Psykologiskt klimattrams i SvD

Nu ska psykologerna engagera sig i att få människor att bekämpa klimatförändringarna, enligt ett stort uppslaget reportage i SvD. Och tidningen inleder på sedvanligt tendensiöst sätt:
”Isbjörnen som vankar fram och tillbaka på det krympande isflaket”. Fakta är att det finns fler isbjörnar än på mycket länge och att det största hotet är legal jakt som bedrivs i Kanada.
”Kvinnan som vadar fram längs bygatan i Bangladesh med vatten upp till hakan och sina ägodelar på huvudet. Vidsträckta fält av vitblekta koraller”. Fakta är att det har inte har inträffat någon havsnivåhöjning som har drabbat korallöar och det kommer inte att ske i framtiden heller eftersom korallöar växer i takt med havsnivåhöjningen.
”Den ryske mannen som sitter i askan efter sitt nedbrunna hus och gömmer händerna i ansiktet”. Det finns inte något som talar för att de ryska skogsbränderna hänger samman med klimatförändringen.
”Forskarna har blivit allt mer säkra på att klimatet faktiskt håller på att förändras med stigande temperaturer, smältande glaciärer, höjda havsnivåer, översvämningar, värmeböljor och omfattande skogsbränder som följd". Ingen ifrågasätter att klimatet förändras. Frågan är vad som är orsakerna. Där är inte forskarna överens.
”Allmänheten är fortfarande ganska passiv och litar inte riktigt på forskarnas slutsatser”. Lyckligtvis är folk sunt skeptiska. De kanske frågar sig hur mycket av klimatförändringen som beror på människans utsläpp och hur mycket som har naturliga orsaker. Faktum är ju att medeltemperaturen har stigit sedan början av 1800-talet, långt innan utsläppen av koldioxid hade någon omfattning att tala om. Klimatet har ju trots allt förändrats under flera miljarder år, långt innan människan fanns. Kan man alls påverka utvecklingen eller borde man i stället anpassa sig till den.
”Det som är komplicerat med klimatförändringarna är att de främst orsakas av en genomskinlig och luktfri gas – koldioxid”, säger psykologen Marta Cullberg Weston, initiativtagare till ” Klimatpsykologiskt nätverk”.

Psykologen Marta Cullberg Weston.
Frågan är vad psykologer vet om orsakerna till klimatförändringen. ”Klimatet har ändrats tidigare i historien också, men det som är unikt med dagens förändringar är att de till största delen orsakas av människan”, säger Janet Swim, amerikansk psykologiprofessor. Hon kanske menar uppvärmningen mellan 1970 och 2000, men hon förklarar inte hur uppvärmningen började redan på 1800-talet eller avsaknaden av uppvärmning mellan 1940 och 1970.

Psykologiprofessorn Janet Swim.
Enligt de svenska och amerikanska psykologer som SvD har pratat med finns det psykologiska orsaker till att människor är skeptiska till klimathotet. Det handlar alltså inte om att det vetenskapliga underlaget ifrågasätts. Nej det handlar om psykologiska flyktmekanismer som ”det händer inte här”, eller att klimathotet är diffust och avlägset. ”Problemet för klimatet är att kostnaden för ett miljövänligt beteende är konkret och upplevs som en uppoffring i nuet, medan vinsten ligger i framtiden och upplevs som relativt diffus” säger psykologiprofessorn Janet Swim. Men faktum är att den eventuella vinsten av klimatåtgärder inte bara upplevs som diffus, den är genuint osäker. Vi vet inte om vi kan påverka klimatförändringarna det minsta, det enda vi vet är vad teoretiska modellberäkningar visar, modeller som hittills inte kunnat återspegla de verkliga förändringarna - avsaknaden av uppvärmning efter 1998.
Frågan är varför SvD engagerar sig i en okritisk kampanjjournalistik av detta slag? Och varför man ifrågasätter läsarnas förmåga att tänka själv.

Indiskt stjärnskott på långa häcken

Indien är ingen stor idrottsnation. När man visar sport på TV här är det i nio fall av tio cricket det handlar om. Den tionde gången är det hockey, alltså field hockey eller landhockey som vi säger hemma. Friidrott visas aldrig på TV här. Men de senaste dagarna har ett nytt stjärnskott från löparbanorna faktiskt synts i TV-rutorna här. Hon heter Ashwini Chidananda Akkunji, är 23 år och har bidragit till att Indien just nu gör sin bästa insats genom tiderna i de nu pågående Asiatiska spelen som avslutas i den kinesiska staden Guangzhou i dag. Indien har hittills vunnit 14 guld och ligger på sjätte plats inför den sista dagen.

