Miljöpartiets korkade avfallsskatter

Regeringen ska införa en skatt på plastpåsar och skatt på avfallsförbränning. Tre kronor blir skatten på bärkassar när du handlar mat i fortsättningen. Det innebär att priset för en vanlig plastbärkasse hamnar på sex, sju kronor, enligt Svensk handel. Och varje frukt- och grönsakspåse beskattas med 30 öre. Det framgår av regeringens lagrådsremiss.
Det är korkat. Men det finns med i januariöverenskommelsen mellan socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna. Enligt punkt 35 ska ekonomiska styrmedel användas för att ställa om samhället i miljövänlig riktning och man nämner särskilt att skatt på förbränning av avfall ska införas.
I en förhandlingsöverenskommelse får man ge och ta. Därmed kan även korkade förslag komma att genomföras. Sannolikt är det Miljöpartiet som har drivit fram dessa förslag, som övriga partier accepterat, möjligen motvilligt. Användningen av plastkassar i butikerna är ingen stor miljöbov. De flesta plastkassar återanvänds för avfall. De hamnar då i avfallsförbränningen, som i Sverige normalt sker med energiåtervinning med fjärrvärme och el, en mycket effektiv hantering.

Högdalens fjärrvärmeverk drivs med avfallsförbränning som levererar el och värme.
I min bostadsrättsförening sorterar vi redan avfallet i många fraktioner. Exempelvis går matavfall till tillverkning av biogas medan plastavfall sorteras som en särskild fraktion för materialåtervinning. Återstoden som inte kan materialåtervinnas går vidare till avfallsförbränning med energiåtervinning i form av fjärrvärme och elektricitet. Varför ska denna förnuftiga hantering straffbeskattas? Så länge vi inte kan återanvända eller återvinna materialet så ska det åtminstone göra nytta som energi.
Det råder dessutom brist på elenergi i storstadsregionerna på grund av flaskhalsar i elnätet, som det tar tid att bygga bort. Det beror på den snabba storstadstillväxten. Men kraftvärmeproduktionen sker just i storstäderna, där behoven är störst.
Hur ska skatten stimulera till mer återvinning och återanvändning? En skatt på förbränning påverkar inte dem som skapar de produkter som i slutändan hamnar i restavfallet eller ansträngningar för att sortera ut vissa material. Vi har nytta av mer fjärrvärme, inte mindre, eftersom vi får el samtidigt. En skatt på avfallsförbränning leder till ökade kostnader för fjärrvärme och därmed i förlängningen andra energival för kunderna, men vilka? Är de bättre eller sämre från miljösynpunkt? Om man slutar att bränna restavfallet i fjärrvärmeverk, vad ska man i så fall göra med det? Lägga på tipp eller exportera till Afrika?

Är plastkassar verkligen miljöbovar...
Man kan ju i stället köpa en rulle avfallspåsar med handtag i biobaserad plast för någon krona styck och packa varorna i dem. Om man slutar att använda plastkassar i butikerna finns alternativet med ekologiska bomullskassar. Men de är riktiga miljöbovar i jämförelse med plastkassarna. Enligt en jämförelse utförd av Naturstyrelsen i Danmark och som refereras i Råd & Rön, är det den vanliga plastpåsen som man köper i kassan, som har lägst miljöpåverkan, eftersom den vanligen återanvänds som soppåse och därefter bränns med energiåtervinning. De danska forskarna jämförde olika kassar och påsar i 15 olika kategorier, däribland giftighet, vattenåtgång och klimatpåverkan. En tygkasse i ekologisk bomull behöver man använda mer än 20 000 gånger för att komma ner i samma miljö- och klimatpåverkan som en vanlig plastpåse. Det innebär att du måste använda den fem gånger i veckan i 77 år. Motsvarande siffra för en tygkasse i vanlig bomull var 7 100 gånger. Där räcker det med ”bara” 27 år för att den ska bli bättre än plastkassen. Även papperskassar är sämre än plastkassar från klimatsynpunkt. Den orsakar ungefär 50 procent mer klimatutsläpp och energianvändningen är ungefär dubbelt så stor för att göra en papperskasse istället för en plastpåse.

