Om höga hus i Stockholm - ännu en gång

Frågan om höga hus återkommer ständigt och med upprepande av samma argument. I Dagens Nyheter
skrev nyligen Ola Andersson om varför Sveriges kommunalpolitiker har höga husfeber. Att landets högsta hus ligger i Malmö har inte gett våra kommunalpolitiker någon ro. Det ena höga huset efter det andra har presenterats, men fortfarande är dock Turning torso Sveriges högsta byggnad, med sina 190 meter och 54 våningar.

Ola Andersson visar hur dålig affär det var att försöka bygga tätt med Turning Torso.
Att bygga höga hus är sällan en god affär. Bygger man högre än omkring tio våningar gör man det av skäl som inte är rationella. Detta beror på att ju högre husen blir, desto mer utrymme går åt till hissar, konstruktioner och tekniska installationer. Turning Torso var en riktigt usel affär.
Den högre höjden måste då balanseras av en högre betalningsvilja för hushöjden. För kontor gäller det att få varumärkesskylten att synas vida omkring. Det står fortfarande Dagens Nyheter högst upp på DN-skrapan trots att DN:s redaktion sedan länge finns i låghuset bredvid.
För bostäder gäller det att få en fin utsikt, men här finns det ett krux. Stadsmiljöanalyser visar att det är svårt att överträffa betalningsviljan för vanliga slutna stadskvarter med måttlig höjd. Det är inte ens lätt att överträffa tätheten genom att bygga höga hus, eftersom dessa inte kan ställas särskilt nära varandra. Enstaka höga hus med fin utsikt kan gå hem, men inte många höga hus nära varandra. Ola Andersson påpekar att Europas tätaste stad Paris saknar höga hus i den centrala staden. Bombay är dubbelt så tätt som New York, trots att antalet höga hus är mycket få.
Jag har själv skrivit en del om höga hus på den här bloggen. Jag var för ett år sedan med om att arrangera ett seminarium om höga hus i Föreningen för samhällsplanerings regi. Det finns refererat här
. Vid seminariet visade det sig att flertalet medverkande experter var överens om att det inte är nödvändigt att bygga höga hus i Stockholm eftersom det går att nå en hög täthet också med måttligt höga hus.
En av deltagarna var Per Ankersjö (C), känd förespråkare för höga hus. Nu visar han med sitt inlägg i Dagens Nyheter med rubriken ”Klimatsmart att bygga höga hus” att han vare sig förstått eller tagit till sig någonting av diskussionen. Det blir inte tätare stad, det blir inte mer ekonomiskt, det blir definitivt inte mera klimatsmart. Tvärtom brukar det bli särskilt blåsigt och ogästvänligt just omkring de höga husen, till exempel kring Wenner-Gren center eller Folksamhuset.
Dessutom hänvisar han till målet att bygga 140 000 nya bostäder i Stockholm. Läser man underlagsrapporterna så finner man inget som helst argument för att bygga höga hus där.

Tät kvartersbyggelse ger tät stad som är attraktiv för invånarna samtidigt som den är effektiv och ekonomisk. Inte höga hus. Det ryms alltså 140 000 lägenheter utan höga hus. Varför då bygga dem?

