Guldbron - en miljöbov, eller...

Snart levereras ”Guldbron” till Slussen från Kina, transporterad med båt. IVL, Svenska miljöinstitutet, har uppskattat att frakten av bron orsakar utsläpp motsvarande 1 000 ton koldioxidekvivalenter. Det motsvarar utsläpp från en medelstor bil genom Sverige 3 500 gånger, eller att flyga Stockholm – New York 3 000 gånger. Tillverkningen av 3 700 ton stål till bron har uppskattats orsaka 7 400 ton koldioxidekvivalenter. Totalt 8 400 ton koldioxidekvivalenter. Om bron tillverkats i Sverige hade ståltillverkningen orsakat mindre koldioxidutsläpp. Men tillverkning i Sverige var inte möjlig i detta fall. Transporten genererar i varje fall avsevärt mindre koldioxidutsläpp än tillverkningen, bara 12 procent av totalen.

Guldbron under transport

Det låter ju mycket att flyga  till New York 3 000 gånger. Jag har bara varit i USA två gånger! Eller att köra bil genom hela Sverige 3 500 gånger.
Men man kan ju räkna på många sätt. Bron ska ju klara trafik på omkring 30 000 fordon per dygn. Utsläppen för 30 000 medelstora bensinbilar som kör 1 500 mil per år blir 260 ton per dag. Det överstiger på fyra dagar utsläppen för transporten av bron. Och bron ska ju inte transporteras en enda dag till sedan den har levererats. I alla fall inte på hundra år. Transporten av bron motsvarar vad tre bilar släpper ut på 100 år. Och vi har mer än 5 miljoner bilar i Sverige.

Guldbron, som den kommer att se ut när den kommer på plats.

Men tänk på elbilar, säger någon. Här i Sverige blir ju utsläppen noll med elbilar. Ja, men tillverkningen av elbilar leder till koldioxidutsläpp. Ja, transporten av bron leder till koldioxidutsläpp motsvarande tillverkning av 43 elbilar. Och inklusive tillverkning av bron till utsläpp motsvarande tillverkning av 359 elbilar. Om vi ska ersätta nuvarande personbilsflotta med elbilar leder det till utsläpp motsvarande tillverkning och transport av mer än 200 000 guldbroar från Kina till Sverige. Det skulle vi få göra fem gånger om under brons livslängd på 100 år.

Miljonprogrammets arkitektur eller kanske mer klassisk...

En märklig arkitekturdebatt har inletts i Dagens Nyheter. Den började med en intervju med Mattias Karlsson (SD) där han vill ställa konservatismens klassiska skönhetsideal mot modernismen i till exempel det svenska miljonprogrammet. ”Jag tror inte att det är bra för någon att vi har fruktansvärda människofientliga fula miljöer”, säger han. ”Ingenting på de här byggnaderna talar någonting om var man befinner sig i världen. De ser likadana ut i Novosibirsk som i Rinkeby. Identitet och historia är totalt avskalade. Vänsterns strävan efter total jämställdhet, i bemärkelsen att alla ska ha det exakt lika dåligt, ungefär, avspeglar sig väldigt väl i de funktionalistiska byggnaderna.” ”Är detta något som politiken borde hantera?” frågar intervjuaren och får svaret  ”Jag tror det”, från Mattias Karlsson.

Flygbild över Rinkeby.

Detta får arkitekten Jöran Lindvall att gå i taket. I ett långt debattinlägg ifrågasätter han Mattias Karlssons eventuella kunskaper om arkitekturen i Novosibirsk. ”När Mattias Karlsson tycker att svenska miljonprogramsområden ser ut som i Novosibirsk undrar jag om han vet vad han talar om. Bara cirka 15 procent av miljonprogrammet är storskaligt. Resten består av måttligt stora flerbostadshus med eftertänksamt formade miljöer och av småhus”, skriver Jöran Lindvall.
Hmmm. "Eftertänksamt formade miljöer..." Jag tror nog att de flesta omedelbart kan skilja ut ett flerfamiljshusområde från miljonprogrammet från bostadsområden från andra epoker. Lindvall borde inse att de är mer likartade än de flesta.
Men jag kunde inte heller se att Mattias Karlsson sa att han skåpade ut 100 % av det svenska miljonprogrammet, bara ”fruktansvärda människofientliga fula miljöer”. Att just delar av miljonprogrammet, mer än någon annan del av den svenska bostadsstocken, är mindre attraktivt för bostadskonsumenterna är flertalet andra bostadsmiljöer är odiskutabelt. Det har till exempel konstaterats i bostadsstudier som jag har initierat under min verksamhet på Regionplanekontoret i Stockholm. Men det finns knappast någon risk för att likadana miljöer skulle uppstå på nytt. Dagens bostadsmarknad är mycket mer känslig för vad som är attraktivt, än gårdagens. Så Jöran Lindvall slår in öppna dörrar.

Grindtorp i Täby lyfts av Jöran Lindvall fram som ett exempel på "skönhet i det storskaliga". 

Men inte ens Grindtorp i Täby, vars kvaliteter Jöran Lindvall lyfter fram, tror jag kommer att utgöra en förebild för något nytt bostadsprojekt inom de närmaste årtiondena. Det byggs inte längre några sådana projekt, eftersom bostadskonsumenterna inte skulle vilja betala för dem i jämförelse med andra mera stadsmässiga projekt. Så jag förstår faktiskt inte vad vare sig Mattias Karlsson eller Jöran Lindvall pratar om.
Men vi borde kunna vara överens om att miljonprogrammet, med facit i hand, kunde ha blivit mera lyckat. Redan innan miljonprogrammet hade avslutats uppstod det största bostadsöverskottet i modern tid – just i miljonprogrammets nybyggda hus. Bostadskonsumenterna ville hellre bo på andra ställen. Några nybyggda områden fick till och med rivas. Det är faktiskt sanningen, Jöran Lindvall.
Jöran Lindvall säger att han blir rädd, ”när politiker börjar vilja styra konstnärliga utryck”, och pratar om Mussolini. Ska politiker lägga sig i hur staden byggs?

Akademgorodok's teknikpark i Novosibirsk. Modernt men knappast miljonprogram.

Lite komiskt kanske det ändå blir. Vet Jöran Lindvall eller Mattias Karlsson vad de talar om - när det gäller Novosibirsk? Arkitektur som har tillkommit under mer än hundra år och rymmer såväl byggnader med klassiska skönhetsideal som modernistisk arkitektur, stora och små byggnader. Särskilt under Stalintiden på 1930-talet hyllades klassicistiska arkitekturen under benämningen socialistisk realism. Ända in på 1950-talet uppfördes bebyggelse i Sovjetunionen och Östeuropa som borde tilltala Mattias Karlsson, säkert också i Novosibirsk.

Operan i Novisibirsk.

Novosibirsk Transportuniversitet.

Novosibirsk Conservatorium.

Novosibirsk Katedral.
Och Mattias Karlsson är inte den enda politiker som har synpunkter. Stockholms stadsbyggnadsborgarråd Joakim Larsson (M) tycker till exempel att vi ska fokusera mer på att få kvartersstad med slutna kvarter och levande bottenplan, även i nya områden. Den viktigaste frågan tror jag därför nu är att vi börjar fokusera mer på kvalitet i stället för kvantitet, säger han. Larsson vill bygga skyskrapor och höghus i områden som Kista och Loudden för att markera stadens "portar".  Och införa "mer tidsenlig klassisk” arkitektur vid om- och tillbyggnader i innerstans gamla kvarter och lyfter fram S:t Eriksområdet som ett lyckat exempel.