...eller är det de ekologiska tygkassarna?
Per Bolund tar också upp nedskräpningen med plastpåsar på ”gator och torg eller i skogsområden”. Men det är inte ett stort problem enligt min erfarenhet. Nedskräpningen med plastpåsar är obetydlig i Sverige. I naturen hittar jag visserligen ofta plast, men i regel kommer de från böndernas ensilagebalar – dinosaurieäggen - som man ofta ser på åkrarna. Men det läggs föreslås ingen skatt på dessa. Varför?
Förutom plastpåsen vid kassan, blir det en skatt på 30 öre på de små genomskinliga rackarna som används för frukt och grönsaker. Vill man att kunderna ska börja lägga potatisarna direkt på bandet i kassan?
Tänk om, Miljöpartiet och ni andra!

Kan sparsamhet rädda proletariatet?

Kan sparsamhet rädda proletariatet?
Då lyckas min granne nog rädda sej.
Han lever på gröt och på gamla potäter
när han inte blir bjuden av sin tjej.

Kan gröt bli lämplig kost för våra äldre?
Ja, den frågan, som Blå tåget en gång lyfte, har oväntat blivit högaktuell, nu när inte bara proletariatet utan också hela planeten ska räddas. Den blågröna majoriteten i Stockholms stad har utlyst globalt klimatnödläge, vilket innebär att sparsamhet med kött ska införas i stadens äldreboenden. Men bara för några veckor sedan lovade finansborgarrådet Anna König Jerlmyr (M) att det inte var aktuellt. Då sade hon att Stockholm har lyckats minska utsläppen med 58 procent sedan 1990, så därför var det viktigare med ett globalt nödläge. Vi kan visa, sa hon då, att det går att ställa om från fossila till förnybara energislag. Men nu har hon skrivit under en matdeklaration för klimatsmart mat som begränsar köttintaget till 16 kilo per år, vilket är mer än en halvering av köttet i skolmaten och äldreomsorgen. Men naturligtvis gäller detta bara de äldre och skolbarnen (men skolbarnen kan ju få äta kött hemma). Övriga stockholmare ska få fortsätta att äta vad de vill.

Kött eller grönsaker...
Vi är fast beslutna om att minimera stadens livsmedelsrelaterade klimatpåverkan, säger Anna König Jerlmyr. Och vilka kan vara bättre mål för den nya köttstrategin än pensionärerna. Det vet ju alla att just de äter hejdlöst mycket kött. Större mängd vegetarisk mat och mindre matsvinn kommer att minska vår klimatbelastning. Ställer vi om på rätt sätt kan vi få bra mat, bli friskare och samtidigt drastiskt minska påverkan på miljö och klimat, säger Katarina Luhr (MP) miljö- och klimatborgarråd.
Men varför stanna där? Kan inte staden helt enkelt dra in tillståndet för restauranger som serverar kött och för livsmedelsbutiker som säljer kött? Stadens allmännyttiga bostadsföretag kan utfärda bestämmelser om att kött inte får tillagas i deras hyresgästers kök. Kanske ska man till och med förbjuda kött i stadens egna personalrestauranger?
Men äldreborgarrådet Erik Slottner (KD) vägrar följa Stockholms kommuns nya matpolicy, som ska begränsa andelen kött inom äldreomsorgen. ”Äldre kommer att få äta den mat de själva önskar”, slår han fast.