Ashwini Akkunji har bidragit med två av dessa guldmedaljer. På torsdagen vann hon 400 m häck på 56,15 och på fredagen ingick hon i det segrande indiska laget i stafett 4x400 m. Där sprang hon tredje sträckan och gav Mandeep Kaur ett stort försprång på sista sträckan som hon kunde hålla ända in i mål med tiden 3.29, 02. Akkunji kommer från byn Siddapura i Udupi Taluk i delstaten Karnataka i sydvästra Indien. Det är där Bangalore ligger.

Ashwini Akkunji, Sini Jose, Manjeet Kaur och Mandeep Kaur, Indiens segrande stafettlag.
Hemma i Siddapura satt sju familjemedlemmar framför TV-rutan och såg henne vinna. Akkunji ringde sin pappa två gånger före loppet i torsdags och var lite nervös inför finalen, men hon skulle göra sitt bästa. Och det räckte ju hela vägen fram till mål. Folk är mycket religiösa i Siddapura och många besökte templet och ringde i klockor vid underliga tider för att hjälpa henne fram till segern, liksom man gjorde inför Samväldesspelen i Delhi för en tid sedan då hon också vann. När hon kommer hem från Kina ska byn fira sin andra Diwali för året. Och hela Indien firar med henne. Men hennes succé kom som en överraskning även för grannarna i byn. Man visste att hon idrottade och reste runt till olika tävlingar även utomlands, men hade ingen aning om att hon var ett sådant stjärnskott. Och vem vet, kanske dyker hon till och med upp i de svenska TV-rutorna så småningom.
Hennes tid, 56,15 är i och för sig inte så snabb, internationellt sett. Världsrekordet har ryskan Julia Pechonkina med 52,34 sedan 2003, en tid som jamaicanskan Melanie Walker snuddat vid de senaste åren. Svenska rekordet är på 54,15 sedan 1986 och innehas av Ann-Louise Skoglund. Men det indiska rekordet som är på 55,42 sedan OS i Los Angeles 1984 och innehas av P T Usha borde ligga inom räckhåll för Akkunji under de närmaste åren.
Stafettguldet försvarade Indien från asiatiska spelen i Doha för fyra år sedan. Manjeet Kaur från Punjab var den enda från det segrande indiska laget som var med även nu. Nu gav hon laget en bra start på första sträckan och fick därmed sitt tredje guld i asiatiska mästerskap.
Två av de andra indiska guldmedaljerna har vunnits i kabaddi, både kvinnor och män. Kabaddi är en för de oinvigda helt obegriplig lagsport med ursprung i södra Indien, där det fortfarande är något av nationalsport, liksom i Bangla Desh. Två lag med sju spelare i varje lag har var sin planhalva av spelplanen. Spelplanen är 12,5x10 meter. Man spelar i 2x20 minuter och byter sida i halvlek. Lagen turas om att springa in på motståndarlaget planhalva och attackera eller brotta ner en motståndare och sedan springa tillbaka igen. Attackerade spelare är "ute". Den försvarande laget bildar en kedja för att stoppa den attackerande spelaren att komma tillbaka till sin egna planhalva innan han hinner ta ett andetag. Om den attackerande spelaren tar ett andetag är han ute.

Indiens damer slår Thailand i finalen i kabaddi.
Guldmedajerna i kabaddi har uppmärksammats särskilt här i Pune, eftersom såväl herrlaget som damlaget har vardera en spelare från Pune, 24-åriga Nitin Ghule och 19-åriga Deepika Joseph. Medan Ghule arbetar vid järnvägen studerar Joseph på Fergusson College, som ligger bara ett stenkast från där jag bor i Pune. Vem vet jag kanske till och med har mött henne när jag druckit min espresso på Barista på Fergusson Road, där många studenter brukar sitta. Så jag tar åt mig lite av guldglansen, ni vet,” jag mötte Lassie”.

Barista Café på Fergusson College Road, Pune, där jag har Privilege Card.

Fortsatt debatt om skyskrapor

Debatten om höga hus fortsätter. I dagens nummer av Stockholm City diskuteras den föreslagna skyskrapan vid Norra Djurgårdsstaden nära Ropsten. Den ska byggas på platsen för en av de nuvarande gasklockorna i stål. Med sina 170 meter blir gasklocksskrapan i Norra Djurgårdsstaden Stockholms högsta byggnad någonsin, men ligger fortfarande i lä av Turning Torso i Malmö med 190 meter. I en internationell jämförelse är det inte särskilt högt. Den ska rymma 529 lägenheter, tre gånger fler än än Turning Torso.

