Blir det politiskt kaos nästa måndag?

Hur ska Sverige regeras efter valet i nästa vecka? Hittills har den rödgröna regeringen styrt i minoritet, trots att decemberöverenskommelsen revs upp. Efter den senaste Svensk väljaropinion, en sammanvägning av flera stora opinionsmätningar som Sifo gör för radions Dagens Eko, ökar Kristdemokraterna och befinner sig nu över 4-procentsspärren. Miljöpartiet ökar också till drygt 6 procent och verkar nu säkra att vara kvar i riksdagen även nästa mandatperiod, liksom Liberalerna som också legat nära. För Kd är det rätt överraskande eftersom de legat klart under 4-procentsspärren i de flesta mätningar under flera år. För Miljöpartiets del är det kanske en effekt av sommarens rekordvärme, som har lyft klimatfrågan. Två nya kvinnliga partiledare, Anna Busch Thor och Isabella Lövin, har i så fall stärkt sina ställningar.
Men det gör det inte lättare att bilda ny regering. Av allt att döma kommer det att finnas åtta partier i riksdagen även i fortsättningen och inget block kommer att få egen majoritet. Evert Svensson, fd riksdagsledamot (S), skrev på DN Debatt i söndags att vi behöver ett nytt valsystem som ger färre och större partier.
Svensson var ganska ny i riksdagen när det nuvarande valsystemet infördes med en kammare och en 4-procentsspärr. Med facit i hand kan man kanske konstatera att det nya valsystemet inte var riktigt genomtänkt, trots att det diskuterats så länge. Ett uppenbart exempel är att antalet ledamöter bestämdes till 350 vilket ledde till den så kallade lotteririksdagen, där många riksdagsbeslut måste avgöras med lottens hjälp. Lotteririksdagen eller lottriksdagen kallades det parlamentariska förhållande som rådde i Sveriges riksdag från valet 1973 till valet 1976. Socialdemokraterna och VPK fick 1973 tillsammans 175 mandat, exakt lika många som Moderaterna, Centerpartiet och Folkpartiet fick tillsammans. Efter denna mandatperiod infördes 349 platser i riksdagen för att förhindra att detta skulle kunna uppstå igen.
Med 4-procentspärren trodde man sig kunna begränsa antalet partier till de 5 partier som då fanns i riksdagen. Men det lyckades inte. Miljöpartiet kom in i riksdagen i 1988 års val efter debatter om säldöd och algblomning. Visserligen ramlade man ur riksdagen igen men från 1994 har man hela tiden funnits i riksdagen. 1991 kom KDS (Nuvarande Kd) in i riksdagen på egna meriter och fick dessutom tre regeringsposter i Carl Bildts regering. 1991-1994 fanns dessutom Ny demokrati i riksdagen. År 2010 kom SD in i riksdagen, där vi numera har åtta partier.
Och med åtta partier har det blivit svårare och svårare att bilda regering, särskilt som det också finns tre politiska block – alliansen, de rödgröna och SD.
Det finns två huvudlinjer om man vill få en riksdag där det blir klarare majoriteter och lättare att bilda en handlingskraftig regering. Det ena är att införa majoritetsval i enmansvalkretsar, som man har i t ex Storbritannien eller valkretsar med ett fåtal mandat per valkrets där det skulle krävas 15-20 procent för att klara en riksdagsplats.  Men eftersom vi har tre nästan jämnstora partier runt 20-25 procent, S, M och SD, skulle det bara leda till att dessa tre partier skulle ta de flesta mandat, men inte skapa någon tydlig riksdagsmajoritet.
Det andra alternativet skulle vara att höja riksdagsspärren och eventuellt utesluta utjämningsmandat. Bara partier över 5 % eller mer skulle representeras i riksdagen. Det verkar vara Evert Svenssons alternativ. Men jag tror tyvärr att han har fel. Det går enkelt att beräkna effekterna av att höja riksdagsspärren. I nedanstående diagram visas effekterna av att höja riksdagsspärren till 6, 8 eller 10 %.

