Furniture & Light 2015 (Möbelmässan)

För mycket för en dag, men man hittar ändå en hel del roligt och nytt om man tar sig 4-5 timmar på årets första möbelmässa i Älvsjö, som pågår 3-7 februari. Som vanligt är Greenhouse utan tvekan roligast med sina otaliga unga nykläckta designers, deras glada idéer och nya sätt att hantera material.
Vi fastnade genast för den läckra ultramarina samlingen stolar, med samma namn, ”Ultramarine”, av flygplans-plywood och svartmålat stålrör. Materialet var utgångspunkten för arbetet, som eleverna vid Aalto University, School of Arts, Design and Architecture, fullföljde på endast en och en halv månad. Då ingick den eleganta uppställningen på mässan och en lika elegant broschyr där varje stol presenteras i blått på svart.

Ariane Relander sitter på sin stol, som heter Aura, finska för ”plog”, eftersom hon plogat en fåra i materialet och sedan böjt det för att få det att anpassa sig efter kroppen. 
Alla stolar har provsuttits av projektledaren och fungerar, intygar Ariane Relander, även om man ibland kan undra:

T.v. Canneloni från sidan, av Fanni Suvila. T.h. Levity av Zsuzsanna Horvath, bakom Taipuva av Joel Klementi.

The Tomorrow Collective, ett projekt vid Lunds Universitet, presenterade framtidens mat-lösningar. Här gäller det att odla sin mat själv och ta väl vara på den, för framtiden kommer att bli tuff. Ett exempel: Juliana de Filippis har tänkt på hur bröd förvaras bäst i kärl av bränd lera, så att det andas och inte möglar.

         

”Nest” – en brödburk av lera med trälock som samtidigt är skärbräda.

Ett annat projekt hette Understanding. Lotta Johansson lyste med en matta inspirerad av Göran Thunströms dikt ”Gläntan”. Hon vill skapa en stämning av skog och solglimtar.

Naturen inspirerar till dikter, som inspirerar till mattor… 

Jonathan Svenfors från Finland gjorde en underbar bokhylla av ek, hyllor sammahållna av läderremmar, en spännande skapelse med olika stora rum för böcker och annat – väldigt fantasifullt och kul.

 

Visst vill man ha en sådan hylla i arbetsrummet, eller var som helst.

Landsmannen Kristian Lagerroos hade en variant av ask som också platsar i alla rum – för böcker som behöver en hylla tills vidare… Vilken ordning man skulle få på bokhögarna!!! Förebilden var en obelisk.

Dessutom trummade Kristian Lagerroos fram en melodi med fingrarna som dansade över hyllorna… Alla hade de varsin ton.

De unga möbelkreatörerna arbetar gärna i trä. Julia K. Persson använde 319 meter list som hon sågade till 644 stavar av olika längd. Av dessa byggde hon upp en anatomisk sittmöbel som är både tung och svår att tillverka, det medger hon själv. Men skojig och frestande att slå sig ner i.

Mycket materialåtgång, mycket arbete, men fascinerande.

En del jobbar hellre i textil, till exempel Essy Winnerholt som med hjälp av barndomens minnen skapar tyger och föremål i samisk tradition. Norrland heter denna bonad som innehåller enbart grundfärger både i väv och tryck.

Minnen från solen som aldrig går ner ligger i denna väggbonad.

Möbelbutiken Asplunds slog till med otroligt vackra mattor med naturmotiv. Naturromantik som inte går att motstå.

 

Kan detta också vara Norrland? ICE av Mattias Stenberg

Andra material finner vi snart också bland de mer etablerade utställarna: Stina Lindholm från Boge på Gotland överraskar med moderniteter som en underbart mjuk äggliknande sittpall med uttag där man kan ladda sin mobil, surfplatta eller dator. Heter Elipse och finns i tre gråa toner.

 

Varsågod och sitt och ladda…

Och vem kan motstå en bänk med inbyggd värme, endera vattenburen eller via el? Trettio grader mot baken gör att man bara vill sitta kvar.

 

Ser hårt ut, men Warmup ser till att snö och fukt försvinner. 

Snygga hyllor gör hon också, Stina Lindholm. Trädgårdshyllan Spira med sina små planteringslådor har hon utvecklat. Kan sammanfogas på olika sätt, har blivit lite bredare.

 

Betonglådor som kan flyttas omkring och fyllas med skiftande grönska.                     

