Protestera mot Facebooks konstcensur

Enligt DN har Facebook censurerat Anders Zorns nakna kullor. På fredagen lade den danske konstnären Uwe Max Jensen upp flera av Zorns berömda nakenmålningar på sin Facebooksida, bland annat nedanstående bild från 1905 "flickan på loftet" på sin Facebook-sida. Några timmar senare försvann målningen från sajten eftersom den stred mot Facebooks bildpolicy. Dessutom blockerades Uwe Max Jensen från att lägga upp fler bilder på sajten.

Anders Zorn, flickan på loftet, 1905.
Min uppmaning är att lämna Facebook i protest. Vill ni ändå vara kvar där starta en protestgrupp mot Facebooks censur, som strider mot yttrandefriheten, en av våra grundläggande rättigheter. Ladda gärna ner fler dalkullor på Facebook. Själv lämnade jag Facebook för länge sen. 

Tamara de Lempicka i Rom

Tamara de Lempicka var en polskfödd konstnär som levde mellan 1898 och 1980. När jag var i Rom nyligen passade jag på att se en utställning av henne. Det var intressant, eftersom jag inte visste mycket om henne innan. Hon betraktas som Art Deco-målare, och var en av de första kvinnliga artisterna att nå internationell glamourstatus. Hennes egentliga namn var Maria Gorska. Hon föddes i en välbärgad polsk familj. Hennes far var advokat och hennes mor societetslejon.

När hon tillbringade vintern 1911 i Italien med sin farmor, tretton år gammal, fick hon smak för de italienska mästarna. Hennes föräldrar skiljde sig 1912 och året därpå, när hennes mor gifte om sig, bestämde hon sig femton år gammal att leva sitt eget liv. Samma år träffade hon den man hon senare gifte sig med, Tadeusz Łempicki i St. Petersburg. Han var en kvinnokarl, advokat som frestades av en rejäl hemgift. Mannen fängslades under ryska revolutionen 1917, men med hjälp från Sveriges konsul lyckades hon få honom fri. De lyckades ta sig till Paris, där många ryska flyktingar hade samlats vid den tiden.  Där födde hon dottern Kizette.

Hennes konst influerades av en mjuk kubism och senare av Art Deco. Hennes teknik var ren, precis och elegant. Hon hade sin första större utställning i Milano 1925. Hon producerade 28 målningar på ett halvår. Snart blev hon en av de mest fashionabla porträttmålarna vid den tiden. Hon fick bra betalt för sina målningar. Under 1920-talet levde hon ett bohemisk liv, där hon umgicks med konstnärer som Picasso och författare som André Gide. Hon var bisexuell och hennes make övergav henne 1927. Året därpå gifte hon om sig med baron Raoul Kuffner.

 På 1930-talet målade hon porträtt av kung Alfonso XIII av Spanien och drottning Elizabeth av Grekland. Hennes nya man var av judisk börd och i slutet av 1930-talet flyttade de till USA. De slog sig ner i Hollywood och umgicks med societeten där.

1943 flyttade de till New York. Hennes popularitet som målare uppskattades inte lika mycket i USA, där man ansåg att hon målade gammaldags. Vid tiden för hennes död började hennes tidiga konst uppskattas igen. Det har gjorts scenpjäser om hennes liv och Madonna är en stor samlare av hennes konst, liksom Jack Nicholson och Barbra Streisand.

Maxxi – en alldeles märklig byggnad

Jag har tidigare på den här bloggen skrivit om Zaha Hadid, en av världens mest omtalade arkitekter. Hon är född i Bagdad i Irak, men lever och arbetar sedan länge i London. Flera av hennes byggnader är berömda, och hon har fått en massa priser. En av hennes senaste byggnader är National Museum of XXI Century Arts, MAXXI, i Rom från 2009. Zaha Hadid har fått dussintals internationella priser. Maxxi fick the Royal Institute of British Architect’s (RIBA) Stirling Prize för arkitektur förra året, som den bästa europeiska byggnaden ritad i Storbritannien. Enligt Guardian är Maxxi Hadids bästa verk hittills och ett mästerverk i paritet med Roms antika underverk. Det sätter ribban på världsrekordhöjd.