Mandatfördelning på politiska block i riksdagen baserat på Sifos sammanvägda opinionssiffror vid olika riksdagsspärrar, 4, 6, 8 och 10 %.
Med dagens opinionssiffror skulle inget block få egen majoritet. Vid en spärr på 6 % skulle ju Kd och Liberalerna inte komma in i riksdagen, vilket skulle stärka de rödgröna något, men inte leda till riksdagsmajoritet. Vid högre spärr skulle även Mp, V och C riskera sin riksdagsplats, men det skulle ändå inte leda till någon tydligare majoritet. Höga riksdagsspärrar skulle sannolikt leda till att partier gick ihop eller samverkade valtekniskt. Om man antar att V och Mp skulle samverka på vänstersidan och C, L och Kd på högersidan skulle det kanske minska antalet partier till fem, men inte ändra de grundläggande förutsättningarna.

Mandatfördelning på eventuella samverkande politiska partier i riksdagen baserat på Sifos sammanvägda opinionssiffror. 
Vi skulle få fem partier med mellan 16 och 26 procent vardera, men inget av dagens politiska block skulle få mycket mer än 40 procent. De rödgröna skulle få 41 % och alliansen knappt 39 %.
Den bistra sanningen som ingen vill ta i (i varje fall före valet) är att det krävs blocköverskridande samverkan för att få majoritet i riksdagen.
Men S och M skulle bara få 45 procent och är dessutom en osannolik lösning. En tänkbar möjlighet vore att S och Mp regerade tillsammans med C, L och Kd, en mittenregering, som med nuvarande opinionssiffror skulle få 52 procent, alltså egen majoritet. Då skulle V, M och SD förlora påtagligt i inflytande. Jag har svårt att se något annat realistiskt alternativ, och detta är kanske inte heller realistiskt. Men det är dags att se verkligheten.

Varför diskrimineras de äldre?

Vid Bokbordet på Drottninggatan i Stockholm i söndags hittade jag ”Åldersupproret” av Ludvig Rasmusson, som jag köpte av författaren själv. Den gav mig många tankeställare.  Enligt SCB har vi nu ca 2 miljoner svenskar som är 65+. De flesta av dem är fullt friska och alerta och många av dem fullgjorde ända tills helt nyligen ansvarsfyllda uppgifter i samhället och några gör det naturligtvis fortfarande. Ändå är det som om just 65-årsdagen innebär att de nu ska klassas som pensionärer och därmed inte bara berövas allt inflytande de ändå hade till helt nyligen utan också blir lovligt byte för all sorts förakt.

Åldersupproret av Ludvig Rasmusson.
Ett exempel är en artikel av DN:s Kristofer Ahlströms den 18 augusti, där han strör ut generaliseringar med förakt för äldre under rubriken ”det är tufft för äldre generationer att lyssna på larmen om klimatet”. Han exemplifierade med en pensionerad dam som ”utan tillstymmelse till flygskam” säger att ingen ska säga åt henne att hon inte får flyga. Men enligt en undersökningen från TNS SIFO är det dock åldersgruppen 18–34 år som är mest ressugen och en tredjedel åker minst två gånger per år.  Så varför kasta skit på pensionärer?

DN den 18 augusti.
Det är inte acceptabelt att strö ut förakt för grupper baserat på etnisk härkomst eller kön. Man kan i värsta fall bli dömd för hets mot folkgrupp. Varför är det då accepterat att göra det för en viss åldersgrupp, de äldre. Men Kristofer Ahlström är bara ett exempel.
Vi står nu inför ett val till riksdag, landsting och kommuner om drygt två veckor. Vilket inflytande tänker vi ge de äldre i samhället under de kommande fyra åren? Visst, de äldre har rösträtt, men de är i praktiken knappast valbara till riksdagen, i varje fall om man ska döma efter förra riksdagsvalet.