Skall rotmoset serveras utan fläsklägg i framtiden?
Man kan annars undra över den märkliga inställningen att det är just de äldre, och skolbarnen förstås, som ska lösa det här med köttet och klimatomställningen. Varför ska inte alla stockholmare drabbas av denna inskränkning i kosten, gamla som unga, rika som fattiga? Jag tror att äldre människor i allmänhet äter ganska lite mat, och att detta även gäller kött. Aptiten avtar enligt experterna naturligt med åren. Att behålla sitt självbestämmande är viktigt för äldres välbefinnande, visar forskning. Att behöva förlita sig på samhällets omsorg betyder att både inspiration och självbestämmande försvinner. Allt det här samverkar och förvärrar problemet med undernäring hos äldre. Så, varför ska just de äldres inflytande på vilken mat de ska äta inskränkas? Erik Slottner anser inte att man ska tvinga på en äldre person, "som hela sitt liv ätit kalops och rotmos", vegetarisk kost. "Det är inte värdigt”, säger Erik Slottner. ”Det kommer inte att ske. Äldre kommer att få äta den mat de själva önskar och som de faktiskt betalar för också. Det är inget som politiker ska gå in och styra”.
”Vi kommer inte att följa den nya köttpolicyn. Vi har precis antagit en ny mat- och måltidspolicy inom äldreomsorgen och där står det ingenting om att drastiskt minska köttätandet. Jag tänker följa den policyn”, säger Erik Slottner.
Enligt äldreborgarrådet kan en vegetarisk kost vara direkt ohälsosam för äldre, särskilt om den innebär att matlusten minskar. ”Äldre behöver rikligt med protein, och fett och kött är en viktig proteinkälla. Om man bara erbjuder två portioner kött i veckan så är risken stor att de äldres matintag minskar och det är direkt fara för de äldres hälsa. Vi har problem med undernäring, inte övergödning, i äldreomsorgen. Den här dieten skulle förvärra problemet.”
”Äldreomsorg är ingen stor klimatbov. Maten ska vara närproducerad och matsvinnet måste minska, men rör inte de äldres kött, de har rätt att få det på sin ålders höst om de vill”, säger Erik Slottner.
Tack för det, Erik, eller som Blå Tåget sjunger:

Kan sparsamhet rädda proletariatet?
Min granne svarar nog numera nej.
Det spelar ingen roll hur billigt man äter
när man känner sig billig som dräng och lakej.
Och hans fästmö hon säger att armod kan tålas
av alla om det är en delad misär
men när somliga blir feta av rysk kaviar och punsch
ska man ej tiga still för man är proletär.
För när maten blir allt dyrare och jobben blir allt färre
och i tidningarna står recept på soppa på en spik
då är det dags att konfiskera sparkapitalet
så att rikedomen upphör för den som är rik. 

Nya bostäder på Lundagatan

Jag har tidigare kritiserat de planerade 16 stadsradhusen som skulle byggas på slänten mellan övre och nedre Lundagatan, eftersom det vore slöseri med värdefull innerstadsmark att bygga så lite på så värdefull mark. Husen skulle vara i tre plan, varav två souterrängplan mot nedre Lundagatan och ett plan mot övre Lundagatan. I stället föreslog jag flerbostadshus, och gav exemplet med Einar Mattssons femvåningshus på slänten mellan Högbergsgatan och Högbergsbacken som förebild, ett i mitt tycke mycket lyckat bostadsprojekt.

Sektion för de tidigare föreslagna radhusen vid Lundagatan.

Så här skulle radhusen se ut från Övre Lundagatan (tv) och från Nedre Lundagatan (th).
Kritiken mot projektet på Lundagatan har varit omfattande, men domineras tyvärr av lokala nimbys, som är emot all ny bebyggelse i området. Stockholms stad har trots allt lyssnat på kritiken och föreslår nu en sorts kompromiss.

Det tidigare planförslaget.
En av de tre föreslagna radhuslängorna utgår, den mittersta, och den övriga bebyggelsen ersätts av flerbostadshus i tre våningar, vilket ger 40 lägenheter. En viss för bättring kan man tycka, men fortfarande för lågt. Med fem våningar kunde man lätt få 60-70 lägenheter i stället. Einar Mattssons hus rymmer totalt 68 hyreslägenheter och dessutom  lokaler på ungefär samma markyta.

