Tillsätt en ny bostadssocial utredning

Häromdagen kom länsstyrelsens (i Stockholms län) årliga rapport om bostadsmarknaden, ”Läget i länet”(DN 13 juni 2019).  Man rapporterade att det för första gången på länge finns tomma bostäder. Under den senaste fyraårsperioden påbörjades enligt rapporten 65 000 bostäder i länet, 25 000 fler än föregående period. Men det färdigställdes bortåt 10 000 färre lägenheter än vad som påbörjades. Det var ungefär likadant under föregående fyraårsperiod, medan det däremot färdigställdes fler lägenheter än vad som påbörjades under 2007-2010.

Dagens Nyheter den 12 juni 2019.
Påbörjade lägenheter är ett vagt begrepp, medan färdigställandet speglar konjunkturen. Företagen vill inte låta nybyggda bostäder stå tomma alltför länge och saktar ned på byggtakten när det tenderar att uppstå ett överskott. Påbörjandet 2016-2017 var högre än någon gång sedan miljonprogrammet. Även då uppstod ett överskott på bostäder under början av 1970-talet. Då var det en sjunkande befolkningstillväxt som orsakade överskottet. Nu finns ingen sådan tendens.
Befolkningstillväxten ser ut att vara oförändrat hög. På tre år har befolkningen ökat med 113 000 invånare, ca 38 000 per år och under de tio senaste åren med 363 000 eller 36 000 per år.

Bostadsbyggande och befolkningsökning i Stockholmsregionen 1961-2018.
Härom dagen kom också Boverkets bedömning av bostadsbyggandet. Enligt Boverket fortsätter bostadsbyggandet att minska i år och nästa år, både i Stockholmsregionen och resten av landet. Antalet påbörjade bostäder blir hälften så många som 2017 enligt Boverket. Trots ett minskat byggande även i Malmö förväntas antalet påbörjade bostäder per 1 000 invånare där bli dubbelt så många som i Storstockholm. Samtidigt är antalet påbörjade lägenheter ett diffust begrepp, eftersom byggföretagen tenderar att anpassa färdigställandet till konjunkturen. Men allt pekar ändå på en kris på bostadsmarknaden, eftersom regionens befolkning växer snabbare än bostadsbeståndet.
Befolkningsökningen består av dels födelseöverskott, dels inflyttningsöverskott. Inflyttningen beror till stor del på invandring, antingen direkt till Stockholmsregionen eller till inflyttning i ett andra steg från andra regioner i Sverige. Inflyttningen från andra regioner av personer som är födda i Sverige är numera ganska liten.

Befolkningsökningen i Stockholmsregionen 2000-2018, fördelat på födelseöverskott samt inrikes och utrikes inflyttningsöverskott.
Sedan 2000 har den inrikes flyttningen utgjort 10 procent av befolkningsökningen, medan födelseöverskottet har utgjort 40 procent och invandringen 50 procent. Men medan invandrade personer behöver en bostad omgående dröjer det uppåt 20 år innan de nyfödda behöver få en bostad. Familjer med barn som är födda i länet har ofta möjligheter att under lång tid förbereda sig inför det så småningom kommande ökade bostadsbehovet, i varje fall om de har hyggliga ekonomiska villkor. Det kan ske genom att bospara, föräldrar kan bidra med kontantinsats till barnens bostadsbehov och liknande. Nyinflyttade och familjer med sämre ekonomisk situation har inte samma möjligheter, vilket leder till en alltmer tudelad bostadsmarknad.
Sedan början av 2000-talet har vi haft ett större födelseöverskott än någonsin tidigare i regionen. Detta kommer att leda till ett växande behov av bostäder under de kommande 20 åren. Migrationsöverskottet har stadigt ökat sedan 2005.
Under perioden fram till 1990 ökade bostadsstandarden stadig i regionen. Den sociala bostadspolitiken med generösa statliga lån med subventionerade räntor till nybyggda bostäder. Politiken skapade tillsammans med den stora bostadsproduktionen balans på bostadsmarknaden i början på 1970-talet, så att det blev ett bostadsöverskott med tusentals tomma lägenheter. I början på 1980-talet var det åter balans på bostadsmarknaden, en situation som varade fram till i början på 1990-talet. Under den här perioden motsvarade balansen  2,02 invånare per lägenhet, en utrymmesstandard som aldrig varit bättre, vare sig förr eller senare.