Ett mångårigt samarbete mellan betong och textil gör att Stina Lindholm delar monter med textilaren Barbro Lomakka – en stram historia i grått, vitt och svart. Även Lomakka har sin bas på Gotland, men dessa dagar ställer hon ut på Sidenväveriet på Söder i Stockholm – en relevant och vacker gammal miljö för hennes grafiska kreationer.

 

Ylle och plast bildar stram och kraftfull kontrast.

Åter till träet. Matti Klenell har gjort den flyttbara bokhyllan Truck, med stadiga handtag i ena änden och två små hjul i den andra. Man kan ta med sig böckerna till det rum där man vistas – alla dem man behöver för tillfället. Man slipper ha högar överallt i lägenheten. Den påminner rätt mycket om en engelsk trädgårdsbänk som man ensam kan rulla runt i trädgården – för att följa med solen eller byta utsikt. Kul innovation hursomhelst.

  

Lyft och rulla – man klarar det själv även om den är fylld med böcker.                            

Matt-och golvfirman NTK hade en snygg trätavla med ojämnt placerad träkubb, ett avsteg från den vanliga produktionen. Snyggt i sin enkelhet. Dessutom består den av återanvänt trä från rivna hus och broar.

 

Inget bra golv, men snyggt på väggen.

Gulliga barnmöbler från Storbritannien visades av 10Kids Design. Denna säng med inbyggda bokhyllor kan delas upp och göras om till två sängar eller en säng med läxplats. En trygg kokong för lek, läsning och sömn.

 

Gullig våningssäng med runda former.

Trä, ja. Här var det snickeritradition. Sylvia Nilsson säljer egentligen dörrar åt Dooria, men farfars gamla snickarbänk vill hon ha med sig på jobbet. För att tydliggöra att dörrtillverkaren arbetar med traditionella metoder, samt för att hedra farfar och hans gärning.

Vi slutar som vi började – med en stol. Är den stol eller konst? Det är frågan. Den är i alla fall säker att sitta på, fast det är svårt att tro. Skev på varje punkt, ändå starkare än en vanlig stol, hävdade Frama, utställaren från Danmark. Design av B. Fex.

 

9.5° skapades redan 2009, står mest på museer.

EVA HERNBÄCK
Gästskribent

Nya Slussen vilar på stabil grund

För femton år sedan, i september 2000, skrev jag som tjänsteman på landstingets regionplane- och trafikkontor (RTK) det yttrande, som nämnden sedan godkände som landstingets remissvar på Slussenfrågan. Året därpå tog Stockholms stad det inriktningsbeslut som den nuvarande detaljplanen för Slussen bygger på.

Modell över Nya Slussen
I RTK:s tjänsteutlåtande konstaterade jag att transportinfrastrukturen vid Slussen har förnyats genomgripande omkring vart hundrade år. När den framtida utformningen av Slussen skall avgöras borde hela det historiska perspektivet vägas in och inte endast dagens konstruktion. I ett historiskt perspektiv har Slussen hela tiden främst varit en kommunikationsknutpunkt, som från tid till annan successivt har anpassats till tidens funktionella krav. Med respekt för det historiska arvet borde detta synsätt också prägla den framtida omdaningen av området. Att värna om historien är allstå att bejaka en framtidslösning för Slussen, ansåg jag och även nämnden.

Tage William-Olsson var inte nostalgisk.
Häromdagen träffade jag en gammal kollega som diskuterat just denna fråga med ingen mindre än arkitekt Anders William-Olsson, son till Tage William-Olsson som skapade nuvarande Slussenkarusell. Skulle din far i dagens läge ha velat bevara den gamla Slussenkarusellen, frågade han. ”Absolut inte”, svarade Anders, utan att tveka. Tage W-O såg framåt.
Idag presenterade den oberoende expertgruppen som har granskat Slussenprojektet sina resultat, vilket refereras av DN här. Gruppen har funnit att besluten om Slussen i huvudsak vilar på relevanta underlag men att vissa frågor kräver ytterligare uppmärksamhet.
Den nu gällande detaljplanen ger i huvudsak lika eller bättre utsiktsmöjligheter än nuvarande förhållanden. Framkomligheten för gång och cykel har förbättrats i jämförelse med dagens lösning, biltrafikens framkomlighet och volym är oförändrad medan busstrafiken har lika låg framkomlighet som idag vilket gruppen finner anmärkningsvärt. Det finns därför behov av att utreda bättre lösningar, särskilt för busstrafiken, vilket kan hanteras inom gällande plan. Tillgänglighet för personer med funktionsnedsättning är betydligt bättre i nya Slussen i jämförelse med idag, även om ytterligare förbättringar kan övervägas. Trafiksäkerhet och trygghet för gående och cyklister är bättre i nya Slussen än i befintlig anläggning.
Gruppen har också granskat alternativet att renovera den befintliga Slussen-anläggningen istället för att gå vidare med en ny anläggning under åren 1998-2004 och funnit att de olika alternativen låg relativt lika i kostnader. Granskarna anser därför att det var rimligt att gå vidare med en ny lösning i stället för renovering.
Och som granskarna konstaterade, enligt DN:s Viktor-Barth-Kron: ”Trafiklösningen från 1930-talet möter inte dagens krav på tillgänglighet, framkomlighet och säkerhet.”