Sankt Eriksområdet på Kungsholmen i Stockholm (1995-98). Postmodern arkitektur i Stockholm.
" Det har varit en brist i att få har velat tala om klassisk arkitektur. Om man gör tillägg av staden, varför vill man inte bygga i den arkitektoniska stil som redan finns? Jag vill gärna se att man försöker rita på det ibland", säger han i en intervju för ett par år sedan (Stockholm Direkt 31 oktober 2018). Då protesterade inte Jöran Lindvall.

Åbergsleden 6, Boden, ett nybyggt (2017) bostadshus med klassiskt formspråk.

Är det viktigt att diskutera hur arkitekturen ser ut? Svaret borde vara ja, men det är inte det svaret man får om man frågar arkitekterna, vilket tidskriften Arkitektur gör i nr 3/2019. Det verkar som om arkitekturen borde vara en fråga för arkitekterna men inte för politiker eller folk i allmänhet, i alla fall om man frågar arkitekterna. Arkitektkåren har ett mycket stort inflytande över arkitekturen på det som byggs, men det betyder inte att alla andra grupper ska förbjudas att uttrycka sin mening. Inte ens folkvalda politiker.

”Visst var det fler kalla vintrar förr”

”Visst var det fler kalla vintrar förr”.  Enligt mätningarna i Observatorielunden sedan 1900 har de kalla och snörika vintrarna blivit allt glesare de senaste åren, enligt Dagens Nyheter. Och DN visar ett diagram som visar att det maximala snödjupet vid Observatorielunden minskat från 35 cm 1904 till 21 cm 2018. En minskning med ca 40 %. Det låter bestickande, eller hur?

Eller inte… För tänk på hur omgivningarna kring Observatorielunden har förändrats under dessa 114 år.  I början av 1900-talet bodde det ungefär 300 000 människor i Stockholms stad och ungefär en halv miljon i det som idag är Stockholms län. Idag bor det nästan 1 miljon i Stockholms stad och mer än 2 miljoner i länet. En befolkning som bor på många gånger större bostadsyta jämfört med för hundra år sedan. Bostäder som avger värme till den närmaste omgivningen, ett förhållande som brukar kallas Urban Heat Island. Så omgivningarna kring Observatorielunden påverkas idag av en mycket mer omfattande bebyggelse jämfört med för hundra år sen. Kanske är inte Observatorielunden den bästa punkten att mäta snödjup och temperatur.

Befolkning i Stockholms stad och län 1890-2015.

SMHI levererade en rapport ” Snödjup i Sverige 1904/05 – 2013/14”. Enligt rapporten var vinterns största snödjup i Svealand knappt 40 cm i snitt 1905 och knappt 40 cm i snitt 2015.  Ingen märkbar förändring. 

Största snödjup i Svealand 1904-2014.

Antal dagar med snötäcke var drygt 100 i Svealand år 1905 och knappt 100 dagar år 2015. OK, en minskning, men ytterst marginell. 

Antal dagar med snötäcke i Svealand 1904-2014.

Den vinter som varit snörikast under hela perioden 1905-2015 var 1965/66 i Sverige som helhet. Det var också extremt mycket snö i fjällen 1988/89 och vintern 2009/10

var den snörikaste vintern i Götaland under hela perioden.
Det finns ett uttryck som heter lögn, förbannad lögn och statistik…