Invånare per lägenhet i Stockholmsregionen 1990-2018.
Då inträffade den ekonomiska krisen. Bank-, finans- och fastighetskrisen kring 1990 berodde delvis på avskaffade kreditmarknadsregler för bostadsmarknaden, som ledde till sviktande offentliga finanser. Staten avskaffade de förmånliga bostadslånen med garanterad ränta, vilket i ett svep nästan utplånade hela bostadsefterfrågan. Bostadsbyggandet sjönk till ca 3 000 lägenheter per år (1996), och det var först omkring 2006, som bostadsefterfrågan åter nådde ”normala” nivåer kring 10 000 lägenheter per år i Stockholmsregionen. Boendetätheten hade då stigit från 2,02 personer per lägenhet till ca 2,10 personer per lägenhet, då en ny balans hade inträffat. Sedan dess har bostadsbyggandet, nu på mer marknadsmässiga villkor, inte nått upp till nivåer som skulle kunna bibehålla boendetätheten, som stigit till 2,18 invånare per lägenhet 2018, en ökning med ca 8 procentenheter. Bostadsbyggandet framöver ser alltså inte ut att räcka till utan boendetätheten fortsätter av allt att döma att öka.
Det finns även andra faktorer som påverkar bostadsutbudet. Omvandlingen av fritidshus till permanenthus pågår kontinuerligt i storstadsområdet, och det sker även en viss ombyggnad av lokaler till bostäder.

Bostadsbyggandet i Stockholmsregionen 1999-2018 fördelat på upplåtelseformer.
Sedan 1990 har bostadsmarknaden förändrats på fler sätt. Omvandling av hyresrätter till bostadsrätter pågår kontinuerligt och omkring 70 % av nybyggandet är bostadsrätter eller äganderätter. År 1990 utgjorde hyreslägenheterna ca 60 % av bostäderna, medan de idag utgör 36 %. Det beror på att det dels har byggts färre hyresrätter än bostadsrätter, dels på att äldre hyresrätter har ombildats till bostadsrätter. Bostadsrätterna utgjorde bara 17 procent av bostäderna 1990. Idag utgör de 41 % av en betydligt större bostadsmarknad. Antalet bostadsrätter har mer än tredubblats sedan 1990. Dels har det byggts fler nya bostadsrätter än hyresrätter, dels har hyresrätter om bildats till bostadsrätter. Det innebär att hyresrätterna minskat i antal med 20 % medan antalet bostadsrätter mer än tredubblats.
Nybyggda hyreslägenheter upplåtes sedan 2006 normalt med så kallade presumtionshyror under 15 år, ofta baserade på produktionskostnaden och i stort sett motsvarande marknadshyror. Två tredjedelar av bostäderna överlåtes nu på marknadsmässiga villkor, men för betydande delar av nyproduktionen har nybyggnadspriserna nu överstigit vad en stor del av marknaden är beredd att betala, vilket påtagligt bromsar bostadsbyggandet. Nybyggnadshyrorna överstiger ofta vad en familj med medelinkomster kan betala. För hushåll med lägre inkomster är det snarare omöjligt att etablera sig på bostadsmarknaden idag. Den del av hyresmarknaden som har lägre hyresnivåer krymper mer och mer.
Finns det lösningar på krisen? En ny bostadssocial utredning?
Länsstyrelsen i Stockholmsregionen anser i sin rapport att den nuvarande situationen kräver en ny bostadssocial utredning. Nuvarande bostadssociala verktyg räcker inte längre till på dagens bostadsmarknad. Det kan till exempel handla om subventionerade bostäder eller subventionerat bosparande för unga.
Ett statligt stöd för att öka bostadsbyggandet infördes 2016 för att öka byggandet i kommuner som tar emot nyanlända invandrare. Det stödet som omfattade fem  miljarder har enligt riksrevisionen varit ineffektivt och borde ha utformats på ett annat sätt. "Den övergripande slutsatsen är att det inte på ett effektivt sätt har stimulerat till åtgärder för ökat bostadsbyggande, vare sig generellt eller i kommuner som tar emot nyanlända", skriver Riksrevisionen enligt Dagens Industri efter en slutförd granskning av stödet. Få kommuner har använt stödet till ytterligare åtgärder för bostadsbyggande, konstaterar riksrevisionen. Riksdagen har beslutat att avveckla stödet från 2019.
Det finanspolitiska rådet har konstaterat att den ”svenska bostadsmarknaden fungerar sämre än någonsin” (DN debatt 12 juni 2019). Rådet föreslår friare hyressättning och höjda skatter på fastigheter och bostadsrätter. Det skulle innebära att alla bostadskostnader skulle höjas kraftigt, för både hyreslägenheter och ägda bostäder. Skatteintäkterna kunde användas för ökade bostadsbidrag.
Debattinlägget fick en rad mothugg, bland annat från Sandro Scocco, som menar att marknadshyror kan leda till sämre utnyttjande av hyresrätterna, från Hyresgästföreningen som menar att fastighetsägarna skulle förlora på att bygga bort bostadsbristen, samt från Villaägarna  som anser att förslaget skulle chockhöja boendekostnaderna för villaägarna.
Resultatet skulle utan tvekan bli en stark broms på efterfrågan och därmed på nybyggandet. Anser man att hushållen idag har en överkonsumtion av bostäder är receptet naturligtvis effektivt. Men som jag visade konsumerar hushållen idag allt färre lägenheter per invånare. Bostadsköerna till hyreslägenheter skulle naturligtvis minska, så det skulle bli lättare för hushåll med goda inkomster att få hyresrätter i det befintliga beståndet. Men de flesta länder som har infört marknadshyror har i stället en sektor med lägre hyresnivåer för hushåll med lägre inkomster, ofta med en betydande andel av hyresbeståndet.
Finansinspektionen visade häromdagen i en rapport (DN debatt 14 juni 2019) att amorteringskraven som har införts inte leder till att unga har utestängts från marknaden. FI bedömer därför att åtgärderna har varit riktiga.Debattinlägget fick mothugg av bland andra Lars E O Svensson, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, och tidigare vice riksbankschef. som anser att FI drar fel slutsatser av konsumtionsfallet efter finanskrisen, av Mårten Lilja, vice vd Riksbyggen, som påpekar att unga som nekats bolån inte finns inte med i FI:s statistik samt av Anna Broman, bostadspolitisk expert på Sveriges byggindustrier, som menar att bostadsbyggandet i Stockholm riskerar att halveras, på grund av amorteringskraven.