Åldersgruppen 65+ utgör drygt 26 % av de röstberättigade, men bara 2,6 % av de valda till riksdagen. Diskrimineringen är inte alls så stor när det gäller exempelvis kvinnor eller födda utomlands. Så varför diskriminera de äldre?

Huvudsta station

Enligt Dagens Nyheter ska utbyggnaden av Mälarbanan till fyra spår genom Solna inkludera en ny pendeltågstation vid Huvudsta torg, ungefär där Huvudstagatan korsar järnvägen. Solna kommun bidrar med 600 Mkr till och Trafikverket tar resten.

Det är den här järnvägssträckan det handlar om.
Det är väl bra. Men problemet är ju att det redan finns två tunnelbanestationer i Huvudsta och en i Solna centrum, alla på ganska nära håll. Det är 500 m till Solna C, ca 800 m till Huvudsta, och lika långt till Västra Skogen. Det är dessutom bara drygt en och en halv kilometer till Sundbybergs station.

Huvudsta station och befintliga tunnelbanestationer.
När jag jobbade med regionplanerna RUFS 2001 och RUFS 2010 tänkte vi oss aldrig en pendeltågsstation här. Det gjorde vi inte heller i tidigare regionplaner.
Det beror på att nyttan av en ny station måste vara större än nackdelarna för att det ska vara meningsfullt att anlägga dem. Nyttan handlar oftast om förkortade restider, medan kostnaderna är både pengar och försämrade restider.
Naturligtvis kommer en del trafikanter att få nytta av en ny station, men andra får försämringar eftersom tågets restid in till innerstaden förlängs med tiden för tågstoppet, kanske 1-2 minuter. Och eftersom det här är ganska nära regioncentrum är det många trafikanter från Bålsta, Upplands-Bro, Järfälla, Spånga och Sundbyberg som får försämringar, medan ganska få trafikanter som ska stiga av eller på just i Huvudsta får förbättringar. Solna måst bygga mycket bostäder och kontor för att en station i Huvudsta ska ge större nytta än kostnader. Jag har inte sett några nytto-kostnadskalkyler som visar att stationen är motiverad. Kanske har man inte brytt sig om att göra sådana, kanske är de avskräckande, så att man inte vill redovisa dem, vad vet jag.
Den metod för att besluta om nya trafiksatsningar och som numera tillämpas innebär att Trafikverket och kommunerna delar på kostnaderna efter förhandlingar. Detta förutsätter inte att de nya investeringarna blir samhällsekonomiskt motiverade. Det kan räcka med att de bedöms motiverade av de deltagande förhandlingsparterna. För kommunerna betyder det att mark blir värdefullare och kan säljas för exploatering med vinst för kommunen. För Trafikverket sjunker investeringskostnaderna för projekt som ändå finns med i planerna, i det här fallet fyra spår på Mälarbanan.
Men det finns också en tredje part. Ingenting sägs i DN-artikeln om landstingets inställning till den nya stationen. Det är ju ändå landstinget som ansvarar för pendeltågstrafiken. Landstinget tycks inte vara med på överenskommelsen. Det betyder att pendeltågen kanske inte kommer att stanna vid den nya stationen.
Överenskommelsen innebär att Huvudsta åter får en järnvägsstation. Den tidigare som lades ned 1960 såg ut så här.

Den tidigare Huvudsta station

Trots att det är en ganska kort sträcka mellan Huvudsta och Sundbyberg fanns det faktiskt ytterligare en station på sträckan, nämligen Huvudsta C.

Huvudsta C låg ungefär där Ankdammsgatan ligger idag.

Vad säger parterna? Kanske ytterligare en (nygammal) station behövs...

Urusel livskvalitet i Stockholm

Tillväxtverket har tagit fram en rapport som visar var i landet vi har bäst och sämst livskvalitet. Den refererades i DN här. Resultatet visar att storstadsbor har sämst livskvalitet i Sverige. Allra sämst är det i Stockholm.

