Blå linje mellan Fridhemsplan och Älvsjö?

Skrota tankarna på den gula linjen söderut och förläng istället den blåa linjen mot Liljeholmen och Älvsjö (samt till Hagsätra). Det är enligt DN det senaste budet om tunnelbanans framtid efter 2025. Åtminstone om man ska lita på Jonas Eliasson, trafikprofessor, KTH. Men jag måste erkänna att jag omedelbart blir skeptisk mot förslaget. Det är inte tillräckligt långsiktigt.
Jonas Eliasson har tidigare kritiserat planerna på de beslutade tunnelbanorna till Nacka, Arenastaden och Barkarby, eftersom de varit dåligt analyserade. Dessutom har han i olika sammanhang förespråkat BRT-lösningar som billigare lösningar. Men nu har han plötsligt själv hittat en tunnelbanelinje att förorda. Men är den verkligen tillräckligt analyserad?
Tunnelbana till Nacka och till Barkarby har analyserats i omgångar sedan 1960-talet och ingår i den senaste regionplanen RUFS 2010. Ingenting kommer med i RUFS utan ingående samhällsekonomiska analyser även om det kanske inte är just Jonas Eliassons analyser. Tunnelbanan till Arenastaden är däremot något av ett höftskott, särskilt som man planerar en ändstation vid Odenplan som inte kan förlängas söderut. Detta har kritiserats från flera håll och idéer har lagts fram om olika förlängningar söderut. De avvisas nu av Eliasson. Men jag anser fortfarande att den gula linjen är tveksam med nuvarande utformning.

Ny föreslagen tunnelbanegren Fridhemsplan-Hagsätra.
Tanken på en tunnelbana mellan Fridhemsplan och Liljeholmen är däremot mycket bra. Den sprider tillgänglighet till västra delen av innerstaden och avlastar City. Olika varianter av västliga passager av innerstaden har analyserats i regionplanearbetet. I samrådet inför RUFS 2010 redovisades en sträckning Liljeholmen-Fridhemsplan-Odenplan-Albano. Den hade fått bra utfall i analyserna.

Sträckning T-bana Liljeholmen-Fridhemsplan-Odenplan-Albano, från samråd inför RUFS 2010.
Jag är dock mycket tveksam till tankarna på en ytterligare avgrening av blå linjen söderut. Idag har gröna linjen tre grenar söderut med besvärande kapacitetsproblem som följd. I stället ska Hagsätragrenen kopplas till blå linjens Nackagren. Därigenom ökas kapaciteten på gröna linjens två återstående grenar söderut. Man kan därmed förtäta åtskilligt längs Farsta- och Skarpnäcksgrenarna. Men i stället riskerar man att få samma problematik på den blå linjen som skulle få tre grenar söderut till Nacka, Hagsätra (via Slussen) och Hagsätra (via Fridhemsplan). Enligt DN-artikeln kan 15 000 bostäder byggas längs den nya blå grenen söderut vilket ger bostäder för mer än 30 000 människor. Dessutom vill man förtäta längs gamla Hagsätragrenen och i Nacka. På sikt riskerar man därmed att få kapacitetsbrist även här.
En ytterligare fråga hänger i luften: Om Bromma ska bebyggas med uppemot 50 000 lägenheter och 100 000 människor, hur ska de tunnelbaneförsörjas? Frågan om Bromma utreds just nu av Anders Sundström. Men varken blå linjen eller gröna linjen har kapacitet för ett så stort tillskott. Skulle den föreslagna tunnelbanan Hagsätra-Liljeholmen-Fridhemsplan förlängas norrut kan den kopplas till både Bromma och Arenastaden. Men har Eliasson analyserat detta? Det nämns i varje fall inget om detta i DN-artikeln.

Bygg bostäder i Kymlinge!

Ett av Stockholmsregionens stora problem när det gäller planeringen har varit politiskt oenighet och att träffade politiska överenskommelser inte har hållit. Det har lett till att infrastrukturen har byggts ut betydligt långsammare i regionen än vad som annars hade varit fallet. Om politikerna från båda blocken hade hållit vad man kommit överens om så hade vi haft tunnelbana utbyggd till Täby redan på 1980-talet. Vi skulle dessutom ha haft en tunnelbanestation i Kymlinge i Sundbyberg och en stadsdel med bostäder och arbetsplatser i ett för kollektivtrafik väl tillgängligt läge i regionen. Nu har vi visserligen en nästan färdig tunnelbanestation där, men tågen stannar inte och ingenting har byggts där.