Kv Trollhättan och Stockholms siluett

Före 1800-talets mitt fanns det få byggnader I Stockholm som var högre än tre våningar. Högre trähus än två våningar tilläts inte av brandskyddsskäl. Enligt 1874 års svenska byggnadsstadga och 1876 års byggnadsordning för Stockholm reglerades gatubredder och hushöjder. Nya gator skulle bli 60 svenska fot, dvs ungefär 18 m breda. I äldre stadsdelar kunde 40 fot räcka, eller 12 m. Huvudgatorna blev bredare, till exempel Sveavägen med 48 m. Husen fick vara fem våningar höga, dock inte högre än 68 fot, dvs omkring 20 m. Detta har påverkat en stor del av stadsbilden i Stockholms innerstad och på andra ställen.
Stockholms innerstad är av riksintresse för kulturminnesvården. En aspekt som brukar lyftas fram i samband med detta riksintresse är just stadssiluetten med den begränsade hushöjden ”där i stort sett bara kyrktornen och offentliga byggnader tillåtits höja sig över mängden”, enligt officiella beskrivningar. De som arbetar med att bevaka de kulturhistoriska intressena i planeringen, lyfter ofta fram denna bild av Stockholms innerstad, men hur sann är den?
I samband med att Stockholms stad nu diskuterar förtätning av kvarteret Brunkeberg med Gallerian har de föreslagna ökade hushöjderna vållat en hel del debatt. Skönhetsrådet har till exempel med ett osedvanlig emfas markerat hur förödande detaljplaneförslaget är när det gäller stadsbilden och stadens siluett. Dagens sammanhållna rum kring Sergels torg ”kommer att gå om intet genom den uppmärksamhet som kvarteret Trollhättan med sin nya, överstora ’normalskala’ kommer att dra till sig”, hävdar man. Bebyggelsen kommer vidare att bli ”visuellt förödande för stadsbilden sedd nerifrån Hamngatan”. ”…de påbyggda volymerna kommer att framstå som ett klumpigt flak som slätar ut den livfulla silhuetten och även i övrigt påtagligt stör upplevelsen av taklandskapet”. Länsstyrelsen, som också har experter på de kulturhistoriska värdena, anser dock inte att riksintresset skadas och till exempel nätverket Yimby är i huvudsak positivt till detaljplanen.
Detaljplaneförslaget, som alltså omfattar huvuddelen av kvarteret Trollhättan med Gallerian, innebär alltså att påbyggnader medges med några våningsplan. Fastighetsägaren AMF Fastigheter har låtit Nyréns arkitekter studera hur stadssiluetten påverkas av detta från närbelägna utsiktspunkter och sådana på längre avstånd. De förstnämna analyserna handlar om det nära stadsrummet och de senare om stadens siluett.
De följande två bilderna illustrerar förändringen sett från Sergels torg.

Sergels torg idag.

Sergelstorg med högre bebyggelse vid Hamngatan.
Frågan är verkligen om dagens sammanhållna rum kring Sergels torg ”kommer att gå om intet genom den uppmärksamhet som kvarteret Trollhättan med sin nya, överstora ’normalskala’ kommer att dra till sig”, som Skönhetsrådet hävdar.
Analyserna på längre distans har skett från fyra platser, Norrbro, Skeppsholmen, Münchenbryggeriet och Fjällgatan. Redan valet av platser kan diskuteras. De är antagligen valda eftersom den aktuella bebyggelsen antas påverka stadssiluetten i högre grad än från andra tänkbara platser. Även andra utsiktspunkter har diskuteras, men valts bort, nämligen Västerbron, Monteliusvägen, Katarinavägen, Lejonbacken, Norrbro, Mynningen Centralbron/Hilton, Skinnarviksberget, Barnhusbron och Götgatsbacken. Under arbetets gång har dessa tagits bort i syfte att göra materialet överskådligt. Man får anta att bebyggelsen hade påverkat stadssiluetten på ett likartat sätt från flertalet av dessa punkter. Fjällgatan kan även representera Katarinavägen, Münchenbryggeriet får representera Skinnarviksberget och Monteliusvägen , Norrbro får representera Lejonbacken och så vidare.
Alla diskuterade utsiktsplatser har dock en sak gemensam, nämligen att de har en vid utsikt på grund av att de ligger nära vatten utan skymmande bebyggelse i närheten. Analyserna kan därför ge en bra bild av hur mycket den högre bebyggelsen kommer att synas från just dessa platser men inte generellt. Det hade naturligtvis varit ointressant att göra analyser från platser med närliggande bebyggelse eftersom kvarteret Brunkeberg inte alls skulle synas från dessa platser. Tre av de fyra valda utsiktsplatserna är lågt belägna vilket medför att kv Trollhättans siluett mot himlen blir mera markerad jämfört med utblickar från högre belägna platser. Endast Fjällgatan är lite högre belägen, omkring 25 m över havet.
En av de studerade platserna är vid Münchenbryggeriet, varifrån bilden av Norrmalms historiska stadskärna i stort sett är bevarad genom att den äldre bebyggelsen närmast vattnet skymmer de högre volymerna från 1960-talets citysanering. Kvarteret Trollhättan ändrar inte på detta även om den är mera synlig från denna vinkel, jämfört med övriga vyer på distans, delvis beroende på det relativt stora avståndet.
En annan av de studerade vyerna är alltså från Fjällgatan nedan. Man kanske ska nämna att det är från den östra delen av Fjällgatan. Från västra delen av Fjällgatan syns inte alls Norrmalm. Från närbelägna Mosebacke terrass syns det inte heller på grund av närbelägna skymmande byggnader.