DN den 12 juni 2019.
Alla har de uppfattningar om vad som bör göras och vad som inte bör göras. Av allt att döma fungerar bostadsmarknaden bristfälligt, i alla fall för de hushåll som inte har stora besparingar, till exempel unga och nyinflyttade. Kanske behövs en bostadssocial utredning. Det betyder inte att den måste arbeta i 10-15 år som den förra bostadssociala utredningen 1933-1947, som Dan Lucas i DN befarar. En tiondel av denna tid borde räcka. Men tillsätt den snarast. Bostadsbristen förvärras hela tiden.

Krav på solceller är ingen bra idé

Det anser miljöexperten Per Kågeson i en debattartikel i SvD med anledning av att miljöpartiets nya språkrör Per Bolund har föreslagit att alla nya hus ska förses med solceller.  ”Per Bolund bör skaffa sig en jordglob”, skriver Kågeson, och menar att fortsatta subventioner vore slöseri med klimatpengarna som kan användas bättre på annat håll.

Per Kågeson
Bolund vill att Sverige ska följa Kaliforniens exempel, men Kågeson pekar på att Kalifornien ligger mellan trettioandra och fyrtioandra breddgraden. På vår sida om Atlanten motsvaras det av Rom i norr och Tripoli (Libyen) i söder medan Sverige ligger mellan 55:e och 69:e breddgraden, vilket är ungefär som Alaska. I Kalifornien är det årliga solinflödet ungefär dubbelt så stort som i Sverige och jämnare fördelat över året. I Sverige bidrar solceller till elproduktionen på sommaren när den behövs minst. Fortsatta subventioner av svensk solel riskerar att öka obalansen i kraftsystemet och till lägre investeringar i vindkraft som skulle behövas på vintern.

Per Bolund (Mp)
Kågeson anser att Bolunds utspel är ett bland många exempel på den klimatpopulism som präglar Miljöpartiet och som leder till resursslöseri. Andra exempel är banor för höghastighetståg och en övertro på subventioner till biodrivmedel. Kågeson föreslår att Bolund börjar med att skaffa sig en jordglob. Det vore nog en bra idé.