Kymlinge station är nästan färdigbyggd, men tågen kör bara förbi utan att stanna.
Kymlinge planerades först som en kontorsstad för statliga verksamheter, men efter utlokaliseringen till andra delar av landet försvann detta behov. I stället skulle det byggas för både bostäder och arbetsplatser. Redan 1972 träffades en överenskommelse mellan landstinget och Sundbybergs kommun om Kymlinge station och detaljplanering för bebyggelse. För att möjliggöra denna utbyggnad anpassades dessutom tunnelbanesträckningen med en böj, som gjorde resan till Kista något längre än den annars skulle ha blivit. Sträckan mellan Hallonbergen och Kista är ca 3,5 km, vilket är ovanligt långt. Men i stället för att bygga i Kymlinge valde kommunen att bygga bostäder i Ursvik som saknar tunnelbana. I tunnelbaneplanen från 1965 fanns faktisk en station även här, men på grund av svängen via Kymlinge ligger banan alltför östligt för att en station längre ska vara möjlig. Sundbyberg har alltså sabbat två möjliga tunnelbanestationer genom sin vansinniga politik.
Första gången jag själv kom i kontakt med frågan var under arbetet med Regionplan 1978. Jag träffade kommunens starka man, John Olof Rosander (S), flera gånger men utan framgång. Jag föreslog till och med en gång att Sundbyberg skulle byta marken i Kymlinge mot ett lika stort markområde i Solna med högre naturvärden. Jag hade förankrat förslaget i Solna, men det gjorde Rosander bara ännu mera irriterad.

Kymlinge.
Men Kymlinge har ändå funnits med som område för stadsbebyggelse i de fyra regionplaner jag medverkat i. Så även i nu gällande RUFS 2010. Området har dock successivt begränsats till den norra delen närmast omgivande vägar. Den södra delen av Kymlinge, runt Igelbäcken, är sedan tio år naturreservat. Jag har själv besökt området ett flertal gånger och konstaterat att Kymlingeskogen har få besökare, att naturen inte är särskilt märklig och att området störs av buller från omgivande vägar. Med bebyggelse närmast vägarna skulle den södra delen av Kymlingeområdet skyddas från buller.
Tidigare har det träffats överenskommelser om finansiering och utbyggnad av flera nya tunnelbanelinjer och bostäder i regionen. I Kymlinge finns redan tunnelbanan och stationen är nästan färdigbyggd.
Nu vill markägaren Vasakronan åter väcka liv i spökstationen Kymlinge, detta enligt en artikel i Fastighetsvärlden härom dagen. Bolaget planerar för en ekostad i världsspets runt stationen där det i dag är skog.
Fredrik Wirdenius, Vasakronan, säger till Fastighetsvärlden att bolaget vill bygga ett spetsprojekt som inkluderar all den miljökunskap som finns i dag och där Sverige på många sätt ligger i framkant. ”Det är dags att sätta nästa stadsdelsutvecklingsprojekt på den internationella kartan. Jag vill att vi ska våga vara modiga och sticka ut i det vi gör.” Vasakronan öppnar för ett inslag av trähus i Norra Kymlinge. Bolaget vill göra utveckla en stadsdel som drar de svenska hållbarhetskunskaperna till sin spets.
Vasakronan planerar främst för bostadshus, men det skulle även kunna bli aktuellt med några kommersiella fastigheter som i så fall skulle fungera som ”bullervall” mot bostäderna och även mot skogen. Det skulle kunna handla om 5.000–7.000 bostäder.
Och det visar sig att dagens politiker i Sundbyberg kanske har en annan syn än tidigare. Mest positiv är Jonas Nygren (S), kommunstyrelsens ordförande i Sundbyberg, som säger att det är ”vansinnigt” att ha en tunnelbanestation som inte används.