Bristerna i vården är organisatoriska - inte resursmässiga

I föregående inlägg skrev jag om hur jag och min fru tillbringat nästan 19 timmar sammanlagt på först Rosenlunds närakut och därefter på SÖS akut, dit vi remitterats från Rosenlund. Nyligen skrev en läkare i DN, att ”Akuten på Södersjukhuset i Stockholm liknar en krigszon”. Hon hade själv hamnat där som patient och fick tillbringa nästan 17 timmar på akutmottagningen.
Trots den redan allvarliga krisen inom sjukvården i Region Stockholm har man sagt upp 1 350 läkare, undersköterskor och administrativ personal på Karolinska, Södersjukhuset och Danderyds sjukhus. Häromdagen demonstrerade omkring 3 000 personer i en marsch till landstingshuset på Kungsholmen i protest mot nedskärningarna.
Men ingenting är så allvarligt att det inte kan bli ännu värre. På tisdag beslutar hälso- och sjukvårdsnämnden i Region Stockholm om verksamhetsplanen för nästa år. Den innebär att besparingar på 1,1 miljard kronor ska göras på sjukvården i Region Stockholm under 2020.
Sjukvården i Stockholms län domineras av de verksamheter som drivs på uppdrag av Region Stockholm, som har ansvar för den offentligt finansierade sjukvården i hela länet och som bedriver en stor del av vården i egen regi. Därutöver finns privata verksamheter som arbetar på landstingets uppdrag och finansieras med allmänna medel. Dessutom finns vissa verksamheter som finansieras helt utanför landstingsbudgeten, till exempel genom privata försäkringar. Att det är kris inom den offentliga akutvården innebär inte att det är kris överallt. Så här har personalen utvecklats inom Region Stockholm enligt Socialstyrelsens statistik.

Antal läkare och sjuksköterskor inom hälso- och sjukvård i Region Stockholm 1995-2017.

Det finns drygt 30 000 läkare och sjuksköterskor som är sysselsatta inom hälso- och sjukvården i regionen (2017). Det är omkring 10 000 fler jämfört med 1995.  Antalet läkare har ökat med 88 %, medan antalet sjuksköterskor bara har ökat med 45 %.
Men befolkningen har ju också ökat, från 1,7 miljoner till 2,3 miljoner, men det är trots allt inte mer än 34 %.

Antal läkare och sjuksköterskor per 1000 invånare i Region Stockholm 1995-2017.

Antalet läkare per 1000 invånare är nu (dvs 2017) 4,5 jämfört med 3,2 år 1995, en ökning med 41 %. Antalet sjuksköterskor per 1000 invånare har också ökat, men bara från 8,6 till 9,4, en ökning med bara 9 %. Och sjuksköterskorna var faktiskt något fler per invånare under åren 2008 till 2015, men den förändringen var ganska marginell.
Tillgången på läkare ser ju ut att vara tillräcklig, om inte befolkningen blivit sjukare och sjukare förstås. Hur ser det då ut med den erbjudna  vården? Där är den tillgängliga statistiken inte så god. Så här har den slutna vården utvecklats under åren 1995-2018.

Totalt antal vårddagar inom sluten vård i Region Stockholm, 1000-tal dagar 1995-2018.

Tendensen är inte entydig, men huvudintrycket är att antalet vårddagar inte ökat under perioden trots det ökade befolkningstrycket och trots att antalet läkare har ökat. Befolkningen verkar inte ha blivit sjukare, snarare friskare, ett intryck som bekräftas om man tittar på antalet vårddagar per person inom slutenvården.

Antal vårddagar inom sluten vård per invånare i Region Stockholm 1995-2018.

Det ser alltså ut som om befolkningen har blivit friskare, eller så har vården blivit effektivare. I alla fall är antalet vårddagar per invånare inom sluten vård avtagande. Men det kanske bara beror på att man inte klarar av att bota folk i samma takt som tidigare.
Så här ser statistiken ut för sjukhusbundna akutmottagningar. Tyvärr hittar jag bara statistik för en treårsperiod.

Antalet besök vid sjukhusbundna akutmottagningar i Region Stockholm 2016-2018.

Diagrammet visar att akutbesöken vid sjukhusen har minskat i antal trots att befolkningen ökar. Antingen har befolkningen blivit friskare eller så har man styrt över dessa besök till vårdcentraler och närakuter. Men resultatet har trots detta inte blivit kortare väntetider utan tvärtom längre väntetider på sjukhusens akutmottagningar, som framgår av följande diagram.

