots att man saknar avropsavtal med A. Man kan antingen välja att samarbeta med det stora konsultföretaget som redan har avropsavtal, som anlitar konsult A som underkonsult och är den som i praktiken gör hela jobbet. Plötsligt är upphandlingen helt i sin ordning enligt LOU. Ett annat sätt är att göra upphandlingen i samarbete med kommun B, som faktiskt har avropsavtal med konsult A. I båda fallen har LOU haft den enda effekten att upphandlingen har blivit mer omfattande och därmed drivit upp kostnaderna för skattebetalarna.
Så jag kan bara instämma i vad Ramberg och Reepalu säger; Vore det inte bättre om inköparna hade fokus på att göra rätt, det vill säga bra affärer för skattebetalarna?

Två fel på tre minuter

Inför klimatmötet i Stockholm rapporteras nu dagligen om klimatet, men allt är inte sant som sägs. På ett tre minuters nyhetsinslag i SVT lyckas Erika Bjerström få med åtminstone två faktafel om klimatförändringarna. Hon säger först att ”antalet naturkatastrofer har också ökat dramatiskt de senaste 100 åren. Det visar nya siffror.” Och så visas följande diagram.

Idag tvingas SVT:s nyhetsuppläsare göra en rättelse i Rapport. Det var inte det totala antalet naturkatastrofer som visades i diagrammet, utan antalet rapporterade naturkatastrofer hos International Disaster Database. Det är ju något helt annat. Var och en förstår ju att alla naturkatastrofer i världen inte rapporterades i slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet. Idag sker ju allt sekundsnabbt. I själva verket är det ju ganska tveksamt om naturkatastroferna verkligen ökar.
Något senare i inslaget talar hon också om att 11 cm havsnivåhöjning har lagt hela byar under vatten i Vietnam. Detta är en repris från ett inslag i ”Reportrarna” som jag kritiserade här redan då det sändes första gången i maj i år. Alla borde ju förstå att 11 cm havsnivåhöjning inte kan lägga hela byar under vatten. Jag kunde ganska snabbt efter inslaget konstatera att det i stället handlade om landsänkningar, som knappast beror på klimatförändringarna. I en rapport från 2011 från IUCN framgår att grundvattensänkningar i Mekongdeltat på grund av intensifierad risodling med konstbevattning leder till att marken sjunker med så mycket som 6 mm per år (dvs ca tre gånger så snabbt som havsnivåhöjningen). Hon nämnde inte heller något om hur det ökande uttaget av grundvatten har lett till grundvattensänkningar eller om hur nya kraftverksdammar i Mekongfloden påverkat flodens vattenflöden i Mekongdeltat. Om detta talade dock inte Bjerström alls, utan försökte påskina att allt berodde på havsnivåhöjning orsakade av klimatförändringar. Och nu upprepades detta osakliga inslag alltså.

Uppdatering 25 september
Att mycket talar för att antalet klimatrelaterade naturkatastrofer inte alls har ökat har jag skrivit om flera gånger tidigare bl a här och här.

"Bygg gärna men inte i Hammarbyhöjden"

I Hammarbyhöjden bekämpar en grupp boende stadens planer på förtätning. Detta tar DN:s Viktor Barth-Kron som utgångspunkt för en blogg på dn.se. Viktor konstaterar att alla områden som i dag är bebyggda tidigare har varit naturmark, kanske skog som har varit någons grönområde. Detta gäller också Hammarbyhöjdens bostadsområde, vars invånare nu protesterar mot framtida förtätning. Han konstaterar vidare att de principiella alternativen för agerande är begränsade och desamma som de alltid har varit.

Hammarbyhöjden

Säger man nej till fortsatt bostadsbyggande blir det inga fler bostäder, utan inflyttade och utflugna barn får försöka finna bostad (och jobb) i någon annan del av landet.

Det andra alternativet är att bygga nya glesa förorter någon annanstans, där nybyggen inte skulle påverka äldre bebyggelse. Frågan är var det finns sådana områden – varje fall inte på nära håll, åtminstone inte om man inte ska bebygga Nackareservatet, Judarskogen eller Nationalstadsparken. Det tredje alternativet är då enligt Viktor att staden växer genom att redan exploaterade områden, som Hammarbyhöjden, förtätas. Viktor vill tro att de flesta som förmår tänka en bit bortom det akuta egenintresset landar i samma slutsats som staden har gjort, nämligen att välja detta tredje alternativ.

Jag håller helt med Viktor om detta. Viktor påpekar som slutkläm att de boende i Hammarbyhöjden även i fortsättningen kommer att ha nära till Nackareservatets 856 hektar obebodd natur någon kilometer bort. Det handlar alltså om drygt 8 kvadratkilometer naturmark, mer än de flesta av oss har runt knuten. Det borde även de boende i Hammarbyhöjden kunna se.

Stockholm stads planer, som ännu är i ett tidigt skede, handlar om att förtäta Hammarbyhöjden, Björkhagen och Nytorps gärde med 1 500 – 3 000 nya bostäder, kanske genom att överdäcka Hammarby fabriksväg och bygga en helt ny stadsdel som binder ihop Hammarbyhöjden med Hammarby sjöstad.