Kreativa riksdagsledamöter som ”bengtzbor”.

Elisabeth Svantesson (M) sa under valrörelsen att "varje krona som går till bidrag till någon som kan jobba är en krona som kunde gått till skola, polisen, sjukvård och omsorg". Nu visar det sig att just Elisabeth Svantesson själv tillskansat sig fördelaktiga ekonomiska bidrag från riksdagen genom att skickligt dribbla med sitt eget boende. Själv säger hon att hon bara har följt gällande regler.

Elisabeth Svantesson
Det sa hon ingenting om när Erik Bengtzboes (M) liknande bidragsfusk uppdagades. Även Bengtzboe har ju i riksdagen nyligen krävt att de bidrag som går till vanliga dödliga ska granskas mer ingående. I dagens DN avslöjas att även Eskil Erlandsson ©, Pål Jonson (M), Robert Hanna (L) och Andreas Carlsson (KD) visat sig vara kreativa när det gäller att skriva sig på adresser där de inte bor för att gynna sig själva ekonomiskt.

Det är överraskande populärt bland riksdagsledamöter att skriva sig på fritidshuset, hos föräldrarna eller andra adresser där de uppenbarligen inte bor permanent.
Det är märkligt att valda riksdagsledamöter så totalt saknar känsla för hur deras bidragsfingerfärdighet påverkar deras förtroende bland väljarna. Som DN:s Amanda Sokolnicki skriver på ledarsidan: Varje bortslösad skattekrona hade kunnat användas till vård, skola eller polis, som Svantesson och M brukar påpeka – när det gäller andra.  Eller som Aftonbladet skriver: Problemet är att familjen Svantesson, precis som familjen Bengtzboe, har varit skrivna på en adress i Stockholm där ju riksdagen ligger. Om man verkligen månade om skattebetalarnas pengar hade det gått utmärkt att bo hos familjen, eller hur?

Vår allt grönare planet

Klimatalarmister brukar utgå från att den globala uppvärmningen, som ett resultat av den ökade koldioxidhalten i atmosfären, leder till alla möjliga katastrofer, till exempel att det blir fler stormar och regn med översvämningar som följd, eller att det blir torrare, att öknarna breder ut sig och att det uppstår alltfler skogsbränder. Brittiska Met Offices Hadley Centre for Climate Prediction förutspådde till exempel för några år sedan att en tredjedel av jordens landyta kommer att ha förvandlats till öken före seklets slut.
Inför klimatmötet i Paris upprepade Karin Bojs i DN tesen om den förestående torkan. ”Stora och tätbefolkade områden i världen kommer att bli obeboeliga på grund av torka eller översvämningar”.
Jag skrev redan för några år sedan om att forskare i Australien visat att utsläppen av koldioxid faktiskt leder till att jorden har blivit grönare. Man hade genom studier av satellitbilder konstaterat att växttäcket har ökat med 11 procent i jordens torra, varma områden under perioden 1982–2010, troligen beroende på att den ökande koldioxidhalten i atmosfären gynnar växternas tillväxt och minskar deras vattenförluster. Effekten var starkare än vad forskarna hade väntat sig. När koldioxidhalten stiger kan växternas blad utvinna mer kol från luften under fotosyntesen, vilket utnyttjas till att producera ännu fler blad.

Bilden visar förändring i grönyta globalt under perioden 1982-2015. Källa:Boston University/R. Myneni.
Enligt en vetenskaplig studie i tidskriften Nature från 2016 som refererats av amerikanska NASA har den stigande halten av växthusgasen koldioxid i atmosfären  under efterkrigstiden haft en starkt positiv effekt på jordens växtlighet. 32 forskare från åtta länder deltog i studien, som baserades på satellitdata från NASA från år 1982 till år 2015. Under de senaste tre decennierna har vissa regioner upplevt en över 50 procentig ökning av växtligheten, medan bara 4 procent visat en minskad växtlighet. Studien med titeln ”Greening of the Earth and its drivers” visade att stigande atmosfärisk koldioxid kraftigt gynnar växtlivet, vilket resulterar i en anmärkningsvärd ökning av växtligheten på alla jordens kontinenter. Forskarna kom fram till att ökad CO2 förklarar hela 70 procent av den observerade tillväxttrenden. I övrigt står ökad kvävegödning för 9 procent, uppvärmningen för 8 procent och ökad beskogning för 4 procent av den observerade tillväxttrenden. Utan denna effekt skulle jorden ha svårt att föda den växande befolkningen. Att en högre koldioxidhalt är gynnsamt för växtligheten är känt sedan gammalt. Trädgårdsmästare som höjer koldioxidhalten i sina växthus får större skördar.

