Jag har på den här bloggen tidigare utnämnt Bengt Lindroos’ orangebruna plåthus på Folkungagatan till Stockholms fulaste hus. När huset kritiseras brukar man nämna att de boende trivs, att lägenheterna är bra och att det finns en fin gård. Det är naturligtvis faktorer av betydelse. Jag tycker inte att huset ska rivas, men skulle inte motsätta mig ett byte av fasad, så att det mindre liknade en överstor järnvägsvagn eller container. En eventuell rivning skulle ju dessutom kosta skattebetalarna en hel del. En som inte tycks bry sig särskilt mycket om hur stockholmarnas skattepengar förvaltas är däremot ekonomen Richard Murray. Han har tidigare varit chefsekonom på statskontoret och har nyligen granskat effektiviteten hos den svenska utrikesförvaltning för Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO. Enligt Murray visar utredningen på stora brister i hur UD och Regeringskansliet är organiserade.
Jag kommer att tänka på de här sakerna när jag i dagens SvD läser en debattartikel av Richard Murray där han hävdar att Stockholm Waterfront är för stor och förstör stadsbilden. ”Kunde man riva postterminalen, så ska man väl kunna riva SWB”, slutar han.
Javisst kan man riva Stockholm Waterfront. Men, det skulle väl kosta en eller annan miljard. Jag föreslår att Murray går ut med bössa på Sergels torg, eller kanske snarare på Mariaberget, varifrån nedanstående bild torde vara tagen, och samlar in pengarna som krävs. När han har pengarna kan vi fortsätta debatten om Stockholm Waterfront.
Stockholm Waterfront och Stadshuset.
Missförstå mig inte. Jag anser inte att Waterfront är en helt lyckad byggnad. Jag skulle ha välkomnat en lägre byggnad och kanske en något mindre rutig och iögonfallande fasad. Men man kan inte älska alla byggnader i en stad. Dessutom läker tiden om inte alla, så nästan alla sår. Andra på sin tid utskällda byggnader var dagens riksdagshus och dagens operahus. Idag hörs inte många röster i debatten om att de ska rivas. Jag tror till och med att de uppskattas av de flesta stockholmare.
Debatten om arkitektur och stadens märkesbyggnader förs ofta på ett märkligt sätt. Häromdagen pläderade Ingvar von Malmborg i SvD om att Stockholmsregionen behöver fler märkesbyggnader – och en intressantare vardagsarkitektur – för att försköna och utveckla staden. Även Kerstin Westerlund har efterfrågat märkesbyggnader - så länge de byggs utanför Stockholms innerstad och alltså uppmärksammas mindre. Naturligtvis kan jag hålla med dem om att det är trevligt med intressant och spännande arkitektur. Men staden är något mer än de enskilda byggnaderna, och byggnaderna är något mer än sina skal. Fokuseringen på uppseendeväckande arkitektur skymmer, enligt Henrik Nerlund i Stockholms skönhetsråd också i SvD, den betydligt viktigare gestaltningen av det vardagliga Stockholm som står inför stora förändringar. Där kan jag bara hålla med honom. Stockholm växer med, som man brukar säga, ett Göteborg på ett par decennier. Hur denna stadsomvandling ska ske borde diskuteras mycket mer än några få märkesbyggnader.
Även om jag inte gillar fasaderna på Stockholm Waterfront vill jag inte kalla byggnaden en katastrof, som Ingvar von Malmborg gör. Jag vänjer mig nog vid Waterfront, särskilt när den ingår i ett större sammanhang, när spåren runtomkring överdäckats med andra byggnader i ungefär samma höjd. För det kommer naturligtvis att ske. Jag har dessutom studerat Waterfront från många olika vinklar, och från de allra flesta håll sticker husen inte alls ut. Från Vasagatan syns Waterfront inte ens och knappt från Västerbron heller. Ställer man sig på Skinnarviksberget är det inte så snyggt att titta på, när det kommer i direkt konflikt med stadshustornet. Glöm inte att detta inte bara är Stockholms utan Sveriges bäst tillgängliga kvartersmark med kollektivtrafik. Ingen annan stans når man så många människor inom en viss restid som just här. Så välbelägen mark ska naturligtvis utnyttjas väl. Det är så vi får höga kollektivtrafikandelar. Dessutom är markpriset och överdäckningskostnaderna så höga att bara detta driver upp markutnyttjandet. Det är väl ingen hemlighet att kontorshusets volym är ett direkt resultat av ekonomin i projektet. Vi lever i en marknadsekonomi. Det borde väl åtminstone ekonomen Murray inse.