Jonas Nygren (S), Sundbyberg.
”För mig är det en självklarhet att utveckla området. Jag gillar Vasakronans förslag på att bygga en stadsdel med högsta hållbarhetskrav”, säger Jonas Nygren till Fastighetsvärlden. Det politiska läget i Sundbyberg är speciellt och kommunen har ett minoritetsstyre som består av S, C, Kd och V. Centerpartiet har gjort det till en kabinettsfråga att inte röra Kymlinge under denna mandatperiod och det är det som gäller. Även moderaterna lokalt har länge var varit motståndare till att bebygga norra Kymlinge, men oppositionsrådet Mikael T Eriksson (M), kommunstyrelsens andre vice ordförande, konstaterar att hans parti håller på att svänga i frågan. ”Om området bebyggs på rätt sätt så skulle det kunna bidra till att naturvärdena i hela området höjs och då är vi mer positiva”, säger Mikael T Eriksson.
Även trafiklandstingsrådet Kristoffer Tamsons (M), och därmed ordförande i SL är försilktigt positiv. ”Jag har hela tiden sedan jag tillträdde som trafiklandstingsråd lyft fram möjligheten att öppna Kymlinge. Det kan vara på tiden att stationen får återupprättelse. Det krävs bostadsbyggande och det kommer att krävas kommunal medfinansiering”, säger Kristoffer Tamsons till Fastighetsvärlden. Kymlinge var inte med i Stockholmsförhandlingen om tunnelbanans utbyggnation men Tamsons jobbar för att den ska komma med i Sverigeförhandlingen. En tunnelbanestation även gynna de boende i till exempel Silverdal, Sollentuna kommun, på andra sidan E4:an.
Jag säger bara: Sätt igång och förhandla snarast möjligt, kommun, landsting och Sverigeförhandlingen. Sverige och regionen behöver massor av nya bostäder. Det är inte var dag byggbar mark erbjuds för tusentals bostäder intill en nästan färdig tunnelbanestation, där trafiken redan är i gång sedan länge. Bästa läge från miljö- och kollektivtrafiksynpunkt.

Nytt vindkraftverk i När?

I mitt närområde på Gotland, på Kapelludden i grannsocknen När, planeras ett nytt stort vindkraftverk. Det är tänkt att bli 150 m högt med en effekt på 2 MW. Det ska ersätta fem mindre verk i samma område. Enligt översiktsplanen för Gotland finns två av de befintliga verken inom ett område för vindkraft som inte bör generationsväxlas, medan tre av verken ligger inom område som bör generationsväxlas.

Tre av de befintliga vindkraftverken sedda från Närsholmen.
Ser man positivt på vindkraft som en fossiloberoende energikälla kan bytet från fem små till ett enda större verk te sig som en rationell åtgärd. Är man mer skeptiskt lagd kan man fokusera på eventuella negativa effekter. Själv ser jag risken för bullerstörningar och påverkan på landskapsbilden som två viktiga lokala aspekter vid lokalisering av vindkraftverk.
Avståndet från vårt hus i grannsocknen Lau är 7,5 km och vi kommer enligt samrådsunderlaget troligen inte att se vindkraftverket. Eller så kommer vi att kunna uppfatta vingarnas roterande över skogen långt bort. Det är lite oklart beroende på att begreppet ”synligt” definierats som när man ser minst 2/3 av rotorbladen i den informationsbroschyr som tagits fram för samråd med de närboende. Men om jag korsar vägen och går några meter söderut kommer jag att kunna se verket även enligt denna definition. Jag kommer säkert inte heller att höra verket, i varje fall inte hemifrån. Mina synpunkter beror alltså inte på hur jag själv påverkas vid sommarbostaden.

Höjd och storlek
Vindkraftverket kommer alltså, om det byggs, att bli nästan lika högt som Kaknästornet, Stockholms högsta byggnad på 155 m. Och mycket högre än t ex Uppsala domkyrka, Stockholms stadshus och exempelvis Cementas cyklontorn i Slite som är Gotlands högsta byggnad. Och Närs kyrktorn från mitten av 1200-talet kommer inte längre att vara socknens högsta byggnadsverk. Ändå är det inte exceptionellt stort för att vara vindkraftverk. Det här är snarare normalstorleken för nya vindkraftverk numera. De fem äldre verken som försvinner är mellan 20 och 25 år gamla och betydligt mindre, bara cirka 45-70 meter höga.

Närs kyrka.
Vindkraften har byggts ut ordentligt i Sverige de senaste tio åren. År 2014 byggdes 321 verk med en installerad effekt på 902 megawatt. Det är en ökning av den utbyggda effekten med 53 procent jämfört med året innan. Och den genomsnittliga storleken var 2,8 MW.  Sveriges största vindkraftverk effektmässigt heter Big Glenn på Risholmen i Göteborg är på 4,1 MW men faktiskt bara 145 m högt. I Öresund finns en vindkraftpark, Lillgrund, som består av 48 vindkraftverk om 2,3 MW, dvs totalt 110 MW.

Lillgrunds vindkraftspark.

