Mer systemtänkande för spårtrafiken i Farsta Strand.

Programmet för Tyngdpunkt Farsta, som jag skrev om i går behandlar många olika frågor. En central fråga, som dock inte utvecklas ordentligt i programmet gäller Farsta Strand, områdets andra centrum med både tunnelbana och pendeltåg. Problemet här är ju att de båda stationerna ligger en bra bit från varandra (ca 150 m) och inte utgör någon bekväm omstigningsstation. Det faller tillbaka på den grundsyn som planerarna hade på 1950- och 1960-talen, nämligen att alla skulle resa in till City. Behovet av tvärresande ansågs helt försumbart, så det behövde man inte planera för. Både tunnelbanan och pendeltågen fick därför en stjärnstruktur, i stort sett utan bytespunkter.

Utsnitt ur 1965 års tunnelbaneplan. Ingen antydan ges om tänkbar samordning mellan tunnelbana och lokaltåg.
Nästan alla andra städers tunnelbanor har en nätstruktur, som sprider tillgängligheten över en stor yta, genom att det skapas många knutpunkter mellan olika linjer. Jämför man med tunnelbanan i Berlin eller London märker man hur många fler alternativa resmöjligheter dessa system erbjuder trafikanterna. I Stockholm kan man byta mellan tunnelbana och pendeltåg vid T-centralen och Sundbyberg. Och alltså i Farsta Strand om man accepterar en kortare promenad.  Ja, järnvägsstationen hette ju faktiskt Södertörns villastad från starten 1901 och ända fram till 1989. Tunnelbanestationen Farsta strand invigdes först 1971 och låg då i ett öppet schakt. Den byggdes över med ett litet centrum 1993.

Farsta Strand.
Hade man 1971 flyttat sträckningen 75 m österut hade problemet inte uppstått. När dubbelspåret på Nynäsbanan var klart 1993 med en ny modern pendeltågsstation hade denna kunnat flyttas västerut i motsvarande grad. När tunnelbanestationen byggdes över samma år hade man kunnat bygga två uppgångar, där den norra knutit an till pendeltågsstationen. De sumpade möjligheterna beror på  kortsiktigt tänkande och brist på systemsyn.

Farsta Strand med tunnelbana och pendeltåg (2 entréer) samt ev ny tunnelbaneentré.
År 2010 motionerade Nanna Wikholm (S) om en ny nordlig tunnelbaneuppgång vid Farsta Strand för att få bättre koppling till pendeltåget. Motionen avslogs. Trafiknämndens motivering var att en ny uppgång inte skulle ge tillräckliga tidsbesparingar för trafikanterna för att bli samhällsekonomiskt lönsam. Resonemanget bygger på ett statiskt synsätt, där man bortser från systemvinster och att framtida bebyggelse skulle bli attraktivare och innebära fler trafikanter än idag.

Programmet redovisar utredningsområde i Farsta Strand.

I programmet för Tyngdpunkt Farsta diskuteras inte problemet med den bristfälliga samordningen av de två stationerna. Däremot anges att  ”området vid pendeltågsstationen och tunnelbanestationen Farsta strand behöver studeras vidare tillsammans med fortsatt utredning av Magelungsvägens uformning. Ambitionen är att öka orienterbarheten och minska Magelungsvägens barriäreffekt.” Och vidare: ”Området mellan Magelungsvägen och järnvägen i Farsta Strand (5) har potential att inrymma ytterligare bebyggelse, men rymmer också stora utmaningar i att hantera buller och risker från spår och väg. Befintlig bensinmack och tunnelbanespåret som korsar området i ett öppet schakt är ytterligare faktorer att ta hänsyn till."

Programmet föreslår att området utreds vidare för bostäder och verksamheter, med målet att skapa ett lokalt centrum och en inbjudande miljö i övergången mellan tunnelbana och pendeltåg. Här borde ambitionen uttryckligen vara att göra Farsta Strand till en bättre bytesstation i kombination med en rejäl förtätning i omgivningen.

Vem kan man lita på? Om Farsta

På  detta album från 1972 av Hoola Bandoola Band finns låten "Man måste veta vad man önskar sig" (för att få vad man vill ha) av Mikael Wiehe.