Centerns Annie Lööfs och Anders W Jonssons dubbelmoral

Centerns partiledare Annie Lööf vill att det ska vara tillåtet att stympa pojkar, uran medicinska skäl. Stympning av flickor i underlivet är förbjudet i Sverige sedan flera år. Det är däremot tillåtet att stympa pojkar av religiösa skäl. Det är en barbarisk rit som innebär ett övergrepp på små barn som inte har möjlighet att ge sitt medgivande. Det saknas kända medicinska fördelar med ingreppet på barn. Även om ingreppet utförs inom hälso- och sjukvården innebär ingreppet att barnet utsätts för smärta och det finns risk för allvarliga komplikationer. Ingreppet är dessutom irreversibelt. Det finns därför starka skäl att avvakta med ingreppet tills den som är föremål för åtgärden har uppnått sådan ålder och mognad att han kan lämna ett informerat samtycke. Omskärelse av flickor är sedan länge (1982) förbjudet i Sverige. Även om ingreppet normalt sett är mindre för pojkar finns det ingen anledning att diskriminera pojkars rättigheter.

Annie Lööf
Etik- och ansvarsrådet (EAR) är läkarförbundets organ för medicinsk-etiska frågor. De konstaterar att ”det saknas kända medicinska fördelar med ingreppet på barn. Även om ingreppet utförs inom hälso- och sjukvården finns däremot risk för allvarliga komplikationer. Det finns därför starka skäl att avvakta med ingreppet tills den som är föremål för åtgärden har uppnått sådan ålder och mognad att han kan lämna ett informerat samtycke.”
Centerpartiet har nu beslutat på sin partistämma med förkrossande majoritet att partiet ska verka för att omskärelse av barn som inte sker av medicinska skäl ska förbjudas. Förslaget som vann stöd med siffrorna 314 mot 166 kom från ungdomsförbundet. Det är ett humant beslut som inte förhindrar att barnet i vuxen ålder själv medverkar till att genomföra ingreppet. Centerpartiet ska ha all heder av beslutet.
Centerns partiledning vägrar dock att genomföra stämmans beslut. Vice partiordföranden Anders W Jonsson varnar för att det inkräktar på religionsfriheten. Centerledaren Annie Lööf har beklagat och tagit avstånd från beslutet på partiets stämma om att förbjuda religiös omskärelse av pojkar. Men Annie Lööf motionerade själv 2007 om att förbjuda manlig omskärelse. I motionen från 2007 likställde hon omskärelse vid könsstympning. Nu har hon ändrat sig. Det är ynkligt att inte vilja stå fast vid detta och minst sagt en fråga om dubbelmoral.
Det är ingen diskriminering av judar eller muslimer att förbjuda omskärelse av barn. Det handlar bara om att stå upp för barns och pojkars rättigeter. Vuxna individer får göra som de vill.

Bostadskrisen förvärras – nytt miljonprogram krävs - men amorteringskraven hindrar

På försommaren kom länsstyrelsens (i Stockholms län) årliga rapport om bostadsmarknaden, som jag tidigare refererat.  Man rapporterade att det för första gången på länge finns tomma bostäder, ett tecken på att det finns balans mellan utbud och efterfrågan. Under de senaste fyra åren har det byggts (dvs färdigställts)  ca 14 000 lägenheter per år, vilket är mer än någonsin sedan miljonprogrammets dagar, då man byggde 20 000 lägenheter per år i regionen. Men under de senaste kvartsseklet har byggandet varit mycket lägre. Under perioden 1995-2004 byggdes ca 5 000 lägenheter per år, och mellan 2005-2014 byggdes 8 000 per år.