Värtan är en plats som jag tycker är tänkbar för ett högt hus, om man nu vill bygga sådana i Stockholm. Jämfört med Tors Torn är arktitekturen också mer spännande med sin veckade fasad. För övrigt är redan den befintliga gasklockan omkring 90 meter hög och utgör redan ett landmärke, väl synligt från många platser i Stockholm. Det är den världsberömda arkitekten Jacques Herzog som ritar den nya byggnaden. Han är mest känd för fågelboet i Peking och Tate Modern i London. Herzog sticker ut hakan och säger i Stockholm City: ”Att göra platsspecifika lösningar känns förlegat. En stad och dess byggnader är i ständig evolution. Det är inte enbart romantiskt att vilja bevara det gamla. Det är också en sjukdom som gör att städer blir alltför mycket sig själva.”

Tors Torn
I senaste numret av tidskriften Arkitektur diskuterar redaktören Olof Hultin behovet av skyskrapor i Stockholm. Han betecknar Alexander Wolodarskis Tors Torn som ”anskrämliga”, och jag är böjd att hålla med. Dessutom är placeringen svårbegriplig, eftersom den inte markerar någon speciell plats i staden. Han nämner skyskrapetillskyndaren och centerpartisten Per Ankersjö, som tror att vi måste bygga skyskrapor om vi ska få plats med alla människor när stan växer. Men Ankersjö är helt enkelt dåligt påläst. Hultin ger rådet: inga nya skyskrapor i Stockholms innerstad! Motiveringen är lika enkel: de behövs inte! Tillskyndarnas argument, att Stockholms snabba tillväxt kräver att vi bygger högt och förtätar innerstaden, avfärdar han som trams. Och här åberopar han de argument som jag och Alexander Ståhle framförde i tidningen Stockholm City för en tid sedan. När staden växer (och det gör den kanske med 400 000 invånare på 20 år) är det mycket bättre att förtäta i ytterstaden. Det är där det behövs en förtätning, inte i en redan tät och välfungerande innerstad! Ytterstaden är nämligen bara en fjärdedel så tät som innerstaden. Ytterstaden kan få en fördubbling av sin bebyggelsevolym med normala hushöjder och stadstyper som vi känner som omtyckta och välfungerande, och som skapar underlag för service.
Jag har tidigare räknat ut att det skulle krävas 78 Turning Torso varje år i Stockholms innerstad, totalt 1 557 stycken, för att rymma tillräckligt många bostäder för de kommande 20 årens befolkningstillväxt. Hur många tror att det vore ett realistiskt koncept? Ett vanligt innerstadskvarter med 100 m sida och sju våningar utan gårdshus rymmer omkring 350 lägenheter, dubbelt mot Turning Torso. Det är många som vill bo i tät innerstadsmiljö. Vi kan skapa mycket mer tät bebyggelse i måttlig skala som verkligen efterfrågas genom förtätning i ytterstaden.

Förbindelserna över Saltsjö-Mälarsnittet

Stockholmsregionens befolkning har ökat kontinuerligt från omkring 200 000 invånare i början av 1800-talet till dagens drygt 2 miljoner. Den väntas fortsätta att växa till uppemot 3 miljoner vid mitten av detta sekel.

Stockholmsregionens befolkning 1800-2050.
Städer är i grunden handelsplatser, platser för utbyte av varor och tjänster. Ju fler människor som bor i en stad, desto fler möjligheter öppnas för nya alltmer specialiserade produkter – varor eller tjänster – på denna marknad. Därför växer städerna och därför är de största städerna också de ekonomiskt starkaste. Följande diagram visar hur diversifieringen hänger samman med storleken för svenska regioner. Stockholmsregionen är störst och har flest branscher av alla svenska regioner. Det innebär att mycket specialiserade verksamheter, t ex nya branscher, bara kan finnas i Stockholmsregionen. När nya branscher växer kan de spridas till andra regioner.

Branscher och regionstorlek i Sverige.
För att storleken på en region verkligen ska komma till nytta för den ekonomiska tillväxten krävs att trafiksystemet ger god tillgänglighet inom hela den funktionella regionen. Här har Stockholmsregionen en svaghet i de fåtaliga förbindelserna med spår och vägar mellan norr och söder. En miljon människor bor på vardera sidan om vattnen. Ännu finns bara två järnvägsspår i den s k Getingmidjan, och dessa har nu funnits i 140 år. Därtill finns fyra tunnelbanespår sedan 1950-talet och sedan några år också tvärbanan. På vägsidan finns förbindelserna över Slussen, Centralbron, Västerbron och Essingeleden. Följande diagram visar hur vägtrafiken över det s k Saltsjö-Mälarsnittet har utvecklas under de senaste 80 åren.