När jag nyligen kom till Rom passade jag förstås på att ta mig en titt på museet. Jag närmade mig byggnaden utan bestämd mening om huset. Av bilderna jag sett framgår att huset har stora slutna betongväggar mot nordost som kunde kännas dominerande i omgivningen. Huset har en spektakulär framsida, som dock skyms något av omgivande byggnader och kanske inte helt kommer till sin rätt, om man inte befinner sig på ett hustak eller i en helikopter. Men platsen för museet var bestämd, eftersom det är en tillbyggnad till en befintlig byggnad. Museet omges också av ett ganska trist stängsel, som ger ett fängelseliknande intryck, och gör att huset inte är särskilt väl integrerat i stadsväven.

Så länge jag befinner mig utanför museet är jag en aning reserverad. Men när jag går in och tar mig igenom huset ersätts tveksamheten av en alltmer hissnade känsla av magi. Byggnaden innehåller olika trappor och ramper som korsar varandra på ett komplicerat sätt. Man rör sig genom byggnadens vindlande ramper och gallerier på ett så suggestivt sätt att det blir omöjligt att inte älska byggnaden. Den känns helt enkelt annorlunda än alla byggnader jag tidigare sett. Känslan av att man just nu befinner sig i en helt enastående skapelse växer mer och mer, och till slut är man helt övertygad om att denna byggnad är helt unik. Själva museet har två delar, en för konst och en för arkitektur.  Dessutom finns det ett auditorium, ett bibliotek, bokhandel, cafeteria, gallerier för tillfälliga utställningar mm.  Problemet är väl bara att byggnaden i sig är så märklig och enastående att den något förtar intrycket av den konst och den arkitektur som ställs ut. Men om byggnaden lockar besökarna att också titta på konsten är det väl ändå OK.

Jag kan bara gratulera Romborna till att ha fått en sådan byggnad, en byggnad dit arkitekturälskare från alla länder kommer att vallfärda i åratal. Jag upprepar vad jag sagt tidigare: När får vi en byggnad av Zaha Hadid i Stockholm?

Kallt inne eller kallt ute

Sverige är ett kallt land och vi har haft en ovanligt lång och kall vinter. Men de allra flesta svenskar har det någotsånär varmt inomhus. Det är lätt att fördra kylan utomhus, när man snart kommer in i stugvärmen igen. Jag tänker på detta när jag just nu sitter i ett iskallt hus i Italien, där elkraften kostar mer än 2 kronor per kilowattimme. Jag fryser, trots att jag har tröja och underställ från Helly Hansen. Jag önskar att Italien kunde producera lite mer och billigare energi. Det är betydligt varmare ute än i Sverige, men vad spelar det för roll, när man inte har råd att värma de dåligt isolerade husen bättre, och det bara är obetydligt varmare inomhus än utomhus. När jag jobbade i Indien frös jag inte men jag önskade att de kunde producera lite mer el, så att man inte skulle ha dessa ständiga strömavbrott och elransoneringar. Bristen på energi är påtaglig i många delar av världen. Det kan den bli också i Sverige, i varje fall om Veronica Palm får bestämma.

Veronica Palm
Jag läser nämligen på SvtDebatt att riksdagsledamoten Veronica Palm (S) tycker att vi ska avveckla kärnkraften. "Trots demokratiskt fattade beslut om avveckling, går regeringen i motsatt riktning och bygger nu istället om gamla reaktorer för att kunna fortsätta driften. Det är inte bara illa ur säkerhetsperspektiv, det hindrar också modern utveckling", säger Veronica Palm.
Saken är den att vi redan har prövat att ersätta kärnkraften med förnyelsebara energikällor och misslyckats. Jag hörde till dem som, till skillnad från Veronica Palms parti, röstade på linje 3 i folkomröstningen om kärnkraft, den linje som ville avveckla kärnkraften snarast. Men socialdemokraterna ville ha kvar den i 30 år, och därefter avveckla den och ersätta den med förnyelsebara energikällor. Den tiden har nu löpt ut, så då borde vi ju redan ha ersatt kärnkraften med förnyelsebara energikällor. Men kärnkraften svarar fortfarande för hälften av vår elproduktion.
Varför har avvecklingen då inte skett, trots att de partier som röstade på linje 1 och 2 haft makten hela tiden? Sannolikt för att det skulle bli för dyrt, eftersom det inte blåser jämt och solen nästan aldrig skiner i Sverige. Jag är positiv till förnyelsebara energislag, men vi är ännu långt ifrån att kunna ersätta de konventionella, om vi inte ska frysa eller ransonera elen.
Veronica Palm hänvisar till ett demokratiskt fattat beslut om avveckling av kärnkraften. Visst, det byggde på en folkomröstning för 31 år sedan. Ungefär hälften av dem som då deltog är döda idag, och hälften av dagens röstberättigade var inte födda eller för unga för att rösta den gången. Det går inte med någon trovärdighet att åberopa demokratiskt fattade beslut för så länge sedan. Särskilt som hennes eget parti inte heller har medverkat till att avvecklingen skulle fullföljas. Den riksdag som beslutat om att förlänga kärnkraften i Sverige är demokratiskt vald helt nyligen.
Egentligen tycker jag att Veronica Palm är en vettig och bra person. Men här tycker jag nog att hennes inlägg känns lite populistiskt och en bit bort från verkligheten. Den verklighet jag känner i ett kyligt stenhus i Italien, medan stormen viner utanför fönstren.