Boendetäthet, invånare per lägenhet 1990-2018 i Stockholmsregionen.
Diagrammet visar hur boendetätheten successivt har ökat sedan 1993, då utrymmesstandarden var som högst i länet. Då fanns det nästan en lägenhet på två invånare. Sedan dess har ”trängseln” ökat med 8 %. Det låter kanske inte så mycket med ”8 % trängre än för 25 år sedan.” Men problemet är nog att trängseln inte fördelas jämnt. Det är framförallt de som är nya på bostadsmarknaden som drabbas av de växande problemen.
Det saknas idag 84 000 lägenheter för att få samma bostadsstandard idag, som vi hade 1993. För att bygga ikapp ”bristen” skulle vi behöva bygga 23 000 lägenheter per år under tio år. Men det räcker - på grund av befolkningstillväxten - precis till att hålla nuvarande bostadsstandard, men inte att bygga bort den rådande bristen. Siffran skulle alltså behöva dubbleras. När miljonprogrammet drogs igång hade regionen 1,4 miljoner invånare. Idag är siffran 2,4 miljoner – en hel miljon har tillkommit sedan dess.

Den regionala utvecklingsplanen RUFS 2050.
Men behovet växer mer och mer. På den tiden var befolkningsökningen ca 13 000 invånare per år. Idag är den nästan tre gånger så stor, mer än 30 000 invånare per år. Fram till 2050 beräknas Stockholmsregionens befolkning enligt RUFS 2050 öka med nästan 50 procent till cirka 3,4 miljoner. Det beräknas enligt RUFS att bostadsbeståndet behöver öka från dagens drygt 1 miljon bostäder till cirka 1,6 miljoner bostäder 2050, vilket kan kräva ett bostadsbyggande på omkring 20 000 lägenheter per år. Det är alltså ett nytt miljonprogram vart tionde år fram till 2050.
Men det ser dystert ut för bostadsbyggandet framöver. Bostadsbyggandet i landet fortsätter att minska, både i år och nästa år, enligt Boverkets senaste prognos. Totalt påbörjas i år cirka 49 000 bostäder vilket är en minskning med 11 procent jämfört med 2018. Prognosen för 2020 är att antalet bostäder som påbörjas då minskar ytterligare till 46 500 bostäder.

Påbörjade bostäder i riket 2011-1018 samt Boverkets prognos 2019-2010.
Men det finns stora skillnader i hur bostadsbyggandet utvecklas i landet. Minskningen är större i Stockholmsregionen, där byggandet fortsätter att minska i år efter förra årets stora fall. Antalet påbörjade bostäder blir hälften så många som 2017 enligt Boverket prognos. Trots ett minskat byggande i Stormalmö förväntas antalet påbörjade bostäder per 1 000 invånare i år bli dubbelt så stort som i Storstockholm. I Storstockholm minskade byggstarterna med nära 25 procent under 2018, då cirka 13 000 bostäder påbörjades. Enligt Boverkets prognos påbörjas cirka 11 000 bostäder i år, vilket är en halvering jämfört med 2016 och 2017. Takten är ungefär hälften av vad som behöver byggas enligt Tillväxt- och Regionplaneförvaltningen för att motsvara den långsiktiga befolkningsutvecklingen. Bostadsbristen i regionen kommer alltså att fortsätta att öka.