Andra versen börjar:
"Men nu står du liksom månglarna
på Veronas grönsakstorg
och låtsas sälja dina varor
från en flätad videkorg
Och du köpslår så förslaget
och du tar så pass bra betalt
att hur än kunden förödmjukar sej
blir affären aldrig av."
Veronas grönsakstorg heter på italienska Piazza delle Erbe och var ursprungligen forum i Verona under Romarrikets tid för 2000 år sedan. Det har en långsträckt form som vidgas på mitten och kantas av monumentala byggnader som stadshuset Torre dei Lamberti, domstolsbyggnaden Casa dei Giudici och barockpalatset Palazzo Maffei, som är dekorerat med grekiska gudastatyer. På torget finns en marmorkolonn tillägnad St. Markus lejon, symbol för republiken Venedig. Föräljare av turistkrimskrams verkar idag dominera klart över antalet grönsakshandlare. Torget kantas av ett antal kaféer, där turisterna serveras kaffe till skyhöga priser.

Piazza delle Erbe i Verona.
Nu från Verona till Farsta. År 1955 lades generalplanen för ABC-stadsdelen Farsta fram, upprättad av Sven Markelius. Den nya stadsdelen skulle inrymma 30 000 invånare, fördelade på sex bostadsenheter om mellan 5 000 och 7 000 invånare vardera, samt arbetsområden och ett gemensamt centrum.

Torghandel i Farsta Centrum.
Farsta Centrum invigdes i oktober 1960. Uppdragsgivare var Svenska bostäder och arkitekt Backström & Reinius och formen på det avlånga torget i Farsta centrum var inspirerat av just Piazza delle Erbe i Verona. Varuhusens spektakulära fasadarkitektur var dock knappast inspirerad av Verona.

Piazza delle Erbe i Verona är omgivet at täta stadskvarter.
Studerar man de två torgen närmare finns det onekligen vissa likheter i formen. Båda torgen är omkring 150 m långa. Torget i Verona är dock bredare, omkring 45 m jämfört med drygt 30 i Farsta. Torget i Verona har även en mer distinkt form än torget i Farsta, som flyter ut här och var.

Farsta Centrum är omgivet av stora parkeringsytor, men torgets form liknar torget i Verona.
Där slutar också likheten. På torget i Farsta centrum bedrivs fortfarande torghandel medan turisterna är få till antalet. Torget i Verona omges av mycket tät stadsbebyggelse, medan Farsta Centrum i hög grad präglas av stora ödsliga parkeringsytor som skapar stora avstånd till bostadskvarteren längre bort.

Program för Tyngdpunkt Farsta.
I framtiden kan Farsta förändras radikalt. Just nu och fram till  7 september sker samråd om Program för Tyngdpunkt Farsta. Programmet ska ligga till grund för hur Farsta kan utvecklas till en s k tyngdpunkt i enligt med översiktsplanen – en komplett, modern och promenadvänlig stadsdel. Förslaget innebär en knapp dubblering av antalet bostäder i stadsdelen. Till dagens ca 10 000 bostäder föreslås ytterligare drygt 8 000 bostäder samt handel, verksamheter och allmänna funktioner som förskolor, skola, parker och grönstruktur.

Ny bebyggelse föreslås på obebyggda ytor runt Farsta Centrum.
En av de fyra strategier som programmet utgår från handlar just om att utveckla Farsta centrum. På nuvarande parkeringsytor runt centrum planeras bostäder, verksamheter
och handel i tre kvarter med olika karaktär. Det kommer med all sannolikhet att innebära en stor förbättring genom att centrum integreras bättre med omgivande bostadskvarter. Stadskvarteren nordväst om centrum utformas med traditionella slutna kvarter, med tydligt offentliga gator och privata gårdar. Stadskvarteren innehåller huvudsakligen bostäder med lokaler i bottenvåningarna. Parkkvarteren söder om centrum präglas av bostäder i en grön småskalig miljö. Stationskvarteren kring tunnelbanan öster om centrum har hög täthet och blandat innehåll med bostäder, kontor, utbildning och handel. Möjligheten att bygga över en del av spåren för att begränsa buller och skapa bättre boendekvalitéer kan studeras i detaljplaneskedet.

Stationskvarteren.
Programmet verkar  vara ambitiöst och om det genomförs kommer Farsta att utvecklas till en ännu mer spännande stadsdel, eller kanske tyngdpunkt då med stadens vokabulär.
Men det är ju som Mikael Wiehe säger; "man måste veta vad man önskar sig för att få vad man vill ha". Detta gäller ju i hög grad stadsbyggandet också, så det finns all anledning att studera programmet noga och peka på eventuella brister.

Remissvar på kv Persikan

Här är mitt remissvar:
Förslag till detaljplan för kv Persikan S-Dp 2013-01783.
Den planerade bostadsutbyggnaden i Kv Persikan mm blir en av de större bostadsutbyggnaderna på östra Södermalm. Det blir alltså extra viktigt hur detta område planeras.
Östra Södermalm är idag en heterogen stadsmiljö med olika tidskaraktär. Kring Bondegatan ligger bostadskvarter från förra sekelskiftet enligt Lindhagenplanens rutnätsstruktur, som ursprungligen var tänkt att fortsätta vidare mot Hammarby Sjö. Kring Tengdalsparken ligger modernistiska bostadskvarter, i mindre skala från 1940-talet och i större skala från 1960-talet. Öster om planområdet ligger Hammarby Sjöstads postmoderna bebyggelse. En hel del äldre trähusbebyggelse och malmgårdar finns också kvar i omgivningarna till planområdet. Det är alltså en utmaning att läka samman detta stadsområde på ett meningsfullt och tilltalande sätt.
Den föreslagna planutformningen ser vid första anblicken ut som om Södermalms kvartersstruktur byggs samman med sju nya stadskvarter. Men med den föreslagna utformningen skapar man i stället en ny stadsenklav med förortskaraktär på ett sätt som gjorts många gånger förut och med ett för den sammanhållna stadsmiljön lika misslyckat resultat. Exempel som kv Plankan, kv Linjalen, hela Södra stationsområdet har alla problemet att de är dåligt integrerade i stadsväven, även om de råkar ligga mitt i kvartersstaden.
Det nu aktuella kv Persikan, som är ungefär dubbelt så stort som Linjalen och Plankan, föreslås delas av ett nordsydligt stråk, s k gångfartsområde, samt ett östvästligt slingrande parkstråk. Utformningen gör att inget av dessa stråk kommer att få några butiker eller liknande, men inte heller få privat karaktär. Utformningen som ett traditionellt utifrånmatat förortsområde, skiljer ut hela planområdet från omgivningen. I stället borde planområdet utformas med vanliga kvarter och vanliga gator enligt Lindhagenplanens karaktär och ges en attraktiv stadsstruktur som redan präglar stora delar av Södermalm.
Särskilt olycklig blir Bondegatans (raka) förlängning som avslutas mot Tegelviksvägen av ett stup – ett lastintag som blockerar kopplingen till Tegelviksgatan. Bondegatan är den normala pulsådern i denna del av Söder och borde vara mest attraktiv för butiker och verksamheter. Knyt i stället ihop Bondegatans raka förlängning med Tegelviksvägen och låt Bondegatan bli huvudstråk även vid kv Persikan. Det skulle ge bättre förutsättningar för mer stadsliv i området.
Den del av Ringvägen som redan har förberetts vid kv Gruvan nordväst om planområdet kan gärna fullföljas som en trädplanterad gata med full bredd, en grön korridor mellan Tengdahlsparken och Vitabergsparken till Åsöbergets kulturhusmiljö, samtidigt som man anknyter till den ursprungliga tanken med gatan.
Sammanfattningsvis avstyrker jag bestämt detaljplanen i föreliggande form.