Trafik över Saltsjö-Mälarsnittet 1930-2010.
En ganska snabb ökning fram till mitten av 1970-talet, därefter långsammare ökning men under de senaste tio åren har trafiken stagnerat, framförallt som resultat av en alltmer tilltagande trängsel. På motsvarande sätt har kapaciteten inom kollektivtrafiken, pendeltågstrafiken och tunnelbanan, i stort sett också nått sitt kapacitetstak. Om inte kapaciteten skulle ökas skulle resultatet bli att interaktionen mellan regionens norra och södra delar successivt skulle minska, relativt sett. Effekterna av detta skulle bli att den fortsatta ekonomiska tillväxten i regionen skulle hämmas och att ökningen av antalet jobb skulle avta. Det är i detta perspektiv man bör se den nya Citybanan och förslaget till Förbifart Stockholm – att hålla ihop regionens norra och södra delar. Bygget av Citybanan är nu igång, medan bygget av Förbifart Stockholm väntas starta inom ett par år.
När den första bron byggdes väster om Gamla Stan, Västerbron 1935, hade Stockholms län 800 000 invånare. Västerbron räckte i drygt 30 år. När nästa broar byggdes, Essingeleden och Centralbron, 1967 hade befolkningen ökat med ca 600 000 invånare till 1,4 miljoner. Det har nu gått drygt 40 år sedan dess, och kommer att ha gått mer än 50 år innan nästa nordsydliga vägförbindelse är klar, Förbifart Stockholm. Under den perioden kommer Stockholms befolkning att öka med ytterligare 900 000 invånare till omkring 2,3 miljoner. Den befolkningsökningen motsvarar fler människor än Göteborg och Malmö tillsammans.

Stockholmsregionens befolkning 1900-2010 och nya broförbindelser.
Det är befolkningsökningen som leder till att det då och då behövs fler förbindelser över Saltsjö-Mälarsnittet. Men fler vägar leder inte nödvändigtvis till mer trafik. Innan Essingeleden öppnades 1966 hade Västerbron och Slussen tillsammans 135 000 bilar per dygn. Idag drygt 40 år senare är trafiken över dessa broar fortfarande mindre än hälften av vad den var under början på 1960-talet. Genom trängselavgifterna och Södra länken har under de senaste åren trafik omfördelats från Centralbron till Essingeleden. När Förbifarten öppnas om ca 10 år kommer trafik att omfördelas från Essingeleden, som idag är en flaskhals med bilköer under stora delar av dagen. Utan Förbifarten skulle trängsel i vägsystemet förvärras, vilket skulle drabba inte bara bilisterna själva utan också kollektivtrafiken med buss.

Trafik över olika förbindelser över Saltsjö-Mälarsnittet 1900-2010.
Men bättre framkomlighet med bil behöver inte leda till ökade utsläpp, eftersom utsläppen ökar vid köer. Sedan 1990 har CO2-utsläppen per capita i Stockholmsregionen minskat med 23 procent. Det är mer än CO2-minskningen per capita i Sverige som helhet, där minskningen var 14 procent. Detta har skett samtidigt som Essingeleden fått fyra körfält i varje riktning (genom ommålning), Södra länken och Norrortsleden byggts, fler körfält har tillkommit på E4 norr och söder om stan. Genom att Stockholmarnas per capitautsläpp dessutom är mindre än hälften av dem i övriga Sverige, bidrar Stockholmsregionen till att hela Sverige ska kunna klara sina klimatmål. Men för att Stockholm ska kunna fortsätta att växa behöver infrastrukturen också byggas ut. Stockholms tillväxt är bra både för hela Sveriges ekonomi och för hela Sveriges miljö.
De här tankarna fick jag tillfälle att utveckla för några veckor sedan vid ett möte på Stockholms Byggnadsförening. Förbifart Stockholm presenterades av projektledaren på Trafikverket Riggert Andersson. Sedan fick jag tillfälle att säga något om trafikledens betydelse för regionens fortsatta tillväxt, ekonomiskt och befolkningsmässigt.

Det byggs för lite bostäder på marknadens villkor

Erfarenheterna från de senaste tjugo årens bostadsbyggande i Stockholmsregionen pekar entydigt på att det inte är möjligt att få till stånd ett tillräckligt stort bostadsbyggande på marknadens villkor. Bostadsmarknaden har förändrats kraftigt under de senaste 20 åren. Under tidigare decennier syftade bostadspolitiken till att se till att det fanns tillräckligt många bostäder och till rimliga priser. Till bostadspolitiken fanns styrmedel som skatteregler, finansieringslösningar och statliga subventioner, reglering av hyresnivåer, stora kommunala bostadsföretag och markpolitik.