Men i en starkt tendensiös artikel i DN avfärdar nu Maria Gunther forskningen som säger att koldioxiden i atmosfären gör planeten grönare, genom att detta ”bara är historiska data”. I stället hävdar hon att skogar i framtiden  ”helt kan sluta att ta upp koldioxid”.  Hon ifrågasätter den erkända forskningen och hänvisar till obevisade hypoteser. ”Vi vet inte vad som kommer att hända med fotosyntesen i framtiden, om vi släpper ut ännu mer koldioxid i atmosfären”. Nej, vi vet inte. Så länge vi inte vet är det bara hypoteser. Vad som har hänt är däremot fakta. DN driver alltså en tes om vad som eventuellt skulle kunna hända i framtiden, utan att hänsyn till vad som har hänt hittills. Det är djupt ohederligt.
Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Men lever DN upp till detta?

Global storstadstillväxt

Stockholmsregionens befolkning har ökat med 36 000 invånare per år de senaste tio åren. Sedan sekelskiftet är ökningen mer än en halv miljon människor. Det bor en miljon fler människor här jämfört med när miljonprogrammet inleddes för drygt 50 år sedan.

Stockholms befolkning har vuxit stadigt under många år. Regionens befolkning överstiger idag 2 miljoner.
Befolkningsökningen beror numera i allt väsentligt på födelseöverskott och invandring, medan inflyttning från övriga Sverige, idag är en marginell del.

Befolkningstillväxt och bostadsbyggande i Stockholmsregionen årligen 1960-2018.
Även om de bakomliggande orsakerna skiftar är Stockholms tillväxt en del i ett globalt skeende av urbanisering. För ungefär tio år sedan bodde för första gången mer än hälften av världens befolkning i städer. Globalt drivs stadstillväxten till stora delar av inflyttning från landsbygden till städerna.

Stads- och landsbygdsbefolkning i världen 1960-2017, enligt FN.
 Sedan ungefär tio år bor en majoritet av jordens stadsbefolkning i städer, drygt 4 miljarder. Andelen är nu ungefär 55 % och fortsätter att öka, medan landbygdsbefolkningens storlek stagnerar kring knappt 3,5 miljarder. Enligt prognoserna kommer landsbygdsbefolkningen att minska något fram till år 2050, medan stadsbefolkningen fortsätter att öka. Om ungefär 30 år kommer i så fall två tredjedelar av världens befolkning att bo i städer. Hela 90 % av denna stadstillväxt kommer att äga rum i Afrika och Asien, enligt FN.

Stads- och landsbygdsbefolkning i världen 1500-2050, enligt FN.
Trots denna massiva stadstillväxt är det inte så att slumbefolkningen i städerna ökar, inte ens absoluta tal. Den minskar även i världens största länder, Kina och Indien. Urbaniseringsgraden ökar med växande inkomst, räknat som BNP per capita.

Samband mellan urbaniseringsgrad och BNP per Capita, 2016, enligt FN.
Det är inte bara så att städerna växer utan de största städerna växer mest. Antalet städer i världen med minst 1 miljon invånare är idag nästan 600. Tillsammans har de 2 miljarder invånare, drygt en fjärdedel av världens befolkning. Nästan var tionde person bor dessutom i en megastad med mer än 10 miljoner invånare. År 1950 blev New York den första megastaden i världen. År 1990 fanns 10 megastäder i världen, vilka hade ökat till 28 megastäder år 2014. Det finns idag 34 sådana städer med tillsammans 679 miljoner invånare. Tretton av dessa har mer än 20 miljoner invånare. Nio ligger i Asien. Tre i Nord- eller Sydamerika och en i Afrika).

Guangzhou (även känd som Kanton) i Kina är en av världens största megastäder.
Tre av dem ligger i Kina (Guangzhou, Shanghai och Beijing), två i Indien (Delhi och Mumbai)och tre ligger i Nord- eller Sydamerika (New York, Mexico City och Sao Paulo). De övriga är Tokyo, Jakarta, Manilla, Seoul och Kairo. I samtliga fall har storstäderna vuxit ihop med ett antal andra stadsområden.