Södermalm, Stockholm den 23 juni 2015
Göran Johnson
Arkitekt SAR/MSA, Textoplan

Vattenbrist, torka och avsaltning

Dagens Nyheter gjorde i söndags en riktig djupdykning om vattenbristens Kalifornien efter fyra års torka. På sju sidor text förmedlades ingående hur grundvattnet töms när inte längre Coloradoflodens vatten räcker till alla golfbanor och mandelträdsodlingar. Förlegade tillstånd och överutnyttjande av vattenresurserna spelar in men den globala uppvärmningen sägs också ligga bakom, oklart i vilken grad. Slöseri med vatten är ändå av avgörande betydelse.

Torka i Kalifornien (DN:s foto).
Vattenförbrukningen per invånare i Kaliforniens storstäder har ändå sjunkit från 1 022 till 675 liter per capita mellan 1990 och 2010. I Sverige ligger förbrukningen på 180 liter per person och dag. Det är ändå en obetydlig del av all vattenförbrukning. Den stora delen utgörs av s k virtuell vattenförbrukning, dvs det som går åt för att framställa all den mat vi äter och all övrig konsumtion. Räknat på hela jordens befolkning är den genomsnittliga förbrukningen 4 285 liter per person och dag, i Sverige på 5 890 liter per person och dag och i USA 6 800 liter per person och dag. Hushållsförbrukningen är alltså bara 3 procent av den totala vattenförbrukningen.
DN ger goda råd om hur man kan spara på vatten. Men hur mycket sparar man om man inte låter kranen rinna medan man borstar tänderna? Slutsatsen borde ju snarare vara att det blir effektivare att minska sin konsumtion av mat och prylar jämfört med att t ex duscha mindre. Köp inte nya kläder om du fortfarande kan använda dem du redan har. Kasta inte matrester utan spara dem till nästa dag. Eller laga helst bara till så mycket som behövs.
Sen beror det ju också på varifrån hushållsvattnet kommer. Huvuddelen av Stockholmsregionens invånare får sitt hushållsvatten från Mälaren genom vattenverken i Norsborg, Lovön och Görnväln i Kallhäll. Mälarens vatten lär inte sina i första taget. Det är värre i torra regioner där ytvattnet är begränsat och grundvattnet sjunker.

DN:s Maria Gunther förklarar i en kommentar att torkan naturligtvis beror på klimatförändringen, inte bara i Kalifornien utan också i Australien och Brasilien. Det kanske är så, kanske inte. Det vet vi nog inte. Kalifornien har haft torka förut. Vattenbristen i Kalifornien har varit närmast kronisk så länge det bott folk där. Kontroverser om den sydkaliforniska vattenförsörjningen i början av förra seklet gav inspiration till Polanskithrillern ”Chinatown”. Först när Hooverdammen stod klar 1936 fick man en någorlunda tillförlitlig försörjning.
När torkan i Kalifornien diskuteras bör man tänka på att den spridda myten om ökenspridning mest är en myt. Framstegsbloggen (DN:s egen) har tidigare skrivit om satellitmätningar och markobservationer som visar att det inte finns någon ökenspridning, utan snarare en förgröning. Efter en lång torrperiod som kulminerade för 35 år sedan bredde växtligheten ut sig i ökenområdenas gränstrakter, som Sahel, Kalahari och Gobi. Även P1:s vetenskapsredaktion har bekräftat att ökenspridning är en myt. Det kan man tänka på när torkan i Kalifornien diskuteras.
Numera finns det dessutom möjliga lösningar för vattenförsörjningen även i torra regioner, nämligen genom återvinning och genom avsaltning av havsvatten. Till och med här på Gotland, ddär vattenbrist brukar råda på somrarna, diskuteras nu avsaltning. I Israel har återvinningen av förbrukat vatten har blivit alltmer avancerad och inom jordbruket återanvänds 90 procent. I Israel finns också några av världens största avsaltningsanläggningar. I Gulfstaterna har avsaltning använts sedan länge. Det har blivit en realistisk möjlighet även i södra Kalifornien, där 17 avsaltninganläggningar är i bruk eller under planering. I Carlsbad söder om Los Angeles har en miljard dollar investerats i en anläggning som 2016 ska tillfredsställa sju procent av färskvattenbehovet. Om detta nämnde visserligen DN inte någonting.

Midsommarfirande och global uppvärmning

Termometern utanför köksfönstret här i Lau på östra Gotland visar midsommardagen på 12,9 grader. Det är ju minst sagt svalt för att vara midsommartid. I går firades traditionellt midsommar vid Kluckartäppu i Lau. Och det var inte mycket varmare då, kanske 13-14 grader. Har svårt att minnas någon kallare midsommar här i Lau. Enligt SMHI var de två varmaste midsomrarna i Sverige 1935 och 1970, alltså bra länge sedan och långt innan jag blev sommargotlänning, och detta trots den globala uppvärmningen.
Under de senaste 100 åren har temperaturen globalt ökat med ca 0,7 grader. Detta tycks de flesta klimatexperter vara överens om. Det som skiljer klimatalarmister från skeptiker är vanligtvis hur stor del av denna höjning som beror på människans förbränning av fossila bränslen och hur mycket som kan ha naturliga orsaker. IPCC menade i sin rapport från år 2001 att den globala temperaturen under de kommande tio åren skulle stiga med 0,2-0,4 grader. Femton år senare kan man konstatera att vi inte haft någon global uppvärmning alls sedan 1998. Åtminstone på denna punkt har alltså IPCC haft fel.

När jag själv började intressera mig för den globala uppvärmningen kom jag ganska snart att inta en skeptisk hållning. Den viktigaste orsaken var för mig att uppvärmningen visade en så dålig korrelation till koldioxidutsläppen.

Uppvärmningen inleddes ju redan i början av 1800-talet och fick en tidig topp kring 1940, trots  att utsläppen accelererade först senare. Varför hade vi ingen uppvärmning mellan 1940 och 1970? För mig blev det tydligt att det åtminstone måste finnas ytterligare förklaringar, vilka de nu kunde vara. En annan tveksamhet är ju att vi inte heller har fått någon snabbare ökning av havsnivåerna, som alarmisterna förutskickat.
Min skepsis ökade när jag senare kom att studera uppvärmningen i städer jämför med den i glesare områden. Mycket tydde vad jag kunde förstå på att den så kallade urban heat island-effekten hade underskattats i de officiella temperaturmätningarna.

Ett annat exempel gäller Nya Zealand där uppvärmningen helt bortfaller om urspungsdata används i stället för korrigerade (manipulerade) temperaturvärden.

Bakgrunden till den här inledningen är att jag just plöjt boken Falskt alarm av Gösta Pettersson, som nyligen gjorts tillgänglig i ny upplaga på nätet.

Där ges en mångfald ytterligare belägg för att IPCC:s bedömning av den globala uppvärmningen bygger på beräkningar som introducerat artificiella trender mot högre temperatur genom stationsbortfall, tätortseffekten, och olämpliga korrektionsmetoder.
Författaren är ingen novis utan professor i biokemi och har specialiserat sig på den s k kolcykeln. Ett viktigt avsnitt i boken, som gett mig ny insikt, är just en genomgång av denna. Vanligen kanske vi föreställer oss att de av människan orsakade utsläppen av koldioxid ger hela den ökning som kan uppmätas i atmosfären, men det hela är betydligt mer komplicerat än så. Till att börja med uppehåller sig koldioxiden endast ett fåtal år i atmosfären, för att sedan antingen gå in i växtcykeln eller lösas i havet. De kolcykelmodeller som IPCC använder överskattar gravt hur länge koldioxidutsläpp stannar kvar i atmosfären och får därmed utsläppen att framstå som ett större hot än de är. Ur vetenskaplig aspekt står det emellertid enligt Pettersson klart att kolcykelmodellerna är oförenliga med empiriska beräkningar av hur länge antropogena koldioxidutsläpp stannar kvar i luften. IPCC har bortsett från att koldioxidens vattenlöslighet är temperaturberoende vilket har lett dem till att negligera havets termiska koldioxidavgasning, som enligt empiriskt baserade modellberäkningarna ungefärligen svarat för hälften av 1900-talets ökning av luftens koldioxidhalt. Därför överskattar IPCC gravt det antropogena bidraget till kalkylerade framtida temperaturer.