I debatten om Stockholm Waterfront tycks ingen intressera sig för byggnadernas innehåll och funktion utan enbart höjd och möjligen fasader. Det kanske finns anledning att påminna om att Stockholm nu har fått en kongressbyggnad med ett auditorium med plats för 3 000 åskådare. Det ger möjligheter att arrangera världskongresser i Stockholm i större fornmat än tidigare och i ett mycket centralt läge. Det ger också möjligheter till andra arrangemang, också med möjligheter till musikföreställningar. Jag tycker mig ha hört någon sakna detta i diskussionerna om ett nytt operahus. Man kan också arrangera galamiddagar i större format än tidigare. Byggnaden är extremt flexibel, och kan delas in i större eller mindre lokaler för olika typer av arrangemang samtidigt. Det finns 2 800 hotellrum inom 300 meter från kongresshallen, bland dem Radisson Blu Waterfront Hotell med 414 hotellrum, varav hälften med en fantastisk utsikt över Stockholms historiska centrum och Riddarfjärden. Och från kongresshallens två panoramabarer en lika fantastisk utsikt. Och byggnadens inre volymer är mycket elegant utformade. Vi har dessutom fått byggnader som bidrar till stadslivet i City i stället för en postterminal helt utan publika funktioner.
Axel Anderbergs operahus.
Det finns många märkliga inslag i denna debatt om märkesbyggnader. Ett är att vi så lite bryr oss om de byggnader vi redan har. Arkitekturkritikern Mark Isitt konstaterar i DN idag att alla storstäder idag vill ha ett nytt operahus. För tio år sedan var det konstmuséer, för 20 år sedan bibliotek. ”Idag när operahus ska se ut som guppande isblock (Oslo) eller kristalliserade Stålmansgrottor (Reykjavik) eller böljande Henry Moore-skulpturer (Guangzhou, Kina) då är den (dagens operahus) förstås hopplöst passé.” Isitt påminner om att det var Axel Anderbergs operahus, som gav världen Jussi Björling och Birgit Nilsson. Det kan ett nytt operahus inte återskapa. Isitt anser att Stockholms politiker, i stället för att drömma om ett nytt operahus, borde förvalta den strama och ståtliga operabyggnad vi redan har. Men de tycks vara oförmögna att se potentialen. Det handlar inte bara om att man eftersatt den nödvändiga upprustningen huset kräver, utan också hur dess omgivningar behandlas. Södra sidan mot Norrström behandlas som lastkaj, kortsidan mot Gustav Adolfs torg med Sofia Albertina är mest en trafikrondell. Vad Isitt vill är att låta operahuset spilla ut på torget och ner mot Strömmen. Det är märkligt att så få ser de väsentligheter som Isitt här tar upp, och i stället ägnar sig åt drömmerier.
Jag kommer att tänka på de här sakerna när jag i dagens SvD läser en debattartikel av Richard Murray där han hävdar att Stockholm Waterfront är för stor och förstör stadsbilden. ”Kunde man riva postterminalen, så ska man väl kunna riva SWB”, slutar han.
Javisst kan man riva Stockholm Waterfront. Men, det skulle väl kosta en eller annan miljard. Jag föreslår att Murray går ut med bössa på Sergels torg, eller kanske snarare på Mariaberget, varifrån nedanstående bild torde vara tagen, och samlar in pengarna som krävs. När han har pengarna kan vi fortsätta debatten om Stockholm Waterfront.
Missförstå mig inte. Jag anser inte att Waterfront är en helt lyckad byggnad. Jag skulle ha välkomnat en lägre byggnad och kanske en något mindre rutig och iögonfallande fasad. Men man kan inte älska alla byggnader i en stad. Dessutom läker tiden om inte alla, så nästan alla sår. Andra på sin tid utskällda byggnader var dagens riksdagshus och dagens operahus. Idag hörs inte många röster i debatten om att de ska rivas. Jag tror till och med att de uppskattas av de flesta stockholmare.
Debatten om arkitektur och stadens märkesbyggnader förs ofta på ett märkligt sätt. Häromdagen pläderade Ingvar von Malmborg i SvD om att Stockholmsregionen behöver fler märkesbyggnader – och en intressantare vardagsarkitektur – för att försköna och utveckla staden. Även Kerstin Westerlund har efterfrågat märkesbyggnader - så länge de byggs utanför Stockholms innerstad och alltså uppmärksammas mindre. Naturligtvis kan jag hålla med dem om att det är trevligt med intressant och spännande arkitektur. Men staden är något mer än de enskilda byggnaderna, och byggnaderna är något mer än sina skal. Fokuseringen på uppseendeväckande arkitektur skymmer, enligt Henrik Nerlund i Stockholms skönhetsråd också i SvD, den betydligt viktigare gestaltningen av det vardagliga Stockholm som står inför stora förändringar. Där kan jag bara hålla med honom. Stockholm växer med, som man brukar säga, ett Göteborg på ett par decennier. Hur denna stadsomvandling ska ske borde diskuteras mycket mer än några få märkesbyggnader.