Att rekonstruera Slussen är inte ett alternativ, vad förespråkarna än påstår.
Projektets bedömning rörande en havsnivåhöjning om 100 cm fram till år 2100 är enligt gruppen rimlig. Under perioden sker också en landhöjning om 50-60 cm och nettoeffekten är därför lägre.
På punkt efter punkt bekräftar gruppen alltså att projekt Nya Slussen vilar har beslutats på rimliga grunder, även om det också finns möjligheter till förbättringar inom ramen för den nu antagna detaljplanen. Expertgruppen konstaterar också att den existerande Slussenanläggningen inte är planenlig i förhållande till nu gällande detaljplan och inte heller kan rekonstrueras utan en ny detaljplaneprocess.

Slussenaktivist, som aldrig, aldrig, aldrig ger upp.
Slussen Plan B är alltså inte något möjligt alternativ, om man inte ska börja om från början. Inte heller är Ny Syn på Slussen eller Kulturslussen längre möjliga alternativ. Någon gång måste man ändå sätta spaden i jorden.

Hus på Liljevalchs vårsalong

Det är alltid spännande att besöka Liljevachs vårslong. Bland den stora mängden konstverk finns det nästan alltid några man fastnar för, och förstås några som man raskt går förbi. I år verkar trenden vara väldigt mycket hus som avbildningar, fantasier och modeller. Arkitekturen i konsten, alltså.

Henrik Eriksson, California Beach House 2

Henrik Eriksson, California Beach House 4

Joakim Engblom, Höghus 3

Henrik Eriksson, Mina hem

Malin Persson, Brännkyrkagatan

 Fredrik Helander, Tunnelgatan

Tove Krabo, Affective Seasons 02

Nina Lindgren, Floating City.

Detta var ett litet urval. Det finns naturligtvis massor att upptäcka.

Är trappan för brant?

Under de senaste dagarna har DN Sthlm uppmärksammat den nya trappan i Odenplans tunnelbanestation i två artiklar. Tre trafikanter uppges ha ramlat i trappan sedan den öppnades för en kort tid sedan och kritiken är hård, från såväl fackmän som amatörer. Trappan är för brant och för bred, med tanke på att den saknar mitträcke. Trappan har höga mörka trappsteg.

Så här skräckinjagande såg trappan ut härom dagen. Läskigt brant eller hur?
Boverkets Lars Estlander, arkitekt, tycker att Byggnadsnämnden borde  ha gjort ett föreläggande om mitträcke innan trappan öppnades. Det är ett klart lagbrott om trappan är mer än 2,5 m bred, säger han.
I Boverkets byggregler anges att ”trappor som är bredare än 2,5 meter bör delas i två eller flera lopp med räcken eller ledstänger”. Alltså ”bör delas”! Är detta alltså ett lagbrott? Jag är ytterst tveksam om detta skulle hålla vid en rättslig prövning.
Trappan borde aldrig ha byggts säger någon, som fallit. Den är så brant att man får svindel, säger hon. Efter den första artikeln rapporterar flera att de har fallit i trappan och kritiken växer. En man anser att ”trappstegen är för korta, vilket de kanske blir när trappan är brant”. Ytterligare någon anser att stegen inte är tillräckligt djupa. En kritiker anser att hela trappan bör rivas och designas om. Han trodde ”att man inte längre gjorde sådana trappor i design-Sverige” och att den är en skam för Stockholms stad.
Jag har visserligen redan gått i trappan, men inte ramlat, ja utan att ens tänka närmare på saken. Av allt att döma måste jag helt ha missat den katastrofala planeringsmissen.