Utsikt från Fjällgatan. Med röd, blå, gul och lila färg är den aktuella bebyggelsen i kv Trollhättans olika fastigheter markerad.
Vyn från Fjällgatan domineras av i stort sett jämnhög bebyggelse (liksom i stort sett alla svenska städer). Markerat högre byggnader är de tre kyrkorna i Gamla stan och Stadshuset, Bonnierhuset, Hötorgshusen, Kungstornen, Klara kyrka, Wenner-Gren center och Johannes kyrka men Jacobs kyrka sticker dock inte upp högre än omgivningen. Lite längre åt höger syns Nyponet och Engelbrektskyrkan samt Hedvig Eleonora. Övre delen av slottet syns ju också, även om det inte sticker upp så högt.
Totalt sju kyrkor och mer än tio profana ickeoffentliga byggnader alltså. Inte riktigt som riksintressebeskrivningen anger.
Ja, kv Trollhättans övre del kommer också att synas, men inte märkbart påverka siluetten. Enligt analysen menar man att det kan vara problematiskt att påbyggnaderna tornar upp sig vid sidan av slottet och i anslutning till bebyggelsen kring Gustav Adolfs torg. Den ”historiska läsbarheten av siluetten” anses minska. Men hur menar man nu? Det är väl ganska tydligt att det finns både äldre och yngre bebyggelse, och att den nyare bebyggelse successivt blivit allt högre, dock utan att på något sätt dominera siluetten. Läsbarheten är i detta avseende tydlig och visar tydligt på stadens inneboende historiska dynamik.
Skönhetsrådet anser här att ” Sett på avstånd från söder kommer dessutom Hötorgsskraporna att reduceras till ’stubbar’ samtidigt som de påbyggda volymerna kommer att framstå som ett klumpigt flak som slätar ut den livfulla silhuetten och även i övrigt påtagligt stör upplevelsen av taklandskapet.”
Så här ser utsikten ut från Fjällgatan med de nya påbyggnaderna.
OK. Det kanske kan vara svårt att urskilja dem på bilden. Det är nästan så att man måste zooma in lite i mitten för att kunna urskilja dem. Står man på Fjällgatan kan det vara bra att ta med sig en kikare.  Så här ser mittdelen ut i lite förstoring.

Kommer Hötorgsskraporna att reduceras ”till stubbar”, det är frågan?
Kom ihåg att från de allra flesta tänkbara utsiktspunkterna i staden kommer den nya bebyggelsen inte alls att synas.
Frågan är om inte Skönhetsrådet har dramatiserat förändringarna kring Brunkebergstorg och Gallerian något.  Eller kanske till och med rejält?