Påbörjade lägenheter per 1 000 invånare 2019 i olika regioner enligt Boverket.
Den enkla förklaringen till att bostadsbyggandet minskar så mycket är att en stor del av byggandet har utgjorts av bostadsrätter och småhus, som köparna inte längre har råd att efterfråga.
Men medan behoven växer framöver har lösningarna försvårats. Sedan början av 1990-talet har den gamla sociala bostadspolitiken med förmånliga statliga lån och annat skrotats. Idag råden på ett helt annat sätt marknadens villkor, där de senaste hindren utgörs av amorteringskraven.
I dag stängs mycket stora delar av unga vuxna under 35 år ute från möjligheten att köpa en liten bostadsrätt. De skulle klara normala kostnader för avgifter och ränta men inte en alltför snabb amorteringstakt. Det krävs i praktiken att man har en förmögenhet eller rika föräldrar för att unga vuxna ska råd att hyra eller köpa en ny lägenhet i stockholmsregionen.
I konsultföretaget Evidens studie ”Effekter av kreditbegränsningar för unga förstagångsköpare” har Sveriges Byggindustrier kunnat visa att kreditrestriktionerna haft en markant påverkan på unga vuxnas möjlighet att köpa en nyproducerad etta. I centrala Stockholm utestängs 80 procent med nuvarande regelverk – utan det skärpta amorteringskrav som infördes i mars 2018 hade det varit cirka 60 procent. Konsultföretaget WSP har konstaterat att unga vuxnas flyttintensitet har minskat kraftigt de senaste åren.
Men åsikterna går starkt isär om hur situationen är på bostadsmarknaden och de bakomliggande orsakerna. Amorteringskraven på bolån anses vara en kärnfråga. Under sommaren har Finansinspektionen försvarat amorteringskraven i DN Debatt (14/6). Andelen unga som är nya bolånetagare är högre i dag än åren innan amorteringskraven infördes, både i riket och i Stockholm. Unga har alltså inte blivit utestängda, menade Henrik Braconier och Erik Thedéen, Finansinspektionen. Medan det första amorteringskravet infördes för att motverka alltför stora lån relativt bostadens värde så motverkar det andra amorteringskravet alltför stora lån i förhållande till hushållens inkomster. Amorteringskraven syftar till att motverka sårbarheter som kan hota ”den finansiella och makroekonomiska stabiliteten”, menar FI.  Det handlar om att försöka undvika finansiella kriser.

Professor Lars E O Svensson.
En som har kritiserat FI:s argumentering om amorteringskraven är Lars E O Svensson, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, tidigare vice riksbankschef. Han har i en rapport till Stockholms Handelskammare visat att FI:s uppfattning är felaktig, något som även framhållits av Finanspolitiska rådet. Den är också refererad i DN. Häromdagen redovisade han sin inställning till amorteringskraven vid ett möte på Stockholms Byggnadsförening, där han sågade de skadliga amorteringskraven och deras försvarare jäms med fotknölarna.  De exempel som FI varnar för är enligt Svensson inte relevanta. Konsumtionsfallet i andra länder berodde nämligen inte på skuldsättningen i sig utan på att ökade bolån använts till en bolånefinansierad ”överkonsumtion” före krisen. I Sverige finns inga tecken på någon bolånefinansierad överkonsumtion av makroekonomisk omfattning och det finns inte några belägg för den makroekonomiska risk som FI betonar. Amorteringskraven minskar tvärtom hushållens motståndskraft mot ekonomiska kriser och ökar i sig därmed risken för djupare lågkonjunkturer.
Med dagens krav krävs en lön på 35 000 kronor per månad för att köpa en genomsnittlig enrummare i Stockholms kommun, enligt beräkningar som Lars E.O. Svensson har gjort. En av fem stockholmare mellan 25–29 år når upp till lönenivån. Fyra unga av fem har inte råd.
Allt tyder enligt Svensson på att unga som inte har hög inkomst, egen förmögenhet eller hjälp från föräldrar drabbas och utestängs från bostadsmarknaden. Amorteringskraven borde därför slopas enligt Svensson.
Om han har rätt i sak – och hans argumentering övertygar -  är amorteringskraven skadliga och orättvisa. De bidrar till en kluven bostadsmarknad där bara de redan rika kan ta sig in medan de unga, fattiga och nyanlända hindras. Vill vi verkligen förvärra klyftorna ytterligare. Vad säger Socialdemokraterna och Miljöpartiet om detta?

Lite regn i år, men hur mycket?

Den här sommaren har varit ganska torr, men inte lika torr som förra året här på Gotland. Förra sommaren var framförallt torr under mars-juni. I år har april och augusti varit relativt regnfattiga, men totalt sett har det regnat nästan normalt. Bönderna har inte heller klagat som förra sommaren. Genom att det regnat mycket i september är det fullt normalt med regn i år.