Den berömda trappan vid Odenplan idag, numera med mitträcken.
Tidningsskriverierna gör att jag tar mig en ny tur till Odenplan och provgår trappan utan problem. Det visar sig att mitträcket har kommit på plats sedan i går. Trappan känns inte särskilt brant och inte heller känns planstegen för smala. Så jag tar fram måttbandet ur fickan och kontrollmäter. Steghöjden är 16 cm och planstegets hela bredd är 31 cm. Eftersom sättstegen lutar inåt är stegbredden egentligen 28 cm, medan 3 cm skjuter in under överliggande steg.
Är detta normalt? På vägen till Odenplan har jag kontrollmätt några andra tunnelbanetrappor och funnit steghöjder på 14-15 cm, så Odenplans trappsteg är något högre. Enligt Boverkets byggregler bör stegdjupet vara minst 25 cm, vilket man klarar med råge. Dessutom anges att man bör ”ta hänsyn till trappans lutning och längd samt måttförhållandet mellan trappstegens höjd och djup”. Inga specifika mått anges alltså.
På KTH fick vi lära oss den grundläggande trappformeln 2h+b=60-63. Det innebär att summan av bredden och dubbla höjden ska ligga mellan 60 och 63 cm för att trappans ska kännas bekväm. Men även en brant källartrappa där både steghöjd och stegbredd är 20 cm är godkänd. Därför bör man tillägga att man bör undvika högre steg än 17 cm för normala trappor inomhus och stegdjupet bör ligga mellan 25 och 30 centimeter.
För trappan vid Odenplan är summan (2h+b) 60 cm, dvs trappans bekvämlighet är godkänd, enligt trappformeln. Dessutom ligger steghöjd och stegbredd inom rekommendationerna.

En trappa vid Medborgarplatsens tunnelbanestation. Steghöjden är 14 cm och stegbredden 28 cm, godkända mått.
Men detta är ju bara en grov tumregel. I en klassisk artikel ”Om trappors bekvämlighet” i tidskriften Arkitektur 1964:7 redovisade författaren, arkitekt SAR Lars Einar Eriksson, en systematisk genomgång av trappor som ansågs bekväma. I artikeln återges en kurva, som anger idealet för förhållandet mellan trappstegshöjd och bredd. Denna kurva följer inte helt den grundläggande trappformeln. Studerar man denna kurva närmare finner man att det är i ett begränsat intervall som de båda villkoren stämmer överens, nämligen med en steghöjd om ca 14-16 cm och en stegbredd om ca 28-35 cm. Ska man vara ännu mer detaljerad skulle man önska sig olika villkor för trappor uppför och nerför, vilket skulle leda till krav på enkelriktade parallelle trappor, men det kanske skulle föra för långt.

Erikssons trappkurva från 1964.
Måtten för Odenplans trappa ligger exakt på Erikssons kurva, som för steghöjden 16 cm anger en stegbredd på 28 cm. Den ytterligare bredden på 31 cm som skjuter in under ovanliggande steg gör att trappstegen känns bredare och säkrare, alltså raka motsatsen till vad några bedömare ansett. Trappan är alltså så bekväm man kan begära, enligt beprövad erfarenhet. Att den är för brant är av allt att döma en tidningsanka.
Nu finns det alltså mitträcke och trappan är inte för brant. Men då återstår färgen, och där kan man nog ge kritikerna rätt. Det är inte lyckat att ge trappan en jämn mörkgrå färg, nästan svart. Särskilt uppifrån flyter lätt stegen ihop , särskilt om man har något nedsatt syn. En ljusare färg på trappan vore nog att föredra. En markering av stegkanten med avvikande färg vore ännu bättre. En ljus kant på en mörk trappa och tvärtom skulle stegen synas avsevärt bättre. Enligt Boverkets byggregler bör trappor förses med kontrastmarkeringar så att personer med nedsatt synförmåga kan uppfatta nivåskillnaderna. Så här borde Trafikverket och SL skärpa sig.  Det är inte för sent än.

Medborgarhusets entré. Trappan har visserligen mitträcke men är ändå alltför bred för att uppfylla Boverkets krav. Det krävs nog fler mitträcken.