Det nuvarande bostadspolitiska målet fastställt av riksdagen år 2007 talar däremot bara om ”långsiktigt väl fungerande bostadsmarknader där konsumenternas efterfrågan möter ett utbud av bostäder som svarar mot behoven”. Men detta är egentligen snömos. Hushållens bostadsbehov begränsas ju på en marknad av vad de har råd att efterfråga, och utbudet av bostäder begränsas av vilka risker företagen är beredd att ta. Det finns därför ingen grund för att tro att utbudet på marknaden ska motsvara hushållens behov, åtminstone inte som bostadsbehoven har definierats tidigare. Erfarenheterna från de senaste tjugo åren bekräftar att bostadsbyggandet på en marknad blir begränsat och inte når de beräknade behoven.
Den tidigare bostadspolitiken innebar att bostadskonsumtionen ökade kraftigt. Men eftersom marknadsinslaget saknades byggdes inte de bostäder som efterfrågades. Under miljonprogrammet 1965-1975 byggdes t ex alltför många monotona och storskaliga bostadsområden. Några av dessa är idag bland våra mest segregerade och invandrartäta bostadsområden. Under den tioårsperiod som följde närmast efter byggdes i stället många ensidiga och lika segregerade småhusområden.
Under de senaste tjugo åren har den generella bostadspolitiken avvecklats; en politik som riktade sig till alla hushåll oavsett inkomst, och där stat och kommun stod för de största riskerna. I stället har risker och ansvar flyttats över till bostadskonsumenter, byggherrar och långivare. Och dessa aktörer är betydligt försiktigare när det gäller att ta risker.
Med den här utvecklingen har bostadsbyggandets omfattning successivt minskats samtidigt som befolkningsökningen i Stockholmsregionen successivt har ökat. Under miljonprogrammet 1965-1975 byggdes omkring 20 000 lägenheter per år i Stockholmsregionen. Efter miljonprogrammet byggdes omkring 10 000 lägenheter per år fram till 1990. När de omfattande bostadssubventionerna i huvudsak avskaffades under början av 1990-talet minskade bostadsbyggandet i regionen till ca 3 000 lägenheter i mitten på 1990-talet. Sedan 1995 har bostadsbyggandet långsamt ökat igen till en nivå som åter närmar sig den kring 1990, men samtidigt har befolkningsökningen tilltagit.
Utvecklingen kan också beskrivas så här. Mellan 1961-1975 byggdes ca 1 200 lägenheter per 1 000 nya invånare, vilket ledde till en kraftig standardökning och att trångboddheten till stor del avskaffades. Under perioden 1976-1990 byggdes ca 800 lägenheter per 1 000 nya invånare vilket ledde till fortsatt standardförbättring om än i långsammare takt. Efter 1990 har det byggts drygt 300 lägenheter per 1 000 nya invånare. Enligt den nyligen antagna regionala utvecklingsplanen RUFS 2010 behövs det omkring 600 nya lägenheter per 1 000 invånare. Erfarenheterna från de senaste tjugo årens bostadsbyggande pekar alltså på att detta inte kommer att vara möjligt utan incitament. Det är mycket stor skillnad mellan bostadsbehoven och vad som byggs på marknadens villkor. Att bygga på marknadens villkor är bra, eftersom det som byggs verkligen efterfrågas. Men det är en illusion att det också skulle leda till ett tillräckligt stort bostadsbyggande.

Stockholms Stasi ska övervaka segregationen i Norra Djurgårdsstaden

Tänk er följande hypotetiska nyhetstext:
”Ett stort nytt bostadsområde planeras i Stockholm för högavlönade helsvenska, heterosexuella familjer som röstar på alliansen och tillhör svenska kyrkan. De som bosätter sig där skall med hjälp av boskola, områdesambassadörer, nätverk och olika aktiviteter fås att bli en del av områdesprofilen. Någon hypotetisk individ skulle kunna strunta i det här, men människor fungerar inte så, säger borgarrådet Joakim Larsson (M), ordförande i exploateringsnämnden som samordnar projektet.”