Genomsnittlig tidsåtgång för besök vid sjukhusbundna akutmottagningar i Region Stockholm 2016-2018.

Trots att antalet besök har minskat vid sjukhusens akutmottagningar har de genomsnittliga väntetiderna ökat med ungefär 25 minuter, alltså med 10 % bara under perioden 2016-2018. Detta tycks vara illavarslande. Orsakerna till att väntetiderna ökar trots att antalet besökare minskar kan ju bero på att antalet läkare minskas på sjukhusens akutmottagningar.
Trots allt var ju de väntetider på 17-19 timmar som jag refererade till inledningsvis avsevärt längre än genomsnittet. Kanske är SÖS ett skräckexempel. Men frågan är om patienterna ska acceptera väntetider på fyra timmar i genomsnitt. Det innebär ju att de också kan bli avsevärt längre ibland.
Min slutsats av den här genomgången är ändå att vårdens köproblem inte bara kan bero på för lite personalresurser, i varje fall inte på antalet läkare och sjuksköterskor. Inte heller på att befolkningen ökar eller att den blivit sjukare.
I så fall måste problemen bero på bristande effektivitet och organisation.  Ett exempel på denna ineffektivitet är vår egen erfarenhet från Rosenlund-SÖS som jag beskrev inledningsvis. Varför ska SÖS göra om alla prover som Rosenlund redan tagit några timmar tidigare och journalfört? Denna onödiga procedur tog massor med timmar och resurser i anspråk. Region Stockholm bord hushålla bättre med vårdens resurser för att kunna ge bästa vård till lägsta kostnad och tid.

”God och tillgänglig vård” på Södermalm

Irene Svenonius (M) i DN häromdagen: ”Jag och mina kollegor i majoriteten känner ett mycket stort ansvar för alla Region Stockholms verksamheter, för att länets invånare ska ha en god och tillgänglig vård.”

Irene Svenonius.
Men så här ser det ut på Södermalm. Min fru kände smärtor i buk och tarmar. Värken började på lördag kväll medan vi var på middag hos vänner. På söndag eftermiddag ringde hon sjukvårdsupplysningen och fick rådet att uppsöka Rosenlunds Närakut. Vi kom till Närakuten kl 16.30 och togs väl om hand av vänliga sköterskor, som snart tog nödvändiga prover och därefter fick vi vänta på läkare. Strax efter kl 19 fick hon träffa en läkare, som gjorde en preliminär bedömning av hennes sjukdomstillstånd. Men för att vara på säkra sidan ville hon också remittera henne till röntgen på Södersjukhusets akutmottagning, som bara ligger på några minuters avstånd från Rosenlund.
På SÖS Akut, dit vi anlände kl 19.30 togs hon strax om hand av underbara sköterskor, som tog nya prover inklusive EKG, som Närakuten hade tagit ett par timmar tidigare, och med samma resultat.
Därefter får vi vänta på en läkare som skulle ta ställning till röntgen, som ju var den egentliga avsikten med besöket. Vi fick vänta timme efter timme. Min hustru vilade på en brits och jag satt på en stol eller vankade fram och tillbaka i korridoren mellan patienternas britsar. Kl 4 på morgonen, efter mer än 8 timmars väntan mitt i natten, fick hon äntligen träffa en läkare på SÖS, som sa till om ytterligare prover. Men Närakuten kan inte beställa röntgen, utan SÖS måste själv göra en egen bedömning från grunden. ”Vad ska vi då med Närakuten till”, undrade jag. Ja, det kan man fråga sig, sade SÖS läkare.