Unket förakt för de gamla

I går fanns ett inslag i Aktuellt som handlade om att vi blir allt fler äldre. I USA har en diskussion börjat om det inte är dags för den stora 40-talistgenerationen att ta kontroll över sina liv och sätta ett slut, så att vi inte blir alltmer resurskrävande för våra barn. Antalet äldre som är sjuka och dementa blir en växande samhällskostnad om en tredjedel eller mer av dem som är över 85 har alzheimer eller är dementa. Bill Torbert har till exempel bestämt sig för att inte bli äldre än 81 år, så han har fortfarande 10 år kvar att leva. Ezekiel Emanuel har hela 17 år och 8 månader innan hans liv tar slut vid 75 års ålder.
I Aktuellinslaget följde en intervju med filosofen Torbjörn Tännsjö, som snart kommer ut med en bok om liknande frågor, om när vi ska avsluta våra liv här. Han ser det som en dystopi att många av dem som föds nu kommer att bli 100 år. Enligt Torbjörn Tännsjö ska vi acceptera att vi tvingas besluta om detta om inte allt bara ska bli tråkigare, torftigare och sämre.
Torbjörn Tännsjö tycks verkligen se en dystopi i det faktum att vi blir allt friskare och lever längre. Men är livet bara torftigare och torftigare efter 75 eller 81 års ålder? Och hur vet man i så fall det om man är 71 som Torbert eller 57 som Emanuel eller 68 som Tännsjö. Varför ska man sätta en så hög gräns som 75, om man blir en belastning för samhället redan tidigare? Kanske blir det i själva verket torftigare redan vid 70, eller kanske 65, då vi ju blir "tärande" i stället för "närande" enligt den marxistiska terminologin? Och är det i så fall bara äldre som är en belastning och inte även andra kategorier?
För några veckor sedan hälsade jag på en gammal arbetskamrat som fyllde 91 år, några veckor tidigare en som fyllde 85, för mig och kanske också för dem uppskattade händelser. En konstnärsvän till mig som är 91 hade en ny stor utställning härom året, och kanske ska vi snart göra en resa tillsammans.
Enligt den fornnordiska traditionen blev åldringar kastade, eller så kastade de sig, utför ett stup, en ättestupa, när de inte längre kunde bidra till arbetet på gården. Kanske var det bara en myt, men än är det kanske inte för sent att införa dem.

Blev Bertrand Russel för gammal?
Jag kommer att tänka på Bertrand Russel som vid 95 års ålder tog initiativ till Russeltribunalen, som hölls i Stockholm och i Roskilde mot krigsbrott. Han skrev och gav ut böcker långt över 90 års ålder. Ledamoten i Svenska Akademin, Gunnel Vallqvist, är 96 år och gav ut sin senaste bok när hon var över 90 år. Hennes företrädare på stol nummer 13, Anders Österling, blev 97 år och gav ut flera böcker efter fyllda 90 år.

Författaren Gunnel Vallqvist.
Så hur tänker Tännsjö egentligen? Hur vet han att livet inte i själva verket blir allt rikare och fyllt av innehåll efter 75 år eller efter 80 år? Hur vet han att barnbarn och barnbarnsbarn inte älskar sina gamla far- och morföräldrar och deras föräldrar och vill att de ska leva länge än?

Dagen efter Aktuellinslaget är det årsdagen av förintelsen, 70 år sedan förintelselägret Auschwitz befriades. I DN presenteras några av de överlevande som DN har mött och de berättar. Idag är de 86, 81, 87, 90 och 90 år gamla. Snart är det inte många kvar, som kan berätta. Skulle också dessa redan ha levt för länge?

Framtida tunnelbanelinjer efter 2025

Idag redovisar DN en karta över "tänkbart tunnelbanenät 2040" med källa SL. Den kan utgöra underlag för Sverigeförhandlingen som även ska ta itu med Stockholms framtida tunnelbanenät. Kartan som illustrerar eventuella nya tunnelbanesträckningar är mycket schematisk och får nog ses som en delvis orealistisk utgångspunkt för kommande diskussioner med kommunerna.