Artikeln om Stockholms usla livskvalitet illustreras i DN med ovanstående bild. Men låt inte lura er. Livskvaliteten är mycket dålig.
Det är visserligen så att storstäderna växer snabbast i Sverige. Det är också så att bostadspriserna är högst i Stockholm och andra storstadsregioner. Men det beror uppenbarligen på att de som efterfrågar bostäder där är dåligt informerade och inte har förstått vilken dålig livskvalitet det är där.  De borde ha läst Tillväxtverkets rapport innan de sökte sig till storstadsregionerna. ”Stora inomkommunala skillnader i till exempel förvärvsfrekvens, inkomst och valdeltagande gör att storstäderna har lägst livskvalitet bland kommungrupperna”, står det att läsa i rapporten. Du kan hitta rapporten för nedladdning här.

Temaområde 7 inom livskvalitet avser Bostad. 
Inom temat bostad finns en aspekt nämligen trångboddhet. Som synes är livskvaliteten urusel i Stockholms län. Invånarna borde läsa Tillväxtverkets rapport och genast flytta till Norrbotten, Västerbotten, Jämtland eller Västernorrland och därmed öka sin livskvalitet avsevärt. En stor bostad i Gällivare måste absolut vara bättre än en liten lya på Södermalm, eller hur.
Nästa steg för Tillväxtverket är enligt DN att mäta hur vi upplever lyckan. Lycka till!

Midsommarregn, härligt, äntligen…

Ja, jag trodde nog inte att jag skulle välkomna regn till midsommar, men nu gör jag faktiskt det. I går kväll samlades omkring 25 missmodiga Lauboar på östra Gotland för att traditionsenligt pynta midsommarstången mellan regnskurarna inför dagens firande. Men man hade svårt att enas om hur det skulle gå till.

Så här ser inte midsommarstången i Lau ut 2018 och himlen är inte blå...
Den traditionsenliga midsommarstången har sex stora blomsterkransar hängande under en horisontell klädd ring strax under toppen. Först lutade det åt att helt slopa midsommarstången och i stället nöja sig med att sticka ned några björkruskor i hålet, men det kändes väl uppgivet. Vi hade ju i alla fall samlat in blomster. Så småningom enades man om en kompromiss och stången bars fram igen. Den kläddes med björkris, men de sex blomsterkransarna slopades.

...utan så här mot en gråmulen himmel.
Vi får nöja oss med en blomsterklädd ring utan kransar, vilket vi han genomföra innan regnet började igen. Vi får se om det nu blir något uppehåll i regnet idag kl 13 då firandet drar i gång.

Nederbörd per dygn vid fyra stationer på Gotland under februari-juni 2018.
Regnet är verkligen efterlängtat. På sju veckor har den knappt kommit en droppe här på östra Gotland. I slutet på april regnade det ca 10 mm.

Nederbörd per månad vid fyra stationer på Gotland sedan mitten av februari 2018.
I februari var det normal nederbördsmängd, men sedan början av mars har det bara kommit 30-40 mm totalt här på östra Gotland. Normalt regnar det i snitt så mycket per månad året om. Torkan är svår och bönderna oroar sig för hur man ska klara foder till djuren, andra ser sina trädgårdar torka bort. I det perspektivet får vi stå ut med en blöt midsommarhelg, konstaterar jag medan jag hör regnet utanför fönstret på midsommaraftons förmiddag. Glad och blöt midsommar till alla!

”Vi vet redan det vi behöver veta och vi kan det vi behöver kunna.”

Uttalandet kommer från Staffan Laestadius, prof. em i industriell utveckling vid KTH och senior rådgivare åt tankesmedjan Global Utmaning. Han skrev i DN i april om klimatkrisen och menar att mänsklighetens existens hotas av klimatförändringar. Han har nyligen kommit ut med en bok om klimatkrisen och omställningen.

Staffan Laestadius
Therese Uddenfeldt skrev i DN 7 maj om den västerländska livsstilen, vars kärna är att i en rasande och accelererande takt omvandla höggradiga naturresurser till skräp, en process som på vägen genererar artutrotning, utfiskning, avskogning, plastberg i Stilla havet, giftkemikalier och så vidare. Som kort sagt innebär en stadig nedbrytning av det biologiska systemet. Alltså konstaterar Uddenfeldt: om vi fortsätter som nu är vår civilisation dömd att gå under, och solceller kan inte göra någon skillnad. Vi måste förbereda oss på vår död! Uddenfeldt har för några år sedan skrivit en bok om Peak oil.

Therese Uddenfeldt
Hon refererar till författaren Roy Scranton, veteran från Irakkriget. Han tror att han, tack vare det dagliga umgänget med tanken på sin egen utplåning, lättare kunde se vad vår övertro på ny teknik egentligen handlar om, nämligen dödsskräck. Tron på ny teknik låter oss undvika insikten att den här civilisationen redan är död. Uddenfeldt skriver att hon känner att någon har släppt in frisk luft i en unken miljödebatt som kretsar kring att bara priset på solceller sjunker lite till så…  Hoppet står till att vår shoppinglusta ska öka, samtidigt som ny teknik på något mirakulöst sätt ska trolla bort spåren i det biologiska systemet. Men ingen vill att vi ska göra det, konstaterar Uddenfeldt.
I en replik i DN skrev Laestadius häromdagen att Therese Uddenfeldt menar att döden väntar vår civilisation. Med den synen på ”fixandet” utdefinierar man möjligheten att hantera den omställning som måste till och då har man också gett upp.
Men det går att fixa, menar han. Många tillväxtförlopp måste snabbt avbrytas, ja vändas till sin motsats i en omställning som inbegriper oss alla. Han refererar till Naomi Oreskes och Erik Conways skrift ”The collapse of western civilization”, som i en fiktiv framtida historieskrivning analyserar de hur vår civilisation i praktiken upplöses år 2093. Vad som förundrade de framtida historikerna var att vi – till skillnad från vid Roms nedgång – hela tiden visste vad som pågick.
Vi har alltså 75 år på oss, sedan har vår civilisation upphört. Men frågan är varifrån de framtida historikerna kommer ifrån? Kanske en främmande planet.
”Vi vet redan det vi behöver veta och vi kan det vi behöver kunna”, enligt Laestadius. Det enda vi idag vet säkert är att vi alla kommer att dö, men inte när. Dinosaurierna försvann för miljontals år sedan. När och hur den mänskliga civilisationen kommer att upphöra är ännu inte känt, men det sker också förr eller senare. Kanske tar en meteor eller nästa istid kål på oss om tusen år eller om hundra. Kanske barnafödandet bara upphör.
Men beror det på tillväxten? Skulle inte tro det.

Tillväxtens gränser
Enligt Romklubbens rapport ”Tillväxtens gränser” från 1972, skulle tillväxten leda till att viktiga resurser skulle ta slut och knäcka den globala ekonomin. Romklubbens rapport byggde på datormodeller som utvecklats av forskare vid Massachusetts Institute of Technology (MIT).  Men det visade sig att MIT och Romklubben hade fel på nästan alla punkter.
Och MIT är inte de enda som har haft fel. Under 1960-talet och 1970-talet kom en rad larmböcker om befolkningstillväxt, livsmedelsförsörjningen och miljön. Dit hör Rachel Carsons "Tyst vår", Hans Palmstiernas ”Plundring, svält, förgiftning”, Georg Borgströms ”Mat för miljarder”, Paul Ehrlichs ”Befolkningsexplosionen” och Gösta Ehrensvärds ”Före efter”. Alla menade att drastiska åtgärder måste till för att undvika en global katastrof och en total utarmning av resurserna.
Läs dem. Alla hade fel. Trots att befolkningen ökade tog maten inte slut i verkligheten. Den gröna revolutionen med bättre grödor, konstgödning, konstbevattning och bekämpningsmedel lyckades fördubbla produktionen av mat.