Borgarrådet Joakim Larsson (M) vill övervaka människors livsstil i Norra Djurgårdsstaden.
Någon kommer kanske att tänka på Östtyskland, Nordkorea eller Kuba, där motsvarande ”områdesambassadörer” skulle se till att grannarna i kvarteret följde den kommunistiska partilinjen och inte bedrev någon subversiv oppositionell verksamhet. Det omfattande angiveriet blev uppenbart när Stasis arkiv öppnades efter Östtysklands kollaps. Otänkbart i Sverige eller hur?
Men nästan exakt denna nyhetstext stod att läsa i tisdagens nummer av Dagens Nyheter. Skillnaden var att den nya stadsdelens invånare förväntas leva ett grönt liv, motionera, äta rätt och åka kollektivt eller cykla, handla miljömärkt, umgås med grannarna och ingå i bilpool. Alla ska erbjudas en personlig resplan till och från arbetet.
Denna utopi skulle innebära att modernismens sociala ingenjörskonst, en gång i tiden skapad av en socialistisk vänster och som inte fungerade då, nu ska återupprättas, denna gång framburen av en högerallians. Förutom att hela idén skulle förutsätta ett gigantiskt övervaknings- och angivningssystem motsvarande forna Östtysklands Stasi, innebär hela grundtanken att segregationen skulle byggas in i området från början. Tro inte att Norra Djurgårdsstaden ska bli ett område för alla, verkligen inte. Om du inte vill umgås med grannarna, handla miljömärkt eller motionera, glöm Norra Djurgårdsstaden. Och om du redan flyttat dit, se till att inte områdesambassadörerna upptäcker dina subversiva böjelser för onyttig mat, att slöa framför TV:n och åka på bilutflykter på söndagarna. Kanske invånarnas matinköp måste registreras, för att Stockholms Stasi ska kunna kontrollera att du äter rätt mat. Dra ett magnetkort vid motionsslingan, men hur fort måste du springa för att registrera tillräcklig motionsaktivitet? Hur gör du med den där kvällen med grannfrun? Måste den verkligen fyllas i på blanketten om veckans grannumgänge?
Om artikeln hade varit införd den1:a april hade jag tagit för givet att det var ett aprilskämt. Det märkliga är då att journalisten, Mia Tottmar, återger detta fullständigt okritiskt.
Jag har inga problem med att man bygger nya bostadsområden med bra kollektivtrafik, energisnåla hus och effektiv sopsortering, men nya bostadsområden måste vara till för alla. Det finns gränser för hur långt samhället ska lägga sig i hur vi lever våra personliga liv. Människor med olika livsföring måste kunna bo i samma bostadsområde.
Jag kommer att tänka på George Orwells dystopi 1984, som kom ut 1949. En framtidsvision inspirerad av de nya kontrollstater som då höll på att växa fram i Östeuropa, och som resulterade i Östtysklands Stasi. I Orwells framtidssamhälle är det Storebror som inte bara övervakar varje steg du tar, till och med på toaletten, utan också registrerar dina ansiktsuttryck och läser dina innersta tankar. Hos Orwell är det Sanningsministeriet som dataregistrerar alla människors liv in på toaletten, kärlekslivet och åsikterna. Sanningsministeriet heter Minisann på nyspråk, ett språk där krig är fred, frihet är slaveri och okunnighet är styrka. Det är Miljöprogrammet för Norra Djurgårdsstaden, som kommunfullmäktige klubbade igenom utan debatt, som reglerar hur invånarna ska leva sina liv.

Är det upprörande att kungen inte får gå på strippklubb i fred?

Omdömena om boken ”Carl XVI Gustaf. Den motvillige monarken” har varit extremt olika i pressen. De professionella recensenterna tycks låsa fast sig vid vad de tycker att man borde förvänta sig av en biografi. Eftersom boken inte motsvarar dessa förväntningar är recensenterna ointresserade av vad boken faktiskt handlar om. Den annars pålitliga Louise Epstein verkar missa den här poängen i Radions Kulturnytt, liksom Per Svensson i Sydsvenskan, som är mest bekymrad över att boken inte stimulerar honom litterärt och intellektuellt.
Det gör också historikern Dick Harrison i SvD, som tycker att boken är ”ett beklämmande stycke kvällstidningsprosa som lär oss ytterst lite om vår statschef. Detta är, med andra ord, en riktigt dålig biografi.” Vad Harrison skulle vilja veta är t ex hur han sköter sina representativa plikter, vad som ligger bakom officiella uttalanden, till exempel om tsunamin och Brunei, om han tycker om modern konst och vilka böcker han uppskattar. ”Allt som inte faller inom skvallerjournalistikens domäner hoppar Sjöberg över”, enligt Harrison. Harrisons granskar källorna kritiskt och ifrågasätter sanningshalten i de uppgifter som förmedlas om kungens ”snaskigheter”. Men sanningshalten har ju i stort sett ha bekräftats av kungen själv genom sitt uttalande i Hunneberg; det hela hände för länge sedan, och nu vänder vi blad. Romansen med Camilla Henemark bekräftas av henne själv i dagens Expressen. Så kvar står att Harrison tycks mena att ”snaskigheter” om kungen inte borde förmedlas även om de är sanna, ett märkligt ställningstagande, som om kungen inte var en offentlig person.