Karta över tänkbart tunnelbanenät 2040 ur DN idag.
Den innehåller de redan överenskomna utbyggnaderna med nio nya stationer, men med några tillägg. Här följer mina kommentarer.
Gula linjen
Sträckningen Odenplan-Arenastaden innehåller även en station i Hagalund som inte ingick i den ursprungliga överenskommelsen. Det är ett bra tillägg av flera skäl. Sträckan mellan Hagastaden och Arenastaden är relativt lång, omkring 2-3 km beroende på var stationen vid Arenastaden/Solna station förläggs. Den passerar redan utbyggda stadsdelar till exempel Hagalund. Dessutom vill Solna göra om Solnavägen till en stadsgata med mer bebyggelse, vilket ökar motivet för en mellanliggande station.
Den gula linjen förlängs från Odenplan söderut mot Fridhemsplan och Liljeholmen, samt vidare mot Årstafältet och Älvsjö. På den stiliserade tunnelbanekartan på bilden ser detta vettigt ut men i verkligheten är det mer komplicerat. Den första delen till Liljeholmen är bra eftersom den förstärker kapaciteten över Saltsjö-Mälarsnittet, men därefter är det nog mest realistiskt att den kopplas till antingen Norsborgs- eller Fruängengrenen. Mellan Odenplan och Fridhemsplan borde man även täcka Sabbatsbergsområdet med en station. Det är en del av Norrmalm som inte har så bra täckning idag. En eventuell överdäckning av järnvägsområdet och Klarastrandsleden med bebyggelse kan komma på lång sikt. Kanske kunde en station här få en uppgång på vardera sidan av Klara sjö och även täcka S:t Eriksområdet.
Sträckan mellan Liljeholmen och Älvsjö är ganska lång, 6-7 km, och dessutom krokig. Både Liljeholmen och Älvsjö har redan bra kollektivtrafik, så den genererar inte så mycket mer kollektivtrafikresande, förutom från Årstafältet. Troligen är detta inte en samhällsekonomiskt motiverad utbyggnad.
Norrut redovisas en förlängning från Arenastaden till Danderyds sjukhus, Mörby C, Roslags Näsby, Täby C, Hägernäs och Arninge. Det är verkligen på tiden att diskutera hur Täby äntligen ska få tunnelbana. I RUFS 2010 anges som huvudalternativ en pendeltågsgren från Solna station i motsvarande sträckning (Roslagspilen), men tunnelbana anges som alternativ. En pendeltågsgren skulle kunna förlängas till Åkersberga och kanske även till Norrtälje, eftersom tågen är snabbare än tunnelbanan. Olika alternativ har utretts i en förstudie där en pendeltågsgren till Åkersberga vore det bästa alternativet. Men därefter har man i stället valt att rusta upp Roslagsbanan till Åkersberga, trots att nyttan av detta är tveksam.
Redan på 1970-talet ville landstinget bygga ut tunnelbanan till Täby, den gången från Mörby Centrum, men detta motsatte sig Täby kommun, eftersom man av obegripliga skäl hellre slog vakt om den långsamma och kapacitetssvaga Roslagsbanan, ett ställningstagande som dessutom bekräftades i en kommunal folkomröstning. Idag, 40 år senare har landstinget i stället satsat miljarder på att rusta upp Roslagsbanan, investeringar som knappast blir lönsamma av att en tunnelbanan byggs i princip i samma sträckning. Alla de föreslagna stationerna har ju redan idag spårbunden trafik. På 1970-talet ville man dessutom bygga en ny stadsdel i Danderydsberg, men det området har idag blivit naturreservat och är inte längre aktuellt. Jag förstår därför inte hur man samhällsekonomiskt ska kunna räkna hem en sådan sträckning idag. Tyvärr.