Mumbai i Indien är en annan av världens största megastäder.

Befolkning i de 32 största städerna i världen.
Jag vill här reservera mig något. Beroende på vilken källa man använder sig av kan man få lite olika uppgifter, eftersom man kan avgränsa dessa storstadsområden på olika sätt. Jag har här använt mig av denna källa: http://www.citypopulation.de/. Men väljer man i stället en annan källa (The World's Cities in 2016. United Nations) leder det till hela 47 megastäder med mer än 10 miljoner varav 15 med mer än 20 miljoner.

Manila i Filippinerna  är en annan av världens största megastäder.
Det finns 117 miljonstäder i Kina, 55 i Indien, 53 i USA, 20 i Brasilien, 17 i Indonesien, 16 i Ryssland, 15 i Mexico, 13 i Japan, 12 i Nigeria, 11 i Tyskland, 10 i Turkiet och i Storbritannien.

Lagos i Nigeria är på väg att bli en av världens megastäder.
Megastäder är liksom miljonstäder i allmänhet i hög grad ett utomeuropeiskt fenomen.
Själv har jag kanske besökt ett hundratal miljonstäder, varav ett tjugotal megastäder. Jag tycker nog att de är som andra stora städer, fast större då. Men man rör sig ju i allmänhet bara i en ganska begränsad del av en megastad. Det är ungefär som i Stockholm. En underbar stad, även om jag för det mesta bara rör mig på Södermalm.

”Varje dag växer Stockholms län med två fullsatta SL-bussar”

Det är en vanlig liknelse för att beskriva Stockholms befolkningstillväxt. Man kan se framför sig bussarna från landsorten som stannar vid Cityterminalen och passagerna väller ut med sina packlårar och  resväskor för att söka sig vidare till bostadsförmedlingens kontor. Det ligger visst vid Globen numera, så det är bara att ta tunnelbanan dit.

En av två SL-bussar med inflyttare till Stockholm, eller...
Men liknelsen är fel på flera sätt. Visserligen växer Stockholmsregionen sedan ett antal år med omkring 35 000 invånare per år, vilket i runda tal blir ca 100 invånare per dag. Eftersom en vanlig ledbuss har ca 50-60 sittplatser ryms detta alltså i två SL-bussar. Men hälften av befolkningsökningen beror på invandring, och de festa invandrare kommer nog inte med SL-buss. Omkring 40 % beror på att antalet nyfödda barn till föräldrar som redan bor här är fler än de som dör varje år.
I snitt 10 % kan man skylla på inflyttning från resten av Sverige och det tiotal personer per dag som det handlar om skulle nog rymmas i en enda folkabuss.

En VW-buss på väg till Stockholm med inflyttare...
Men just 2018 skulle inte ens detta behövas, för då handlade det faktiskt om en nettoutflyttning till resten av landet på hela 197 personer. En vespa eller tandemcykel skulle räcka för att de skulle få plats på väg till Båstad eller vart de nu ska.

Två utflyttare har just startat sin resa till sydligare trakter.
Åren 2002-2004 handlade det faktiskt om sammanlagt 12 000 personer som flyttade ut. Då skulle folkabussen behövas plockas fram ur garaget igen.
Så här ser befolkningsförändringarna ut för Stockholms län de senaste tjugo åren.

Födelseöverskott och invandring dominerar helt Stockholmsregionens befolkningsökning.

Bråk om Arlanda och Bromma - igen

Miljöpartiet vill bygga 140 000 bostäder i Stockholm fram till år 2030. För stt lyckas genomföra detta räknar partiet med att 38 000 nya bostäder ska byggas i ”Bromma Parkstad” vilket är en omskrivning för Bromma flygplats. Miljöpartiet har dessutom fått igenom hos den grönblå majoriteten i Stockholm att Bromma flygplats ska läggas ned, vilket dock inte är aktuellt i närtid utan först efter 2038 då avtalet med Swedavia går ut. Det är inte mycket som talar för att Mp kommer att lyckas genomföra sina ambitioner, eftersom partiets lokala grupper oftast är negativa mot olika förslag till förtätningar lokalt. I varje fall inte innan Bromma läggs ned. Tidigare trodde man dessutom att det skulle gå att bygga hela 50 000 bostäder på Bromma flygplats.
En förutsättning för att Bromma ska kunna läggas ned är att trafiken på Bromma kan flyttas till Arlanda.  För några år sedan fick Anders Sundström uppdraget att utreda hur detta skulle kunna ske. Han lade fram sin rapport för tre år sedan, i mars 2016. Den mynnar ut i att Bromma flygplats läggs ned 2038, när avtalet går ut och att det då finns en fjärde rullbana på Arlanda som kan ta hand om den trafiken. Med fyra banor, varav tre parallella, ökar kapaciteten från dagens 88 till mer än 120 flygrörelser per timme.