Men provsvaren dröjde. När de kom skulle läkaren granska dem så fort som möjligt. Men det dröjde till kvart över 5 på morgonen. Då kom han också fram till att en röntgen skulle beställas, samma slutsats som Rosenlunds Närakut gjorde nästan 13 timmar tidigare. Så nu var det bara röntgen vi väntade på, precis som vi hade gjort under ett halvt dygn.
Men vid 7-tiden byter personalen skift, och då görs inga röntgenundersökningar. Det görs först strax efter klockan 8 på morgonen. Det går snabbt, tar bara 10 minuter. Sedan ska vi bara vänta på att den nya läkaren kan sätta sig in i min hustrus diagnos och bedöma resultatet av röntgen. Det sker strax efter klockan 11 på förmiddagen. Då fick vi äntligen träffa en ung och engagerad läkare som studerat provresultat och röntgenbilder och kan ge en slutlig diagnos. Klockan 11.45 fick vi äntligen lämna SÖS efter mer än 16 timmar och efter mer än 19 timmars sammanlagd vistelse på dessa två akutmottagningar. Det är ju nästan ett dygn. Min fru kunde slumra till under kortare stunder, men jag hade inte sovit en blund på mer än ett dygn.

När vi lämnade Södersjukhuset kunde vi i media läsa att landstinget ska säga upp 100 läkare och sköterskor på Södersjukhuset. Uppenbarligen anser man att man har för mycket personal. En annan patient och dessutom läkare beskriver SÖS Akut som en krigszon i ett inlägg på DN Åsikt.

Skandalen kring Julian Assange

Julian Assange har bidragit till att 90 000 hemliga NATO-dokument som rör USA:s krigföring i Irak och Afghanistan har publicerats på Wikileaks. I augusti 2010 besökte Julian Assange Sverige, varvid han anhölls i sin frånvaro misstänkt för våldtäkt och sexuellt ofredande av två kvinnor. Anhållandet hävdes knappt ett dygn senare, den 25 augusti, av ordinarie åklagare Eva Finné, och misstankarna ändrades till ofredande. Julian Assange inställer sig för förhör, men får därefter lämna polisen. Sedan fortsätter han sin resa till Storbritannien.

Julian Assange

Utredningen sköts taffligt från början. De förhörda tjejerna ger själva flera olika versioner av vad som egentligen hände, vilket sänker trovärdigheten. Förhören med målsägandena spelades inte in, utan skrevs ned i efterhand. Enligt Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen är det ”av särskilt stor betydelse” att dokumentera målsägandes egna ord istället för att skriva en sammanfattning. ”Det här är ofta mål där ord står mot ord, och har man förhören ordagrant blir det sedan lättare att avgöra fallet i domstol.”

Men den 1 september återupptogs den svenska förundersökningen efter protester, nu av överåklagare Marianne Ny och rubriceringen ändrades till att återigen gälla våldtäkt. Den 18 november häktades Assange i sin frånvaro av Stockholms tingsrätt och den 7 december rapporterades att han gripits av brittisk polis då han kommit till polisstationen. Den 16 december 2010 släpptes Julian Assange fri mot borgen. Den 24 februari 2011 beslutade en brittisk domstol att Julian Assange skulle utlämnas till Sverige. Efter överklaganden bekräftade High Court i England i november 2011 att han fortfarande skulle utlämnas till Sverige. Men i juni 2012 sökte Assange i stället politisk asyl på Ecuadors ambassad i London. Den 16 juli 2014 prövade Stockholms tingsrätt återigen häktningsskälen och fann att Assange alltjämt var på sannolika skäl misstänkt för brott och att häktningen skulle bestå. I mars 2015 gick överåklagare Ny med på att förhöra Assange på Ecuadors ambassad i London, vilket ägde rum i november 2016. I augusti 2015, gick preskriptionstiden ut för några mindre allvarliga anklagelser, men misstanken för våldtäkt kvarstod. I april 2019 upphävde Ecuador hans politiska asyl och han greps av brittisk polis. Sedan dess har han avtjänat det brittiska straff han fått genom att bryta mot sin frigivning mot borgen. Nu kvarhålls han i avvaktan på beslut om utlämning till Sverige eller USA, som också begärt honom utlämnad under tiden. Förundersökningen om misstänkt våldtäkt lades ner 2017, men togs upp igen i våras när Julian Assange greps i Storbritannien.