Kapacitetsbrist
Ett hinder mot ytterligare vindkraft på Gotland som den begränsade kabelkapaciteten hittills har utgjort kommer att försvinna när en ny elkabel läggs ner vilket nyligen beslutats. Kabeln ska möjliggöra en rejäl vindkraftsexpansion på Gotland med uppemot 400 nya vindkraftverk med en effekt på runt 1 000 megawatt. Det innebär alltså 2,5 MW i snitt. Men var ska dessa 400 verk ligga? Ska de duttas ut ett och ett – det blir fyra vindkraftverk i varje socken -  eller samlas inom ett fåtal områden? Det blir i så fall åtta vindkraftsparker motsvarande Lillgrund, Sveriges största. Eller både och? Ingen vet riktigt. Översiktsplanen pekar ju ut vissa områden men styr inte investeringsbesluten. Dessutom ifrågasätts flera utpekade områden av till exempel försvaret och flyget.

Ekonomi
År 2020 ska minst 50 procent av energiproduktionen vara förnybar energi, enligt riksdagens beslutade mål. Men varma vintrar med lägre elkonsumtion än normalt har medfört låga priser på både el och certifikaten – genom en lägre elförsäljning sjunker behoven av elcertifikat på marknaden, och med ett överskott sjunker priset på elcertifikat. Med dagens låga elpriser finns det ingen ekonomi i att bygga nya vindkraftverk. 40 öre är vad vindkraftsproducenter kan få ut idag för en kilowattimme inklusive elcertifikat. Det skulle behövas minst 55 öre för att få lönsamhet enligt företrädare för vindkraftbranschen. Så det är inte säkert att de nationella målen kommer att nås. Och det är inte heller säkert att vindkraftverket i När kommer att byggas på länge.
Vindkraftsföretagen räknar med att elpriset kommer stiga igen. Frågan är bara hur lång tid det kommer att ta. Dagens låga elpris har hållit i sig längre än vad branschen först trodde, beroende på varma vintrar med låg elkonsumtion. Dessutom har den stora tillgången på fossil energi pressat marknaden. Och världsmarknadspriset på olja fortsätter att sjunka.
Man kan naturligtvis vara kritisk mot en alltför omfattande utbyggnad av vindkraft av många skäl. En omfattande vindkraftutbyggnad tenderar exempelvis att driva upp priset på el. Det visar till exempel nedanstående diagram för elpriset relaterat till installerad vind-(och sol-)kraft per capita. Diagrammet har hämtats här.

Tyskland och Danmark med högst andel sol och vind har också de högsta elpriserna i Europa, dubbelt jämfört med de länder som har lägst elpriser och även minst utbyggnad av sol och vind.
Men vindkraften ställer även krav på omfattande reglerkraft när det inte blåser. Och det finns tillfällen när det nästan inte blåser någonstans. I Sverige kan reglerkraft vara till exempel vattenkraft, i Danmark och Tyskland ofta kol.

Buller
Vindkraftverken får inte bullra mer än 40 dBA vid bostäder. Men denna gräns garanterar inte att bullerstörningar uteblir. Studier i Sverige har visat att runt tio procent upplevde sig som bullerstörda vid ljudnivåer från vindkraftverk på 35 till 40 dBA. Sex procent upplevde sig som mycket störda.
Dessutom har det i flera fall visat sig att beräknade ljudnivåer i verkligheten har överskridits. Boende har utsatts för större bullerpåverkan utöver vad som förespeglats i de MKB som legat till grund för bygglov. Det kan till exempel handla om så kallat amplitudmodulerat ljud, vilket innebär att ljudet varierar i styrka på ett periodiskt vis, särskilt under kvällar, nätter och morgnar då vi normalt vill ha ostördhet för att sova. Detta är ett fenomen som blir mer uttalat ju högre vindkraftverken är och som kraftigt förstärker upplevelsen av obehag. Kritiker har hävdat att Naturvårdverkets riktlinjer för vindkraftbuller är alltför generösa och innebär att vindkraft etableras alldeles för nära bostäder.

Landskapsbild
Utbyggnaden av vindkraften är särskilt känslig i kustlandskap som på Öland och Gotland, där betydande påverkan på landskapsbilden sällan kan undvikas. Extremfallet är Näsudden på södra Gotland, som är Sveriges vindkrafttätaste område och som helt och hållet domineras av ett hundratal vindkraftverk. Där pågår redan utbyte av äldre mindre verk, som ersätts av färre men större.

Näsudden
Storleken och synligheten är en av de effekter som redovisas i informationsbroschyren. Vindkraftverket kommer att ligga mycket nära Närsholmen, en av de vackraste platserna på Gotlands östra kust, ett naturreservat med Närs fyrplats, ett fågelskyddsområde och med en savannliknande natur. Området kring fyrplatsen är ett mycket populärt utflyktsmål för närboende.