Nederbörd i mm per månad 2018 och 2019 på Gotland, snitt för Visby och Hemse, uppdaterad i oktober med värden för september.
Att mäta regn är vanskligt. Framförallt påverkas regnmätaren av vind enligt SMHI. I år har jag skaffat en ny regnmätare som, har det visat sig, ger helt andra värden än de gamla.  Den äldre mätaren från 1960-talet är av förtennad koppar, medan den nya är mindre och av plast.

Denna regnmätare visade 12,5 mm på måndagsmorgonen.

Denna regnmätare visade 25 mm samma morgon.
Även om mätarna är placerade nära varandra och därmed borde få likartade vindförhållanden ger den nya mätaren konsekvent nästan dubbelt så höga värden som den gamla. Jag har kontrollerat att det inte finns läckage. Jag har också mätt yttre och inre omkrets och kontrollerat med skalorna och inte hittat några fel. Det hela är ett mysterium. Bäst att lita på SMHI, men de mäter ju inte precis där jag bor.

Hela landet ska växa!

Enligt den nuvarande regeringens politik, och förankrad genom Januariöverenskommelsen, ska hela landet inte bara leva; hela landet ska numera växa. Enligt Januariöverenskommelsen ska åtta av de 73 punkterna bidra till detta. Inte bara städerna utan också landbygd och glesbygd ska växa.
Det ska ske genom att 95 procent av alla hushåll och företag ska få bredband. Det ska byggas servicekontor i hela landet och man ska kunna bygga strandnära. Reseavdragen ska bli baserat på avstånd och oberoende av färdmedel. Gårdsförsäljning av alkohol ska införas, nej förlåt, utredas. Vägarna ska underhållas bättre och hela landet ska få bättre tillgång till högre utbildning. Det ska bli lättare med förnybar energi för eget bruk.
Jordbruket ska bli mer konkurrenskraftigt och dessutom giftfritt och fossiloberoende. Den privata äganderätten till skogen stärks samtidigt som skyddet av värdefull natur, hur nu det går ihop. Sverige ska bindas ihop med tåg som går i tid och kontaktledningarna ska inte längre haverera. Detta var en kort sammanfattning av hur regeringen ska se till att hela landet ska växa.
Kommer man att lyckas? Den som lever får se. Det är i alla fall en stor utmaning. Det åtgärder som regeringen föreslår kommer i alla fall inte att räcka. Avfolkningen av glesbygden och befolkningstillväxten i de redan stora tätorterna har pågått i decennium efter decennium. De som flyttar från de glesa småorterna är oftast mellan 18 och 35 år, medan det fåtal som flyttar i andra riktningen är äldre. Resultatet är att befolkningen i avfolkningsorterna blir äldre och äldre. De unga som finns kvar räcker inte till för att befolkningen ska växa, och hade den gjort det så skulle de unga ändå flytta därifrån.

Sveriges kommuner sorterade efter befolkningsstorlek 2018 jämfört med 1968, i %.
Resultatet är att 167 av Sveriges kommuner växer medan 117 kommuner minskar i befolkningstal under det senaste halvseklet. (Några kommuner har delats under perioden, så summan blir inte 290, som är det nuvarande antalet.) Men det finns en tydlig skillnad mellan dem som växer och dem som krymper befolkningsmässigt. Det är de redan befolkningsmässigt stora och täta kommunerna som växer, medan det är de arealmässigt stora och redan glesa kommunerna som minskar. Det innebär att 86 procent av Sveriges befolkning bor i växande kommuner, medan 14 procent bor i kommuner som minskar. Men tittar man på arealen ser det annorlunda ut. Två tredjedelar av landets yta har minskande befolkning, medan en tredjedel växer.
Det är med andra ord det redan täta Sverige som växer, medan det redan glesa krymper. Under de senaste 50 åren har de 84 snabbt växande kommunerna ökat sin befolkning från 2,8 till 4,8 miljoner. De 83 långsamt växande har ökat från 3,4 till 4,0 miljoner. De 58 långsamt minskande kommunerna har minskat från 1 miljon till 0,9 miljoner. De 59 snabbt minskande kommunerna har minskat sin befolkning från 0,8 till mindre än 0,6 miljoner. Det är inte någon dramatisk minskning det är frågan om, men den fortgår obönhörligen.  Och det är trots allt två tredjedelar av Sveriges yta det handlar om.