Fritt efter Monica Z

Det är inte oproblematiskt att göra fiktion baserad på verkliga personer, särskilt om de dessutom tillhör våra mest kända och uppskattade offentliga personer, detta oavsett om de råkar vara artister eller politiker. Filmen Call girl fick klippas om sedan man pekat ut en sexköpande statsminister, som i alla avseenden i övrigt uppfattades som Olof Palme, och familjen hotade med rättsliga åtgärder. Det blev i praktiken ett helt misslyckat försök som gjorde inte filmen ett dugg bättre. Tvärtom tycker jag att den filmen hade blivit mycket bättre om man hade avstått från den provokationen. I övrigt var den filmen en trovärdig beskrivning av Geijeraffären och bordellhärvan, men debatten kom i stället helt att handla om Palmes eventuella inblandning.
Filmen Monica Z ”fritt baserad på Monica Zetterlunds liv” har omedelbart väckt en liknande debatt. Problemet med en biopic, baserad på en mycket väl känd person, som dels gör anspråk att spegla artistens liv och samtidigt hittar på en massa saker ”för att göra filmen bättre” är ju att biobesökarna i stället för att uppleva den fantastiska personen grubblar över vad som faktiskt är sant och vad som är påhittat trams. Det finns ju åtskilligt skrivet om Monica och många personer som kände henne i livet. Filmarna borde ju förstå att filmen granskas av många ögon, inte bara av cineaster.

Monica Z i verkligheten
Om jag hade sett filmen på premiären hade jag varit oförbredd och antagligen upplevt en helt annan film än den jag faktiskt såg efter en veckas mediadebatt om filmens sakliga brister. Eftersom jag var på min vakt såg jag i stället mest filmens alla brister. Dokumentärfilmaren Tom Alandh, som själv både har gjort en dokumentär om Monica Zetterlund och skrivit två böcker om och med artisten, invände i ett inlägg i DN mot skildringen av Bengt Nilsson, Monicas pappa.
Filmen om Monica Zetterlund skildrar hennes pappa som en sur skitstövel. I verkligheten var han motsatsen. Tom Alandh undrar ”hur långt man får gå i den poetiska friheten. Har man då rätt att vända ut och in på kostymen och ta ifrån en människa hans egenskaper och klä honom i andra, för dramaturgins skull? Som gör storyn bättre? Mer dramatisk nerv om Monica Z:s far är en grinig, sur, trist, tvär ogin, självsvåldig och förgrämd skitstövel. Utan fantasi, utan tokerier. Fullständigt utan humor.” Tom Alandhs beskrivning får stöd av Monicas kusin Greta Olsson. Han var precis tvärtom: ”Glad bokem och konstnär, rolig, mjuk person”.
Så det är klart att man intresserar sig för pappan när man ser filmen. Och det är faktiskt en fullständigt osannolik karikatyr av grinig pappa man ser. Och det är kanske inte så konstigt. För enligt fimens producent Lena Rehnberg representerar Kjell Bergqvists rolltolkning ”inte bara pappan utan hela patriarkatet och jantelagen”. Och det är klart, då kan man kanske inte undvika att det blir en ren schablon man presenterar. Men vad har då denna schablon med Monica Z att skaffa.
Filmen har blivit hyllad i många rescensioner, men när man ser den med kritiska ögon, tycket jag att den ena karikatyren after den andra dyker upp i filmen. Beppe Wolgers, Tage Danielsson, Vilgot Sjöman och andra personer ur hennes liv dyker upp mest som statister utklädda för maskerad. Skildringen av den triste orkesterledaren Arne Domnerus blir  knappast heller trovärdig, speciellt som man numera vet att också scenen där det är Monica som föreslår basintrot på Sakta vi går genom stan är påhittad. Introt ingick redan i Georg Riedels arrangemang. Dessutom var det ju Georg Riedel själv som spelade och inte Sture Åkerberg. Georg Riedel är enligt DN ”inte särskilt upprörd över detta även om han tycker att det är lite trist”.
Samarbetet med Bill Evans gick inte heller till så som det beskrivs i filmen. Bill Evans komposition "Waltz for Debby" hade Beppe Wolgers skrivit en svensk text till och döpt till Monicas vals, som Monica spelat in i oktober 1963 med Georg Riedels orkester. Monicas inspelning nådde även Bill Evans i USA, som blev så förtjust i skivan att han kom till Sverige och spelade de in LP:n "Waltz for Debby" i augusti 1964. Konserten med Bill Evans i New York, som direktsändes i svensk radio har ju aldrig ägt rum. Jag vet inte om någon konsert direktsändes på det sättet i början på 1960-talet. Det var ett mycket begränsat utbud av lättare musik i radio på den tiden. Det är ju en legendariskt skensk jazzskiva, så varför ska man beskriva tillkomsten på ett annat sätt i filmen? Uppenbarligen för att kunna överdriva Monica triumf och pappans kapitulation på slutet, men gör det verkligen filmen bättre?
Uppenbarligen har filmskaparna inte så stort intresse av det dokumentära. Men det dokumentära behöver inte vara tråkigt. Tänk bara på "Searching for Sugar Man", eller på några av Tom Alandhs egna fantastiska dokumentärer. Även fiktion baserat på verkligheten borde kunna göras med större finess.
En fråga som infinner sig är förstås vad Monica Z själv skulle ha tänkt. En ledtråd till svaret kanske ges av hennes kärleksrelation till Vilgot Sjöman i början av 60-talet, som SvD skrev om härom dagen. När han skrev en pjäs om romansen blev de ovänner för livet.
Det jag uppskattar mest med filmen är Monicas sång, men inte ens Edda Magnasson hyfsade insats tycker jag hjälper upp filmens brister i övrigt. Det är faktiskt så att jag tycker filmen blir allra bäst när bilden slocknar och eftertexterna rullar till Monicas egen version av "Sakta vi gå genom stan". Det räcker gott.