Närsholmen
Närsholmen är av riksintresse och naturreservat och Natura 2000-område. Närsholmen är uppbyggd av grus som ligger i tydliga vallar. På stranden finns ett antal raukar. Heden innanför är karg men med många olika örter. Ett antal enar som betats i den nedre delen ger holmen ett savannartat intryck.

Savann på Närsholmen
Det finns ett rikt fågelliv med en stor mängd häckande strandfåglar. På närbelägna halvön Hammaren finns även örn, både kungsörn och havsörn. Närsholmen besöks av många närboende, turister och fågelskådare på grund av dess vackra och särpräglade natur.
Det nya vindkraftverket kommer att exponeras särskilt tydligt just här, eftersom det kommer att stå på Kapelludden ca 200 m från stranden på andra sidan viken mot Närsholmen.  Avståndet till fyrplatsen är mindre än 2 km. Inom parentes är Närs fyrtorn 16 m högt, alltså en dryg tiondel av det planerade vindkraftverket. Från alla delar av Närsholmen kommer det nya 150 m höga vindkraftverket vara väl synligt för att inte säga minst sagt påträngande. Det kommer utan tvekan att påverka vår upplevelse av Närsholmens landskapsvärden.

Närsholmens fyr
För några år sedan skrev konstnären Lars Jonsson och filmaren Jan Troell ett debattinlägg, där de tog upp just påverkan på landskapsbilden. De menade att vindkraftverk har en avgörande visuell inverkan på landskapet. För att avläsa och uppleva ett landskap måste vi enligt Jonsson-Troell låta blicken landa i en punkt, den så kallade flyktpunkten som låter vår hjärna avläsa avstånd och teckna perspektiv, det vill säga orientera sig i rummet. I öppna landskap blir det ofta en avlägsen punkt som krönet av ett berg, en vik eller dunge i fjärran. Ett vindkraftverk med snurrande rotorblad drar alltid till sig vår blick och vi kan inte etablera denna flyktpunkt, vi kan med andra ord inte avläsa landskapets visuella värden och landskapet förlorar därmed sitt värde som landskap. I översiktsplanen anges ett avstånd på 8-10 km från land som önskvärt för att den visuella upplevelsen av havsbaserad vindkraft ska anses någorlunda konfliktfri. Vindkraft i havet bör därför i första hand lokaliseras minst 10 km från land. Lillgrund vindkraftpark ligger just 10 km utanför den skånska kusten. Men varför ska då kraven sättas avsevärt lägre för landbaserad vindkraft? Det bäddar ju för konflikter med landskapsbilden.

Slutsatser
När vindkraftverken växer i storlek tror jag att det naturliga är att samla flera kraftverk i större vindkraftparker i lägen där omgivningspåverkan minimeras, snarare än att dutta ut dem än här, än där. Sådana lägen står sannolikt att finna främst i obebyggda skogsområden och till havs. Även om havsbaserad vindkraft syns neutraliseras påverkan på landskapsbilden ganska snart vid ökande avstånd från land. Från Närsholmen syns till exempel silon i Ronehamn, på 12 km avstånd. Från Katthammarsvik syns cementfabriken i Slite, drygt 30 km bort. Betydelsen på landskapsbilden är i båda fallen försumbar.
Sverige har tillgång till stora ytor till havs där vindförhållandena i de flesta fall är betydligt bättre än på land. I Sverige fanns 2013 69 havsbaserade vindkraftverk med en installerad effekt på 210 MW. Sveriges största vindkraftspark är fortfarande den havsbaserade Lillgrund i Öresund utanför Malmö från 2007, med sina 48 verk.
Enligt översiktsplanen för Gotland bör vindkraftverk i havet om möjligt lokaliseras minst 10 km från land, eller till särskilt utpekade områden. I översiktplanen för Gotland utpekas vattenområden väster om Näsudden samt öster om Gotland. Ska storskalig vindkraft byggas ut på Gotland bör havsbaserade lägen prioriteras.