Även om jag inte gillar fasaderna på Stockholm Waterfront vill jag inte kalla byggnaden en katastrof, som Ingvar von Malmborg gör. Jag vänjer mig nog vid Waterfront, särskilt när den ingår i ett större sammanhang, när spåren runtomkring överdäckats med andra byggnader i ungefär samma höjd. För det kommer naturligtvis att ske. Jag har dessutom studerat Waterfront från många olika vinklar, och från de allra flesta håll sticker husen inte alls ut. Från Vasagatan syns Waterfront inte ens och knappt från Västerbron heller. Ställer man sig på Skinnarviksberget är det inte så snyggt att titta på, när det kommer i direkt konflikt med stadshustornet. Glöm inte att detta inte bara är Stockholms utan Sveriges bäst tillgängliga kvartersmark med kollektivtrafik. Ingen annan stans når man så många människor inom en viss restid som just här. Så välbelägen mark ska naturligtvis utnyttjas väl. Det är så vi får höga kollektivtrafikandelar. Dessutom är markpriset och överdäckningskostnaderna så höga att bara detta driver upp markutnyttjandet. Det är väl ingen hemlighet att kontorshusets volym är ett direkt resultat av ekonomin i projektet. Vi lever i en marknadsekonomi. Det borde väl åtminstone ekonomen Murray inse.
I debatten om Stockholm Waterfront tycks ingen intressera sig för byggnadernas innehåll och funktion utan enbart höjd och möjligen fasader. Det kanske finns anledning att påminna om att Stockholm nu har fått en kongressbyggnad med ett auditorium med plats för 3 000 åskådare. Det ger möjligheter att arrangera världskongresser i Stockholm i större fornmat än tidigare och i ett mycket centralt läge. Det ger också möjligheter till andra arrangemang, också med möjligheter till musikföreställningar. Jag tycker mig ha hört någon sakna detta i diskussionerna om ett nytt operahus. Man kan också arrangera galamiddagar i större format än tidigare. Byggnaden är extremt flexibel, och kan delas in i större eller mindre lokaler för olika typer av arrangemang samtidigt. Det finns 2 800 hotellrum inom 300 meter från kongresshallen, bland dem Radisson Blu Waterfront Hotell med 414 hotellrum, varav hälften med en fantastisk utsikt över Stockholms historiska centrum och Riddarfjärden. Och från kongresshallens två panoramabarer en lika fantastisk utsikt. Och byggnadens inre volymer är mycket elegant utformade. Vi har dessutom fått byggnader som bidrar till stadslivet i City i stället för en postterminal helt utan publika funktioner.
Det finns många märkliga inslag i denna debatt om märkesbyggnader. Ett är att vi så lite bryr oss om de byggnader vi redan har. Arkitekturkritikern Mark Isitt konstaterar i DN idag att alla storstäder idag vill ha ett nytt operahus. För tio år sedan var det konstmuséer, för 20 år sedan bibliotek. ”Idag när operahus ska se ut som guppande isblock (Oslo) eller kristalliserade Stålmansgrottor (Reykjavik) eller böljande Henry Moore-skulpturer (Guangzhou, Kina) då är den (dagens operahus) förstås hopplöst passé.” Isitt påminner om att det var Axel Anderbergs operahus, som gav världen Jussi Björling och Birgit Nilsson. Det kan ett nytt operahus inte återskapa. Isitt anser att Stockholms politiker, i stället för att drömma om ett nytt operahus, borde förvalta den strama och ståtliga operabyggnad vi redan har. Men de tycks vara oförmögna att se potentialen. Det handlar inte bara om att man eftersatt den nödvändiga upprustningen huset kräver, utan också hur dess omgivningar behandlas. Södra sidan mot Norrström behandlas som lastkaj, kortsidan mot Gustav Adolfs torg med Sofia Albertina är mest en trafikrondell. Vad Isitt vill är att låta operahuset spilla ut på torget och ner mot Strömmen. Det är märkligt att så få ser de väsentligheter som Isitt här tar upp, och i stället ägnar sig åt drömmerier.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar