Valresultatet för Slussen

Idag är valresultatet färdigräknat i kommunalvalet i Stockholm. Det preliminära resultatet var ju känt redan på valnatten, men nu redovisas även småpartiernas röster. Det visar sig då att Stockholmspartiet fick 3 157 röster motsvarande 0,54 % av rösterna.

Detta är egentligen intressant av ett särskilt skäl. Stockholmspartiet gick som enda parti till val på i princip en enda fråga, nämligen att inte genomföra den redan lagakraftvunna detaljplanen för Slussen, utan i stället bygga om enligt det alternativa förslaget Slussen Plan B, dvs i huvudsak återuppföra nuvarande konstruktion från 1935. Detta förslag fick alltså ett utomordentligt lågt stöd, medan 580 176 personer röstade på andra partier som helt eller delvis vill genomföra den nu gällande planen. Med starkt demokratiskt stöd kan vi nu lägga Slussen Plan B till handlingarna och i stället inrikta oss på andra för stockholmarna mer angelägna stadsbyggnadsfrågor.
P.S. Jag nämnde kanske inte att SD ville ha folkomröstning om Slussen. Det vore väl knappast meningsfullt, med det redovisade valresultatet.

Lokaler i bottenvåningarna

Modern stadsbyggnadsforskning har visat att så kallade urbana verksamheter utgör en attraktionsfaktor för stadsmiljön. Butiker, restauranger och kulturverksamheter karaktäriserar ofta en intressant stadsmiljö. De gör det möjligt att från bostaden kunna gå och handla, äta, uppleva och se och träffa andra människor. Till sådana miljöer söker sig många människor.
För att kunna skapa utbud av urbana verksamheter krävs dels ett hyfsat stort befolkningsunderlag, vilket i sin tur förutsätter en viss bebyggelsetäthet, dels att det finns lokaler i gatuplanet. Dessutom är det bra om gatunätet gör det lätt kan ta sig fram i olika riktningar, vilket går i en kvartersstad med lagom små kvarter. Men utan täthet och lokaler uppstår inga urbana verksamheter. Så enkelt är det.
Redan Jane Jacobs hade förstått detta, som man kan läsa om i hennes bok The Death and Life of Great American Cities från 1961, men det tog lång tid innan kunskapen fick genomslag i planeringen. Jan Gehl är en dansk arkitekt, som också intesserat sig för livet mellan husen, vilket också var namnet på hans mest berömda bok från 1971.

Hornsgatan med lokaler i bottenvåningarna och ett livligt folkliv vid lunchtid.
När Södra stationsområdet byggdes under senare delen av 1980-talet fanns fortfarande modernismens stadsbyggnadsideal i bakhuvudet hos de då aktiva stadsplanerarna. Gator och gångvägar skulle separeras och lokaler i bottenvåningarna var inget man utgick ifrån. Men politikerna ställde krav på lokaler i bottenplanet åtminstone på vissa gator. Annars hade Södra stationsområdet blivit ännu torftigare än det faktiskt blev. Men det hade kunnat bli annorlunda.

Glest i Södra stationsområdet vid samma tidpunkt. Nästan inga lokaler och gångstråket är separerat.
Häromdagen gick vi på promenad längs Norra Hammarbyhamnen från Danvikstull mot Skanstull. Det var en härlig solig sensommardag med massor med människor ute på promenad.
Det är intressant att studera årsringarna i Norra Hammarbyhamnen. Den första delen av bostadsområdet var kvarteret Hamnvakten som byggdes 1981-1983 efter en typisk 80-talsplan, ritad av Aleksander Wolodarski. De sju bostadskvarteren grupperar sig kring en trevlig park mot sjösidan, men hela området är dessutom tillbakadraget omkring 40 meter från kajen. Mellan kajen, som nu utgör ett bilfritt promenadstråk och byggnaderna finns ett smalt grönstråk, som varken har karaktär av offentlig park eller privat trädgård, en yta som är ingens, en typisk förortsskapelse. Några år senare byggdes ett försäkringsskadecenter för bilar, en helt udda verksamhet att förlägga i ett sådant central innerstadsläge. Resten av bostadsområdet byggdes sedan under 1990- och 2000-talet, med en mer stadsmässig karaktär, där byggnaderna ligger närmare promenadstråket och kajen. Men även om det alltså ser ut som stadskvarter är utformningen fortfarande präglad av de gamla idéerna om funktionsseparering.

Norra Hammarbyhamnen utan kaféer och restauranger.
Detta är alltså bostäder utan lokaler i gatuplanet och i stort sett inte ens med utgångar i gatuplanet.
När vi promenerar längs denna soldränkta promenadväg längs vattnet saknas alltså nästan helt kaféer och restauranger. Vid Barnängsbryggan finns visserligen en krog, men bara kvällsöppen. En mobil glasskiosk, där man också kan få mackor och grillkorv är enda utbud på denna nästan två kilometer långa södervända innerstadssträcka.

Öde privata sittplatser utmed husen i stället för offentliga kaféer.
Man kan jämföra med Hornsbergs strand, byggd omkring 10-15 år senare, där man har tänkt om.

Hornsbergs strand med lokaler i bottenvåningar.
Hornsbergs strand har ju utvecklats till en mycket populär strandremsa, inte bara för den fina parken och badmöjligheterna. På denna norrvända strandgata vimlar det av olika sorters kaféer och restauranger, eftersom det både finns lokaler i bottenvåningarna och i paviljonger.

Populär servering vid Hornsbergs strand.
Möjligheterna hade alltså funnits även i Norra Hammarbyhamnen om man bara inte hade tänkt så fel. Men det är aldrig för sent att reparera misstaget. Bygg om, bygg till eller lägg serveringar på båtar.

Siktlinjen från Wenner-Gren Center till Slottet

Jag läser Stina Oscarsons krönika i Dn Kultur: ”En ny kulturminister måste riva hindren som skymmer vår sikt”. Hon menar att en ny kulturminister måste säkra våra kulturbyggnader från översvämningar och riva de hinder som byggts för våra siktlinjer.
Inte bokstavligt kanske, men som utgångspunkt tar hon ändå ett tydligt sikthinder i Stockholm, nämligen Kulturhuset. Men hon börjar från ett missförstånd. I dagarna firar Kulturhuset 40 år.
”Oj vilken satsning det måste varit då!", säger hon till en kvinna som var med när det byggdes. "Ja", säger hon, "fast man byggde bort siktlinjerna. Av okunskap." Förr var det fri sikt från Wennergrens center ända till slottet. Det är viktigt för människan att kunna se långt, tänker jag. Men den linjen bröts. Man trodde alltså att man satsade, men man byggde bort siktlinjerna. Av okunskap.
Det är ju lite intressant att Stina Oscarsson säger sig utgå från att ”konsten är grund för bildning”, samtidigt som hon borde veta att det är kunskap som är grunden, eller i alla fall borde vara det. För själv demonstrerar hon djup okunskap om historien om siktlinjerna.

Nedre Norrmalm 1940 utan siktlinjer.
För så var det alltså inte, det där med siktlinjerna. Även om det hade kunnat skapas siktlinjer till Slottet fanns det inga 1974, när Kulturhuset öppnades i sin helhet. Bakom Kulturhuset låg ett gytter av gamla byggnader med anor från 1600-talet och framåt, med ett gatunät som avvek från Sveavägens riktning. Där fanns t ex den smala Norra Smedjegatan, som försvann när Gallerian byggdes. Där låg Brunkebergstorg högt upp på toppen av Brunkebergsåsen, ett av stans mest livliga torg och en trafikknutpunkt för busstrafiken. Bara nivåskillnaden skulle ha hindrat varje siktlinje mot Slottet. Fram till Norrmalmsregleringen slutade Sveavägen dessutom redan vid Kungsgatan.

Nedre Norrmalm idag.
Men tanken har ju funnits. I Lindhagenplanen skisserades en bred boulevard hela vägen fram till Gustav Adolfs torg. Men den genomfördes ju bara delvis. För Sveavägens del en något smalare gata som slutade vid Sveaplatsen, nuvarande Sergels torg.

Nedre Norrmalm enligt Lindhagenplanen 1866.
Lindhagenplanen genomfördes ju bara delvis och inte i den här delen. Men det hade ju ändå kunnat bli annorlunda. Enligt den så kallade EGT-planen 1965 av Erskine, Geisendorph och Tengbom skulle Sveavägen fortsätta i en bred gågata, en ”corso”, fram till Gustav Adolfs torg.

Anders Tengbom, Léonie Geisendorf och Ralph Erskine 1966 framför en modell av sitt förslag för Nedre Norrmalm.
Av olika skäl genomfördes tyvärr inte detta tävlingsförslag. Med stor säkerhet skulle denna del av City varit en attraktivare plats med mer stadsliv. Något dödare än nuvarande Brunkebergstorg kan man ju knappast tänka sig. Men siktlinjen från Wenner-Gren Center skulle ändå brytas, eftersom corson var vinklad och inte fortsatte rakt fram i Sveavägens sträckning utan skulle ha blivit något vinklad.

EGT-planen 1965.
För övrigt fyller Léonie Geisendorf 100 år i år. Hon är kanske mest känd som skapare av S:t Görans Gymnasium, en av Sveriges mest Le Corbusierinspirerade byggnader, älskad och hatad av många, men få är likgiltiga.

S:t Görans Gymnasium, arkitekt Léonie Geisendorf.
Hon har dessutom ritat några uppskattade radhus vid Riksrådsvägen i Baragmossen-Skarpnäck. En gång hade jag Léonie Geisendorf till bordet vid en middag på Stockholms Byggnadsförening. Hon var då över 80 år, men en riktig krutgumma.

Radhus vid Riksrådsvägen, arkitekt Léonie Geisendorf.
Någon har nämnt Oscarsson som kandidat till ny kulturminister. Det tror jag är uteslutet. Även om Oscarsson är ung och uppvuxen i Skellefteå borde hon kunnat ta reda på fakta. Kunskapen finns ju lätt tillgänglig.

Ska beslutet om Förbifarten rivas upp?

Det vill i alla fall tolv forskare från VT och KTH, enligt en debattartikel i Dagens Nyheter med rubriken ”Nu finns chansen att riva upp beslutet om Förbifarten”. De flesta är verksamma inom trafikplanering men även inom miljöområdet. Några känner jag väl.

Debattartikeln i DN
Jag är dock inte forskare utan planerare. Det som skiljer forskare från planerare är att forskarna är mest intresserade av forskning, det vill säga att utreda effekterna av olika åtgärder, men mindre intresserade av att verkligen genomföra åtgärder, till exempel att bygga något. Det tar alltid lång tid att genomföra infrastrukturåtgärder. Först ska de utredas ingående, sedan ska de förankras politiskt och i långsiktiga investeringsplaner och därefter tar själva utbyggnaden många år.
Planerare är å andra sidan naturligtvis också intresserade av att känna till sambandet mellan olika åtgärder och effekter på till exempel trafik, bebyggelse och miljö, men kanske mera intresserade än forskarna av att något verkligen byggs.
Erfarna planerare är väl medvetna om att förutsättningar hela tiden ändras i olika avseenden. Förutsättningar som gäller för de analyser som görs före ett projekt gäller inte alltid till alla delar när projektet väl har genomförts. Kanske går befolkningsutvecklingen långsammare eller snabbare, kanske utvecklas näringslivet annorlunda, det sker beteendeförändringar och nya mål sätts upp av politikerna. Detta sker ju kontinuerligt och om alla projekt alltid ska stämma överens med de senaste kalkylförutsättningarna kommer aldrig någonsin något projekt att genomföras. Detta bekymrar inte forskarna särskilt mycket, eftersom de då ständigt får nya situationer att analysera men det brukar bekymra planerarna mer eftersom deras ansvariga politiker gärna vill se resultat och inte bara planer. Jag känner till detta ganska väl från en ingående studie som jag gjorde för ett par år sedan av regionplanerna i Stockholm från 1958 till 2010 med avseende just på genomförandet, plan och verklighet. Naturligtvis blev det inte alltid som det var tänkt och ibland borde man kanske ha fattat andra beslut när det begav sig. Sådant kan ibland vara lätt att inse efteråt. Ändå måste ju beslut fattas.
Rubriken på debattartikeln illustrerar ganska väl just forskarnas synsätt: ”Nu finns chansen att riva upp beslutet…”. Just formuleringen att "chansen" finns att riva upp beslutet illustreras väl i studierna av de gamla planerna när man inser att det allra vanligaste i Stockholmsregionen har varit just att besluten har saknats eller skjutits upp, ibland i decennier, ibland av vällovliga skäl men alltför ofta helt i onödan. Om så inte hade skett hade vi för länge sedan haft både tunnelbanor till Täby och Nacka.
Om det förhatliga genomförandet skulle kunna skjutas upp ännu ett antal år skulle forskarna i stället kunna ägna sig åt det som är roligast för just dem, nämligen att utreda alternativen vidare ytterligare ett antal år. Därefter kan nya förutsättningar dyka upp med nya utredningar som följd.
Artikeln publiceras två dagar efter valet. Projektet har redan beslutats för ett bra tag sedan, förberedelser med markundersökningar och flyttningar av ledningar mm har satts igång redan 2006 och det formella första spadtaget togs en månad före valet. Artikelförfattarna tycks hänga upp det hela på att just valet på ett påtagligt sätt skulle ha förändrat förutsättningarna, men i så fall hur? Alliansen och socialdemokraterna står ju bakom projektet, liksom för övrigt Sverigedemokraterna, medan miljöpartiet och vänsterpartiet är emot. Miljöpartiet förlorade ett mandat och vänsterpartiet vann två i riksdagsvalet. Tillsammans har de 45 mandat. De partier som vill bygga Förbifarten samlar 304 mandat. Det låter som en betryggande majoritet. Jag förstår inte riktigt hur artikelförfattarna kan komma fram till ”Nu finns chansen…” två dagar efter valet. Väljarna har sagt sitt och stödet för Förbifarten har ju inte minskat, i alla fall inte med mer än ett mandat.
Fyra sakskäl lyfts fram i artikeln:
1 Nya planeringsmål har anammats om en tätare stad, trängselavgifter, beslut om kollektivtrafikinvesteringar har fattats och synen på cykeltrafik förändrats. Förbifarten skulle gå på tvärs med detta ”nya tänkande”. 
Ursäkta, men detta är ju trams. Trängselavgifterna infördes efter folkomröstningen 2006 efter ett genomfört försök och ingen ny förutsättning. Såväl RUFS 2001 som RUFS 2010 bygger på ett tätare stadsbyggande och olika alternativ med och utan Förbifart har utretts upprepade gånger. Kollektivtrafiksatsningarna ingår också i de regionala planerna och var väl kända när besluten om Förbifarten togs. Och cykelbanor kan ju knappast ersätta Förbifart Stockholm.
2 Nya trender mot minskat bilåkande och ökat kollektivtrafikåkande har iakttagits under senare år. Andelen med körkort minskar. Om bara några år kommer vi att kunna se hur dagens tendenser utvecklas.
Detta illustrerar väl vad jag säger ovan om att forskare egentligen aldrig vill bygga något, utan hellre utreda vidare. ”Om bara ett fåtal år…”. Vänta och se alltså.
3 Trafikverket underskattar utsläppen av växthusgaser och utglesningen är inte inräknad i kalkylerna. 
Det senare är inte sant. Lokaliseringseffekter ingår i analyser som har gjorts och inriktningen mot ett tätare stadsbyggande ligger fast i planerna oavsett Förbifarten. Bästa sättet att påverka trafikens utsläpp av koldioxid är ju att minska bilarnas utsläpp genom teknikutveckling och ekonomiska incitament. Med det långsiktiga målet om en fossilfri fordonsflotta hänger inte klimatfrågorna på om en enskild väg byggs eller ej.
4 Författarna vill analysera effekterna av motsvarande investeringar i kollektivtrafik, gång- och cykeltrafik. 
I de nationella trafikplanerna liksom i den regionala utvecklingsplanen, fördelas investeringarna på trafikslag efter ingående samråd och politiska förhandlingar mellan stat, region och kommuner. Förbifarten har till exempel ett brett stöd i alla berörda kommuner. Detta är ett demokratiskt sätt att bedriva planering, som inte bör kastas omkull lättsinnigt utan starkt politiskt stöd. Och sådant stöd saknas av allt att döma i valresultatet i söndagens val.

Valresultatet - väntat och oväntat

Det preliminära valresultatet i riksdagsvalet i går innebär att vi får en ny regering. Den rödgröna övervikten över alliansen blev klar, men dock något mindre än enligt min sammanvägda prognos två dagar före valet, 4,4 procent i stället för 5,6. Som väntat kom Fi inte in i riksdagen. Resultatet för Fi tycks bli exakt enligt prognosen, 3,1 procent. Att rösterna på Fi är bortkastade spelar nu inte så stor roll, eftersom de rödgröna inte ens med Fi inräknat hade nått i närheten av 50 procent.
Den största skillnaden gentemot prognosen var först och främst Sverigedemokraternas höga siffra, 12,9 procent. I augusti hade Demoskop 12,2 procent för SD men annars har inte något av prognosinstituten varit i närheten av en så hög siffra. En förklaring kan vara att en del väljare inte gärna skyltar med att de tänker rösta på Sverigedemokraterna, eftersom det inte är riktigt rumsrent. Sverigedemokraterna är nu utan konkurrens riksdagens tredje största parti, större än folkpartiet och centern tillsammans och nästan lika stort som vänsterpartiet och miljöpartiet tillsammans. Häpnadsväckande rent ut sagt.

Det preliminära valresultatet
En annan lite större skillnad gentemot prognosen var att Miljöpartiet bara fick 6,8 procent, mot 9,2 i den sammanvägda prognosen.  Det kan knappast ses som annat än en stor besvikelse för partiet. Att det gick så dåligt för miljöpartiet bör ha blivit en överraskning, eftersom de stadigt har legat mellan 8 och 10 procent i de flesta prognoser. Kanske var det moderaternas skrämselpropaganda i slutskedet som fick vissa väljare att tveka. Bye-bye Förbifarten med mera.
För socialdemokraterna bör valresultatet trots allt ha blivit en viss framgång, eftersom man fick en dryg procent mer än enligt den sammanvägda prognosen. Att även moderaterna fick något mer än enligt prognosen kan knappast uppväga den stora förlusten från förra valet. Men så avgår också Reinfeldt och Löfven kommer att bilda regering. Kanske inte alldeles lätt uppgift...
I Stockholms stad blir det också rödgrön majoritet medan landstinget tycks förbli alliansstyrt.
Här på Kvarnberget på Södermalm får också de rödgröna majoritet om än inte med lika stora siffror som i EU-valet i maj, 55,2 procent mot 39,2 procent för alliansen.

 Valresultat i Maria 12, Kvarnberget på Södermalm i Stockholm.
På Kvarnberget är faktiskt Fi något större än miljöpartiet och klart större än Vänsterpartiet, men dock något mindre än socialdemokraterna.
Noteras kan också att det enda parti som vill bevara Slussen, Stockholmspartiet, och dessutom drivit detta som i stort sett enda fråga, av allt att döma inte kommer in i fullmäktige. Övriga partier är inte särredovisade men får tillsamman 1,5 procent av rösterna.  Slussen Plan B får alltså inget parlamentariskt stöd i fullmäktige.

Demokratin är det minst dåliga alternativet

Idag är det valdagen och jag har nu röstat i vallokalen på Södra Latin. Det känns lite högtidligt att göra detta. Inte för att det är en plikt utan för att det är angeläget. Det är inte någon plikt att rösta, inte i Sverige. Men om man vill värna om demokratin är det ändå viktigt att så många som möjligt röstar.

Jag vet inte om den genomförda valrörelsen har bidragit till detta eller ej. Själv känner jag mig led på alla partiledarutfrågningar och partiledardebatter. Jag har faktiskt stängt av varenda en, eftersom jag redan tycker mig veta alla svar. Jag hör ju på radio och läser tidningar. Det är roligare att gå ner och prata med valarbetarna utanför valstugorna på Medborgarplatsen.
Det känns som om nivån i debatten för länge sedan har spårat ur. Demokratin handlar inte om hur effektivt politikerna kan slå varandra på käften verbalt och ta all ära och redlighet av varandra. Eller borde inte göra det i alla fall. När Annie Lööf i direktsändning vill göra narr av Stefan Löfven i energidebatten har sakfrågorna för länge sedan lämnat TV-rutan. Det hjälper inte att han inte kan hantera henne på ett värdigt sätt. Det är bara pinsamt, för båda.
Det är inte alltid så lätt att veta vilket parti som är bäst. Föra att underlätta valet finns fler så kallade valkompasser på nätet. Jag roade mig med att testa några, bland annat på svt.se, på dn.se och på aftonbladet.se. Ett par av valkompasserna gjorde jag redan för flera dagar sedan. Häromdagen testade jag ett par andra.
Nu är det ju så att jag redan för länge sedan har bestämt mig för vilket parti jag ska rösta på. Därför blev jag mycket förvånad när min första test resulterade i ett helt annat parti främst. Först den tredje testen visade ”rätt parti” överst. Dessutom stämde inte mina var särskilt väl med något parti, bara mellan 55 och 70 % stämde som bäst. Faktum är att jag haft tre olika partier främst i mina olika tester. Det är man ju inte särskilt betjänt av.
Idag testade jag en på nytt, nämligen Dn:s. Den är upplagd så att man först får svara på ett antal frågor som är aktuella inför valet – om man håller med helt eller delvis, resp är emot helt eller delvis. Därefter får man prioritera viktigaste frågorna, värdera partiledarna och dessutom tala om ifall man absolut inte kan tänka sig att rösta på något parti. Idag fick jag ”rätt parti” främst, till skillnad från i mitt test häromdagen. Däremot blev jag besviken på rangordningen mellan partierna längre ned på listan. Den stämde bättre häromdagen, tycker jag.
Det här illustrerar flera svårigheter med både testmetodiken som sådan, men faktiskt också med själva demokratimodellen. Flera av de frågor som jag anser vara viktigast saknas helt eller delvis i testet, till exempel vården, bostadsförsörjningen, stadsbyggandet och trafiken. Om flera av de viktigaste frågorna saknas kan naturligtvis inte heller testmodellen stämma.
När jag röstar på ett parti måste jag välja partiet i sin helhet. Jag kan visserligen välja olika partier till riksdag, landsting och kommun, men jag kan inte rösta på ett parti när det gäller bostadsbyggande, ett annat när det gäller jobben och ett tredje när det gäller försvaret. Om jag nu bara håller med mitt favoritparti till 55 % känns det naturligtvis lite olustigt att samtidigt behöva köpa de 45 %, där jag har avvikande mening. Och även om jag höll med partiet till 100 % måste de ändå kompromissa i en eventuell regeringsställning med ett eller flera andra partier. Blockpolitiken leder tyvärr till att dessa problem accentueras. Om det finns en gemensam uppfattning bland 70 % av riksdagens (eller landstingets eller kommunens) ledamöter om en viss fråga kan beslutet ändå bli minoritetens om den innehar majoritet inom det styrande blocket. Blockpolitiken är därför enligt min mening skadlig för demokratin.
Nu har jag ingen lösning på detta. Den representativa demokratin är trots allt det minst dåliga alternativet, så länge inte medborgarna kan rösta om varje fråga för sig (Direktdemokraterna tycks dock förorda just denna modell).
Nu väntar vi på resultatet när vallokalerna har stängt om några timmar. Och sedan på regeringsförhandlingarna. Inget block lär ju få egen majoritet.

Det hårdnar på upploppet inför valet

Uppdatering den 13 september.
Det återstår nu bara två dagar till valet. En sista sammanvägning av fyra sex väljarbarometrar som publicerats de senaste dagarna (Ipsos, Demoskop, två från Sifo och två från Novus) visar att skillnaden mellan blocken minskar men fortfarande är betydande. Den är nu 5,6 procentenheter jämfört med 8,6 procent för bara en vecka sedan. Skillnaden mellan blocken skulle bli 8,7 procent om man hade kunnat räkna in Fi, men de når bara 3,1 procent, visserligen en svag uppgång under den senaste veckan. Det ser alltså ut som om en röst på Fi inte kommer att kunna räknas in i det rödgröna underlaget. Allt talar alltså just nu för att de rödgröna blir större än alliansen men inte når egen majoritet. Om Fi hade nått 4 procent - eller om dessa röster hade lagts på något av de andra rödgröna partierna - skulle de rödgröna balansera precis på 50-procentsgränsen och eventuellt nå egen majoritet.
Så här ser sammanvägningen ut.

Den baseras på drygt 10 000 intervjuer, vilket är ganska många, betydligt fler än förra redovisningen.  De har gjorts mellan 2 och 12 september. Det är alltså en ganska säker undersökning av vad väljarna säger just nu. Det är ju inte säkert att de gör på samma sätt på valdagen som de svarar på undersökningen. Det finns alltså ett litet utrymme för överraskningar, men det skulle vara en mycket stor överraskning om inte de rödgröna får en övervikt över alliansen på söndag.
Så här ser procenttalen ut för de olika partierna med förändringen under den senaste veckan inom parentes.


M 21,9 (-0,3)
FP 6,9 (+0,4)
C 6,3 (+1,5)
KD 5,1 (+0,2)
S 30,1 (+0,4)
MP 9,2 (-0,7)
V 6,5 (-0,8)
Fi 3,1 (+0,5)
SD 9,6 (-1,0)
Övriga 1,2 (-0,3)
M,Fp,C,Kd 40,3 (+1,9)
S,Mp,V,Fi 49,0 (-0,6)


Genomgående ganska små förändringar alltså och knappast signifikanta. Den största förändringen visar centern (+1,5) procent). Det är som regel inte heller så stora skillnader mellan de olika undersökningarna, med ett par undantag. Sifo redovisar bara 1,6 procent för Fi i sin ena undersökning, medan de övriga fyra har mellan 3,0 och 3,7 procent. Demoskop redovisar nästan 12 procent för Sverigedemokraterna medan de övriga fyra har mellan 8 och 10 procent.
Det lutar åt en spännande valvaka. Rätt svar får vi om två en dagar.

Uppdatering 2 den 13 september
Jag upptäckte just att detta faktiskt var inlägg nummer 700 sedan starten den för nästan precis 5 år sedan den 4 september 2009. Det innebär 140 inlägg per år, 12 inlägg i månaden och mellan 2 och 3 inlägg per vecka.
Vanligaste ämnen är politik, stadsbyggnad, klimat och trafik. Så här ser ämnesfördelningen ut.

 I genomsnitt har jag haft nästan 3 000 besökare per månad. Högsta antalet, drygt 7 000 var i januari 2012. Fram till dess ökade antalet år från år men sedan 1012 har antalet besökare stagnerat. Så här ser statistiken ut de senaste månaderna.

Kanske skrivet jag tråkigare, eller så är det bara så att konkurrensen i sociala medier ökar med facebook, twitter och annat. Vi får se hur det blir framöver.