Bostadssubventioner och ombyggnad av bostäder

I förra inlägget kunde jag konstatera att moderaternas bostadspolitiska talesperson Ewa Thalén Finné pratade i nattmössan, när det gällde effekten av bostadssubventioner. Med subventioner byggs det mer än utan subventioner.
”Vi har prövat det här med subventioner tidigare och sett att det inte ger ett bärkraftigt bostadsbyggande”, säger hon i radioprogrammet Kluvet land. Men på sätt och vis har hon ändå rätt. Sedan december 2008 har vi ju haft bostadssubventioner i Sverige, införda av Thalén Finnés egen alliansregering, men inte till nybyggnad utan till ombyggnad av bostäder. Det så kallade ROT-avdraget.
Och resultatet är både övertygande och förskräckande. År 2013 betalade staten ut 14,1 miljarder i ROT-avdrag. Det är mer än dubbelt så mycket som de 6,7 miljarder den rödgröna regeringen nu vill satsa på bostadsbyggande. Men det är inte behoven som styr ROT-avdragen. Byggfirman som utför jobbet får halva arbetskostnaden från staten. Så det är klart att dessa frikostiga subventioner utnyttjas av dem som kan utnyttja dem, till exempelvis dyra lyxombyggnader av nyligen redan renoverade badrum och kök. Bidraget går till arbetskostnad men inte till material. Och händelsevis blir arbetskostnaderna ofta extremt höga samtidigt som materialet nästan är gratis. ROT-avdragen går dock bara till ägda bostäder, dvs villor, radhus, fritidshus och bostadsrätter, men inte till hyresrätter. De skattebetalare som bor i hyresrätt betalar alltså ett bidrag de inte själva kan söka. Och ROT-avdraget kan inte användas för de ganska stora behoven vi har av ombyggnad av hyreshus i miljonprogramsområden. Sabo uppskattade 2009 att bara de mest akuta upprustningarna i miljonprogrammet skulle kosta cirka 50 miljarder kronor. Och det visar sig att det finns ett nästan linjärt samband mellan inkomst och i vilken grad ROT-avdraget kan utnyttjas, som framgår av nedanstående diagram.

Andel med ROT-avdrag i olika inkomstklasser 2013.
Alltså en kraftig subvention från skattebetalarna av välbärgade ägare av hus och lägenheter. I Danderyd är ROT-avdrag till exempel tio gånger vanligare än i Svetige som helhet.
Kostnaden har försvarats med att rotavdraget gör svarta jobb vita och att sysselsättningseffekterna blir så stora att avdragen betalar sig själva. Men detta stämmer inte. Den svarta marknaden finns kvar. Enligt tidningen Arbetet kostar varje arbetstillfälle som skapas genom rotavdrag staten över 1,3 miljoner kronor. Det är väldigt dyra jobb.
Så Ewa Thalén Finné har ju rätt. Erfarenheterna av subventioner till ombyggnad av bostäder är inte bra. I varje fall inte av ROT-avdraget, som alliansen införde.

Bostadssubventioner och bostadsbyggande

I radions P1:s sista Kluvet land för sommaren talade Bostads- och stadsutvecklingsminister Mehmet Kaplan, miljöpartist, och Ewa Thalén Finné, moderaternas bostadspolitiska talesperson,  om hur de vill ta landet ur bostadskrisen.
Mehmet Kaplan vill ha regelförenklingar men har ju också lanserat ett statligt stöd om 6,7 miljarder, varav 3,2 miljarder till investeringsstöd till bl a hyresrätter. Ewa Thalén Finné tror däremot inte på ekonomiskt stöd till bostadsbyggande: ”Vi har prövat det här med subventioner tidigare och sett att det inte ger ett bärkraftigt bostadsbyggande”, säger hon i programmet.
Jag vet inte riktigt vad Thalén Finné avser men man kan ju titta på historien. Den gamla  bostadspolitiken med statliga lån med garanterad ränta med mera innebar stora subventioner till bostadsbyggandet. Den avskaffades 1993. Därefter har vi i huvudsak haft bostadsbyggande på marknadsvillkor. Miljonprogrammet avslutades 1975 och därefter rådde ett normalläge. Så hur såg bostadsbyggandet ut 1976-1993 jämför med perioden 1994-2014? Titta på nedanstående diagram.

Nybyggda lägenheter per ny invånare i Sverige 1976-1993 samt 1994-2014.

Jo, med subventionerna fram till 1993 byggdes i genomsnitt 1,6 lägenhet per ny invånare i landet. Det innebar en successivt höjd utrymmesstandard i landet. Sedan 1994 har vi bara byggt 0,4 lägenhet per ny invånare - en fjärdedel så mycket. Det har inneburit en successivt sänkt utrymmesstandard i landet.

Det enkla svaret är alltså att Thalén Finné har fel. Med subventioner byggs det mer. Utan subventioner byggs det för lite.

Men man kan fördjupa analysen och också granska var i landet det har byggts. Nedanstående diagram visar hur mycket befolkningen har ökat i de tre storstadsregionerna och i övriga riket. 