Camilla Henemark
Jens Liljestrand kallar i DN boken för ”ett misslyckat grupparbete” och hittar ett mischmasch av småputtrig biografi, desperat skandaljakt och nästan parodiskt svammel. Han ger ändå författarna till ”Den motvillige monarken” – heder av att vi äntligen kan ”föra ett öppet samtal om gubbarna och kaffeflickorna”. Men han har andra förväntningar på en biografi. I stället för att berätta om huvudpersonens liv ägnar sig boken enligt Liljestrand åt ett bitvis maniskt grävande kring den krets av festsugna män i vilken kungen ingår, med tonvikt på deras sätt att närma sig det motsatta könet. Allt får stå tillbaka till förmån för karikatyren av en ytlig och jagsvag kåtbock omgiven av fjäskande män som gillar att beställa kvinnor till kaffet. ”Så slår jag på tv:n och ser den numera klassiska ”presskonferensen” i Hunneberg och inser att ”Den motvillige monarken” i sin brist på fokus, analys eller intellektualisering, på ett kongenialt sätt speglar sitt ämne. I det fragmentiserade talet och den flackande blicken inför pressuppbådet ser jag en man som övergivits till och med av sina egna biografer. Som inte får – eller vill – spela huvudrollen ens i sin egen livsberättelse, som står mitt på scenen men ändå aldrig är närvarande. Och helst av allt vill smita ut i kulisserna för en toast Skagen och en helkväll med grabbarna.”
Malin Ullgren har i DN en annan utgångspunkt: Hon konstaterar att ”kungaboken handlar om en grupp män med en extrem samhällsmakt som tillsammans värnar rätten att inte betrakta kvinnor som människor.” Hon konstaterar att ”Den motvillige monarken” knapp hann komma ut förrän ”folksporten rycka-på-axlarna-åt-kungens-eskapader” var ett faktum. Men är det egentligen ointressant för en monarki att kungen tillsammans med sina kompisar värnar rätten att inte betrakta kvinnor som människor, så vida man inte tillfälligtvis avlar arvingar med dem. ”Bara skvaller” är en återkommande invändning mot boken, med innebörden att beskrivningarna av hur kungen och hans kompisar i överklassen konsumerar kvinnor, kaffeflickor, som inte tycks relevant för vidare diskussion. Ullgren frågar sig om det är ”nyviktorianskt”, som John Chrispinsson skriver i en indignerad debattartikel i Svenska Dagbladet, att invända mot dagens hovkultur, och svarar själv: Nej, det är själva hovkulturen, så som den framstår i ”Den motvillige monarken”, som är viktoriansk: religiösa drottningar, ”virila” kungar. Det är inte ”moralism” att invända mot hur kungen och hans gäng enligt ”Den motvillige monarken” bedrivit samtida hovliv. Däremot är det direkt tragiskt att ha ett statsskick som odlar en hora/madonnakultur värdig Oscar II:s dagar.
Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet att ”det är många som har svårt att hantera uppgifterna i Den motvillige monarken om alla flickor som serverats Carl XVI Gustaf när han druckit kaffe på svartklubb.” Som exempel, vill den annars så kloka Barbro Hedvall se ett slut på ”nymoralismen” i radions P1. Det framgick inte om Hedvall menar att det är i sin ordning att alla män konsumerar kvinnor såsom kungen, Noppe och Aje gör, eller om bara överklassen ska ha de privilegierna. Linderborg har fått flera mejl från äldre män som är emot monarkin, men tycker det är upprörande att kungen inte får gå på strippklubb i fred.
Så länge vi har monarki måste monarken kunna tåla en offentlig granskning. Är det en tillfällighet att det är kvinnor som försvarar granskningen av kungen medan det framförallt är män som tycker att den är onödig? Det stora problemet är väl att vi över huvud taget tidigare inte har haft någon granskning av monarkin och kungahuset värd namnet. Även om den nu aktuella boken inte fyller hela den luckan tycks den ändå vara ett välkommet bidrag till den granskningen, även om utfallet för kungens del inte är särskilt smickrande. Själv är jag inte särskilt intresserad av vilken konst kungen gillar eller vilka böcker han läser. Om han nu över huvudtaget läser något; hans uttalande efter älgjakten senast tyder snarast på motsatsen.

Kungen - en riktig kvinnojägare

De senaste dagarna har tidningarna fyllts av skriverier om den nya boken om kungen Karl den XVI Gustaf – den motvillige monarken.  Tidningarnas skriverier har mest handlat om de unga kvinnorna på kungens fester, kaffeflickorna, besök på diverse skumma nattklubbar med koppling till den kriminella världen och om utomäktenskapliga förhållanden, bland annat med artisten Camilla Henemark. Till en början föreföll diskussionerna mest handla om obekräftade rykten och skvaller, eller kanske rent av lögner från början till slut.  Sedan kungen hållit en presskonferens i samband med den årliga älgjakten, verkar kritiken mot boken ha ebbat ut. Kungen dementerade ju ingenting, i stället konstaterade han att det hela hade skett för länge sen, och att det nu var dags att vända blad och gå vidare. Men allt var ju faktiskt intre för så väldigt länge sen. Inte heller Henemark har dementerat något i sak, bara att hon själv skulle ha varit källan. Skriverierna är dessutom styrkta av fler oberoende källor. Den rimliga slutsats som går att dra är att det allra mesta, kanske allt, som står i boken tycks vara sant.