Julian Assange förs bort av brittisk polis.

I dag meddelade åklagaren Eva-Marie Persson att hon beslutat att (återigen) lägga ner förundersökningen. ”Vid en samlad bedömning, avsett det som kommit fram i utredningen, gör jag bedömningen att bevisen inte räcker för att väcka åtal”, fortsätter hon. Under sommaren har man gjort nya förhör med fem vittnen som tidigare hörts och förhör med två personer som inte tidigare hörts, trots att man har haft mer än nio år på sig.

Trots detta kommer man fram till samma sak som åklagaren gjorde redan i augusti 2010. Bevisen räcker inte för en fällande dom. Enligt åklagaren har den muntliga bevisningen försvagats, eftersom det gått så lång tid, och därför väljer hon att lägga ner utredningen. Några andra bevis finns inte.

Men samma slutsats drogs ju redan 2010. Varför har svenskt rättsväsende inte gjort någonting under alla år för att komma till ett avslut. Det är närmast obegripligt. Fallet lades ned redan 2010 och borde aldrig ha tagits upp igen. Överåklagaren Marianne Ny har därefter lyckats göra fallet till en katastrof för svenskt rättsväsende.

Efter femton års strid förtätas kvarteret Plankan

I dagarna har man äntligen satt igång arbetena på kvarteret Plankans innergård, norr om Hornsgatan på Södermalm. Det har tagit 15 år av planering och överklaganden i 18 olika instanser. Men Svea hovrätt gav till slut klartecken år 2016. Högsta domstolen valde att inte pröva fallet. Till slut är det ändå samma projekt som fått bygglov och som ska genomföras.  Svenska bostäders styrelse beslutade att bygget ska starta under 2019.

Planerad ny bebyggelse.
De boende i kvarteret som har motsatt sig den nya bebyggelsen i femton år har till sist förlorat striden. Men några vägrar fortfarande att ge upp och genomförde en demonstration när entreprenören Serneke började stängsla in området häromdagen. Vid demonstrationen deltog något tiotal personer av de 500 som bor i kvarteret.

Är Svenska Bostäder inkompetenta? Slösar de med skattepengar?

Ny rund innergård.
Kvarteret avgränsas av Hornsgatan, Varvsgatan, Lundagatan och Kristinehovsgatan. Den nuvarande bebyggelsen i kvarteret är ett typiskt miljonprogramshus, som byggdes 1964-68. Arkitekt var Lars Bryde.

Serneke är byggföretaget som ska bygga de nya bostäderna.
Bebyggelsen är placerad kring en mycket stor gård, den största  innergården i Stockholm. Tidigare fortsatte Brännkyrkagatan rakt igenom kvarteret, som alltså utgjorde två kvarter.

Befintlig bebyggelse från 1960-talet.
Den nya byggnaden blir rund, fem våningar hög och på pelare. Dessutom byggs befintliga byggnader på med ett par våningar. Byggplanerna omfattar 158 nya lägenheter varav 50 studentlägenheter. Hela bygget beräknas vara klart i december 2022.

Tidigare bebyggelse på 1950-talet.
Själv hade jag hellre sett att man hade byggt två hus och återanknutit till den äldre kvartersstrukturen med två mera normalstora innergårdar och låtit Brännkyrkagatan fortsätta. Kvarteret skulle på det sättet integreras i omgivningen på ett bättre sätt. Men det var ändå riktigt att ge klartecken för den nya bebyggelsen. Förtätningen av Stockholm bör fortsätta i olika områden, så att staden blir en allt attraktivare stad. Vi som redan bor i innerstaden borde också medverka till att ge de möjligheten till andra, och inte till varje pris motsätta oss detta.