Det finns dessutom andra källor till koldioxiden i atmosfären, till exempel vulkaner, vars samlade bidrag är svåra att uppskatta men som har negligerats av IPCC. Det finns däremot många geologer som hävdar att vulkaniska koldioxidutsläpp har gett signifikanta bidrag till 1900-talets ökning av luftens koldioxidhalt.

Ovanstående diagram visar att utsläppen av antropogen koldioxid omöjligen kan ha varit den enda anledningen till luftens koldioxidhalt ökat under industriell tid, åtminstone inte före 1890. Under 1900-talet måste en mycket stor del av utsläppen ha tagits upp av naturliga sänkor.
Vi brukar ju tröttas ut av att i media höra att en överväldigande majoritet av världens klimatforskare är överens att jorden värms upp på grund av våra utsläpp av växthusgaser. Men hypotesen om en katastrofal människoframkallad global uppvärmning kan också kritiseras på vetenskapliga grunder. Skeptiska invändningar har inte bara förts fram av klimatologer, utan även av geologer, kemister, fysiker, astronomer, statistiker och matematiker, invändningar som refereras i boken. Gösta Petterssons eget motiv för att granska den globala uppvärmningen bygger på kritik inom de problemområden som han själv specialiserat sig på som forskare. Boken är välskriven och lätt att ta till sig även för en icke fackman och kan rekommenderas alla som inte tror att sista ordet redan är sagt i klimatfrågan. Alla diagram ovan är hämtade ur boken.

Uppdatering den 25 juni:
Läs även detta blogginlägg från en skeptisk kollega som refererar den israeliske astrofysikern och professorn Nir Shaviv vid Jerusalems Universitet. I sitt forskningsarbete har han kunnat konstatera att de globala variationerna i havsnivåer har ett klart samband med solcyklerna. Shaviv visar att mer än hälften av den värmemängd som under 1900-talet har värmt oceanerna kan härledas till variationerna i kosmisk strålning, vilka i sin tur styrs av de 11-åriga solcyklerna medan påverkan genom utsläpp av koldioxid är försumbar.

Skönhetsrådet dömer ut planen för kv Persikan

Skönhetsrådets remissvar på planen för kv Persikan sågar det jäms med fotknölarna: "Skönhetsrådet avstyrker bestämt detaljplanen i föreliggande form." Jag håller med rådet om det mesta, som jag tidigare har diskuterat här och här och här.
Rådet konstaterar att planförslaget visar på dålig förståelse för såväl befintliga kvaliteter som för vilka stadskvaliteter som går att skapa. Skönhetsrådet efterlyser högre ambitioner för de tillkommande kvarteren. Precis som jag tidigare har konstaterat skapar planförslaget enligt Skönhetsrådet en förortsenklav snarare än en integrerad stadsdel. Precis som jag tidigare har sagt kan inte "Bondegatan avslutas med ett stup mot Tegelviksgatan". Den föreslagna gångfartsgatan riskerar enligt Skönhetsrådet att få för låga vistelsevärden. Enligt rådet bör Ringvägens aldrig genomförda förlängning få sin hela bredd och utformas som grön länk mellan Vitabergen och Åsöberget, vilket verkar vara en god tanke. En blinkning till Lindhagenplanen.

Exempel på gestaltning 1.

Exempel på gestaltning 2.

Exempel på gestaltning 3.

Exempel på gestaltning 4.

Exempel på gestaltning 5,
Skönhetsrådet avvisar, liksom jag var inne på i mitt senaste inlägg, den föreslagna gestaltningen med sin överdrivna brokighet och stora variation i hushöjder. I stället hänvisar man till arbetet med Nordvästra Kungsholmen där stor variation finns samtidigt som gemensamma takfotshöjder ger stadsdelen en harmonisk enhetlighet. Håller helt med!
Slutsatsen borde nu vara: Börja om från början!

Lindhagen och kv Persikan

Just nu och fram till den 26 juni pågår samråd om kv Persikan på östra Södermalm, som jag kommenterat tidigare. Kvarteret Persikan upptas idag av Söderhallen som rymmer en av SL:s bussdepåer för innerstadsbussar. Den byggdes 1954-57 av Stockholms spårvägar (Arkitekt Wettergren & Toll). När den byggdes rymde den också spårvagnar fram till 1967, då all spårvägstrafik  i innerstaden lades ned.