Ja till samtyckeslag

Jag är absolut för en samtyckeslag. Det är upprörande varje gång någon tvingas till sex mot sin vilja.
Men någon kan invända att det kan vara svårt att bevisa att samtycke verkligen har skett. Ord står mot ord. Enkelt, säger jag då. Det gäller bara att kräva samtycket ska vara skriftligt, och helst med båda namnteckningarna bevittnade.
Men även sådana pappar kan förfalskas. Namnteckningarna kan vara oläsliga. Ord står fortfarande mot ord. Men då får vi höja kraven säger jag. Samtycket ska ske inför en officiell person som åtnjuter högt anseende, kanske en präst i församlingen, en domare eller kommunstyrelsens ordförande.
Men hur länge ska samtycket då vara giltigt, kanske någon frågar sig. Det bör juridiskt sett vara giltigt ända till dess att det upphävs vid en formell ceremoni som båda samtycker till. Skriftligt, och med vittnen…
Lätt som en plätt, eller hur?

Stockholm nyss

Staden förändras hela tiden, i alla fall om den lever och utvecklas. Men ofta sker det i så små steg att man inte tänker så mycket på det. Man minns ju rivningarna på 1960-talet och miljonprogrammet 1965-1975 förstås, men mycket har ju faktiskt också hänt sedan dess.

I boken ”Stockholm nyss” med undertiteln "om förändringarna i stadsmiljön" av K G Norén (text) och Christer Löfgren (bild) får vi en dokumentation på några av de förändringar som faktiskt har skett under de senaste 30 åren. Med ett hundratal bilder från förr och nu övertygas man om att det faktiskt har hänt en hel del sedan 1980-talets början.

Bilden visar samma område idag som på bokens omslag 1985. Klarastrandsleden har överdäckats, Kungsgatans järnbro över järnvägen från 1907 har ersatts med en betongkonstruktion, Cityterminalen har tillkommit, Centralsaluhallen revs 1985 och ersattes med ett kontorshus osv.
Mycket av det som har hänt är positiva förändringar. När jag jämför bilderna från Södermalm påminns jag inte bara om den ödslighet som tidigare fanns mitt i stadsdelen när Södra stations stora spårområde fortfarande fanns kvar, utan även om att till exempel Ringvägen successivt håller på att kantas av bebyggelse på tidigare dystra och ogästvänliga sträckor. Många andra exempel visar hur ny bebyggelse uppstått på tidigare avrivna tomter.
Naturligtvis finns det också exempel på negativa förändringar. Alltför många exempel finns till exempel på helt onödiga rivningar, om nu någon trodde att de upphört efter maj 1971 då almarna i Kungsträdgården räddades. Ett sådant exempel är det anrika hotell Göteborg vid nuvarande Fatbursparken.

Hotell Göteborg (konstnär Hasse Lindroth).
Det byggdes 1861 då Södra stambanan nådde Södermalm. Det hade en kort storhetstid innan sammanbindningsbanan färdigställdes till Norrmalm och få hade anledning att stiga av redan på Södermalm. Men byggnaden stod faktiskt kvar ända till 1982 då den revs i smyg en tidig morgon. Idag finns bara några taniga träd på platsen mellan Tegelhuset och kv Noe Ark, så inte ens platsen har utnyttjats på något meningsfullt sätt. Många andra exempel finns i boken på fina hundraåriga hus som rivits för att ersättas av ganska anonyma 1980- eller 1990-talshus.
I många fall är det naturligt att låga hus utan särskilt värde ersätts för att bättre utnyttja kvartersmarken, men i andra fall verkar rivningarna bara vara meningslösa. Idag vet vi att hushållen ofta värderar byggnadskvaliteter från 1900-talets början, som kakelugnar, stuck och furugolv, betydligt högre än det som dagens byggmästare förmår att skapa. Ren kapitalförstöring alltså.
På en bild visas det hus som stod i hörnet av Klarabergsgatan och Vasagatan innan Royal Viking Hotell byggdes. Av boken framgår att Selma Lagerlöf kanske har bott i huset. Själv minns jag hur jag och en kompis gick in i huset när rivningsarbetena hade påbörjats och räddade några fina spegeldörrar med karm undan förödelsen. De finns nu inmonterade i ett hus på Södra Gotland.
Men allt gammalt har faktiskt inte rivits. Det finns i boken också många exempel på att risiga gamla hus från förra sekelskiftet, med nedfallande puts faktiskt står kvar idag. Och inte bara det. De har också rustats upp och återställts i åtminstone något av sin forna glans.