Prognoser för utrikes passagerare på Arlanda enligt Svedavia.
Regeringen beslutade 2017 om en nationell flygstrategi, En svensk flygstrategi – för flygets roll i framtidens transportsystem. I flygstrategin angav regeringen att en strategisk plan för Arlanda, en ”färdplan Arlanda”, ska tas fram. Syftet med färdplanen är att utveckla flygplatsen utifrån ett helhetsperspektiv som omfattar flygplatsen, luftrummet samt anslutande transporter och infrastruktur på marken men också tillgången till andra flygplatser i Stockholmsregionen. Arlanda ska vara Nordens ledande storflygplats.

Prognoser för utrikes och inrikes passagerare på Arlanda enligt Trafikverket.
De här tankarna ogillas av Miljöpartiet som ju inte vill att vi ska flyga mer i framtiden utan mindre. I stället ska vi åka tåg, helst höghastighetståg. Det är bara ett par krux. Dels finns inte höghastighetståg med i våra nationella infrastrukturplaner, dels handlar flygets tillväxt inte om inrikestrafik. Även om vi skulle bygga ut höghastighetståg inom Sverige, skulle det inte locka över mer än en marginell del av flygets tillväxt. Dessutom skulle en utbyggnad av höghastighetsbanor leda till omfattande klimatutsläpp som först på fler decenniers sikt skulle kunna tjänas in. Det beror bland annat på att höghastighetsbanor läggs på betongbädd, många betongtunnlar och betongbroar mm. Frågan är om inte flyget innan dess kan få nya mer klimatvänliga bränslen.
På måndagen avslöjade Dagens ETC i alla fall att Arlandafrågan har skapat en djup konflikt i regeringen. Socialdemokraterna ställer sig enligt ETC bakom ett förslag till Färdplan Arlanda, där flygtrafiken fördubblas till 2050, medan MP har signalerat att de inte kan acceptera förslaget. Om inte färdplanen arbetas om i grunden vill inte MP att den alls ska läggas fram. Medan infrastrukturministern Tomas Eneroth (S) avfärdade uppgifterna om att det skulle finnas en konflikt och menade att regeringspartierna är överens bekräftade Isabella Lövin att MP inte är överens om en utbyggnad av Arlanda. ”En utbyggnad och modernisering av Arlanda behöver ske, inte minst för att rymma inrikesflyget om Bromma ska läggas ned – något som det nu finns en uppslutning kring både i näringsliv och i regionen. Om så sker behöver vi bygga ut kapaciteten på Arlanda”, enligt Eneroth. Frågan är om MP därmed är beredda att behålla Bromma flygplats också efter 2038. Socialdemokraterna och de borgerliga partierna kommer sannolikt inte att lägga ner Bromma flygplats utan att ersättningskapacitet finns på Arlanda, och eftersom det tar tid att planera och bygga ut Arlanda kan man knappast låta denna fråga dröja allt för länge. Om Bromma ska vara kvar efter 2038 kommer man att behöva investera i nya anläggningar på Bromma i stället. Vill MP medverka till detta?
Enligt januariöverenskommelsen kan man dels läsa att ”den beslutade nationella planen för infrastruktur 2018–2029 med investeringar i vägar och järnvägar i hela landet på 700 miljarder ska fullföljas”, dels att ”nya stambanor för höghastighetståg ska färdigställas". Men i den nationella planen saknas höghastighetsbanor med undantag för några delsträckor som planeras för 250 km per timme, t ex Ostlänken. Enligt januariöverenskommelsen ska däremot flygets klimatpåverkan minska genom krav på obligatorisk inblandning av förnybart bränsle. Frågan är vad MP egentligen vill.