Den ena av de två frågor som pressen bör ställa sig i samband med eventuell publicering av den här typen av publiceringar är ju då besvarad.  Frågorna gäller om uppgifterna dels är sanna, dels relevanta. Eftersom det tycks som om det mesta i allt väsentligt är sant återstår frågan om det är relevant att publicera uppgifter om kungens privatliv. Kungen är Sveriges statsöverhuvud, inte 8 timmar om dagen eller 40 timmar i veckan, utan på heltid och livet ut. Därmed får han också finna sig i den här typen av granskning. Frågan är väl i stället varför ingen tidigare brytt sig om att granska kungahuset mera ingående. De här ryktena har ju cirkulerat länge.  Inom journalistkåren är det mycket som varit känt, men som tidningarna aldrig skrivit om. Lägenheten på Strandvägen till exempel dit olika kvinnor inbjudits mer eller mindre diskret. Har kungens undersåtar som betalar apanaget verkligen inte rätt att känna till hur det används, hur kungen lever sitt dagliga liv och vilken kvinnosyn han har i det privata. Kungen borde vara Sveriges mest offentliga person, men har hittills sluppit ifrån den granskning av media som alla politiker i mera betydande ställning underkastas. Publiceringen är därför också relevant. Kungen kan inte ha en privat frizon.

När jag nu läser om kungens förehavanden kommer jag att tänka på hans föregångare med samma namn. Karl XV växte upp till en riktig kvinnojägare och förförare, vilket han var livet ut. Han hade otaliga romanser och rykten gick även om många utomäktenskapliga barn. Enligt en stark folklig tradition hade Karl ett stort antal barn på bygden. Han erkände eller bekräftades dock aldrig några officiellt. Älskarinnor hade han emellertid många av, flera vid hovet, där den mest kända var Sigrid Sparre som var hovdam till hans mor och som han uppvaktade ganska öppet. Övriga älskarinnor var Wilhelmina Schröder, Eugenie Montgomery och skådespelerskan Johanna Matilda Styrell.

Han var inte främmande för att även vända sig till prostituerade och när han vid en fältövning lät hämta prostituerade kvinnor till sitt officerstält på Ladugårdsgärdet skrevs det skarpa kommentarer om detta i tidningarna. Så de nuvarande skriverierna följer snarast traditionen.

Själv tycker jag ju att monarkin är odemokratisk, förlegad och snarast borde avskaffas. Kanske skulle en lämplig avslutning vara att kungen helt enkelt begär att få abdikera i samband med sin 65-årsdag om ett halvår.  Då kan Victoria träda in och om hon så önskar kandidera till att bli den första presidenten i Republiken Sverige.

Svenska arkitekter är bäst i världen

I Sverige öppnas badrumsdörrar som regel utåt. I resten av världen öppnas de inåt. Jag kan inte se någon speciell nackdel med den svenska modellen. Badrum är i allmänhet små utrymmen och det är svårt att undvika att dörrslagningen skulle inkräkta alltför mycket på detta begränsade utrymme. Med breda badrumsdörrar som ska kunna rymma en rullstol accentueras detta problem.

Svensk badrumsdörr, modell vintage.
Utomlands har jag många gånger sett nackdelarna med att badrumsdörrarna öppnas inåt. I det badrum som jag just nu tillfälligtvis disponerar på ett bättre hotell i norra Indien är nackdelarna uppenbara. Dörren löper bara ett par millimeter över badrumsgolvet och släpar runt badrumsmattan varje gång dörren öppnas, och lämnar den i bästa fall som ett lite knyte invid duschdörren. Där samlas det dessutom vatten vid dusch, eftersom duschdörren inte är tät och ställer sig lite snett åt fel håll. När badrumsmattan inte knölas ihop vid duschdörren fastnar den i stället under badrumsdörren och släpas fram och tillbaka när dörren öppnas och stängs. Utanför badrummet är det gott om plats, men den indiska arkitekt som ritat hotellet har aldrig kommit på detta med utåtgående badrumsdörrar. Det kanske är en kulturfråga, eller så finns det en bestämmelse i den internationella byggnormen om att badrumsdörrar ska öppnas inåt. Svenska arkitekter måste vara bäst i världen, som har kommit på den geniala lösningen med badrumsdörrar som öppnas utåt.
Det bästa är annars att i varje enskilt fall göra en avvägning var dörrslagningen gör minst skada. Som detta med ytterdörrar. Det är från vädersynpunkt i allmänhet bäst med utåtgående ytterdörrar, eftersom de stänger ute vätan bäst. Men i Norrland där det ofta är mycket snö använder man som regel inåtgående dörrar. Annars kan man riskera att inte kunna öppna ytterdörren förrän framåt våren vid snösmältningen, och det är onekligen lite opraktiskt. Kanske klimatförändringarna kommer att få inverkan på ytterdörrarnas utformning i framtiden?
Nå, detta är ju triviala funderingar man kan ha som deltagare i en världskonferens Earth Charter+10, där deltagarna diskuterar hur man bäst kan rädda världen från en hotande undergång, inte utformningen av badrumsdörrar.