Fatbursgatan/Swedenborgsgatan
I K G:s text får vi reda på mycket historia om de gamla husen. Familjebostäders postmodernistiska tegelhus vid Swedenborgsgatan/Fatbursgatan strax norr om Södra stationsområdet har till exempel ritats av Sune Malmqvist. De kommer nog aldrig att gå till arkitekturhistorien, kan jag tänka, när jag hämtar min bil som är parkerad i ett källarplan.

Oxtorgsgatan
De två husen till vänster i bild står vid Oxtorgsgatan och har också ritats av Sune Malmqvist. Synd att han inte hade samma inspiration när han ritade dem vid Swedenborgsgatan.
K G måste ha gjort ett rejält arbete med arkivstudier för att få fram alla fakta om försvunna byggnader och anekdoter kring stadens ständiga förändringar. Det gör boken trevlig att fördjupa sig i, även om man inte alltid håller med honom om vad som är bra eller mindre bra. Men det gör ingenting. Men utan Löfgrens fina bilder hade det förstås aldrig blivit någon bok. Boken kan man hitta här.

Ökat bostadsbyggande i Stockholm

Det ska byggas 140 000 bostäder i Stockholm stad fram till 2030. Det har Sten Nordin (M) och Regina Kevius (M) meddelat. Det är bara 16 år dit, vilket innebär att det ska byggas nästan 9 000 lägenheter per år. En hög ambitionsnivå, får man säga, med tanke på att stan aldrig någonsin har byggt så mycket så snabbt. Genomsnittet för de senaste 38 åren är bara 2 600 lägenheter per år, så nu behöver takten mer än tredubblas. Jämför man bara de senaste sju åren handlar det ändå om en fördubbling. Se bara på nedanstående diagram som visar årligt bostadsbyggande sedan 1975.

Årligt bostadsbyggande 1975-2012 i Stockholms stad, färdigställda lägenheter per år.
Vid ett par tre tillfällen har man nått 5 000 lägenheter på ett enda år, men för det mesta har man legat mycket lägre. Aldrig varit i närheten av 9000. Det finns dock en stigande tendens de senaste åren efter år 2000.
Med så noggranna analyser bakom målet tvivlar jag inte på att de nya bostäderna kommer att rymmas. Jag är också övertygad om att de behövs och att de sammanlagda effekterna på stadens kvaliteter är positiva. Det kommer att förbättra utbudet av service och göra stan mer attraktiv. Det är takten i bostadsbyggandet jag ställer mig tvivlande till. Det ska upprättas detaljplaner, man ska skriva avtal med byggare, hålla samråd med alla närboende, klara alla överklaganden och allt annat. Men kanske det skulle vara mer realistiskt att klara detta byggande till 2040 eller 2050.
På Södermalm där jag bor ska man klara av att bygga 9 200 lägenheter.  Det innebär 575 lägenheter per år. Det är bara obetydligt mer än vad som har byggts under de senaste fem åren i snitt. Faktiskt har man byggt i ungefär samma takt de senaste 30 åren. En del av detta finns i Hammarby sjöstad, men faktiskt bara en del.
Jag tycker att Sten Nordins och Regina Kevius ambitioner är bra, både för de bostadssökande och för staden som helhet. Förhoppningsvis kommer även de rödgröna att ställa sig bakom detta, med tanke på att det kanske blir majoritetsskifte i höst.

Formex, mässan för Nordisk design i Älvsjö

1960-talet kommer åter och är väl representerat på årets form-och designmässa i Älvsjö. Ett exempel är Stockholmstavlan av Jenny Wallmark som för tankarna till Stig Lindberg, vars design i textil och porslin idag åter är högsta mode hos den unga generationen. Tavlan, som just nu ställs ut på Hotell Malmen på i korsningen Götgatan-Folkungagatan, är inspirerad av kartbilden med vatten och vikar, höghus och tunnelbana, varuhus och teatrar.