Befolkningsökning 1976-1993 i Stockholms län, Skåne län, Västra Götalands län och i övriga riket.

Under perioden 1976-1993 ökade befolkningen i landet med drygt en halv miljon, fördelat på knappt 200 000 i vardera Stockholms län och övriga riket och knappt 100 000 vardera i Skåne och i Västra Götaland. Efter 1994 ökade befolkningen med 1 miljon, varav hälften i Stockholmsregionen och resten i de tre övriga delarna.

Hur ser fördelningen av bostadsbyggandet då ut? Titta på nedanstående diagram.

Bostadsbyggande 1976-1993 i Stockholms län, Skåne län, Västra Götalands län och i övriga riket.

Under perioden 1976-1993 byggdes omkring 850 000 lägenheter, varav den helt dominerande delen i övriga riket, mer än i de tre storstadsregionerna tillsammans. Efter 1994 byggdes totalt 440 000 lägenheter, dvs bara drygt hälften av vad som byggdes före 1993. Något mer byggdes fortfarande i övriga riket jämfört med Stockholms län, trots att befolkningsökningen där bara var en fjärdedel av den i Stockholms län. Det byggdes även ungefär lika många bostäder i Skåne och Västra Götaland tillsammans, trots att befolkningsökningen bara var två tredjedelar av den i Stockholms län.

Med eller utan subventioner, med statlig bostadspolitik eller om marknadens villkor får gälla, byggs det alltså bostäder på fel plats, alldeles för många i övriga riket och alldeles för få i Stockholmsregionen.

Den rödgröna regeringens investeringsbidrag kan kanske öka bostadsbyggandet, men hur ska vi få bostadsbyggande där det behövs mest?

Spridningskorridorer för människor

Förra sommaren grävde vi upp ett nytt trädgårdsland på vår annars grästäckta äng. Av olika skäl kom landet inte att odlas i år. Där växte i stället blåeld, som vi dock inte planterat där. Men blåelden trivs på grus, åkrar som ligger i träda och på ytor som nyligen grävts upp. När förutsättningarna är de rätta behöver blåelden inte några spridningskorridorer för att spridas.

Blåeld
Jag kommer att tänka på detta med anledning av Viktor Barth-Krons krönika om Nationalstadsparken som jag refererade i mitt förra inlägg. Han skrev: ”Skalbaggars spridningsvägar kan inte alltid gå före människors spridningsvägar. Skalbaggarna har dessutom ofta bättre förutsättningar än människor att hitta sysselsättning och nöjen någon annanstans i Sverige.”
Skalbaggar har som regel vingar och kan därmed flyga oberoende av spridningskorridorer, men dock inte hur långt som helst. Almsjukan sprids till exempel av almsplintborren. Almarna i Kungsträdgården har till exempel klarat sig från almsjuka trots att sjukdomen finns på andra håll i Stockholm. Rådjur och mördarsniglar tycks ha en förmåga att sprida sig överallt oberoende av spridningskorridorer.

Pepparholmen
Ett exempel på att arter sprids trots bristen på spridningskorridorer är den konstgjorda ön Pepparholmen, vid Öresundsbrons fäste. Öresundsförbindelsen öppnades 2000. Pepparholmen skyddas av lagar, som innebär att förutom passerande järnvägs- och biltrafik endast biologer och Öresundsförbindelsens personal får besöka ön, som ses som ett biologiskt experiment. Redan efter tio år hade 490 växtarter konstaterats på ön.
De flesta frön har spridits till ön med vind, besökare och fåglar. Ön är även en populär häckningsplats för några sällsynta och skyddade fågelarter. Där finns också mer än 200 skalbaggar och 300 fjärilar och även däggdjur. Pepparholmen är ett påtagligt bevis på att arter etablerar sig där förutsättningarna är de rätta mer eller mindre oberoende av förekomsten av eventuella spridningskorridorer. Om vissa arter saknas i på vissa platser beror det snarare på att de naturliga betingelserna saknas på platsen, snarare än att det saknas spridningskorridorer. Stor biologisk mångfald förutsätter förekomsten av många olika naturtyper.

Stockholmsregionens struktur med gröna kilar.
Från biologisk synpunkt är det viktigare med stora sammanhängande områden utan några spridningskorridorer än många små områden som är sammanlänkade genom spridningskorridorer. Stockholmsregionens regionala grönområden består av ett antal gröna kilar som skiljs åt av bebyggelsestråk, men som har kontakt med naturen utanför. Där behövs inte spridningskorridorer, i varje fall inte för växter och djur. Att det finns naturkorridorer som binder samman olika grönområden har framförallt en funktion för människornas möjligheter att röra sig i naturen på längre sträckor och därmed trivas bättre i staden.