Spårvagnar i Söderhallen någon gång före 1967.
Innan spårvagnshallen byggdes var denna del av Södermalm en lantlig idyll, en utkant i staden, delvis präglad av de industrier som tidigt fanns här, och som man kan läsa om i Fogelströms böcker. Så här såg det ut i början av 1900-talet.

Kv Persikan vid 1900-talets början.
En hel del äldre bebyggelse finns fortfarande kvar i omgivningarna till planområdet, t ex Åsöberget med sin trähusbebyggelse, Gröna gården och Hovings malmgård.

Gröna gården

Hovings malmgård.
Men förändringar var planerade sedan länge. Enligt Lindhagenplanen från 1866 som godkändes i slutet av 1880-talet, skulle också denna del av Södermalm omdanas med breda esplanader och rutnätskvarter.

Del av Lindhagenplanen 1866 för Södermalm.
Men allt kom inte att genomföras. Ringvägen, som enligt Lindhagenplanen skulle dras fram till Danvikstull kom att sluta vid Renstjernagatan. Vita bergen blev för mycket att spränga sig igenom. Men faktiskt kom en liten stump av Ringvägen ändå förberedas på ömse sidor om Bondegatan med de sneda kvarteren Gruvan och Malmen (Sofiaskolan).

Egentligen tänkt som en del av Ringvägen.
När bebyggelsen väl kom på 1930-talet och på 1960-talet vid Tengdahlsparken rådde andra modernistiska ideal än kvarterstaden. Idag har vi återgått till kvartersstaden, och då borde vi kunna utgå från Lindhagen igen.

Kvartersbebyggelse planerad i början av 1900-talet.
Kulturintressena talar om anpassning så att inte äldre bebyggelse skyms. Förvaltningen ser det som synnerligen olämpligt att bygga så högt som förslaget anger längs Bondegatan vid Åsöberget och Gröna gården. Den kulturhistoriskt synnerligen värdefulla miljön på Åsöberget med småskalig bebyggelse kräver enligt Kulturförvaltningen ”ett visst respektavstånd”. De norra kvarteren bör där enligt förvaltningen dras tillbaka och höjden på nybebyggelsen minskas betydligt.

Högre hus vid torget vid Bondegatan.
Men går det att bygga nytt utan att det äldre skyms någonstans? Hur kan en ny tidstypisk arkitektur anpassas till äldre kulturhus? Kulturförvaltningen avstyrker planen i den norra delen med hänvisning till ”det intrång det skulle innebära för de kulturhistoriskt värdefulla miljöerna."

Högre hus vid Tegelviksgatan/Norra gatan.
Kulturförvaltningen "anser att planens norra del skall omarbetas till lägre exploatering vilket också skulle vara till fördel för Söders siluett i vyn från norr. I övrigt anser förvaltningen att en mer enhetlig taklisthöjd skulle vara positivt för områdets gestaltning.”

Äldre kulturhus utan respektavstånd till nyare och högre bebyggelse.

Men jag tror inte respektavstånd och anpassning till 1700- och 1800-talshus. Däremot kan det ligga en poäng i en mer sammanhållen hushöjd, vilket skulle innebära en anpassning till Lindhagenplanen, där tanken ändå var bygga med en rutnätsstruktur med femvåningshus vilket också har skett i angränsande äldre kvarter. Idag motsvarar detta 7-8 våningar i höjd. Den föreslagna nybebyggelsen föreslås variera mellan 5 och 10 våningar, med högre hus mot bl a Bondegatan och i nordväst och i nordöst. Detta ger inte i sig fler bostäder än att köra jämnare med 7-8 våningar, vilket skulle stämma bättre med den traditionella stenstaden. Här kan jag faktisk instämma i Kulturförvaltningens synpunkter. För risken är stor att just denna variation i framtiden annars kommer att framstå så trist tidtypiskt, som t ex 1980-talets bebyggelse gör idag.