Befolkningsutvecklingen 1970-2015 i Åsele, Sveriges snabbast minskande kommun.
I det snabbt växande Sverige är befolkningstätheten 108 invånare per kvadratkilometer. I det snabbt krympande Sverige – halva Sveriges yta – bor det mindre än 3 invånare per kvadratkilometer. I de snabbast minskande kommunerna Åsele, Överkalix, Pajala, Sorsele, Övertorneå, Jokkmokk och Dorotea, där befolkningen minskat med 40-50 % bor det ungefär en invånare per 2 kvadratkilometer. Dessa sju kommuner täcker en yta som är lika stor som ungefär 85 av de snabbast växande kommunerna i landet. Det är ett i det närmaste öde landskap.
Att vända denna trend som fortgått i stort sett obönhörligt under de senaste 50 åren och en avsevärd tid dessförinnan är onekligen en utmaning. ”Hela Sverige ska växa”, säger Stefan Löfven och Ardalan Shekarabi. Men vet de verkligen vad det handlar om, eller är det bara en bluff? De ska vända den utveckling som fortgått under de senaste 50 åren i två tredjedelar av landet.

Befolkningsutveckling i Jokkmokk 1960-2015.
Tittar man lite noggrannare på statistiken för det senaste halvseklet finns det faktiskt kommuner som har gått från att minska under de första 25 åren för att sedan växa under de senaste 25 åren. Frågan är bara vilka kommuner som har lyckats med detta konststycke. Det vore kanske något för regeringen att ta lärdom av.
Det handlar till att börja med om Stockholm, Solna, Göteborg och Malmö, storstadskommuner som glesades ut under miljonprogrammets dagar då man byggde ut storstädernas förorter. De har alla vänt befolkningsminskningen till en snabb tillväxt, men det är knappast något som regeringen kan dra lärdom av. Borås och Landskrona har likaså vänt utvecklingen. Sedan finns det en handfull mindre kommuner i södra Sverige som har vänt en svag befolkningsminskning till en svag tillväxt, men i princip är det ändå stagnerande kommuner. I det stora avfolkningsområdet – Norrland, Dalarna, Värmland – finns det en enda kommun som har vänt en (ytterst svag) befolkningsminskning (-1 %) till hyfsad tillväxt (+15 %), nämligen Åre, Sveriges största alpinsportort och med en av landets mest utvecklade och största turistnäring. Knappast något  som kan tillämpas på resten av avfolkningssverige.

Befolkningsutveckling i Dorotea 1970-2015.
Den enda möjlighet som skulle kunna vända utvecklingen i avfolkningssverige på allvar vore om Sverige accepterade en snabb flyktinginvandring, som under 2015, där invandrarna styrdes till avfolkningsorterna. Men detta finns det ingen politisk majoritet för.
Min slutsats är att det inte finns tillstymmelse till möjligheter för Stefan Löfven och Ardalan Shekarabi att vända de dystra befolkningsutvecklingen i de mer än 100 avfolkningskommuner som täcker mer än hälften av landets yta.
Samma uppfattning har t ex nationalekonomen Charlotta Mellander, Internationella Handelshögskolan i Jönköping, som kallade det för”… en floskel att hela Sverige ska växa”. (Expressen, 30 maj 2019). Mellander tror att många samhällen på sikt kommer att dö. ”Man lägger ner skolor, man får åka väldigt långt om man ska ha sjukvård, händer det någonting så kommer ingen polis - alltså grundläggande funktioner som man behöver för att känna sig trygg och säker, säger Mellander. ”Hela Sverige lever inte, att det ska börja växa överallt känns på gränsen till utopiskt. Det blir någon slags politisk floskel.”