Märkesbyggnader - om form och innehåll

Jag har på den här bloggen tidigare utnämnt Bengt Lindroos’ orangebruna plåthus på Folkungagatan till Stockholms fulaste hus. När huset kritiseras brukar man nämna att de boende trivs, att lägenheterna är bra och att det finns en fin gård. Det är naturligtvis faktorer av betydelse. Jag tycker inte att huset ska rivas, men skulle inte motsätta mig ett byte av fasad, så att det mindre liknade en överstor järnvägsvagn eller container. En eventuell rivning skulle ju dessutom kosta skattebetalarna en hel del. En som inte tycks bry sig särskilt mycket om hur stockholmarnas skattepengar förvaltas är däremot ekonomen Richard Murray. Han har tidigare varit chefsekonom på statskontoret och har nyligen granskat effektiviteten hos den svenska utrikesförvaltning för Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO. Enligt Murray visar utredningen på stora brister i hur UD och Regeringskansliet är organiserade.
Jag kommer att tänka på de här sakerna när jag i dagens SvD läser en debattartikel av Richard Murray där han hävdar att Stockholm Waterfront är för stor och förstör stadsbilden. ”Kunde man riva postterminalen, så ska man väl kunna riva SWB”, slutar han.
Javisst kan man riva Stockholm Waterfront. Men, det skulle väl kosta en eller annan miljard. Jag föreslår att Murray går ut med bössa på Sergels torg, eller kanske snarare på Mariaberget, varifrån nedanstående bild torde vara tagen, och samlar in pengarna som krävs. När han har pengarna kan vi fortsätta debatten om Stockholm Waterfront.