Blå linjen
Den blå linjen kan förlängas från Nacka centrum till Orminge, med stationer i Ektorp och Björknäs, vilket naturligtvis är möjligt om ytterligare bebyggelse också tillkommer. Annars är dessa områden troligen för glesa.
Vidare förlängs blå linjen i andra ändan från Hjulsta till Barkarby, vilket är mycket klokt, och dessutom är denna sträckan ganska kort.
På den blå linjen illustreras en station i Kymlinge i Sundbyberg. Det vore en samhällsekonomiskt synnerligen lönsam investering, eftersom stationen redan är förberedd. Med begränsade åtgärder skulle man kunna förse 3-4 000 nya bostäder och arbetsplatser med bra kollektivtrafik. Samtidigt skulle denna bullerstörda del av Järvakilen skärmas av mot vägbuller och rekreationskvaliteterna i den obebyggda delen av kilen skull öka.
Redan 1972 träffades en överenskommelse mellan landstinget och Sundbybergs kommun om Kymlinge station och detaljplanering för bebyggelse, en överenskommelse som dock kommunen vägrade att fullfölja. För att möjliggöra denna utbyggnad anpassades dessutom tunnelbanesträckningen med en böj, som gjorde resan till Kista något längre än den annars skulle ha blivit. Sträckan mellan Hallonbergen och Kista är ca 3,5 km, vilket är ovanligt långt. Men i stället för att bygga i Kymlinge valde kommunen att bygga bostäder i Ursvik som saknar tunnelbana. I tunnelbaneplanen från 1965 fanns faktisk en station även här, men banan ligger nog alltför östligt på grund av svängen förbi Kymlinge för att detta skulle vara meningsfullt idag. Man kan nog säga att Sundbyberg sabbat rejält, genom att inte bygga där det finns tunnelbana, utan bygga där den saknas.
På den blå linjen illustreras en ny station vid Slakthuset, i samband med ny bebyggelse där, vilket antagligen är vettigt. Den skulle ersätta nuvarande två stationer Globen och Enskede gård, vilket SL redan annonserat som ett tänkbart alternativ. Lustigt nog hette nuvarande station Globen från början just Slakthuset när den öppnades 1951. Den bytte 1958 namn till Isstadion och 1989 till Globen, så cirkeln skulle slutas.
Gröna linjen
Sträckan Hagsätra-Älvsjö som blir en förlängning av den gröna linjen, som i och för sig är vettig, redovisas på kartan som en del av gula linjen vilket blir tokigt. Förlängningen öppnar nya resvägar, men möjliggör inte ny bebyggelse i sig.
Bromma
Någon antydan om hur en tunnelbaneförsörjning skulle ordnas för 50 000 lägenheter på Bromma, som miljöpartiet vill ha, finns inte på kartan. Under alla förhållanden behöver man tänka igenom detta. Ska det ske genom en avgrening från den gröna, blå eller gula linjen om och när detta blir aktuellt i framtiden? Det blir det antagligen förr eller senare.

Gatutiggeriet

I min barndoms Stockholm såg jag aldrig tiggare på gatorna. Mer än ett halvsekel senare kan man inte ta många steg utanför dörren förrän man möter dem, för det mesta romska tiggare från Rumänien. Det ser numera likadant ut i de flesta svenska städer.

När Dagens Nyheter tidigare skrev om tiggarnas situation illustrerades det med Roger Turessons bild.
Hur ska vi hantera detta; ska vi ge eller ej? Jag erkänner att jag är vankelmodig. Det händer att jag ger något, men oftast inte. Å andra sidan ger vi i vårt hushåll månatliga bidrag till tre organisationer, kanske för att stilla vårt samvete över världens nöd.
Hur man ska göra med tiggarna är en besvärlig fråga för många. I Sveriges radios nya program Söndagsintervjun var ”katastrofdoktorn” Johan von Schreeb, som grundat svenska Läkare utan gränser, först ut att intervjuas. Vo Schreeb drivs ständigt till olika katastrofer där han kan göra nytta. Men Johan von Schreeb berättade också att han aldrig ger en krona till tiggare. Han har svårt för människor som tigger och säljer eller förringar sin människovärdighet. Är detta hjärtlöst? Jag vet inte.
Ekonomen Lars Calmfors har försökt att i två kolumner i DN här och här bena ut frågan ur ett nationalekonomisk förhållningssätt. Å ena sidan vill vi helst inte se fattigdom på nära håll. Å andra sidan ger tiggeri oss möjlighet att utföra ”goda gärningar”, vilket kan kännas bra. Ekonomer tror på avtagande marginalnytta, vilket innebär att en krona till mer konsumtion är mer värdefull om jag har en låg i stället för en hög inkomst. Å andra sidan ökar då den förväntade inkomsten av att tigga i Sverige i förhållande till att stanna i hemlandet, vilket leder till att fler tiggare kan antas komma hit, åtminstone om många resonerar likadant. Det leder alltså bara till att fler tiggare lever på tiggeri i Sverige. Att dessutom via olika organisationer hjälpa tiggarna med härbärge och mat här kan leda till samma sak.
Om vi i stället skickar motsvarande belopp månadsvis eller årligen till svenska eller internationella organisationer som hjälper romer på plats i Rumänien skulle dels drivkrafterna minska att resa hit och tigga under svåra förhållanden och mindre pengar skulle gå åt för resorna, och pengarna borde kunna göra större nytta. Det är bara i hemländerna som de grundläggande orsakerna till tiggeriet kan angripas.
Kanske kan man inte i stället ordna arbeten för tiggarna? Kanske med enkla arbetsuppgifter som inte utförs i dag och inte kräver språkkunskaper, kanske
trädgårdsarbete, snöskottning, städhjälp eller enkla reparationer. Men entreprenörer som anställer tiggare skulle sannolikt utmålas som exploatörer av människor i nöd och bli föremål för fackliga stridsåtgärder. Inte ens stat eller kommun skulle sannolikt ha lätt att hitta lämpliga subventionerade arbeten för arbetslösa utländska tiggare utan utbildning och utan kunskaper i svenska.
Men om vi ordnar sådana arbeten för dem, så ökar den förväntade inkomsten av att komma till Sverige. Det blir i så fall rationellt för så många att komma att de flesta ändå inte får sysselsättning. De senare fortsätter då att tigga i väntan på att jobbmöjligheter ska dyka upp. Därmed består gatutiggeriet men några har i alla fall fått jobb.
Detta var ett mycket kortfattat sammandrag av Calmfors kolumner. Men hela resonemanget utgår ändå från våra individuella förhållningssätt, som knappast kan bli någon ”lösning”, hur givmilda vi än blir, i varje fall inte för situationen här i Sverige.
Men det finns ju redan ekonomiska resurser, som skulle kunna användas på ett mera rationellt sätt. Till att börja med ger Sverige en procent av bruttonationalinkomsten (BNI) till bistånd, vilket för år 2014 motsvarar det 38,4 miljarder kronor, dvs drygt 3 900 kronor per invånare från spädbarn till åldringar. Hittills finns inte Rumänien med bland biståndsländerna, trots att det är ett av Europas fattigaste länder. Räknat efter BNP per capita, som är 31 % av motsvarande i Sverige, ligger landet först på 74:e plats av 182 länder i världen.
För det andra avsatte EU under perioden 2007-2013 184 miljarder kronor till Rumäniens utveckling, varav 32 miljarder kronor kunde användas för utbildning, sociala insatser och för att hjälpa landets fattiga – däribland romerna. En del av dessa pengar kommer från de svenska skattebetalarna. Men när ett drygt år återstod av perioden visade det sig att Rumänien endast hade plockat ut 6 procent. Drygt 30 miljarder kronor, som kunde användas för landets fattiga, var orörda och riskerade att skickas tillbaka till EU:s centrala budget. När budgetperioden tog slut vid årsskiftet 2013/2014 hade Rumänien, efter påtryckningar, utnyttjat en större del, cirka 20 procent. Men landet var fortfarande sämst i EU på att använda stödet för landets utsatta, vilket DN har skrivit om här. Omkring 25 miljarder som kunde användas för att förbättra romernas sociala situation fanns kvar oanvända. Det motsvarar mer än 40 000 kronor per invånarna, räknat på de drygt 600 000 romer som finns registrerade i Rumänien. Sannolikt hade dessa pengar kunnat göra en väsentlig insats för denna folkgrupp.

Romska barn i Rumänien
Det finns olika skäl till att Rumänien är urusla på att utnyttja de resurser som ändå finns. Det måste finnas en politisk vilja och rumänsk delfinansiering för att EU:s strukturfonder ska kunna användas. Det krävs även kompetens och att korruptionen bekämpas. Varför inte utnyttja svenska Sidapengar för att hjälpa Rumänien att hjälpa sig själv. En som förespråkar en sådan lösning är Thomas Hammarberg, f d Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter: ”Sverige ger bistånd till fattigdomsbekämpning genom Sida. I flera östeuropeiska länder har vi en fattigdomskris, vilket borde vara en angelägen uppgift för svenskt bistånd att ta itu med. Detta är en konkret politisk uppgift att ta sig an”, säger Hammarberg.
Oavsett om man väljer att ge pengar till tiggarna eller ej, tycker jag att de pengar som redan finns borde användas på ett mer konstruktivt sätt, vilket skulle hjälpa fler av dem på plats. Använd Sida:s och EU:s fonder! Sätt press på EU och Rumänien att utnyttja pengarna!