Världens befolkningstillväxt i procent 1950-2050
Medellivslängden ökar i nästan alla länder, rika som fattiga och maten räcker till alla. Professor Hans Rosling har konstaterat att antalet barn som föds i världen inte har ökat sedan 1990. Paul Ehrlich hade alltså fel, liksom Borgström, Palmstierna och Ehrensvärd. Frågan är nu om Uddenteldt och Laestadius har rätt eller fel. Tiden får ge svar.
Är framtiden faktiskt så svår att förutse och varför ligger pessimismen så nära runt hörnet, eller finns den i människans natur? Det har journalisten Anders Bolling funderat över i boken Apokalypsens gosiga mörker.
Vet vi allt vi behöver veta om tillväxten? Hans Rosling har i alla fall konstaterat att de allra flesta inte vet särskilt mycket om utvecklingen i världen. Det gäller också nobelpristagare, medicinska forskare, politiska makthavare, vd:ar på multinationella företag osv. De flesta är faktiskt sämre än schimpanser. De har ingen aning om hur många flickor som går i skola i låginkomstländer, hur många som lever i extrem fattigdom i världen, hur medellivslängden ökat, hur många som dör i katastrofer, hur många som vaccinerats och så vidare. I nästan alla avseende har ju världen blivit bättre, nej mycket bättre och inte sämre (trots tillväxten), men det vet vi inte om.
Utom professor Laestadius förstås, som redan vet allt han behöver veta. Som tror att tillväxten snabbt måste avbrytas, ja vändas till sin motsats i en omställning som inbegriper oss alla, så att han kan rädda värden, även om det innebär att världen går under.
Det tycks vara oerhört svårt att sia om framtiden och vi tycks inte heller ha blivit klokare med tiden. Så bäste professor Laestadius, kanske vet vi ännu inte allt som finns att veta om framtiden.

Alarmerande avsmältning i Antarktis eller kanske inte…

Media (t ex Expressen) har nyligen rapporterat om att isen i Antarktis smälter allt snabbare, enligt en ny studie, där man analyserat satellitbilder, som publicerats i Nature. Mellan 1992 och 2017 försvann 2 700 miljarder ton is från kontinenten, vilket har lett till en höjning av havsnivåerna på jorden med 7,6 millimeter. Forskarna konstaterar att isavsmältningen höll sig på en jämn nivå från 1992 till 2012 men sedan dess har avsmältningen plötsligt accelererat märkbart. Orsaken till den hastiga ökningen är okänd, men forskarna påpekar att avsmältningen i Antarktis styrs av klimatförändringar.

Men professorn i oceanografi Anna Wåhlin vill inte dramatisera utvecklingen, snarare tvärtom. Enligt SR (Studio 1, ca 56 minuter in i programmet) håller hon inte med om slutsatserna i studien, att avsmältningen skulle ha accelererat. Avsmältningen har snarare varit konstant under 30 år, men accelererade under 1990-talet för att därefter plana ut. Dessutom finns det mycket stora osäkerheter.

Professor Anna Wåhlin
Hon bedömer inte att studien är särskilt alarmerande. Antarktis is bidrar med omkring 0,8 mm per år av den globala havsnivåhöjningen, som sedan istiden har varit 6 mm per år i genomsnitt. Under de senaste decennierna har den legat på ca 2-3 mm per år. ”Det är inte så himla mycket”, säger hon i SR. 0,8 mm per år ger inga översvämningar. Det som orsakar översvämningar är lokala fenomen som orkaner, stormfloder och tsunamis som innebär flera meters tillfälliga förändringar. Inte så alarmerande alltså, om man får tro Wåhlin.