Nationalstadsparken behöver moderniseras

Nationalstadsparken i Stockholm och Solna inrättades 1994 då begreppet också infördes i Miljöbalken. Där stadgas i 4 kap. 7 § stadgar att ”inom en nationalstadspark får ny bebyggelse och nya anläggningar komma till stånd och andra åtgärder vidtas endast om det kan ske utan intrång i parklandskap eller naturmiljö och utan att det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas”. Men vad menas med ”utan intrång i parklandskap eller naturmiljö”? Och vad innebär att ”det historiska landskapets natur- och kulturvärden i övrigt skadas”? Det kan sannerligen vara knivigt att avgöra.

Förslaget om Nationalstadsparken togs emot positivt på de flesta håll, men när lagförslaget kom på remiss till Stockholms läns landsting skrev jag tjänsteutlåtande från Regionplanekontoret, och jag var tveksam. Förslaget om nationalstadsparken var i grunden bra, ansåg jag,  men jag anade samtidigt att den ganska oklart formulerade lagen skulle kunna innebära hinder för  framtida bebyggelseprojekt inte bara i parken utan också i dess grannskap. Skulle det till exempel kunna tolkas som ”en skada på landskapets natur- och kulturvärden” att bygga ett hus utanför Nationalstadsparken, men synligt från parken? Dessutom innehåller parken stadskvarter som riskerar att bli omöjliga att utveckla i framtiden. Nämndens majoritet gick på min linje, som alltså blev landstingets remissvar.

Med facit i hand kan man konstatera att jag bedömde situationen rätt, men lagstiftarna brydde sig inte om landstingets tveksamhet. Det borde man ha gjort. Nu ser vi att de bakåtsträvande och fundamentalistiska ekoparksförsvararna försöker stoppa varje projekt i eller i närheten av parken. Den här problematiken tar Viktor Barth-Kron upp på ett utmärkt sätt i sin senaste krönika i DN.

Albano, campus och studentbostäder

Det handlar bland annat om universitetscampus och 1 000 studentbostäder i ett f d industriområde i Albano, som överklagats bland annat på grund av spridningskorridorer och synlighet. Detaljplanen upphävdes av mark- och miljödomstolen men detta beslut ändrades av mark- och miljööverdomstolen med två års fördröjning som resultat.

Studenbostäder vid Studentbacken

Planerna på 400 studentlägenheter vid Studentbacken på Gärdet, en etablerad stadsdel vid Lidingövägen, har stoppats av länsstyrelsen. Mark- och miljödomstolen har sagt nej till Hjorthagsskrapan (utanför parken), trots att den skulle ersätta en befintlig gasklocka, lägre men bredare. Enligt min mening helt orimliga beslut. Kanske kommer besluten att ändras efter överklaganden, men ändå.

Hjorthagsskrapan skulle ersätta...

... den största av gasklockorna i Värtan.

Barth-Kron skriver: ”Skalbaggars spridningsvägar kan inte alltid gå före människors spridningsvägar. Skalbaggarna har dessutom ofta bättre förutsättningar än människor att hitta sysselsättning och nöjen någon annanstans i Sverige.

Nationalstadsparkens engagerade vänner borde nog fundera ett varv till över det här. Ingenting säger att dagens politiska läge i frågan varar för evigt. Den som gapar efter för mycket och håller i sig för hårt riskerar ibland att åka ut med badvattnet, för att modernisera några ordstäv.

På enklare svenska: Om lagstiftningen kring Nationalstadsparken upplevs som alltför hämmande, eller rent bisarr, så ökar förstås risken att framtida politiker helt enkelt avskaffar alltihop.

Det vore ju ett väldigt högt pris att betala för att slippa se några hus i horisonten från kolonilotten. Eller hur?”

Barth-Kron vill behålla Nationalstadsparken i dess nuvarande geografiska utsträckning, samtidigt som det ska vara fritt fram att det utanför parkens gränser ska vara fritt att låta staden växa, synligt eller osynligt.

Men i så fall måste reglerna om Nationalstadsparken snarast skrivas om, så att det blir tydligt att de bara gäller inom parken, inte utanför. Och redan bebyggda områden borde lyftas ut ur parken, så att de inte för alltid förblir museiföremål. Nationalstadsparken borde vara en tillgång för staden och inte ett hinder för utveckling.