Stockholm Waterfront och Stadshuset.
Missförstå mig inte. Jag anser inte att Waterfront är en helt lyckad byggnad. Jag skulle ha välkomnat en lägre byggnad och kanske en något mindre rutig och iögonfallande fasad. Men man kan inte älska alla byggnader i en stad. Dessutom läker tiden om inte alla, så nästan alla sår. Andra på sin tid utskällda byggnader var dagens riksdagshus och dagens operahus. Idag hörs inte många röster i debatten om att de ska rivas. Jag tror till och med att de uppskattas av de flesta stockholmare.
Debatten om arkitektur och stadens märkesbyggnader förs ofta på ett märkligt sätt. Häromdagen pläderade Ingvar von Malmborg i SvD om att Stockholmsregionen behöver fler märkesbyggnader – och en intressantare vardagsarkitektur – för att försköna och utveckla staden. Även Kerstin Westerlund har efterfrågat märkesbyggnader - så länge de byggs utanför Stockholms innerstad och alltså uppmärksammas mindre. Naturligtvis kan jag hålla med dem om att det är trevligt med intressant och spännande arkitektur. Men staden är något mer än de enskilda byggnaderna, och byggnaderna är något mer än sina skal. Fokuseringen på uppseendeväckande arkitektur skymmer, enligt Henrik Nerlund i Stockholms skönhetsråd också i SvD, den betydligt viktigare gestaltningen av det vardagliga Stockholm som står inför stora förändringar. Där kan jag bara hålla med honom. Stockholm växer med, som man brukar säga, ett Göteborg på ett par decennier. Hur denna stadsomvandling ska ske borde diskuteras mycket mer än några få märkesbyggnader.
Även om jag inte gillar fasaderna på Stockholm Waterfront vill jag inte kalla byggnaden en katastrof, som Ingvar von Malmborg gör. Jag vänjer mig nog vid Waterfront, särskilt när den ingår i ett större sammanhang, när spåren runtomkring överdäckats med andra byggnader i ungefär samma höjd. För det kommer naturligtvis att ske. Jag har dessutom studerat Waterfront från många olika vinklar, och från de allra flesta håll sticker husen inte alls ut. Från Vasagatan syns Waterfront inte ens och knappt från Västerbron heller. Ställer man sig på Skinnarviksberget är det inte så snyggt att titta på, när det kommer i direkt konflikt med stadshustornet. Glöm inte att detta inte bara är Stockholms utan Sveriges bäst tillgängliga kvartersmark med kollektivtrafik. Ingen annan stans når man så många människor inom en viss restid som just här. Så välbelägen mark ska naturligtvis utnyttjas väl. Det är så vi får höga kollektivtrafikandelar. Dessutom är markpriset och överdäckningskostnaderna så höga att bara detta driver upp markutnyttjandet. Det är väl ingen hemlighet att kontorshusets volym är ett direkt resultat av ekonomin i projektet. Vi lever i en marknadsekonomi. Det borde väl åtminstone ekonomen Murray inse.
I debatten om Stockholm Waterfront tycks ingen intressera sig för byggnadernas innehåll och funktion utan enbart höjd och möjligen fasader. Det kanske finns anledning att påminna om att Stockholm nu har fått en kongressbyggnad med ett auditorium med plats för 3 000 åskådare. Det ger möjligheter att arrangera världskongresser i Stockholm i större fornmat än tidigare och i ett mycket centralt läge. Det ger också möjligheter till andra arrangemang, också med möjligheter till musikföreställningar. Jag tycker mig ha hört någon sakna detta i diskussionerna om ett nytt operahus. Man kan också arrangera galamiddagar i större format än tidigare. Byggnaden är extremt flexibel, och kan delas in i större eller mindre lokaler för olika typer av arrangemang samtidigt. Det finns 2 800 hotellrum inom 300 meter från kongresshallen, bland dem Radisson Blu Waterfront Hotell med 414 hotellrum, varav hälften med en fantastisk utsikt över Stockholms historiska centrum och Riddarfjärden. Och från kongresshallens två panoramabarer en lika fantastisk utsikt. Och byggnadens inre volymer är mycket elegant utformade. Vi har dessutom fått byggnader som bidrar till stadslivet i City i stället för en postterminal helt utan publika funktioner.

Axel Anderbergs operahus.
Det finns många märkliga inslag i denna debatt om märkesbyggnader. Ett är att vi så lite bryr oss om de byggnader vi redan har. Arkitekturkritikern Mark Isitt konstaterar i DN idag att alla storstäder idag vill ha ett nytt operahus. För tio år sedan var det konstmuséer, för 20 år sedan bibliotek. ”Idag när operahus ska se ut som guppande isblock (Oslo) eller kristalliserade Stålmansgrottor (Reykjavik) eller böljande Henry Moore-skulpturer (Guangzhou, Kina) då är den (dagens operahus) förstås hopplöst passé.” Isitt påminner om att det var Axel Anderbergs operahus, som gav världen Jussi Björling och Birgit Nilsson. Det kan ett nytt operahus inte återskapa. Isitt anser att Stockholms politiker, i stället för att drömma om ett nytt operahus, borde förvalta den strama och ståtliga operabyggnad vi redan har. Men de tycks vara oförmögna att se potentialen. Det handlar inte bara om att man eftersatt den nödvändiga upprustningen huset kräver, utan också hur dess omgivningar behandlas. Södra sidan mot Norrström behandlas som lastkaj, kortsidan mot Gustav Adolfs torg med Sofia Albertina är mest en trafikrondell. Vad Isitt vill är att låta operahuset spilla ut på torget och ner mot Strömmen. Det är märkligt att så få ser de väsentligheter som Isitt här tar upp, och i stället ägnar sig åt drömmerier.