Andra exempel på denna vurm för 60-talet är keramikern Stina Neanders robusta krukor, fat och grytor som verkar ha sina rötter i Signe Persson-Melins älskade vardagsvaror, så tåliga att de fortfarande befolkar svenskarnas köksskåp.

 

Hon förklarar själv att hon vill göra bruksvaror, inte saker som är enbart vackra. Men vackra är de, likafullt.
Formgivaren Kristina Stark, som vann priset Formex Formidable 2014 för sina vattenkannor och vaser i stengods och vit, svart och grå glasyr, medger att hon också bottnar i 60-talets vardagspraktiska design. Serien heter Botan efter Lunds botaniska trädgård, som lundensarna kallar just Botan.

Hon ställer också ut glas och stengods av enkelt och praktiskt slag, med handgjorda korkunderlägg som också andas 60-tal.

En annan trogen favorit på designmässan är det japanska/orientaliska, alltid lika vackert och stilsäkert.

Även med fördel i trädgårdssammanhang:

 Men det händer att det orientaliska stuket halkar över till den mer kitschiga sektorn:

Trädgårdspyntet kan dock också vara hur sobert som helst, exempelvis i genomgående zink och grått.

Alternativt mustigt italienskt i terrakotta, med krukor som är mossbelupna redan vid inköp:

Roligast på mässan är ändå att få bli överraskad, för det mesta har man ju faktiskt sett förut. Ta bara dessa trevliga men ganska uttjatade emaljskyltar i gammaldags stil med roliga ordstäv eller uppmaningar, alltid på engelska:

Överraskar gör däremot de bekanta figurerna nedan i tungt metallgods som är tänkta som bokstöd. Kul att se författarna dyka upp där bland böckerna på hyllan, alla från Astrid Lindgren och Taube till tungviktarna Kafka och Moberg.

Och konstnären Carina Björck, verksam i Gamla Stan i Stockholm, som kommit på att göra kuddar av sina tavlor. Har folk inte råd med eller plats för ännu en tavla hemma, så kan bilden alltid avnjutas i favoritsoffan.

Mässbesökare: EVA HERNBÄCK

Tro dem inte

Jag bläddrar i dagens Metro på tunnelbanan och läser att alliansen knappar in rejält på de rödgröna. Detta enligt senaste väljarbarometern från Yougov. Det handlar om en rejäl upphämtning. Nu är avståndet mellan blocken bara 6,5 procent.
Men så får jag syn på Aftonbladets löp. Där kan man i stället läsa följande: Gapet mellan blocken det största sedan mätningarna inleddes! Det skiljer 11,9 procentenheter mellan blocken enligt Aftonbladet och United Minds. Vad ska man tro?
Tro inget alls! Det är bara ovederhäftiga beräkningar. Varken United Minds eller Yougov gör riktiga statistiska slumpmässiga urval av befolkningen. I stället görs undersökningarna som webbundersökningar, som sedan korrigeras på något hemligt sätt av företagen.
Så här ser partisympatierna ut enligt min egen väljarbarometer.

Partisympatier november-december 2013.
Skillnad mellan blocken är 11,4 procentenheter. Aftonbladet och United minds ligger alltså ganska rätt, medan Metro och Yougov är helt fel ute. Eftersom centern inte skulle komma in i riksdagen om det vore val nu skulle de rödgröna få egen majoritet.
Hur jag har kommit fram till detta? Jag har tagit det viktade medelvärdet av de senaste partisympatiundersökningarna från fem olika undersökningar (SCB, Novus, Demoskop, Sifo och Ipsos), som tillsammans frågat drygt 17 000 personer. Dubbelt så bra som SCB alltså. Lätt som en plätt och mycket bättre än Yougov.